Bäst musik 2015

Då var det dags att lägga ytterligare ett år av musik till handlingarna. Och med risk för att låta tjatig så får man väl återigen säga att det har varit ett bra år för musik av varierande hårdhetsgrad. Det kanske började lite trevande men runt halvårsskiftet tog det verkligen fart och de bra släppen har varit hur många som helst och jag har en känsla av att detta tempo kommer att hållas uppe även i början av nästa år.

Men i år så tänker jag faktiskt inte göra en klassisk topp 10-lista. För det är så att för min del så har året varit väldigt, väldigt ojämnt när det kommer till musiklyssnande. Vissa månader så har jag haft jättegott om tid att lyssna på musik och har kunnat plöja igenom ett flertal skivor per dag, men andra månader så har det varit väldigt skralt med fritid och jag känner därför att jag vill göra en (extremt) kort lista och helt enkelt bara utse årets bästa album. Naturligtvis kommer jag nämna en del annat jag tyckt varit bra men det känns omöjligt att ranka dessa inbördes eftersom jag tycker att jag gett en hel del bra skivor för lite lyssningstid. Ok, då kör vi. Årets bästa skiva är:

O-Card (2015).indd

 

Symphony XUnderworld! Japp, de mästerliga jänkarna har gjort det igen. De har släppt en skiva som tar allt det jag gillar med gruppen, slängt ihop i en stor kokande progmetal-gryta och serverat på ett bord dukat med finaste silverinstrument. Efter två lite svagare skivor så är Symphony X på banan igen med besked och nu, såhär ett halvår efter att skivan släppts så gillar jag faktiskt varenda spår på plattan. Jag hade i början lite svårt för låtarna In my darkest hour och Run with the Devil men nu gillar jag dem med, bra jobbat där gubbar. Det finns dock två mindre skavanker som hindrar skivan från att vara helt jävla perfekt och det är ljudet, som saknar den dynamik som hade tagit plattan till helt astronomiska nivåer, och att den där riktigt långa, episka låten som klockar in någonstans i trakterna av 23 minuter och 54 sekunder saknas. Men annars så är Underworld sjukt bra och är överlägset den skiva jag lyssnat på mest under året. Grattis Symphony X!

Då var det avklarat, nu kan vi snacka annat som varit bra under 2015. Dödsmetall t.ex. Cruciamentum, Embrace of Thorns, Lik, Horrendous, Under The Church, Abhorrent, Cryptopsy, Sulphur Aeon, Desolate Shrine. Alla har de gjort mycket bra album (eller EP som är fallet med Cryptopsy) som visar att Death Metal är en musikform som inte visar några som helst tecken på att glömmas bort eller dö ut. Nile skall väl även nämnas här då de ju är lite av en institution inom modern döds men jag blev faktiskt lite besviken på What should not be unearthed. Det är absolut ingen dålig skiva men med Nile-mått mätt så en den bara ok.

Jag har även spisat en del bra Black Metal under året, dock inte lika mycket som jag brukar. Marduk gick ut hårt tidigt med Frontschwein och efter den så har de kommit annat mörkt och hårt material från konstellationer som Outre, Istapp och Mgla som alla håller hög nivå.

Inom den mer progressiva musiken så är det förutom Symphony X Beardfish och Steven Wilson som smällt högst tycker jag. +4616-Comfortzone och Hand.Cannot.Erase är två helt fantastiska skivor som jag önskar att jag hade haft mer tid att lyssna på. Här borde man även klämma in Arcturus och Leprous som båda skjuter iväg en kanonad av norsk progressiv galenskap. Och så har vi ju Flying Colors liveplatta Second Flight: Live at Z7 som är kanonmysig.

Vad har vi kvar? Tribulation visar att de fortfarande är en kraft att räkna med med The Children of the Night men rår på The Formulas of Death gör de inte, vilket jag heller inte räknade med. Ghost får med Meliora till en helt ok skiva som jag tycker är ofantligt mer intressant än Infestismumma (ja det är ju alltid det där med vad den där skivjäkeln heter). Dock en ganska ytlig skiva utan något större djup som visar att det är live som gruppen (tydligen) kommer till sin rätt. Trials, Wilderun, RAM och Crypt Sermon nämner vi också innan jag tycker att det är dags att stänga årsredovisningen för den här gången.

Jag har garanterat missat mängder av bra skivor under året men jag känner mig ändå väldigt mätt och nöjd med det jag hunnit lyssna på. 2015 var ett väldigt bra musikår och nu blickar vi väl förväntansfullt fram emot 2016 antar jag då det kommer nya skivor med bland annat Dream Theater, Witchcraft och Vektor.

Dags igen för lite elektronisk sommar

I morgon så är det återigen dags att pallra sig till Brewhouse i Göteborg och beskåda årets upplaga av Electronic Summer. Detta är fjärde året i rad som denna lilla festival går av stapeln och i år så kommer publiken att bjudas på en liten trevlig dubbelkaramell. En av scenens allra största, VNV Nation, spelar nämligen ett alternativt set på fredag och sedan ett greatest hits-set på lördag. Något att se fram emot för alla fans av VNV Nation, vilket jag räknar mig som även om jag inte på långa vägar lyssnar på gruppen lika mycket nu som i början av 00-talet.

