Speltest: Day of the Tentacle Remastered

Det hade faktiskt gått mig helt förbi att Tim Schafer och hans Double Fine Productions jobbade på en remastrad nyutgåva av Lucasarts ultraklassiska äventyrsspel Day of the Tentacle. Eller kanske inte helt förbi, jag vet att jag hört det någon gång för ett bra tag sedan men har väl helt enkelt missat att göra den mentala noteringen. Skitsamma, nu när spelet släpptes för ett par dagar sedan så blev det självklart en glad överraskning för mig som en gång i tiden mer eller mindre levde för att spela point-and-click-spel, eller som jag och många andra kallade det: äventyrsspel. Det vill säga ett spel där du styr en karaktär (eller flera som i fallet med Day of the Tentacle) genom en värld där allt som är löst skall plockas upp, det skall pratas med andra karaktärer och allra helst skall man fastna i något långsökt pussel som endast spelkonstruktörerna kan se någon logik i.

Day of the Tentacle får nog anses vara ett av de allra mest kända och omtyckta spel som kom under äventyrsspelens storhetstid under 90-talet. För mig personligen så är det nog bara Indiana Jones and the Fate of Atlantis och Sam & Max Hit the Road som smäller högre än Day of the Tentacle. Och kanske The Dig också. Hur som helst så är Day of the Tentacle en riktig klassiker och det är kul att det nu finns tillgängligt till PS4, PS Vita och PC.

Jag har hunnit spela i en dryg timma och det tog inte lång tid att inse vilken stor skillnad det är på den remastrade versionen av spelet och originalet. Det första man lägger märke till är självklart grafiken som nu är i HD och widescreen men även ljud och musik har fått sig en välbehövlig uppgradering. Eftersom spelet kom 1993 och var ett av de allra första med digitaliserat tal (en så kallad talkie-version) så var tekniken inte den allra bästa vilket ledde till ett komprimerat ljud med en hel del missljud och knäppande. Nu är ljudet verkligen kristallklart och man märker hur mycket jobb Double Fine har lagt ner på detta, det är nästan så att man kan tro att det är en nyproduktion.

Jag kan inte nog rekommendera detta spel, såväl till dem som aldrig spelat det som till dem som vill återuppleva gamla äventyrarminnen. Kom bara ihåg att detta i grunden är ett gammalt spel så förvänta dig inte att bli hållen i handen eller några fläskiga cut-scenes med exploderande skyskrapor.

dott-desktop-2560-1440

Grim Fandango

Ingen med lite koll på tv-spelsvärlden har väl missat att en remake av Tim Schafers legendariska äventyrsspel Grim Fandango utannonserades på årets E3-mässa? Ett spel jag själv har väldigt trevliga, om än svaga, minnen utav och som jag inte har spelat sedan det släpptes 1998. Så här ser mitt alldeles egna exemplar av originalspelet ut:

Grim Fandango

Vad jag kommer ihåg så spenderades många timmar framför skärmen hemma hos kompisen då jag inte hade en egen dator som klarade att driva det för den tiden krävande spelet. 3D-figurer och ”högupplösta” bakgrunder var nämligen inget för en stackars 486:a med 8 Megabyte minne år 1998.

Polaren och jag spenderade som sagt mycket tid på att försöka få huvudpersonen Manny Calavera att klara sitt uppdrag som tjänsteman på Dödsdepartimentets reseavdelning. Ett färgstarkt galleri av karaktärer uppenbarade sig under spelets gång och en av dom störst lysande och mest minnesvärda var den stora orangea..hmm..saken Glottis. Eller…jag tror har var någon sorts demon som älskade att köra en stor fläskig bil med enorma avgasrör som sprutade eld.

Attans, nu när jag försöker skriva om spelet så märker jag att mina minnen är mycket fragmentariska. Just därför skall det bli väldigt kul och intressant att åter få besöka den film noir-inspirerade världen i Grim Fandango. Spelet kommer att till en början bara att släppas till Playstation 4 och Vita och frågan är om inte detta är en av dom största anledningarna för mig att skaffa mig en PS4 till hösten.

Vila i frid Lucasarts

Igår kom nyheten att Disney lägger ner anrika spelutvecklaren Lucasarts. Disney köpte ju Lucasfilm med alla dess dotterbolag och varumärken (Star Wars!) förra året och nu tyckte dom alltså att det var dags att låta Lucasarts vila. Ett besked som kanske när man tänker efter var väntat då Lucasarts inte gjort något bra på många, många år. Deras senaste spel var t.ex. ett dansspel till Xbox Kinect vilket väl säger ganska mycket.

