Star Wars: Episode 2 – Attack of the Clones

Fy faan vad den här filmen är kass. Och helt urbota tråkig. Efter fem minuter är man så totalt uttråkad att man undrar när eländet skall ta slut. Allt är sämre jämfört med The Phantom Menace och att lyckas med det är en bedrift av galaktiska proportioner. Det som är bra med Attack of the Clones är samma punkter som med The Phantom Menace dvs musik och ljud men allt ligger på en något lägre nivå. John Williams musik är den svagaste i serien med få nya teman och ganska dålig variation, höjdpunkterna utgörs istället av återanvända segment från originaltrilogin. Ljudet är bra men har inte samma trevliga dynamik som The Phantom Menace. Det är istället volym 11 mest hela tiden vilket blir bedövande efter ett tag.

Det dåliga då. Var skall man börja? Jo vi kan ju ta den totalt ointressanta och horribelt skrivna kärlekshistorien mellan Anakin Skywalker och Padmé. Varför gillar de varandra? Jo för att det står i manus. Inget av det som visas eller sägs mellan de två pekar på att de skulle ha några som helst känslor för varandra. Anakin verkar mest av allt bara vara kåt och Padmé mest irriterad och obekväm.

Det är så många frågor som poppar upp i huvudet när man ser den här filmen och svar det får man inga. Varför väntade Anakin 10år innan han räddade sin mamma? Borde väl varit en smal sak för Jedi-rådet att ordna så att han kunde återförenas med sin mor? Men tydligen så var det ingen som tänkte på det, inte ens Anakin själv då det bevisligen krävdes en mardröm för att han skulle få tummen ur röven och söka upp sin mamma.

Varför är Jedi-rådet så otroligt handlingsförlamat och gör inget annat än att sitta på kammaren och klia sig på hakan? Varför är filmen helt överfylld med fula datoranimationer som gör att nästintill allt i filmen får ett plastigt och konstgjort intryck? Varför är Christopher Lee med i filmen när han knappt får något att göra och säga? Varför ha en helt meningslös scen i en robotfabrik där två av våra huvudkaraktärer åker transportband i en sekvens som hämtad ur ett tv-spel från 80-talet? Varför är Anakin Skywalker inget annat än en grinig liten snorvalp? Och varför skall jag bemöda mig med att titta på Episode 3 efter detta? Varför, varför, varför?

Attack of the Clones är ett hemskt stycke ”film” som inte borde få vara en del av Star Wars och får en torr, tråkig bajshög på DVD-skivan i betyg. Men eftersom jag inte har tillgång till en sådan hög så får den symboliseras av gårdagens kvarglömda formfranska-skiva istället.

IMG_6470

 

Nä nu får vi avsluta detta med något positivt. Som Abysmal Dawn när de framför sin grymma låt Perfecting Slavery. Så satans gött riffande. Lägg märke till gitarristen Andy Nelson i det nedre vänstra hörnet som har snabba solbrillor på sig inomhus och bränner av ett solo som heter duga drygt tre minuter in. Enjoy!

Annonser

Bäst musik 2014

It is time… dags att sammanfatta året som gått. Och det kan lättast sammanfattas med:

Wow!

Vilket musikår det har varit. 2014 kommer att gå till historien som ett av det starkaste någonsin när det kommer till musik av hårdare slag. I princip allt jag köpt, även det som skaffats på vinst och förlust, har varit mycket bra. Allt har naturligtvis inte varit mästerverk men topparna har varit många och dalarna förvånansvärt få. Därför säger det sig själv att det inte har varit helt lätt att plocka ut 10 skivor som jag gillat extra mycket under året och som skall få plats på årets topplista. En del kommer så klart att saknas som t.ex. Primordials nya skiva som jag köpte lite sent och inte har hunnit lyssna in mig på men så är det ju ibland.

Men innan vi skjuter av de skarpa skotten och presenterar årets hetaste lista så bränner vi av lite saluter med lösplugg och går igenom de mindre utmärkelserna:

Årets överraskning: At The GatesAt war with reality. Jo så är det. Jag hade inte räknat med att veteranerna från Götet skulle göra en såpass stark uppföljare till überklassiska Slaughter of the soul. Men det gjorde grabbarna och en hel metalvärld inklusive jag själv blev väldigt glada för det.

Årets besvikelse: OpethPale Communion. Har redan spytt tillräckligt mycket galla över den här skivan så jag säger bara: Vila i frid Opeth.

Årets upptäckt: Cannabis Corpse. Tji fick jag efter att ha dissat Cannabis Corpse som amerikansk struntmusik i alla dessa år. Av någon anledning så provlyssnade jag ändå och fastnade rejält i rökmolnet av Cannibal Corpse-minnande dödsmangel. Årets skiva från Cannabis Corpse (From wisdom to baked) är visserligen inte stark nog för att ta sig in på topp 10-listan men resten av deras diskografi är en njutning att lyssna igenom för en diggare av dödsmetall.

