Bäst musik 2018 (del 1)

Taggtråd och ballonger! 2018 har till slut nått vägs ände och det är således dags att summera vad jag anser vara den bästa musiken som släppts under året. I år så har jag spenderat väldigt mycket deg på att köpa både gammal och ny musik och antalet nya releaser som inhandlats hamnar runt 80, vilket är en ganska stor ökning jämfört med tidigare år. Vinylskivan och CDn är de två klart dominerande formaten men ett och annat kassettband har också hittat in i samlingen. Tyvärr inga 8-tracks eller rullband i år heller.

Och på grund av all musik som fyllt hyllor och hörn här hemma så har jag i år faktiskt valt att dela upp inlägget om det smaskigaste som året haft att erbjuda i två delar(!). Ja jag vet, det är helt otroligt. Men uppdelad glädje är väl dubbel glädje, eller hur säger man?

Men även om jag alltså köpt mer musik än på väldigt länge så känns det samtidigt som om att man tyvärr har missat så otroligt mycket. En mängd kunnigt folk på sociala medier tipsar högt och lågt om nya intressanta skivor och man själv (och plånboken) hänger helt enkelt inte med i svängarna, hur man än försöker. Bland det som jag inte köpt än men som jag någon gång vill addera till samlingen märks till exempel senaste skivorna med Immortal, Unleashed, High on Fire och Monstrosity. Ni fattar, detta är ju relativt stora släpp i Metal-världen. Något som jag helt enkelt tvingats prioritera bort för allt annat gött som släppts.

Men nog om det. Dags att börja lista lite av det som varit bra (och kanske mindre bra) under året.

Årets split: Vastum / Spectral Voice. Spectral Voice är riktigt heta i ”The Death Metal underground” och levererar här en trevlig bit men mot split-kollegan Vastum har de denna gång inte en chans. Vastums köttiga dänga Gagging on a Gash är en riktig tjottablängare mellan lysmaskarna och en av årets bästa döds-låtar.

Årets EP: AssumptionAbsconditus. Så förbannat tungt! Och långsamt. Och jag som brukar vara allergisk mot alltför långsam musik. Men Assumption gör bevisligen rätt sorts långsamt för detta är i mina öron kanonbra. Och tungt. Nämnde jag det?

Årets besvikelse: SkogenSkuggorna kallar. Absolut ingen dålig skiva men efter mästerverket I Döden så var mina förväntningar skyhöga. Och då brukar det ju tyvärr oftast sluta på ett sätt. Skogen levererar en helt ok platta men när låtarna inte greppar tag om en och den rena sången förstör alltför mycket så är det bara att önska lycka till nästa gång.

Årets bäst-före datum passerat: Ghost. De/han släpper en dötrist platta och käbblar i tingshuset. Kanske dags att lägga ner verksamheten nu va?

Årets omslag: NecrophobicMark of the Necrogram. Ett omslag som utstrålar så mycket ”Metal-ondska” att det nästan är löjligt. Necrolord har slagit till med ännu ett mästerverk och inte blir det sämre av att musiken är den bästa som gruppen gjort sedan klassiska debuten The Nocturnal Silence.

Årets elektroniska: Master Boot RecordDirect Memory Access. Det har inte blivit så mycket elektronisk musik för mig i år (heller) men Master Boot Records hyllning till tekniken för att ge grafikkort, ljudkort och annat i en dator åtkomst till dennas minne slog ner som en ishink mitt i sommarvärmen. Symfonisk-Chiptune-Metal med gästsång från Öxxö Xööx var precis det jag behövde i somras och fortfarande behöver nu i vintermörkret.

Årets liveskiva: AyreonBest of Ayreon Live. Här var det väldigt jämnt skägg mellan Ayreon och Devin Townsends avskedshälsning Live at the Ancient Roman Theatre Plovdiv. Men Ayreon drar det längsta strået med sitt mycket underhållande live-dokument. Fantastiska insatser från musikerna (Hansi Kürschs poserande exkluderat) kombinerat med ett stort knippe grymma låtar gör det till en vinnare. Detta får man helt enkelt inte missa om man är det minsta intresserad av Arjen Lucassens musikaliska karriär.

Bubblare: Det finns så otroligt mycket att lyfta fram men vi kan ju lite snabbt nämna Slugdge vars snigel-Metal rockar hårt. Tyvärr lite för långa låtar för att ta sig upp på Topp 10-listan.

Utöver det så gläds jag över att svenska Death/Doom-orkestern Runemagick i år gjorde en riktigt stabil återkomst med skivan Evoked From Abysmal Sleep.

Sedan så vill jag även passa på att ge Haken, Voodus, Usurpress, Primordial och Hyperdontia en rejäl klapp på axeln. Mycket väl jobbat i år alla.

Så där. Då var det slut på första delen. Stay tuned för del 2.

Musik till kaffet 2

Okej. Vi kör en liten snabb uppföljare till helgens Musik till kaffet-inlägg. Det är nu måndag kväll istället för lördag morgon och kaffet som inmundigas är dagens fjärde eller femte kopp. Är då kaffet lika gott som på morgonkvisten? Nä, det är det faktiskt inte. Det sitter ju självklart aldrig fel med en köpp kaffe framåt kvällen men morgonens magi är borta och letar sig inte fram förrän imorgon igen. Så kan det va.

Musik till detta då? Varför inte lite Svärtad Death Metal från Australien i form av Vahrzaw och deras senaste alster Husk? Ett frenetiskt riffande och trummande presenterat i en passande ruffig ljudbild funkar verkligen bra tillsammans med en stark kopp kaffe. Tyvärr är det en skiva som hamnat lite i skymundan, både här hemma och bland musikkännare, så här måste ske bot och bättring. Jag lovar att göra mitt bästa för att snurra skivan några extra varv i veckan.

