Bäst musik 2016

Ser man på. Ännu ett år är på väg att ta slut vilket ju betyder att det är dags att damma av den gamla trotjänaren topp-10-listan och presentera de skivor som just jag tycker har varit bäst. Precis som förra året så anser jag att det har varit ett riktigt bra år för hård musik och jag har nog köpt fler skivor i år än vad jag gjort på väldigt länge. Jag har även haft mer tid och ro att sitta och verkligen lyssna på musik vilket jag tycker är väldans trevligt. Ingen skiva har dock varit sådär solklart bäst, vilket har varit fallet tidigare år när t.ex. Symphony X och Tribulation har tagit hem titeln, utan det har i år varit mer jämnt skägg.

Men innan det är dags att sätta tänderna i årets topp-10 så mjukstartar vi med lite annat smått och gott från 2016.

Årets EP: Cadaveric FumesDimensions Obscure. En varierad och intressant liten EP med ett band som jag kommer att hålla ögonen på i fortsättningen.

Årets demo: MalignerDemon och Sources/t. Delad seger här eftersom dessa två är de enda demos jag lyssnat på under året och båda är riktigt jäkla bra, om än ganska olika.

Årets Göteborgare: ArmoryWorld Peace…Cosmic War. Spejsad Speed-Metal från Hising-Island. Opolerat och rått, precis som en debutskiva skall vara.

Årets besvikelse: Dream TheaterThe Astonishing. Brutalt kompetent musicerande på en alldeles för mastig dubbelskiva som jag snabbt tappade intresset för. Bättre lycka nästa gång Herr Petrucci och gänget.

Årets ”man lever på hoppet”: OpethSorceress. Första smakprovet var ganska lovande men efter att Opeth släppt ytterligare låtar för förhandslyssning så förstod jag tämligen omgående att gruppen fastnat allt djupare i tråk-prog-träsket och allt hopp var ute.

Årets omslag: In MourningAfterglow. Jag kan inte påstå att jag lyssnat så jättemycket på själva skivan men omslagets fyrtorn omringat av en brun/orange storm är fortfarande lika vackert.

Årets återkomst: Dark TranquillityAtoma. Kanske ingen återkomst i ordets rätta bemärkelse utan mer för mig personligen, då jag tappade intresset för gruppen strax efter de släppte Projector 1999. Riktigt starkt album (med två toppenbonusspår på deluxe-utgåvan).

Årets upptäckt: Archgoat. Köpte deras senaste skiva The Apocalyptic Triumphator (2015) efter att ha läst mycket gott om både den och gruppen. Och Satan vilket grymme-mangel dessa ockulta finnar prånglar ut! Har snurrat extremt mycket under året.

Då så. Nu var det då äntligen dags för huvudnumret och vi börjar på plats 10 och arbetar oss stadigt upp mot Årets bästa skiva 2016.

10. Grand MagusSword Songs. Ännu en arbetsinsats från Sveriges egna Manowar. Långt ifrån deras bästa men fortfarande bra nog för min topp 10.

9.  Blood Incantation –  Starspawn. Lång EP eller kort fullängdare? Äh, Blood Incantation manglar ju fram skitskön rymd-döds så vem bryr sig? Det räcker ju så bra så.

8. VredehammerViolator. Det tog några försök men tillslut så ville det sig för Vredehammer och de levererade sin klart bästa skiva hittills.

7. HeavydeathIn Circles We Die. Långsamt, malande och framförallt TUNGT. Man må tycka vad man vill om deras namn men deras musik talar för sig självt.

6. StillaSkuggflock. Nordiskt avskalad Svartmetall. Inte lika direkt som fenomenala föregångaren Ensamhetens Andar men minst lika bra.

5. NordjevelNordjevel. Årets bästa melodiska Black Metal-pisk med en frenetisk Fredrik Widigs på trumpallen. Snabbt och välproducerat.

4. Hail Spirit NoirMayhem In Blue. Efterlängtad uppföljare från mina favorit-greker och även om det inte är riktigt lika bra som Oi Magoi så är jag grymt nöjd med vad de har presterat.

3. AnciientsVoice Of The Void. Anciients växlar upp efter sin ruggigt starka debutskiva och jag sticker ut hakan och säger att denna skiva är ännu bättre. Något mer svårtuggad kanske men hav tålamod ty detta är top-notch.

2. HakenAffinity. Det har inte blivit så värst mycket progressiva tongångar för mig i år men när Haken slår till igen efter suveräna The Mountain så är det bara buga sig inför dem och kapitulera. Så snyggt, så genomarbetat, så otroligt bra.

