Den där nya Amon Amarth-låten

Amon Amarth är tydligen på gång med en nya skiva (Jomsviking) som kommer i slutet av mars och släppte idag ett första smakprov i form av låten First Kill med tillhörande video.

Det är bevisligen fortfarande vikingar, power metal-trummor och trallvänliga melodier som är gruppens grundpelare och jag börjar väl tycka att det börjar kännas något uttjatat. Förra skivan Deceiver of the Gods hade inte mycket till djup och blev trist ganska snabbt och nu verkar det alltså vara tredje gången som Amon Amarth tar den vinnande formeln från höjdarplattan Twilight of the Thunder God och spär ut den ytterligare.

Amon Amarth har väl knappast gjort något anspråk på att vara den hårdaste gruppen på jorden men när de under senare år slipat ner alla tendenser till vassa kanter från sin en gång så trevliga musik så tycker i alla fall jag att det blir lite fadd smak på det hela. Men ja, klämmigt och medryckande är det, det måste erkännas. Men fasen var nära de är att snart kunna klassas som 100% svennemetal och det är ju något som mitt inre elitistiska rövhål inte riktigt klarar av att hantera. Lite cred har de dock kvar då de plockat in ingen mindre än Tobben från Cut-Up att bonka skinn. Det är alltid ett plus.

Tre nyinköpta skivor…

…tre snabba omdömen. När jag kom hem idag efter en knapp vecka vid den bohuslänska kusten så låg bland annat dessa tre skivor och väntade på att få min uppmärksamhet:

3 skivor på stol

Och efter att ha gett dom lite lyssning så är mina intryck följande:

KatalepsyAutopsychosis. Som vanligt är jag sen till dansen (skivan släpptes i januari) men detta ryska band kan vara det bästa som hänt den riktigt hårda dödsmetallen på väldigt länge. Dom tar influenser från dom flesta av dödsmetallens hårdare subgenrer (brutal, teknisk, slam, you name it) och gör det till något hyffsat eget. Och något väldigt bra. Kanske att låtarna flyter ihop lite för mycket men vidare lyssning botar förhoppningsvis det lilla problemet.

WatainThe Wild Hunt. Stekhet ny platta från svartmetallens gullegrisar. Och tamejfan om det inte är väldans mycket bättre än vad jag väntade mig. Jag hade ju lite sett fram emot att äntligen få klaga på detta Watain som ”alla” gillar. Men det sket sig som man brukar säga. Naturligtvis så är det omöjligt att säga HUR bra detta är redan nu men bra är det. Det är väl egentligen bara balladen They rode on som jag inte riktigt fattar vitsen med då den inte tillför något alls.

Amon AmarthDeceiver of the Gods. Amon Amarth må hända ogilla stämpeln men dom ÄR verkligen Death Metals motsvarighet till kött och potatis, Volvo och AC/DC. Man vet precis vad man får och man vet att det är bra men förväntar man sig att bli överraskad, ja då är man helt fel ute. Fast vad spelar det för roll egentligen? Johan Heggs growlande är lika grymt bra som vanligt och melodierna sitter som fläsket på Valhalls fetaste gris.