Kvalvaag – Om du gillar mysig Black Metal

Kan Black Metal vara mysig förresten? Jo den kan nog det, för det är åtminstone det jag känner när jag lyssnar på extremt norska Kvalvaags senaste alster Seid. En helmysig parad av melodiska riff, lite plinke-plonk på någon keyboard och smattrande dubbelkaggar. Lite åt Old Man’s Child hållet tycker jag allt. Inte särskilt ont och ”trve” utan mer lättlyssnat och allmänt najs. Och som lite grädde på moset så klämmer bandet till med en cover på Gehennas svängiga Vinterriket, något som verkar ha blivit en tradition då bandet på tidigare skivor har tolkat landsmännen Troll och Mysticum.

Så mitt råd är således att kika närmare på Kvalvaags Seid och när man ändå håller på med det så kan man ju alltid kika in föregångaren Malum som även den är…jo precis: mysig. Och har dessutom begåvats med ett snyggare omslag än Seid. Till topps, bestefar!

Första intrycket: Funeral Mist – Hekatomb

Ok, jag tänkte testa ett litet nytt koncept här på bloggen. Jag provlyssnar en skiva jag inte hört förut och skriver ner mina tankar om det jag hör. Simpelt och borde gå att genomföra, även av en bondlurk som mig.

Först ut i denna revolutionerande serie (eller vad det nu blir utav det hela) är senaste skivan med Funeral Mist. Den heter Hekatomb och släpptes den 15:e juni i år, till mångas stora överraskning då den mig veterligen inte var utannonserad i förväg. Själv har jag ett par skivor med gruppen (Devilry och Salvation) och tycker att dom är tillräckligt bra för att jag skulle hosta upp cash nu när den nya kom. Men jag har alltså inte lyssnat på den. Förrän nu. Here goes…

funeraaaal

In Nomine Domini: Ont intro med gap, demonröst och explosioner. Sedan över i lite bas-mys. Och sedan full patte! Härligt, jag gillar. Arioch vrålar som en besatt och gör det utmärkt. Bas-mys igen efter det. Och full patte igen! Sedan lite tungt malande innan det dras på igen. Ett riktigt svartmetall-statement till öppningslåt och det finns inte mycket att klaga på. I Jesu namn.

Naught but Death: Oj, här var det lite mer rock och gung som gällde. Lite likt den där gungiga Marduk-låten som var med på förra skivan. Blond Beast heter den väl? Det var i alla fall mycket njutbart. Sväng med lite dubbelkagge inslängt här och där. Och lite mässande röster i bakgrunden. Inte lika direkt och pang-på som förra låten men fortfarande mycket bra.

Shedding Skin: Hmm, finns väl en Pantera-låt med samma namn? Inte likt i övrigt för nu var det full fart på menyn igen. Arena-klappa-takten-mellanparti innan det är dags att mangla järnet igen. Bra låt men lite mer anonym än de två som kom före.

Cockatrice: Gnissel och blastbeats. Låten är ganska lång så jag gissar att viss tempoväxling kommer att ske. Men än så länge gnisslas det och blastas det. DÄR kom tempoväxlingen! Och är det blåsinstrument i bakgrunden? Nähä, nu var det högsta fart igen. En andra sväng innan låten byter skepnad? Jepp. För nu fadas manglet ut och allt som återstår är sådana där ”ice-ljud” som fanns på syntarna förr och vindblås. Mystik och kyla. Som leder in bra i manglet igen. Högst njutbar låt-jävel.

Metamorphosis: Lång låt igen med snygg övergång från förra låten (golfapplåd på det). Suggestiv inledning med bara trummor och bas, snyggt. Aha, det vankas skivans tungis med körer i bakgrunden. Sparsmakat och malande. Händer inte så jättemycket men här handlar det mer om stämning känns det som, vilket ju aldrig är fel. Helt ok.

Within the Without: Nu vankas det inte helt oväntat mangel igen. Intressant och bra riff här i början. Får lite Satyricon-vibbar av detta vilket är ett plus i min bok. Mangel med små intressanta andningspauser då och då. Kort, koncist och bra.

Hosanna: Mera snabba och fartfyllda äventyr ner i mörkrets spiral. Bra riff igen. Med lite Dark Funeral-vibbar den här gången. Inte så mycket mer att säga. En låt fylld med Black Metal-pisk, take it or leave it. Jag gillart.

Pallor Mortis: Avslutande låten, börjar med att bygga upp mot något mäktigt med mässande röster och slag på pukor. Och öka takten, i intervaller. Så är man snart i blastbeatens förlovade land. Det är ungefär samma recept som i låtarna innan men fortfarande bra så varför klaga? Ojsan, där kom ett argt barn eller nåt in i det hela. Sedan på med manglet igen hela vägen in i mål. Inte riktigt den mäktiga avslutning jag räknat med kanske men helt klart en godkänd låt.

Så! Det var det. Bra skiva måste jag säga och en som jag helt klart kommer att lyssna mer på. Black Metal utan några egentliga krusiduller, som man kan räkna med när det gäller Funeral Mist. Bra ljud, bra instrumentala insatser. Tummen upp.

Bäst musik 2017

Trumpeter och fanfarer! Det är äntligen dags att presentera de skivor som jag tyckt gett mig störst njutning vid stereon under årets gång. 2017 har varit ett mycket bra år och jag har investerat en stor del av min lön i skivor. Vinylspelaren som införskaffades förra året har verkligen hjälpt till att ge mitt musikintresse ytterligare en skjuts och en allt större del av den musik jag köper är pressad på vinyl (gärna färgad). Men självklart så släpper jag inte min älskade CD-skiva hur som helst så en rejäl bunt sådana har hittat ett nytt hem strax utanför Göteborg.

Nä det är väl lika bra att sätta igång och lista lite goa skivsläpp? Vi börjar med lite gott och blandat innan vi går över på Topp 10:

Bästa demo: DWOOMPale Mare Demo

Lätt. För det är om jag minns rätt den enda demon jag köpt och lyssnat på i år. Ljudet är lite sådär, vilket det ju skall vara på en demo, men låtarna är riktigt trevliga. Något att hålla ögonen på i framtiden.

