Smått besviken på Metaltown 2016

Metaltown återuppstår efter en tids frånvaro som en endags-festival. Inomhus. I mars. Inte riktigt det jag hade hoppats på nu när jag på senare tid har känt att suget efter att gå på metalfestival igen blivit allt starkare. Och inget av banden i det första line-up-släppet gjorde mig särskilt upphetsad.

At The Gates är tryggt och inte så jättespännande. Visst, de brukar leverera bra live men för mig personligen så är At The Gates inte längre så hett. Katatonia – inget jag lyssnat på sedan 90-talet då jag lånade Dance Of December Souls av en polare. Jag gillar i och för sig den plattan men så har ju inte Katatonia låtit på många, många år och idag tycker jag att de är ganska så trista. Bombus har jag försökt att lyssna på några gånger men låter i mina öron mest som ”gap och skrik”. Kanske är jag lite för ”old for that shit”, vem vet? Slutligen Black Temple som jag inte har en aning om vilka de är eller vad de spelar. Någon som vet?

Så nja, Metaltown anno 2016 får allt presentera något grymt mycket bättre om jag ens skall fundera på att pallra mig till Trädgårn den 12:e mars.

DSC_0006

Bäst musik 2014

It is time… dags att sammanfatta året som gått. Och det kan lättast sammanfattas med:

Wow!

Vilket musikår det har varit. 2014 kommer att gå till historien som ett av det starkaste någonsin när det kommer till musik av hårdare slag. I princip allt jag köpt, även det som skaffats på vinst och förlust, har varit mycket bra. Allt har naturligtvis inte varit mästerverk men topparna har varit många och dalarna förvånansvärt få. Därför säger det sig själv att det inte har varit helt lätt att plocka ut 10 skivor som jag gillat extra mycket under året och som skall få plats på årets topplista. En del kommer så klart att saknas som t.ex. Primordials nya skiva som jag köpte lite sent och inte har hunnit lyssna in mig på men så är det ju ibland.

Men innan vi skjuter av de skarpa skotten och presenterar årets hetaste lista så bränner vi av lite saluter med lösplugg och går igenom de mindre utmärkelserna:

Årets överraskning: At The GatesAt war with reality. Jo så är det. Jag hade inte räknat med att veteranerna från Götet skulle göra en såpass stark uppföljare till überklassiska Slaughter of the soul. Men det gjorde grabbarna och en hel metalvärld inklusive jag själv blev väldigt glada för det.

Årets besvikelse: OpethPale Communion. Har redan spytt tillräckligt mycket galla över den här skivan så jag säger bara: Vila i frid Opeth.

Årets upptäckt: Cannabis Corpse. Tji fick jag efter att ha dissat Cannabis Corpse som amerikansk struntmusik i alla dessa år. Av någon anledning så provlyssnade jag ändå och fastnade rejält i rökmolnet av Cannibal Corpse-minnande dödsmangel. Årets skiva från Cannabis Corpse (From wisdom to baked) är visserligen inte stark nog för att ta sig in på topp 10-listan men resten av deras diskografi är en njutning att lyssna igenom för en diggare av dödsmetall.

Årets EP: Under The ChurchUnder The Church. Nu har jag i ärlighetens namn inte lyssnat på så många EPs i år och engelska proggarna Haken har i år tydligen släppt en EP (beställd!) som är helt suverän. Men eftersom jag inte har hört den än så är det istället Under The Church som avgår med segern med sin självbetitlade EP fylld med grym svensk old-school döds.

 

Sådär, då var det avklarat. Då går vi över på de riktigt grova grejerna dvs listan. Även känd som Listan. Eller The List om man vill prata engelska.

10. VampireVampire. Eftersom Verminous inte släppte någon ny skiva i år så får Vampire från Göteborg agera stand-in. Ösig, lite punkig dödsmetall som är perfekt att avnjuta på mopeden (cykeln) med en ljummen folköl (varm choklad) i hand.

9. Grand MagusTriumph and power. Kom igen katten, det svänger ju! Många ”experter” verkar tycka att Triumph and power är bland det sämre Grand Magus har gjort och är inte alls nöjda med årets release. Men det är jag. Medryckande Heavy Metal för en grovjobbande arbetare. Och alla andra med för den delen.

8. RevocationDeathless. Så jäkla kul att lyssna på. Och jag som avfärdat gruppen som någon modern slags core-skit för bortskämda amerikanska köpcenterbarn. Men ack så fel jag hade. Deathless är grymt bra platta till bredden fylld med bra riff och kalasbra låtar.

7. NivlhelNivlhel. Nu är i och för sig Istapp på gång med en ny skiva men saknaden kan ibland bli lite för stor och då får man hålla till godo med det näst bästa: Nivlhel. Mer allvarliga än Istapp textmässigt men musikmässigt så bjuds det på minst lika finurlig och välgjord Black Metal. Plus även för det trevliga ljudet på skivan.

6. PortraitCrossroads. Heavy Metal gjord med både hjärta och hjärna. Allt är så snyggt, allt är så bra. Mer behövs inte sägas. Heja Portrait.

5. KriegsmaschineEnemy of man. Apokalypsens armé kommer marscherande från sydöst. Kriegsmaschine går längst fram och lirar undergångens soundtrack. Städer brinner, havet kokar och julafton ställs in. Och trummisen Darkside spelar årets mest underhållande trummor.

