Stilla är bra och Anchor Steam beer är ganska gott

I veckan så fick jag äntligen hem de fjäll- och mörker-älskande svartmetallarna Stillas nya skiva Skuggflock. Skivan släpptes redan i mitten av augusti men vissa yttre omständigheter gjorde att jag inte kunde få hem skivan förrän nu. Då är ju bara frågan om den var värd att vänta på. Och på det skulle jag vilja svara: ja, det är den definitivt. Kanske inte riktigt lika bra som föregångaren Ensamhetens andar så här vid de första genomlyssningarna men detta är en skiva som absolut kommer att växa i takt med ju mer man lyssnar på den. Favoritlåtarna hittills är halvfunkiga I tystnad vilar själen och det stämningsfulla titelspåret.

Och på detta så är det dags att snacka lite öl och då närmare bestämt två varianter av Anchor Brewing Companys välkända Steam beer. Systembolaget släppte för någon vecka sedan en torrhumlad variant av Steam beer så jag tänkte att det kunde vara kul att testa de båda mot varandra.

steam-beer

Original Steam beer är en genomtrevlig bryggd men som inte har några som helst extravaganser för sig. Det är maltigt och sött med lite mysiga karamell-inslag här och där. Ingen öl man slår volter över men ändå en som är högst drickbar. Dry-hopped Steam beer innehåller klart mer humle än originalet men frågan är om det är godare eller inte. Jag skulle nog snarare vilja säga att detta är lika bra, bara lite annorlunda. Detta är helt enkelt två bra öl som funkar fint oavsett om det är extra humle i eller inte.

Så köp och konsumera musik och öl. Gärna i kombination med varandra.

Annonser

Bäst musik 2015

Då var det dags att lägga ytterligare ett år av musik till handlingarna. Och med risk för att låta tjatig så får man väl återigen säga att det har varit ett bra år för musik av varierande hårdhetsgrad. Det kanske började lite trevande men runt halvårsskiftet tog det verkligen fart och de bra släppen har varit hur många som helst och jag har en känsla av att detta tempo kommer att hållas uppe även i början av nästa år.

Men i år så tänker jag faktiskt inte göra en klassisk topp 10-lista. För det är så att för min del så har året varit väldigt, väldigt ojämnt när det kommer till musiklyssnande. Vissa månader så har jag haft jättegott om tid att lyssna på musik och har kunnat plöja igenom ett flertal skivor per dag, men andra månader så har det varit väldigt skralt med fritid och jag känner därför att jag vill göra en (extremt) kort lista och helt enkelt bara utse årets bästa album. Naturligtvis kommer jag nämna en del annat jag tyckt varit bra men det känns omöjligt att ranka dessa inbördes eftersom jag tycker att jag gett en hel del bra skivor för lite lyssningstid. Ok, då kör vi. Årets bästa skiva är:

O-Card (2015).indd

 

Symphony XUnderworld! Japp, de mästerliga jänkarna har gjort det igen. De har släppt en skiva som tar allt det jag gillar med gruppen, slängt ihop i en stor kokande progmetal-gryta och serverat på ett bord dukat med finaste silverinstrument. Efter två lite svagare skivor så är Symphony X på banan igen med besked och nu, såhär ett halvår efter att skivan släppts så gillar jag faktiskt varenda spår på plattan. Jag hade i början lite svårt för låtarna In my darkest hour och Run with the Devil men nu gillar jag dem med, bra jobbat där gubbar. Det finns dock två mindre skavanker som hindrar skivan från att vara helt jävla perfekt och det är ljudet, som saknar den dynamik som hade tagit plattan till helt astronomiska nivåer, och att den där riktigt långa, episka låten som klockar in någonstans i trakterna av 23 minuter och 54 sekunder saknas. Men annars så är Underworld sjukt bra och är överlägset den skiva jag lyssnat på mest under året. Grattis Symphony X!