Årets upptäckt: Total Inferno

Lite ont om riktiga upptäckter i år faktiskt så jag drar till med en skiva som överraskade mig positivt för inte alls längesedan. Hörde först talas om gruppen tidigare i år när Sound of Records släppte deras enda skiva Return of Evil Chaos (släpptes ursprungligen på CD 2015) på vinyl. Och jag brydde mig ärligt talat inte särskilt mycket om det. Men så fick jag för några veckor sedan ändå för mig att provlyssna och jädrar i min låda vilken härligt ösig och catchig skiva! Typ alla tuffa Metal-genrer ihopmixade till en headbanging-framkallande Metal-mjöd så det var bara att slänga fram lädret och pynta för både vinylskiva och CD.

Årets besvikelse: RammsteinParis

Ok, det är väl egentligen inte större fel på den här liveinspelningen rent ljud- och spelningsmässigt. Men bildklippningen på Blu-Ray skivan är ju under all kritik. Förstår att regissör Åkerblom har haft någon sorts konstnärlig vision som han jobbat efter men jag klarar inte av att titta på något där det skall hoppas mellan olika klipp varannan sekund à la hysterisk musikvideo. Mycket trist då resten av live-paketet håller hög klass.

Årets omslag: MonolordRust

Två bilar som står med fören rätt ner i marken. Enkelt, snyggt och annorlunda. Det är garanterat någon symbolik som går mig helt förbi men detta avskalade omslag tilltalar mig lika mycket som Monolords musik.

Årets samling: John CarpenterAnthology

Som alla vet är de flesta av John Carpenters filmer jävligt bra och musiken i filmerna har en stor del i att bygga upp stämningen. Så när Carpenter tillsammans med bland annat hans son spelar in ett gäng klassiska ledmotiv på nytt och släpper på skiva så är det inte så mycket annat att göra än att tacka och ta emot. För puristerna så är dessa nyversioner säkert inte ”the real deal” men för mig duger de alldeles utmärkt.

Sådär. Det var småplocket. Nu går vi över på huvudnumret:

10. TehomThe Merciless Light

Föga nyskapande svärtad döds men jag tycker att Tehoms debutskiva är kalasbra. Tyvärr så verkar skivan inte fått mycket uppmärksamhet i media bland det ständiga flödet av ny musik men lilla jag håller Tehoms fana högt och headbangar järnet åt allt det köttigt göttiga.

9. EntrenchThrough the walls of flesh

Svinbra Thrash. Och det kommer från någon som inte är särskilt förtjust i genren. Om det är ett bra betyg eller inte är väl öppet för tolkning men jag råder alla att kolla upp Entrench om inte detta redan gjorts.

8. Apocalypse OrchestraThe end is nigh

Mustig Svensk Folk/Doom med starka medeltids-influenser. Bra låtar, fett ljud och väldigt stämningsfullt, skulle nästan vilja kalla det avkopplande. Detta var verkligen en rolig överraskning och nästa skiva får gärna komma så snart som möjligt.

7. Spectral VoiceErroded Corridors of Unbeing

Otroligt hypade bland dom ”som vet” och efter lite tvekande så kan jag inte göra annat än att krypa till korset och hålla med. Med tre fjärdedelar av Blood Incantation i sättningen så är denna mörka spiral av dödsmetall naturligtvis asbra.

6. UndergangMisantropologi

Det blir lite tjatigt att alltid snacka om ”dansk dynamit” så fort det kommer något bra från Danmark. Men här går det inte att undvika för det passar så otroligt bra. Det bästa de gjort sedan debutskivan.

5. HeavydeathSarcophagus in the Sky

De tunga doom/dödsgubbarna från västkusten blir bara bättre och bättre och väljer 2017 att släppa sin allra jämnaste och bästa platta hittills. Ett massivt mörker infinner sig så snart skivan snurrar igång och nickande sitter man och bara njuter.

4. RAMRod

Judas Priest-dyrkarna i RAM slår till med en överraskande redig käftsmäll till Heavy Metal-skiva och tar sig högt upp på listan. RAM har alltid släppt kanonbra skivor men i år så har de glädjande nog producerat en av sina absolut bästa.

3. Power TripNightmare Logic

Högst förvånande med en Thrash-skiva till på listan (och så här högt upp) men ibland så vill man bara ha sköj och lyssna på lite röj. Och vilket underbart medtyckande röj som Power Trip bjuder på. Det är nästan så att jag kan utlova att det automatiskt bildas en moshpit vid stereon så snart den här plattan drar igång.

2. LeprousMalina

Jag är medveten om att många tycker att dessa norrbaggar gör trist och stel musik men jag diggar detta som tusan. Det är mycket känslor, musiken är otroligt snyggt producerad men framförallt så är det roligt att lyssna på. Ett stort steg i rätt riktigt från förra skivan och tveklöst bland det bästa de gjort.

1. Inconcessus Lux LucisThe Crowning Quietus

Jag har alltid gillat engelsmännen med det krångliga bandnamnet ända sedan jag först hörde deras debutplatta för några år sedan. Men i år har de fanimej överträffat både sig själva och alla andra. Detta är en Heavy/Black Metal-hybrid av yppersta klass som svänger dödsskönt. Inte särskilt originellt och säkert vad vissa skulle kalla på gränsen till alldeles för lättlyssnat men vem fan bryr sig när det är hur underhållande som helst att lyssna på? Och så har vi ju det där avslutande ”disco-partiet” på skivans sista spår som guldkant på det hela. Inconcessus Lux Lucis har gjort årets platta – missa inte!

inconcessus

All hail the flaming scythes! Inconcessus Lux Lucis avgår alltså med segern i år. Något annat som är värt att nämna innan vi lägger 2017 till handlingarna? Alldeles för mycket egentligen men så här på rak arm så kan vi ju nämna Vampire som nästan tar sig in på listan. Detsamma gäller för Satyricon, Portrait och Monolord. Och en handfull skivor till som får förbli onämnda. 2017 har varit ett otroligt starkt år och 2018 lär få ganska svårt att hålla jämna steg.

Med det tackar jag för mig. God Jul och Gott Nytt År!!!