Annars är det ganska så skralt med höjdpunkter i lineupen enligt mig. Psyche och Projekt Pitchfork har jag ett par nästintill olyssnade skivor med men har för mig att de är ok. Sturm Café är också intressanta men annars så känns det på förhand som om detta kommer bli en ganska lugn festival för min del utan några egentliga måsten. Det blir att njuta av en helg i Götet, testa lite god öl och förhoppningsvis spana in lite trevlig Hi-fi.

Om man delar 2015 på hälften…

…så hamnar man ungefär där vi är nu. Och då skall jag som tradition från tidigare år göra en liten topplista på de skivor som jag gillat bäst under den första halvan av året. Men i år så är det lättare sagt än gjort. För jag kan inte lista några riktiga favoriter.

Och det är inte för att jag inte köpt någon musik för det har jag gjort, en hel del faktiskt. Men jag har inte lyssnat. Skivorna jag köpt har fått gå några varv i bakgrunden, de flesta har varit väldigt behagliga under skivans gång men knappt någon har lämnat något riktigt bestående intryck. Jag har väl helt enkelt inte varit helt 100% mottaglig för ny musik. Mycket av det som spisats har istället varit beprövade gamla klassiker som Morbid Angel, Symphony X och Bolt Thrower och så har jag snöat in lite på svenska proggarna i Karmakanic. Lite gott och blandat av sådant som man redan har hört innan, sånt som inte kräver lika mycket processorkraft.

Men, men. Om jag ändå ska försöka rabbla upp lite plattor anno 2015 som är certifierat bra utan att göra en topplista med 1 till 5 och sånt där så får det mellan tummen och pekfingret bli följande:

* TribulationThe Children of the Night. Stabilt verk vilket ju var väntat eftersom Tribulation är grabbarna att lita på. Dock inte bättre än föregångaren.

* Crypt SermonOut of the Garden. Kul med lite Doom Metal, är inget större fan av genren annars men Crypt Sermon gör det riktigt bra.

* Beardfish+4626-Comfortzone. Mustig progrock som går ner med hull och hår. Släpptes tidigt i år men får fortfarande speltid här hemma med jämna mellanrum.

* ArcturusArcturian. De halvknasiga norrbaggarna är tillbaka och det med en skiva av rang. Känner dock tyvärr att jag lyssnat för lite på den vilket förhoppningsvis kommer att botas snart.

* Desolate ShrineThe Heart of the Netherworld. Tung, tung döds med tillhörande mörk atmosfär. Fett bra.

Jo det var väl det jag kom på på rak arm. Ett gäng bra plattor som jag är ganska säker på att jag gillar. Och det finns nog ett antal till i skivhögen av bra skivor som jag inte kommer på just nu.

Kommande släpp under andra halvan av året som är stensäkra köp är Symphony X och Nile. Utöver det vet jag faktiskt inte. Jungle Rot (som släpptes häromdagen men skitsamma) kanske?

Ett tips från Öl & Whiskymässan 2015

I helgen så besökte jag för andra gången Göteborgs Öl & Whiskymässa. Till skillnad från förra året så var årets mässa en tvådagarshistoria istället för tre och jag tyckte att det märktes för det var mer folk som knödde vid montrarna. Men efter att ha fått några smakprov innanför västen så brydde man sig inte så mycket. Dock så blev jag även i år konfunderad över alla dessa besökare som löser relativt dyra mässbiljetter bara för att sätta sig och dricka vanlig allmän standardöl som Mariestads. Högst besynnerligt men så klart deras egen förlust, mer god öl åt oss andra.

I år så drack jag ingen ”wow-bästa någonsin”-öl men var ändå väldigt nöjd med allt som hade smakats efter de dryga fyra timmar jag var där. Och en av ölen som hängde kvar i minnet och som jag vill tipsa om är Oud Beersel Framboise. En så kallad lambic som alla som smakade spontant gav omdömet ”som att dricka hallonsaft”. Och det är väl ungefär ganska precis vad det smakar, syrlig och förbannat god hallonsaft.

En snabb koll på Systembolagets hemsida visar att den just nu inte går att beställa men så snart som den 2:a maj så kommer det att börja säljas kollin om 12 flaskor á 46,90kr/st. Det blir en slant men frågan är om det inte är värt det då Framboise är en perfekt öl att smutta på nu när våren är på intågande på allvar.

framboise

Den där nya Tribulation-låten

Tillbaka på banan efter en rejäl släng av ”The Man-flu” så hade jag egentligen tänkt att skriva några rader om vissa av de filmer som jag sett när jag varit hemma och kurerat mig. Men det blev raskt ändrade planer då Tribulation under natten släppt det första smakprovet från den kommande skivan Children of the Night. Eftersom föregångaren The Formulas of Death enligt mig var den bästa skivan som släpptes 2013 så är förväntningarna på nya skivan minst sagt stora.

Och efter att ha inmundigat detta första stycke, kallat In the dreams of the dead, från nya skivan några gånger så är jag väl i ärlighetens namn inte så jätteimponerad. Det låter i mina öron mest som något som blev över från inspelningen av The Formulas of Death och är helt fri från uppfriskande överraskningar. Absolut inte dålig på något vis bara några uns för safe och…trist. Rent ut sagt. Det så att man blir lite orolig för att Tribulation gjort det för lätt för sig och skrivit låtar som inte håller i ett längre perspektiv. Självklart så kommer jag fortfarande investera i skivan när den släpps men jag förväntar mig väldigt mycket mer från grabbarna i Arvikas stolthet. Bättre kan ni!

tribulation_blackmetal_decibel_2015