1. Chthe’ilistLe Dernier Crépuscule. Smack! Slog ner som en fulladdad blixt tidigt under året och jag fullkomligt älskade det så snart jag hört det atmosfäriska introt gå över i det brutala öppingsspåret Into The Vaults Of Ingurgitating Obscurity. En konstant lyssningpartner under våren och även om kärleken svalnat något sedan dess så blossar den upp så fort jag drar igång skivan. Årets bästa skiva 2016, inget snack.

kutilist

Så där ja. Då var året 2016 summerat och redo att läggas till arkivet. Ett riktigt bra år! Nu blickar vi med spänning fram emot 2017 och nya skivor med bland andra Immolation, The Great Old Ones och kanske Pain of Salvation (ska ju tydligen vara en återgång till tidigare tongångar). Vi hörs!

Annonser

Bäst musik 2015

Då var det dags att lägga ytterligare ett år av musik till handlingarna. Och med risk för att låta tjatig så får man väl återigen säga att det har varit ett bra år för musik av varierande hårdhetsgrad. Det kanske började lite trevande men runt halvårsskiftet tog det verkligen fart och de bra släppen har varit hur många som helst och jag har en känsla av att detta tempo kommer att hållas uppe även i början av nästa år.

Men i år så tänker jag faktiskt inte göra en klassisk topp 10-lista. För det är så att för min del så har året varit väldigt, väldigt ojämnt när det kommer till musiklyssnande. Vissa månader så har jag haft jättegott om tid att lyssna på musik och har kunnat plöja igenom ett flertal skivor per dag, men andra månader så har det varit väldigt skralt med fritid och jag känner därför att jag vill göra en (extremt) kort lista och helt enkelt bara utse årets bästa album. Naturligtvis kommer jag nämna en del annat jag tyckt varit bra men det känns omöjligt att ranka dessa inbördes eftersom jag tycker att jag gett en hel del bra skivor för lite lyssningstid. Ok, då kör vi. Årets bästa skiva är:

O-Card (2015).indd

 

Symphony XUnderworld! Japp, de mästerliga jänkarna har gjort det igen. De har släppt en skiva som tar allt det jag gillar med gruppen, slängt ihop i en stor kokande progmetal-gryta och serverat på ett bord dukat med finaste silverinstrument. Efter två lite svagare skivor så är Symphony X på banan igen med besked och nu, såhär ett halvår efter att skivan släppts så gillar jag faktiskt varenda spår på plattan. Jag hade i början lite svårt för låtarna In my darkest hour och Run with the Devil men nu gillar jag dem med, bra jobbat där gubbar. Det finns dock två mindre skavanker som hindrar skivan från att vara helt jävla perfekt och det är ljudet, som saknar den dynamik som hade tagit plattan till helt astronomiska nivåer, och att den där riktigt långa, episka låten som klockar in någonstans i trakterna av 23 minuter och 54 sekunder saknas. Men annars så är Underworld sjukt bra och är överlägset den skiva jag lyssnat på mest under året. Grattis Symphony X!

Då var det avklarat, nu kan vi snacka annat som varit bra under 2015. Dödsmetall t.ex. Cruciamentum, Embrace of Thorns, Lik, Horrendous, Under The Church, Abhorrent, Cryptopsy, Sulphur Aeon, Desolate Shrine. Alla har de gjort mycket bra album (eller EP som är fallet med Cryptopsy) som visar att Death Metal är en musikform som inte visar några som helst tecken på att glömmas bort eller dö ut. Nile skall väl även nämnas här då de ju är lite av en institution inom modern döds men jag blev faktiskt lite besviken på What should not be unearthed. Det är absolut ingen dålig skiva men med Nile-mått mätt så en den bara ok.

Jag har även spisat en del bra Black Metal under året, dock inte lika mycket som jag brukar. Marduk gick ut hårt tidigt med Frontschwein och efter den så har de kommit annat mörkt och hårt material från konstellationer som Outre, Istapp och Mgla som alla håller hög nivå.

Inom den mer progressiva musiken så är det förutom Symphony X Beardfish och Steven Wilson som smällt högst tycker jag. +4616-Comfortzone och Hand.Cannot.Erase är två helt fantastiska skivor som jag önskar att jag hade haft mer tid att lyssna på. Här borde man även klämma in Arcturus och Leprous som båda skjuter iväg en kanonad av norsk progressiv galenskap. Och så har vi ju Flying Colors liveplatta Second Flight: Live at Z7 som är kanonmysig.