Dags att börja fila på årsbästalistan

Måste börja med att säga att det har varit ett mycket bra år i år. Att klämma fram en årsbästa att presentera om cirka en månad kommer att bli extremt svårt. Grupper som Immolation, Monolord, Entrech, Leprous, Power Trip och Vampire har alla släppt sjukt bra grejer i år. För att inte tala om Archspire, RAM, Heavydeath, Portrait och Desolate Shrine. Och Apocalypse Orchestra. Och Satyricon.

Ja ni fattar. Svårt är bara förnamnet. Men det skall nog gå, speciellt om man har en av årets bästa skivor i hörlurarna samtidigt som man skriver. Engelska Inconcessus Lux Lucis släppte sin senaste skiva The Crowning Quietus för några veckor sedan och SATAN vad bra det är. En fenomenal blandning av Heavy Metal och Black Metal (eller Saturnian Black Magick som bandet själva kallar det) som svänger och krossar om vartannat. Det här är en solklar kandidat till den absoluta toppen av årets lista.

Solen försvann – gratis dansk svartmetall någon?

Semestern och mitt generösa givande av nedladdningsbar musik fortsätter och trots att det har regnat hela dagen så känner jag mig generös och erbjuder ett styck kod för att ladda ner senaste skivan med den danska gruppen Solbrud.

Skivan heter Vemod och det kan ju passa bra en dag som denna när regnet har vräkt ner mer eller mindre hela dagen och vemodet inför att det nu bara är en vecka kvar innan man skall börja jobba igen växer allt mer.

Solbrud

Ja och som vanligt så kan man ju säga ”hepp!” i kommentarsfältet när man laddat ner. Hejs!

Regnig torsdag – lite gratis Pillorian kanske kan lätta upp stämningen?

Det var inte särskilt längesedan jag skrev några rader om de hippa jänkarna i Pillorian och deras nya alster Obsidian Arc. En mycket bra skiva som fått snurra ett gäng varv sedan dess och som faktiskt seglat upp som en liten favorit bland den musik jag lyssnat på under årets första kvartal. Och vad passar inte bättre än att dela med sig av denna utmärkta musik en grå, regnig torsdag som denna?

Jag fick nämligen hem vinylutgåvan av Obsidian Arc (mycket fin, bra jobbat där Eisenwald Tonschmiede) nu i veckan och vad låg med i konvolutet om inte en liten lapp med kod på. Så varsågod du som använder den först och som vanligt så släng iväg en kommentar när koden är använd. För allas trevnad och så.

Pillerbild

Full Black Metal Hipster

Pillorian. Bandet som bildades av de slingrande likmaskarna från det ruttnande liket som en gång hette Agalloch och är ifrån hipstermeckat Portland, Oregon, USA. Och så sitter ohippa jag och lyssnar på den alldeles nysläppta fullängdaren Obsidian Arc, med en LP-version på ingång i slutet av månaden och bandets första singel i samlingen. Är jag på väg att bli en hipster jag med? Högst otroligt då jag varken har helskägg eller någon form av trendig hatt. Men jag gillar bra Black Metal och det är precis var Pillorian bjuder på på sin nya skiva.

Oväntat snäll och lättlyssnad sådan tycker jag faktiskt. Jag hade väntat mig något betydligt skitigare och mer dissonant som är så populärt nu för tiden men Pillorian har valt att spela relativt rak, vemodig melodisk Black. Och det låter riktigt bra efter en första genomlyssning må jag säga. Det är kanske inget jag flyger av stolen av men det känns som om att det är en skiva som har potential att växa och bli något riktigt bra.

Fredagstips: Horn – Turm am Hang

Tyskar som lirar Black Metal och dessutom gör det bra hör man inte talas om så jätteofta men de finns. På riktigt alltså. Ett av dessa bra tyska band är Niklas Thiele och hans soloprojekt Horn som har spelat in naturromantisk svartmetall sedan 2003. Senaste skivan Turm am Hang kom så sent som den 27:e januari i år och är i mitt tycke ett riktigt bra stycke välspelad Black Metal från Nordrhein Westfalen, speciellt med tanke på att allt på skivan görs av en och samma tysk.

Så ta på dig das rucksack, ladda kruset med veteöl och bege dig ut på en äventyrlig färd i det tyska landskapet tillsammans med Horn.

Fredagstips: Enochian Crescent – Omega Telocvovim

Finland och finnarna. Grannen till öster och vårt broderfolk men ändå är de inte riktigt som oss. Det räcker bara att lyssna på deras Black Metal. Hårdare, kallare och lite allmänt flippad. Svensk Black är i allmänhet mer melodisk, välstädad och rak. Ett arv från den kommunala musikskolan månne? Norge är ju också bra på det där med Black Metal men kommer alltid att få leva med den plump i protokollet som var millennieskiftet och alla band som hux-flux gick omkring i Matrix-glasögon och prompt skulle lira industri-black.

Enochian Crescent är ett gäng muntra finnar (som numera går under namnet The Crescent) och som existerat sedan mitten av 90-talet. År 2000 kom deras andra fullängdare Omega Telocvovim vilken var min första kontakt med gruppen, antagligen köpt på grund av att Close-Up Magazine beordrade mig, vilket var väldigt vanligt på den tiden. En riktigt bra och underhållande skiva där alla låtar har en egen identitet och där influenser från andra genrer kastas in på ett mycket övertygande sätt. Lägg där till Drakh Wraths halvhysteriska sång och lyckan är gjord.

Rasta muttan zimmerlainen.

Stilla är bra och Anchor Steam beer är ganska gott

I veckan så fick jag äntligen hem de fjäll- och mörker-älskande svartmetallarna Stillas nya skiva Skuggflock. Skivan släpptes redan i mitten av augusti men vissa yttre omständigheter gjorde att jag inte kunde få hem skivan förrän nu. Då är ju bara frågan om den var värd att vänta på. Och på det skulle jag vilja svara: ja, det är den definitivt. Kanske inte riktigt lika bra som föregångaren Ensamhetens andar så här vid de första genomlyssningarna men detta är en skiva som absolut kommer att växa i takt med ju mer man lyssnar på den. Favoritlåtarna hittills är halvfunkiga I tystnad vilar själen och det stämningsfulla titelspåret.