Årets EP: Under The ChurchUnder The Church. Nu har jag i ärlighetens namn inte lyssnat på så många EPs i år och engelska proggarna Haken har i år tydligen släppt en EP (beställd!) som är helt suverän. Men eftersom jag inte har hört den än så är det istället Under The Church som avgår med segern med sin självbetitlade EP fylld med grym svensk old-school döds.

 

Sådär, då var det avklarat. Då går vi över på de riktigt grova grejerna dvs listan. Även känd som Listan. Eller The List om man vill prata engelska.

10. VampireVampire. Eftersom Verminous inte släppte någon ny skiva i år så får Vampire från Göteborg agera stand-in. Ösig, lite punkig dödsmetall som är perfekt att avnjuta på mopeden (cykeln) med en ljummen folköl (varm choklad) i hand.

9. Grand MagusTriumph and power. Kom igen katten, det svänger ju! Många ”experter” verkar tycka att Triumph and power är bland det sämre Grand Magus har gjort och är inte alls nöjda med årets release. Men det är jag. Medryckande Heavy Metal för en grovjobbande arbetare. Och alla andra med för den delen.

8. RevocationDeathless. Så jäkla kul att lyssna på. Och jag som avfärdat gruppen som någon modern slags core-skit för bortskämda amerikanska köpcenterbarn. Men ack så fel jag hade. Deathless är grymt bra platta till bredden fylld med bra riff och kalasbra låtar.

7. NivlhelNivlhel. Nu är i och för sig Istapp på gång med en ny skiva men saknaden kan ibland bli lite för stor och då får man hålla till godo med det näst bästa: Nivlhel. Mer allvarliga än Istapp textmässigt men musikmässigt så bjuds det på minst lika finurlig och välgjord Black Metal. Plus även för det trevliga ljudet på skivan.

6. PortraitCrossroads. Heavy Metal gjord med både hjärta och hjärna. Allt är så snyggt, allt är så bra. Mer behövs inte sägas. Heja Portrait.

5. KriegsmaschineEnemy of man. Apokalypsens armé kommer marscherande från sydöst. Kriegsmaschine går längst fram och lirar undergångens soundtrack. Städer brinner, havet kokar och julafton ställs in. Och trummisen Darkside spelar årets mest underhållande trummor.

4. OriginOmnipresent. Skulle jag gissa så lever Origin efter ett motto i stil med: ”Kill with speed”, ”Slay with tech” eller ”Burn with notes”.  Origin visar som vanligt ingen pardon och Omnipresent lever upp till alla dom förväntningar jag haft. Årets tekniska dödsmetall om det inte varit för en annan amerikansk grupp vid namn:

3. Abysmal DawnObsolescense.  Jänkarna visar upp ett galet grymt riffande och bjuder på en show i ultratight mangel. Inte snabbast, inte brutalast men helheten knäcker all konkurrens i subgenren i år. Abysmal Dawn blir bara bättre och bättre och de kränger av bara farten ur sig en av årets fetaste låtar, Inanimate.

2. SkogenI Döden. Sverige. Du vackra moderland. Din natur viskar mitt namn och ber mig att lägga mig ner i ditt sköte för att dö. Ungefär så känns det att lyssna på Skogen. Det är så vackert men samtidigt så elakt. Ond bråd död på en bädd av mossa och sten.

1. Hail Spirit NoirOi Magoi. Nu brinner greksalladen på Knossos ruiner! De galna grekerna i Hail Spirit Noir har hängt med mig under hela året och jag verkar aldrig tröttna på deras skruvade Black Metal-variant. Detta är verkligen en värdig vinnare och även om motståndet varit särdeles hårt i år så är det Hail Spirit Noir som stångar sig fram och vinner hela baletten. Grattis Hail Sprit Noir, grattis Grekland, grattis Världen!

Då var det klart. Det firar vi med att beställa en sådan här (fast svart):

20141209010547-lp2.jpeg

Torsdagstungt

Abysmal Dawn släppte för inte särskilt längesedan sitt nya album Obsolescence. Till min stora glädje då föregångarna Leveling the plane of existence och Programmed to consume är två av mina stora favoriter inom modern amerikansk dödsmetall. Bandet har ett trevligt sound där dom blandat upp det klassiskt tunga, hårda och manglande med ett skönt melodisinne och i vissa stunder så påminner jänkarna faktiskt om Dissection.

Lagom till släppet av nya skivan så gjorde gruppen en video till skivans riktiga ”tungis”: Inanimate.

Låten är ett jättebra exempel på hur en bra ”tungis” skall vara tycker jag. Ett minimum av riff utgör grunden och trummorna hjälper bara till med att hålla tugget igång. Och framförallt: det går knappt att hålla sig från att nicka med i låten. Det finns ju ett gäng sådana här låtar genom metalhistorien men bara för att jag tänkte komma med exempel så kommer jag inte på någon. Med det kanske det finns andra som kan hjälp mig med?

Slutligen. På tal om tungt, så vill jag bara påminna om att det idag är stoutens dag. Så glöm inte att se till att ha en trevlig representant av denna ytterst mysiga ölstil hemma ikväll.