Men för mig personligen så är det samtidigt ett väldigt sorgligt besked då Lucasarts var en av mina absoluta favoritutvecklare. Under slutet av 80-talet och under stort sett hela 90-talet dominerade Lucasarts helt i den genre som går under benämningen ”point n click adventure games”. Och det var just min första kontakt med ett av dessa som fick min kärlek för Lucasarts att blossa upp. Jag hade nämligen en polare som hade en Amiga 500 och på den lirade vi ett litet spel som hette Zak McKracken and the alien mindbenders så att fingrarna blödde och hjärnorna bultade. Efter det var jag helt såld på genren och köpte väl egentligen allt som Lucasarts släppte. Indiana Jones and the fate of Atlantis, Monkey Island, Full Throttle, Sam n Max Hit the road, Day of the Tentacle och allt vad dom hette. Alla helt fantastiska spel som välförtjänt placerade Lucasarts på äventyrstronen.

Eftersom Lucasarts var en del av Lucasfilm så producerades det också en ansenlig mängd spel baserad på Star Wars-licensen. Och även här visade Lucasarts hur en spel-rubank ska dras. X-Wing, TIE-Fighter, Dark Forces, Jedi Knight, Jedi Outcast och Knights of the Old republic. Magiska spel som gjorde bäst möjliga med namnet Star Wars. Tyvärr så dök det också upp en hel del ruttna äpplen med Star Wars-loggan på under åren men det är inte dom jag kommer minnas Lucasarts för, utan för alla roliga timmar som har spenderats på att skjuta ner rebeller i TIE Fighter (mitt 15-åriga jag tyckte att det var fantastiskt kul att ett transportskepp i spelet hette Runka) och force-choka Siths i KOTOR.

Så vad händer nu då? Inga vet utom möjligtvis Disney själva. Det lovande Star Wars 1313 är lagt på is och inga andra spel ligger just nu i pipelinen. Men helt säker kan man vara på att Disney inte kommer låta en sådan stor franchise som Star Wars vara utan tv/datorspel i framtiden. Personligen så hade jag gärna sett ett till Knights of the Old republic eller att dom drar igång X-wing serien igen. Eller ännu hellre att dom gör ett nytt Monkey Island eller Full Throttle (en tvåa var ju på gång men lades ner). Men det är bara önskningar från min sida och det finns inte så mycket att göra just nu än att bara vänta. En sak är i alla fall säker: Lucasarts finns inte mer. Vila i frid.

lucasarts-logo-grim-fandango

Ett briljant äventyr

Indiana Jones är en av mina tidigaste filmhjältar och, tillsammans med dom kända karaktärerna från den första Star Wars-trilogin, den fiktiva karaktär som jag känner mest för. Jag kommer fortfarande ihåg hur fantastiskt det var att se Raiders of the lost Ark som liten pöjk. Dom häftiga jakterna, dom intensiva fighterna, dom elaka skurkarna, den fantastiska filmmusiken, ja allt var och är verkligen top-notch. För att inte tala om det läskiga men samtidigt klassiska slutet där dom onda nazi-skurkarna smälter, som man egentligen inte fick titta på (”håll för ögonen!”) men som man alltid kikade mellan fingrarna för att se. Om lite drygt en månad så kommer hela trilogin ut på Blu-ray (förbokad så klart) och det ska bli en fröjd att få se dom tre första filmerna i HD akompanjerat av feta DTS-HD ljudspår.

Men det är faktiskt inte bara därför jag skriver detta inlägg. Utan jag blev faktiskt så inspirerad av Totenfresser och hans Machinarium-spelande att jag så smått börjat lira ett av världens bästa äventyrsspel igen. Spelet är naturligtvis LucasArts megaklassiker Indiana Jones and the fate of Atlantis. Det var det första äventyrsspelet jag köpte och faktiskt ett av mina första spelköp överhuvudtaget. 5st HD-disketter proppfyllda med piskvinande äventyr bland exotiska platser som Amazonas djungler och Nordafrikas basarer (kommer faktiskt inte ihåg vilket land man var i, Marocko kanske?).

Detta mästerverk spelades främst på min plastfarsas stora 286:a vars fläktljud överröstade allt som klämdes ur den stackars inbyggda högtalaren. Men det sket jag högaktningsfullt i och guidade med stor entusiasm runt Indy på hans äventyr. Tills jag oundvikligen fastnade bland Kretas ruiner. Detta löste sig naturligtvis efter ett tag men det krävde faktiskt att jag skickade in ett brev till tidningen Datormagazin som hade en del i tidningen som hette Besvärjaren besvarar. Tyvärr så fick man vänta någon månad innan man visste om ens fråga besvarades men min, eller i alla fall en liknande, fick ett svar tillslut. Så det var bara att fortsätta att lira och efter en hel del ytterligare bryderier så hade Indy klarat biffen och både Atlantis och dom elaka nazisterna mötte sitt öde. Glad och nöjd kunde man lägga spelet åt sidan en tag och invänta lusten att spela igen för Indiana Jones and the fate of Atlantis går att spela igenom på tre(!) olika sätt. Min favorit är att spela den så kallade Team-path där man samarbetar med sin gamla flamma Sophia Hapgood men det går även att tänka sig igenom spelet själv (Wits-path) och att slå sig igenom motståndet (Fists-path). Snacka om revolutionerande gameplay.

Som avslutning så kommer här ett klipp med en storslagen fight mellan Indy och nazisten Hans som ett bevis på hur fantastiskt detta spel är.