Och på detta så är det dags att snacka lite öl och då närmare bestämt två varianter av Anchor Brewing Companys välkända Steam beer. Systembolaget släppte för någon vecka sedan en torrhumlad variant av Steam beer så jag tänkte att det kunde vara kul att testa de båda mot varandra.

steam-beer

Original Steam beer är en genomtrevlig bryggd men som inte har några som helst extravaganser för sig. Det är maltigt och sött med lite mysiga karamell-inslag här och där. Ingen öl man slår volter över men ändå en som är högst drickbar. Dry-hopped Steam beer innehåller klart mer humle än originalet men frågan är om det är godare eller inte. Jag skulle nog snarare vilja säga att detta är lika bra, bara lite annorlunda. Detta är helt enkelt två bra öl som funkar fint oavsett om det är extra humle i eller inte.

Så köp och konsumera musik och öl. Gärna i kombination med varandra.

Bäst musik 2015

Då var det dags att lägga ytterligare ett år av musik till handlingarna. Och med risk för att låta tjatig så får man väl återigen säga att det har varit ett bra år för musik av varierande hårdhetsgrad. Det kanske började lite trevande men runt halvårsskiftet tog det verkligen fart och de bra släppen har varit hur många som helst och jag har en känsla av att detta tempo kommer att hållas uppe även i början av nästa år.

Men i år så tänker jag faktiskt inte göra en klassisk topp 10-lista. För det är så att för min del så har året varit väldigt, väldigt ojämnt när det kommer till musiklyssnande. Vissa månader så har jag haft jättegott om tid att lyssna på musik och har kunnat plöja igenom ett flertal skivor per dag, men andra månader så har det varit väldigt skralt med fritid och jag känner därför att jag vill göra en (extremt) kort lista och helt enkelt bara utse årets bästa album. Naturligtvis kommer jag nämna en del annat jag tyckt varit bra men det känns omöjligt att ranka dessa inbördes eftersom jag tycker att jag gett en hel del bra skivor för lite lyssningstid. Ok, då kör vi. Årets bästa skiva är:

O-Card (2015).indd

 

Symphony XUnderworld! Japp, de mästerliga jänkarna har gjort det igen. De har släppt en skiva som tar allt det jag gillar med gruppen, slängt ihop i en stor kokande progmetal-gryta och serverat på ett bord dukat med finaste silverinstrument. Efter två lite svagare skivor så är Symphony X på banan igen med besked och nu, såhär ett halvår efter att skivan släppts så gillar jag faktiskt varenda spår på plattan. Jag hade i början lite svårt för låtarna In my darkest hour och Run with the Devil men nu gillar jag dem med, bra jobbat där gubbar. Det finns dock två mindre skavanker som hindrar skivan från att vara helt jävla perfekt och det är ljudet, som saknar den dynamik som hade tagit plattan till helt astronomiska nivåer, och att den där riktigt långa, episka låten som klockar in någonstans i trakterna av 23 minuter och 54 sekunder saknas. Men annars så är Underworld sjukt bra och är överlägset den skiva jag lyssnat på mest under året. Grattis Symphony X!

Då var det avklarat, nu kan vi snacka annat som varit bra under 2015. Dödsmetall t.ex. Cruciamentum, Embrace of Thorns, Lik, Horrendous, Under The Church, Abhorrent, Cryptopsy, Sulphur Aeon, Desolate Shrine. Alla har de gjort mycket bra album (eller EP som är fallet med Cryptopsy) som visar att Death Metal är en musikform som inte visar några som helst tecken på att glömmas bort eller dö ut. Nile skall väl även nämnas här då de ju är lite av en institution inom modern döds men jag blev faktiskt lite besviken på What should not be unearthed. Det är absolut ingen dålig skiva men med Nile-mått mätt så en den bara ok.

Jag har även spisat en del bra Black Metal under året, dock inte lika mycket som jag brukar. Marduk gick ut hårt tidigt med Frontschwein och efter den så har de kommit annat mörkt och hårt material från konstellationer som Outre, Istapp och Mgla som alla håller hög nivå.

Inom den mer progressiva musiken så är det förutom Symphony X Beardfish och Steven Wilson som smällt högst tycker jag. +4616-Comfortzone och Hand.Cannot.Erase är två helt fantastiska skivor som jag önskar att jag hade haft mer tid att lyssna på. Här borde man även klämma in Arcturus och Leprous som båda skjuter iväg en kanonad av norsk progressiv galenskap. Och så har vi ju Flying Colors liveplatta Second Flight: Live at Z7 som är kanonmysig.

Vad har vi kvar? Tribulation visar att de fortfarande är en kraft att räkna med med The Children of the Night men rår på The Formulas of Death gör de inte, vilket jag heller inte räknade med. Ghost får med Meliora till en helt ok skiva som jag tycker är ofantligt mer intressant än Infestismumma (ja det är ju alltid det där med vad den där skivjäkeln heter). Dock en ganska ytlig skiva utan något större djup som visar att det är live som gruppen (tydligen) kommer till sin rätt. Trials, Wilderun, RAM och Crypt Sermon nämner vi också innan jag tycker att det är dags att stänga årsredovisningen för den här gången.

Jag har garanterat missat mängder av bra skivor under året men jag känner mig ändå väldigt mätt och nöjd med det jag hunnit lyssna på. 2015 var ett väldigt bra musikår och nu blickar vi väl förväntansfullt fram emot 2016 antar jag då det kommer nya skivor med bland annat Dream Theater, Witchcraft och Vektor.

When Autumn Storms Come

Fan vad det blåser ute! Träden headbangar i vinden, kvistarna ser ut att hålla i osynliga apelsiner och det är mörkt som i Morias gruvor. Det är jävligt Black Metal ute just nu helt enkelt. Av någon anledning så ploppar låten When Autumn Storms Come med Naglfar upp i huvudet.