Vad har vi kvar? Tribulation visar att de fortfarande är en kraft att räkna med med The Children of the Night men rår på The Formulas of Death gör de inte, vilket jag heller inte räknade med. Ghost får med Meliora till en helt ok skiva som jag tycker är ofantligt mer intressant än Infestismumma (ja det är ju alltid det där med vad den där skivjäkeln heter). Dock en ganska ytlig skiva utan något större djup som visar att det är live som gruppen (tydligen) kommer till sin rätt. Trials, Wilderun, RAM och Crypt Sermon nämner vi också innan jag tycker att det är dags att stänga årsredovisningen för den här gången.

Jag har garanterat missat mängder av bra skivor under året men jag känner mig ändå väldigt mätt och nöjd med det jag hunnit lyssna på. 2015 var ett väldigt bra musikår och nu blickar vi väl förväntansfullt fram emot 2016 antar jag då det kommer nya skivor med bland annat Dream Theater, Witchcraft och Vektor.

Bäst musik 2013

Tiden är inne. Det har blivit dags för den ena halvan av den skapandekraft som ligger bakom bloggen FornMon Flyg, Audio & Vision…SLICE att utse vad han tycker är årets 10 bästa skivor.

En relativ lång tid av beslutsångest och ältande är över. Och resultatet är för mig förvånande enkelspårigt. I år så är det t.ex. ingen progressiv metal eller elektronisk musik som får plats. Två genrer som jag historiskt sett har haft ett långt kärleksförhållande med. Inte heller någon ren rock får plats utan i år är det bara mangel av diverse olika slag som gäller. Vet inte om detta är ett ålderstecken eller vad det är. Har jag bara tid och ork att lyssna på ”en” sorts musik eller är det helt enkelt så att dom skivor som fallit mig mest på läppen i år helt enkelt är musik av det mer våldsamma slaget?

Nog ältat om detta, nu kör vi:

10. DiabolicalNeogenesis. Kom sent in i samlingen och var väl ärligt talat ”bara” bra vid dom första genomlyssningarna. Men jäklar vad den här skivan växer ju mer man lyssnar på den. Hade jag haft den i skivhyllan tidigare så är det högst troligt att Neogenesis hade nått en högre placering.

9. Aeternus…and the Seventh his soul detesteth. Gammalt favoritband som återigen visar att dom är en kraft att räkna med. T.o.m den lite annorlunda ljudbilden på skivan går hem hos mig.

8. Wormed Exodromos. Årets Cryptopsy kommer från Spanien. Eller från rymden, det beror lite på hur man ser det. Krossande tungt mangel men samtidigt framfört med lätt finess.

7. AnciientsHeart of Oak. Ok, Anciients är inne och sniffar på dom progressiva och rockiga territorierna men det är inte helt mangelfritt om man säger så. Otroligt snygg skiva, både sett till innehåll och omslag.

6. ThyrfingDe Ödeslösa. Äntligen fick jag tummen ur och började lyssna på Thyrfing. Och rikligt belönad blev jag för det. 8 spår av finfin Viking Black Metal med den alltid så pålitlige Jens Rydén bakom micken.

5. SkeletonwitchSerpents Unleashed. Efter två mindre besvikelser så visar grabbarna verkligen var skåpet skall stå. Serpents Unleashed är en återkomst till form som nästan håller samma kvalité som fantastiska andraskivan Beyond the Permafrost.

4. Darkened Nocturn SlaughtercultNecrovision. Tysk Black Metal, kan det verkligen vara något? Ett rungande ”JA” väljer jag att utbrista på den frågan. En helt ny bekantskap för min del som jag svalde med hull och hår och som gjorde att jag köpte tre skivor till med gruppen av bara farten. Relativt fånigt bandnamn till trots, det här är riktigt riktigt bra.

3. SaprogenicExpanding towards collapsed lungs. Efter 7 långa år så väljer Saprogenic att följa upp skivan Ichneumonid på ett helt fantastiskt sätt. Var först skeptisk till om det skulle hålla men Expanding towards collapsed lungs innehåller amerikansk dödsmetall utövad på ett ypperligt sätt. Snabbt, hårt och piskande men samtidigt snyggt melodiskt.

2. VerminousThe Unholy Communion. Tribulation valde kanske som bekant att ta vidare sitt dödsmangel i en annan riktning än vad många hade väntat och önskat sig. Enter Verminous. Efter 10(!) år så kom äntligen The Unholy Communion, uppföljaren till magnifika Impious Sacrilege. Verminous levererar en skiva fylld med högkvalitativ dödsmetall av finaste svenska märke och det är en skiva som passar som handen i handsken för alla dom som önskade sig att Tribulation gjort en skiva i samma stuk som The Horror.

