Backtracking del 3: Dream Theater – Black clouds & silver linings

Jag minns hur jag läste i förhandsrecensionerna av detta album; det skulle vara mörkare och hårdare än föregående album. Jag blev genast intresserad, vilket faktiskt förvånade mig något, för om jag skall vara jag vara helt ärlig så hade jag vid detta tillfälle faktiskt aktivt valt bort Dream Theater under en längre period. När deras album Six degrees of inner turbulence så tappade jag helt enkelt intresset för dem. Troligtvis så hade jag matat mig själv med så pass mycket virtuositet och udda taktarter att jag helt enkelt blev besviken när de började visa upp en annan typ av musik, mer inriktad på att skriva ”trallvänliga” låtar snarare än att vara musikens spjutspets, som jag uppfattade dem innan tidigare nämnda album släpptes.

Studioalbumet innehåller sex spår, av vilka fyra klockar in på 12 minuter och längre, vilket ger pluspoäng hos mig men också hos de flesta politiskt korrekta progg-metallanhängare. Det mörka tema som de antytt återspeglar sig också i flera titlar, kanske främst då öppningsspåret, men även titlarna för 3-4 andra spår har denna potential, lite beroende på vad man brukar tänka på först i associationslekar.

Hursom, öppningsspåret A nightmare to remember, det var med detta spår som de vann tillbaka mig. Det är mörkt, det är hårt, det är melankoliskt lugnt. De gjort något helt lysande som genast kastade mig tillbaka till den känsla jag upplevde när jag för första gången satt ned med texthäftet och lyssnade igenom Metropolis part 2: Scenes from a memory. Man har tagit tillbaka det mörkt teatraliska som både Petrucci och Ruddess är grymt duktiga på att gestalta i musik. Text och musik följer varandras sinnestämningar i ett mustigt samspel. Här hör man dessutom något av det bästa som Mike Portnoy har presterat i gruppen, och dessutom så njuter jag av LaBries stämma som stundtals i deras karriär har varit som rakblad i mina öron. Jag hade till en början lite svårt för JP:s gitarrsolo i denna bit dock, men det har lyckligtvis gått över nu. Ett helt lysande spår kort sagt, faktiskt så bra att det var ett av endast två spår som jag lyssnade på från denna skiva under en period.

Sett till hela skivan märker man att de har lagt större vikt vid att få text och musik att samspela på ett sätt som de tidigare endast berört på Metropolis part2. Här tar de konceptet ett steg längre på åtminstone hälften av spåren, där lyriken tillåter musikalisk tolkning, och på de andra så gör de goda försök, även om vissa ämnen inte medger samma precisa musikaliska översättning som exempelvis bilolyckor, och kidnappningar. Gällande texter så bjöd spår 2 på en överraskning, titeln på detta spår missledde mig och mina fördomar om DT:s kristna förtecken på ett lustigt vis. Jag förutsatte naturligtvis att A rite of passage handlade om något fint kristet som konfirmationsriten, nattvarden eller för den delen dopet. Men istället avhandlar det initieringsriter inom frimurarnas brödraskap på ett sätt som får mig att tro att åtminstone en av bandmedlemmarna har läst Dan Browns bok om samma sällskap.

Liksom alla DT:s skivor innehåller naturligtvis även denna en fläck eller två. Jag tänker närmast på Wither, en släpig ballad med utdragna sångmelodier, tradiga körer och ett mycket standardiserat musicerande överlag., men även Best of times blir lätt långdragen och lite väl gospel för min smak.

Skivan avslutas med ett rent mästerverk: The count of Tuscany. Här bjuds vi på ett för Dream Theater ganska långt spår, (dock inte det längsta) i vilket de verkligen klämt in allt, och dessutom lyckats bra med alla delkomponenter. Bryr man sig om texter så är detta lite utav en musikens FPS. Man sätts i huvudpersonens sits och sedan blir man både omhändertagen bortförd och till sist även upplyst av den välmenande men till synes mycket udda greven av Tuscany och hans bror. I den här typen av längre spår så slipper man allt som oftast den mycket vanliga uppbyggnaden med intro|vers|refräng|vers|refräng|refräng|avslut och det är också här man märker Dream Theaters musikaliska storhet. Man kan verkligen komponera musik så att man inte får det tråkigt en enda gång under dessa dryga 19 minuter. Storslaget.

Ljudmässigt är det här en mycket trevlig skiva om än ganska så komprimerad i ljudet. Man har riktigt bra tryck i gitarrerna och trummorna, och sången ligger helt rätt mitt i ansiktet utan att vara dränkt i reverbs och annat hittepå. En liten personlig favorit är John Myungs basljud över temat på A rite of passage; fett!

Slutligen så var det väl dags för betyget då. Skivan kan inte få mindre än 9/10 i betyg. Så bra tycker jag att den är. Jag ångrar inte en sekund att jag hittade tillbaka till Dream Theater med just den här skivan. Som en anekdot kan tilläggas att det tog inte lång tid innan jag hade noterna för gitarren tillsammans med ett par signaturmickar till gitarren liggandes hemma.

Albumets bästa bitar:

  • Spår 6 – The count of Tuscany
  • Spår 1 – A nightmare to remember
  • Spår 2 – A rite of passage
  • Spår 4 – The shattered fortress

Detta bildspel kräver JavaScript.