Från skivan Diabolical som kom 1998. Kolla upp den.

Black Metal är mitt nya svarta

Black Metal härskar här hemma just nu. Satanisk riter, mörker och hemska omslag för (nästan) hela slanten. Varför vet jag inte men helt plötsligt så är det extra bra och precis vad mina öron vill bli matade med. Black Metal har för mig alltid varit en genre som jag gillat men som har fått spela tredjefiol, eller kanske t.o.m fjärde, efter Death Metal, mer progressiva genrer och vanlig hederlig Metal. I tonåren var det naturligtvis det lite farliga med Black Metal som var väldigt lockade utöver själva musiken men nu när man blir allt mer gubbig (och även många av dem som utövar musiken) så får musiken tala sitt eget tydliga språk. Jag har svårt att sätta fingret på vad det är jag gillar med genren men jag antar att det har med det kalla, karga och onda som gör en riktigt bra Black Metal-låt att göra och som får den att gå rätt i i märgen på mig. Nu är ju i och för sig spännvidden på genren väldigt stor med allt från det snällaste av snälla till det hårdaste av det hårda men jag gillar det mesta. Det behöver inte vara ”trve” och ”kvlt” för att det skall gå hem hos mig, det viktiga är att musiken är bra.

Och tips på bra Black Metal hade jag tänkt att dela med mig av här och nu:

TsjuderUnholy Paragon. Från skivan Desert Northern Hell, den skiva som spelas flitigast här hemma just nu. Tsjuder har en skön råhet i sin musik som tilltalar mig och ja, tummen upp helt enkelt.

AllegianceI stjärnornas skugga. Väldigt svenskt och väldigt bra. Black Metal framfört på svenska eller norska är alltid extra bra och detta är inget undantag.

Marduk behöver väl knappast någon presentation men fan vilken bra låt Thousand-fold Death från färska skivan Frontschwein är! Klassiskt Marduk-mangel med en snabbvrålande Mortuus som tar i så att corpsepainten rinner. Ljuvligt.

Förhoppningsvis har 2015 en massa smaskig Black i bagaget som väntar på avlyssning. Nu närmast är det väl Keep of Kalessin som pockar på uppmärksamhet och efter det klassiska Enslaved. Sedan så får vi se vad som kommer krypande från den olycksbådande horisonten. Vågar man hoppas på en ny skiva med Dawn kanske?

Inconcessus Lux Lucis

Vissa döper sina band till snärtiga saker som Grave och Hate. Lätt att komma ihåg, speciellt om man gör bra musik som kan backa upp namnet. Och så finns det de där banden som bara förlänger ett häftigt ord och heter råtuffa saker som Graveyard och Hate Eternal. Men se så lätt för sig gör inte den engelska tvåmans-Black Metal-outfiten Inconcessus Lux Lucis. Tre inte helt ickekrångliga ord på latin kör de med istället för att heta något megatufft i stil med Forbidden Horror eller Pandemic of War.

Vad vill jag säga med detta då? Inte så värst mycket mer än att jag köpte deras senaste fullängdare i veckan och att den är riktigt bra:

Inconcessus

Det som gör det hela ännu lite lustigare är att skivan inte heter The Demonbattle eller Rampage in the Cathedral. Nej den går under det betydligt mer avancerade Disintegration: Psalms of Veneration for the Nefarious Elite. Men jag förstår, ska det vara en lång titel så ska det vara en lång titel.

Nej nu får det vara nog med detta att göra sig lustig över ett band och vad dom valt att döpa sig själva och sin musik till. Detta är som sagt bra och i mina öron så låter dom lite som ett best-of inom den kreddigare delen av Black Metal. Jag tycker mig höra lite Armagedda här, lite Funeral Mist där och kanske lite Watain skrålandes någonstans i bakgrunden.

Smaka på Vredehammaren

Förra veckan så släppte den norska svartmetallgruppen Vredehammer sin första fullängdare Vinteroffer. Vredehammer började som ett soloprojekt av gitarristen Per Valla (med ett förflutet i grupper som Elite och Allfader) och har nu utvecklats till en fullfjädrad grupp. Skivan finns som så många andra att lyssna på via Spotify och i mina öron så låter skivan såpass bra att jag beställt mig ett exemplar. Men i väntan på att CDON ska få tummen ur röven och skicka skivan så lyssnar jag på dessa så länge:

DSC02392

Två av de tre EP-skivor som Vredehammer har släppt och som går under namnen Pans Skygge och Mintaka. Musiken kan liknas vid den Black Metal som Vredehammers landsmän i t.ex. Keep Of Kalessin och Vreid brukar framföra. Det vill säga ganska så polerat, med mycket fokus på flinka gitarr-riff och smattrande dubbelkaggar och inte någon som helst tanke på att vara ”true” och ”nekro” osv.

Vredehammer – bra skit. Och kolla upp Pers förra grupp Allfader om det inte redan gjorts för skivan Black Blood Flux är också bra skit. Eller drit som de säger i Vredehammer.

Tre nyinköpta skivor…

…tre snabba omdömen. När jag kom hem idag efter en knapp vecka vid den bohuslänska kusten så låg bland annat dessa tre skivor och väntade på att få min uppmärksamhet:

3 skivor på stol

Och efter att ha gett dom lite lyssning så är mina intryck följande:

KatalepsyAutopsychosis. Som vanligt är jag sen till dansen (skivan släpptes i januari) men detta ryska band kan vara det bästa som hänt den riktigt hårda dödsmetallen på väldigt länge. Dom tar influenser från dom flesta av dödsmetallens hårdare subgenrer (brutal, teknisk, slam, you name it) och gör det till något hyffsat eget. Och något väldigt bra. Kanske att låtarna flyter ihop lite för mycket men vidare lyssning botar förhoppningsvis det lilla problemet.