1. TribulationThe Formulas of Death. Grabbarna från Arvika valde alltså att gå i ett lite annorlunda spår när The Horror skulle följas upp. Istället för det ganska raka dödsmanglet så handlar det mer om progressivitet och om att skapa filmiska stämningar. Många tyckte inte om detta ”nya” Tribulation men jag har diggat stenhårt sedan jag jag först hörde skivan. Från förstaspåret Vagina Dentata via eposet Suspiria och ända fram till den gåshudsframkallande avslutningen The Apparition så är det genomgående det bästa i musikväg som producerats i år.  All hail Tribulation!

tribuband

Årets bästa band. Gratulerar!

Övrigt/Bubblare/Noterat:

  • Veteranerna i Immolation och Suffocation släpper båda två ytterst stabila skivor i år. Immolations Kingsdoms of Conspiracy är bra men inte alls i samma klass som Majesty and Decay och även om Suffocations Pinnacle of Bedlam är det bästa dom knåpat ihop under hela 2000-talet så räcker det tyvärr inte för att ta sig in på årets lista.
  • Dream Theaters nya skiva tänkte jag först köpa som det trogna fan jag är men efter att ha lyssnat lite via Spotify så valde jag att avstå. Dock är skivan intressant nog för att hamna på årets önskelista till Tomten. Får se om han levererar.
  • KatalepsyAutopsychosis. Kul med en grupp från Ryssland som i mångt och mycket håller högre kvalité på sin US-döds än vad många amerikanska grupper gör. Autopsychosis är en mycket stabil platta men låtarna har en tendens att flyta ihop.
  • Årets EP: Kan inte påstå att jag lyssnat på särskilt många EPs under året men Septekhs Apollonian Eyes och Song of the Crippled Bull av Black Crown Initiate är två ytterst trevliga små skivor. Speciellt Black Crown Initiate, dom har all möjlighet i världen att bli riktigt stora.
  • GorgutsColored Sands. En riktig koloss till skiva som jag fortfarande inte fått grepp om trots idogt lyssnande. Bra är det men kanske har skivan nått vägs ände för mig. Vet inte riktigt.
  • Watain vs Satyricon. Jag köpte Watains The Wild Hunt men skulle nog lagt pengarna på Satyricon istället. The Wild Hunt är helt ok när man väl lyssnar på den men det finns egentligen inget på skivan som lockar till lyssning till att börja med.  Nä den här ”kampen” vinner Satyricon och deras skiva skall införskaffas vad det lider.
  • GhostEnfestisimunnen. Utnämns till  årets skiva i landets två största hårdrocksmagasin och jag står handfallen bredvid och fattar ingenting. Vari ligger storheten med detta band som i mina ögon i stort sett bara är yta och minimalt med innehåll?

Sådär. Nu tror jag att jag har fått med allt jag ville ha sagt. Säkerligen så kommer det köpas en hel del eftersläntare nu när 2013 blir 2014 men allt som allt så är jag mycket nöjd med året som gått. Mycket har varit bra, en hel del väldigt bra och några få har varit helt fantastiska.

Klart slut.

Halva musikåret har gått

2012 har hittills varit ett bra musikår tycker jag, med många nya skivor från både nyare förmågor och gamla veteraner. Så jag tänkte vara lite ”list-nördig” och skriva ner mina fem favoriter som släppts under den första halvan av detta år:

1. NileAt the gate of Sethu

Nu har jag levt ihop med den här skivan i en dryg vecka och jag gillar den mer och mer. Det är verkligen en sådan där skiva som man får ut mer utav ju mer man lyssnar. Som jag skrivit tidigare så är det många som inte gillar plattan alls, varken låtmässigt eller ljudmässigt, vilket jag inte har någon förståelse för alls. Nile har gjort det igen och detta är helt klart en kandidat till årets platta.

2. MeshuggahKoloss

Suverän uppföljare till föregångaren ObZen och jag står fast vid att detta är bland det bästa som Meshuggah gjort.

3. NecrovationNecrovation

Om inte årets skiva så i alla fall årets svenska old-school döds. Blir nog ännu bättre med lite mer lyssning.

4. Jeff LoomisPlains of oblivion

Överraskande stark soloskiva från Herr Loomis. Instrumentalt är oftast inte min låda snus men här funkar det verkligen, lite ironiskt tack vare låtarna som begåvats med sånginsatser.

5. Black BreathSentenced to life

Satan vilket ös! Trodde inte att jag skulle gilla dessa jänkare så mycket som jag gör.

Bubblare: Atoma  – Skylight och SoenCognitive som jag känner att jag behöver lyssna lite mer på innan jag eventuellt kan klämma in dom på listan.

Så, det var mina två kronor av tankar om detta. Nu ser jag fram emot resten av musikåret med allt vad det kan erbjuda. Men först: Semester!!!