4. OriginOmnipresent. Skulle jag gissa så lever Origin efter ett motto i stil med: ”Kill with speed”, ”Slay with tech” eller ”Burn with notes”.  Origin visar som vanligt ingen pardon och Omnipresent lever upp till alla dom förväntningar jag haft. Årets tekniska dödsmetall om det inte varit för en annan amerikansk grupp vid namn:

3. Abysmal DawnObsolescense.  Jänkarna visar upp ett galet grymt riffande och bjuder på en show i ultratight mangel. Inte snabbast, inte brutalast men helheten knäcker all konkurrens i subgenren i år. Abysmal Dawn blir bara bättre och bättre och de kränger av bara farten ur sig en av årets fetaste låtar, Inanimate.

2. SkogenI Döden. Sverige. Du vackra moderland. Din natur viskar mitt namn och ber mig att lägga mig ner i ditt sköte för att dö. Ungefär så känns det att lyssna på Skogen. Det är så vackert men samtidigt så elakt. Ond bråd död på en bädd av mossa och sten.

1. Hail Spirit NoirOi Magoi. Nu brinner greksalladen på Knossos ruiner! De galna grekerna i Hail Spirit Noir har hängt med mig under hela året och jag verkar aldrig tröttna på deras skruvade Black Metal-variant. Detta är verkligen en värdig vinnare och även om motståndet varit särdeles hårt i år så är det Hail Spirit Noir som stångar sig fram och vinner hela baletten. Grattis Hail Sprit Noir, grattis Grekland, grattis Världen!

Då var det klart. Det firar vi med att beställa en sådan här (fast svart):

20141209010547-lp2.jpeg

Upp till bevis At The Gates

Efter lite om och en hel del men så dök den tillslut upp:

Vid portarna

Finversionen av At The Gates senaste skiva At War With Reality. Stor som en LP, tre diskar och limiterad till 3000 exemplar. Dock så verkar trycket som vanligt vara som störst efter dom färgade vinylerna men eftersom jag för tillfället inte har någon vinylspelare och tycker att dom där vinylerna betingar ett alldeles för högt pris så kör jag på Compact Disc istället. Visst hade jag inte haft något emot att ha lite fler vinyler här hemma men som det ser ut nu så hade dom bara hamnat i backarna i förrådet bland dom andra dammsamlarna.

Nu återstår det att se om di gamle i At The Gates har torrt krut i dom skarpladdade musköterna eller om det bara kommer att fisa lite i flintlåset. Om man skall gå efter vad folk i förbifarten och journalisterna tycker så har jag en mustig göteborgsk dödsmetalltårta att se fram emot och jag tror nog att jag kan vara relativt lugn, det är ändå At The Gates vi pratar om.

At the gates

Sensommaren 2008. At the gates gör sin sista spelning i hemstaden Göteborg NÅGONSIN (om man inte räknar barnmatinén dagen efter). När jag stod där framför Trädgår’ns scen så trodde jag faktiskt på det. Jag och min kompisar var med om något unikt.Men det blev inte riktigt så. Grabbarna i At the gates fick blodad tand och åkte under efterföljande år ut på ett antal ytterligare turnéer. Det där unika vi var med om blev helt plötsligt bara en grej i mängden.

Och nu så ska alltså At the gates släppa ett nytt album till hösten som ska heta At War With Reality. Trots att det aldrig skulle hända.

Men jag skall inte klaga. Jag ser fram emot en nya skiva med ett av mina absoluta favoritband. Och extra optimistisk blir jag av att läsa följande rader:

”To answer your question, the record will be filled with a lot of the Slayer worship and riffage that is ‘Slaughter Of The Soul’, but people will also recognize the more dark, melodic side that was ‘With Fear I Kiss The Burning Darkness’, and maybe some of the more pretentious arrangements that was part of our early career.”

atg

Tompa Lindberg uttalar sig om vad som komma skall och det faktum att han nämner With Fear I Kiss The Burning Darkness gör mig extra hoppfull eftersom jag anser det vara deras bästa skiva. Ett härligt driv genomsyrar hela skivan och den är fylld med skruvade riff och låtstrukturer som får det att kittla dödsskönt i metalmagen. Så ge mig mycket influenser från den och blanda upp det med lite Slaughter Of The Soul plus lite nya, färska idéer. Slabba sedan på ett snyggt omslag av Kristian Wåhlin så kan detta nog bli riktigt, riktigt bra.

Behöver jag verkligen mer skivor?

JA! Det klart jag behöver. Vilken dum fråga…

CeDe-scheivor

Idag kom det ett nytt gäng att ställa i skivhyllan och en utav dessa var ingen mindre än senaste plattan från Immolation. En mycket efterlängtad skiva för min del då föregångaren sparkade så otroligt mycket stjärt. Det ska också bli intressant att lyssna på Red Fang och Vallenfyre som jag enbart köpt på grund av att RobertMetalbloggen tipsat om dom. Får se om dom lever upp till mina ganska stora förväntningar nu då.

Utöver dessa så kom senaste skivan med svenska old-schooldödsarna Entrails, en liveskiva med At the gates och en återutgåva av dom tyska thrasharna Despairs skiva History of hate. En ganska trevlig blandning om jag får säga det själv.