WatainThe Wild Hunt. Stekhet ny platta från svartmetallens gullegrisar. Och tamejfan om det inte är väldans mycket bättre än vad jag väntade mig. Jag hade ju lite sett fram emot att äntligen få klaga på detta Watain som ”alla” gillar. Men det sket sig som man brukar säga. Naturligtvis så är det omöjligt att säga HUR bra detta är redan nu men bra är det. Det är väl egentligen bara balladen They rode on som jag inte riktigt fattar vitsen med då den inte tillför något alls.

Amon AmarthDeceiver of the Gods. Amon Amarth må hända ogilla stämpeln men dom ÄR verkligen Death Metals motsvarighet till kött och potatis, Volvo och AC/DC. Man vet precis vad man får och man vet att det är bra men förväntar man sig att bli överraskad, ja då är man helt fel ute. Fast vad spelar det för roll egentligen? Johan Heggs growlande är lika grymt bra som vanligt och melodierna sitter som fläsket på Valhalls fetaste gris.

Jag firar julen i Polen

Nej det gör jag så klart inte. Och inte nyår heller. Men däremot så har jag idag fått hem ett litet paket från Polen. Och i det låg det 4st cd-skivor innehållande extrem metal-musik av hög kaliber.  Mest intressant av dessa fyra är Mglas så hyllade With hearts toward none. Skivan har blivit mycket hyllad i stort sett överallt under året så det ska bli mycket kul att få utforska detta Mgla som ska vara så bra. Och betyder dimma gör det tydligen också. Evul!

Polsk metall i dimma

Polsk metall i dimma

Bäst musik 2012

Musikåret 2012 är på väg att ta slut. Och då måste man ju så klart summera och lista sina 10 fantastiska favoriter. 2012 har varit ett bra år tycker jag. Mycket högkvalitativ musik har släppts och lite extra kul är det att se så många grupper som har varit med i svängen ett tag fortfarande producerar skivor som är något att ha. Inget Metallica-syndrom här inte. För mig så har 2012 var ett litet annorlunda år då jag inte köpt lika mycket skivor som jag brukar göra. Och det beror absolut inte på att jag inte hittat något bra att köpa, utan skurken i det hela är som så många andra gånger: tid. Jag har helt enkelt inte tid att lyssna lika mycket på musik längre. Familj, jobb och annat kommer före och det är bara att gilla läget.

En snabbräkning visar att jag köpt 26 album som släppts någon gång under året och faktum är att dom flesta av dessa är riktigt bra så det var väldigt knepigt att plocka ut 10 av dessa som förtjänade att hamna på listan. Dessutom så har jag missat en hel del stora släpp som jag antagligen kommer att kolla upp senare som t.ex. Paradise Lost, Rush och Enslaved. Då kör vi:

10. Jeff LoomisPlains of Oblivion.

Jeff visar var soloplatteskåpet ska stå. Oklanderligt instrumenthanterande från alla inblandade och bra insatser från gästsångarna.

9. CryptopsyCryptopsy.

Kanadickerna överraskar med en återkomst som heter duga. En bra bit från deras glansdagar men helt klart en högklassig dödsmetallplatta.

8. WitchcraftLegend.

I stort sett den enda rock jag lyssnat på i år. Men oj så bra det är.

7. NecrovationNecrovation.

Årets svenska old-school döds.

6. Putrid PileBlood Fetish.

Låtar om kladd, slafs och hjärnsubstans med guttural sång. Vissa hatar, jag älskar.

5. WeaponEmbers and revelations.

Detta gäng framkallar härliga Skeletonwitch-vibbar hos mig. Grym death/black/thrash/heavy-metalhybrid.

4. MardukSerpent Sermon.

Marduk är tillbaka och nu menar dom allvar. Trodde inte dom hade en så här bra skiva i sig. Plus för den framträdande basen.

3. MeshuggahKoloss.

Så tung, så ofantligt bra. Håller detta som det bästa dom gjort tillsammans med Destroy, Erase, Improve.

2. SophicidePerdition of the sublime.

Tyskt enmansprojekt som blåser en av banan. Teknisk och hård dödsmetall men samtidigt snyggt melodiskt.

1. NileAt the gate of Sethu.

Överlägset den skiva jag lyssnat på mest under året. Ända sedan ankomsten i somras så får den minst en lyssning i veckan. Visst, ljudet kunde ha varit något köttigare men det är inget jag bryr mig om egentligen. Nile har återigen levererat en dödssymfoni av yppersta klass och krossar allt motstånd.

Japp. Nile vann. Till skillnad från väldigt många andra som ser skivan som en besvikelse och kanske deras sämsta så älskar jag allt med den. Så mycket att jag faktiskt gjort något jag inte gjort på alldeles för länge. Jag har skaffat skivan på vinyl:

Götta på vinyl

Götta på vinyl

Bubblare: Här hittar vi Black Breath, Gorod, Vintersorg, Coldworker, Shining, Dying Fetus mfl. Alla har släppt mycket starka album i år men det räckte inte hela vägen för att ta sig in på listan.

Besvikelse: Testament. Ja, jag gav Dark roots of earth en fyra. En fyra som jag såhär i efterhand faktiskt vill revidera till en svag trea. Den är kul en stund men sedan så faller den obönhörligt i glömska. Inte dålig på något vis, bara småtrist. Och jag hade väntat mig mer från Thrash-veteranerna.

Så. Det var det hela. Låt musikåret 2013 komma!

Curse of the forcold

Japp en förbannelse är vad det är. Hade gått och köpt lite god öl att smaka på i helgen men det sket sig. Istället så åkte man på en fet förkylning och känner knappt någon smak alls. Så det blir nada och zip med ölprovning denna helg. Istället så får man glädjas över att det damp ner ett par skivor i brevlådan i fredags: Shinings Redefining Darkness och Dying Fetus Reign Supreme. Båda har efter ett par genomlyssningar visat sig vara ett par mycket trevliga metalskivor som mycket väl kan hamna på årsbästalistan. Extra kul att Dying Fetus faktiskt visar upp sitt bästa material sedan deras mästerverk Destroy the opposition. Det enda jag saknar är Kevin Talleys svängiga trumspel.

En skiva ur arkivet (Del 10)

Märkte att det var ett bra tag sedan jag plockade ett russin ur skivsamlingskakan, så jag gör väl slag i saken och gör just det, plockar ett russin alltså. Russinet för dagen är Keep of Kalessins mästerliga EP Reclaim från 2003:

Keep of Kalessin är ett kempegrejt band från vårt grannland Norge och dom lirar Black Metal av en ganska så polerad och lättlyssnad sort men det är ingenting jag lider av för jag gillar ofta Black Metal när den går mer åt mer progressiva och symfoniska riktningar. På Reclaim så bjuder Keep Of Kalessin lyssnaren på 5 låtar varav en är ett intro och en är en nyinspelning av en gammal låt från deras debutskiva Through times of war (grymt bra platta det med). Det låter kanske lite fattigt men jag tycker att det blir en styrka då Reclaim blir en liten kort, intensiv käftsmäll till smällkaramell som man gärna låter brisera i ens hörselgångar om och om igen.

Och då har jag inte nämnt det absolut bästa med skivan. För tillsammans med bandmaestro Obsidian Cs låtskrivande och riffande på gitarren så är sångaren och trummisen skivans stora behållning. För bakom micken på denna skiva hittar vi ingen mindre än Atilla Csihar (Mayhem) och på trumpallen sitter Frost från Satyricon. Dessa båda herrar hjälper att lyfta Reclaim till en nivå som få EP-skivor kommer i närheten utav. Tyvärr så var Atilla och Frost bara med på den här skivan men man får väl vara glad åt det lilla antar jag. Och det är jag ju och ger därför gladeligen Reclaim ett betyg på 9 av 10. Världens bästa EP? Kanske, kanske inte men helt klart en utav dom.

http://www.youtube.com/watch?v=qOrml1rFiX8

Lite nytt att mata CD-spelaren med

Under dom senaste dagarna så har jag ökat på skivsamlingen lite:

Dom tre övre skivorna inköptes på Media Markt i söndags. Dom hade tydligen haft utförsäljning på skivor av hårdare karaktär men tyvärr så kom jag alldeles för sent och fick nöja mig med lite ”smulor” á 29kr/st:

StyggelseHeir today God Tomorrow. Göteborgsk Black Metal. Kompetent, svängigt och med mycket attityd. Och ganska så primitivt i positiv bemärkelse.

Within Y Silence Conquers. Melodisk dödsmetall, från Göteborg så klart. Ingen favoritgenre direkt utan köpte mest skivan på grund av att en gammal kompis lirar gitarr i bandet.

Born///Evolve///Progress vol3. Del tre i en serie samlingsskivor fullproppade med diverse rolig Synth-musik. Helt klart bäst i serien hittills.

Så, det var dom tre första. Sedan så kom det igår ett paket från det polska skivbolaget Agonia Records som innehöll dom tre undre skivorna (logiskt nog):

The Konsortiums/t: Avantgarde Black Metal från vårt grannland i väst. Här framfört med ganska mycket Rock n Roll i grunden. Tydligen ska dom vara lite hemliga också, lite som vårt eget Ghost. Förvisso så kan jag tycka att hela grejen med att vara en ”hemlig” grupp är ganska så fånig men här så talar musiken sitt tydliga språk och jag skiter i vilket.

Infernal WarTerrorfront & Redesekration: Som man kanske kan gissa sig till så bjuder Infernal War på infernaliskt satansmangel i den allmänt forta Black Metal-skolan. Det rensas tamejfan näst intill hela tiden och  jag diggar varje minut av det. Kraften och ursinnet kombinerat med den musikaliskt höga kompetensen får mig att kapitulera fullständigt. Rekommenderas.

En skiva ur arkivet (Del 9)

Open the gates…SATAN! Dark Funerals självbetitlade debut är en platta som väcker sjukt nostalgiska känslor i mig. Dark Funeral var ett av mina första möten med Black Metal och även om det inte var kärlek och giftermål vid första öronkastet så har genren ändå hängt med på ett hörn genom åren, lite vid sidan av dödsmetall, progressive metal och allt vad det nu har varit. Dark Funeral EPn kan väl inte klassas som något annat än en klassiker idag och innehåller fyra mumsiga små blackpraliner varav mina favoriter är öppningspåret Open the gates och tredje låten My dark desires. Open the gates fick faktiskt en gång i tiden det tvivelaktiga nöjet att bli tolkad av Totenfresser och mig i det primitiva PC-programmet Fast Tracker 2. Resultatet var allt annat än bra och kan mest klassas som ett av 90-talets största humorögonblick, synd att så många missade det. Kommer även ihåg diskussionen i kompisgänget huruvida det skreks ”Satan” eller ”Sieg Heil” i början av låten. Ja Satan, det var tider det…

En skiva ur arkivet (Del 8)

Nu till en skiva som jag verkligen älskade när den kom 1998: Old Man’s ChildIll-Natured Spiritual Invasion.

Tyvärr så har den kärleken svalnat lite med åren och i ärlighetens namn så är den inte riktigt så bra som man tyckte på den gamla goda tiden. Dels så är skivans första halva, med apbra låtar som Demoniacal Possession och The Dream Ghost, överlägsen den andra, lite småtrista, delen .Och dels så är det lite för lättsmälta arrangemang skivan igenom. Det blir liksom väldigt glättigt att lyssna igenom plattan i ett streck och jag vill helst ha min Black Metal lite hårdare än den som finns på Ill-natured Spiritual Invasion. Men det finns också två mycket trevliga saker med den här skivan som inte innefattar själva låtarna i sig och det är omslaget och mannen bakom trumsetet. Först omslaget, denna fantastiska målning signerad Kris Verwimp som föreställer en skitmäktig evil krigare med en halvmeter långa spikar på axelskydden. Hur jävla coolt är inte det? Och sedan så har vi då mannen som håller i trumstockarna: Gene Hoglan. Mannen, myten, legenden. Hade det inte varit för Gene så har jag väldigt svårt att tro att plattan hade haft sin sköna sväng. Ill-natured Spiritual Invasion håller allt som allt bra än idag och får efter lite betänketid 7/10 i betyg.