Då var det avklarat, nu kan vi snacka annat som varit bra under 2015. Dödsmetall t.ex. Cruciamentum, Embrace of Thorns, Lik, Horrendous, Under The Church, Abhorrent, Cryptopsy, Sulphur Aeon, Desolate Shrine. Alla har de gjort mycket bra album (eller EP som är fallet med Cryptopsy) som visar att Death Metal är en musikform som inte visar några som helst tecken på att glömmas bort eller dö ut. Nile skall väl även nämnas här då de ju är lite av en institution inom modern döds men jag blev faktiskt lite besviken på What should not be unearthed. Det är absolut ingen dålig skiva men med Nile-mått mätt så en den bara ok.

Jag har även spisat en del bra Black Metal under året, dock inte lika mycket som jag brukar. Marduk gick ut hårt tidigt med Frontschwein och efter den så har de kommit annat mörkt och hårt material från konstellationer som Outre, Istapp och Mgla som alla håller hög nivå.

Inom den mer progressiva musiken så är det förutom Symphony X Beardfish och Steven Wilson som smällt högst tycker jag. +4616-Comfortzone och Hand.Cannot.Erase är två helt fantastiska skivor som jag önskar att jag hade haft mer tid att lyssna på. Här borde man även klämma in Arcturus och Leprous som båda skjuter iväg en kanonad av norsk progressiv galenskap. Och så har vi ju Flying Colors liveplatta Second Flight: Live at Z7 som är kanonmysig.

Vad har vi kvar? Tribulation visar att de fortfarande är en kraft att räkna med med The Children of the Night men rår på The Formulas of Death gör de inte, vilket jag heller inte räknade med. Ghost får med Meliora till en helt ok skiva som jag tycker är ofantligt mer intressant än Infestismumma (ja det är ju alltid det där med vad den där skivjäkeln heter). Dock en ganska ytlig skiva utan något större djup som visar att det är live som gruppen (tydligen) kommer till sin rätt. Trials, Wilderun, RAM och Crypt Sermon nämner vi också innan jag tycker att det är dags att stänga årsredovisningen för den här gången.

Jag har garanterat missat mängder av bra skivor under året men jag känner mig ändå väldigt mätt och nöjd med det jag hunnit lyssna på. 2015 var ett väldigt bra musikår och nu blickar vi väl förväntansfullt fram emot 2016 antar jag då det kommer nya skivor med bland annat Dream Theater, Witchcraft och Vektor.

When Autumn Storms Come

Fan vad det blåser ute! Träden headbangar i vinden, kvistarna ser ut att hålla i osynliga apelsiner och det är mörkt som i Morias gruvor. Det är jävligt Black Metal ute just nu helt enkelt. Av någon anledning så ploppar låten When Autumn Storms Come med Naglfar upp i huvudet.

Från skivan Diabolical som kom 1998. Kolla upp den.

Black Metal är mitt nya svarta

Black Metal härskar här hemma just nu. Satanisk riter, mörker och hemska omslag för (nästan) hela slanten. Varför vet jag inte men helt plötsligt så är det extra bra och precis vad mina öron vill bli matade med. Black Metal har för mig alltid varit en genre som jag gillat men som har fått spela tredjefiol, eller kanske t.o.m fjärde, efter Death Metal, mer progressiva genrer och vanlig hederlig Metal. I tonåren var det naturligtvis det lite farliga med Black Metal som var väldigt lockade utöver själva musiken men nu när man blir allt mer gubbig (och även många av dem som utövar musiken) så får musiken tala sitt eget tydliga språk. Jag har svårt att sätta fingret på vad det är jag gillar med genren men jag antar att det har med det kalla, karga och onda som gör en riktigt bra Black Metal-låt att göra och som får den att gå rätt i i märgen på mig. Nu är ju i och för sig spännvidden på genren väldigt stor med allt från det snällaste av snälla till det hårdaste av det hårda men jag gillar det mesta. Det behöver inte vara ”trve” och ”kvlt” för att det skall gå hem hos mig, det viktiga är att musiken är bra.

Och tips på bra Black Metal hade jag tänkt att dela med mig av här och nu:

TsjuderUnholy Paragon. Från skivan Desert Northern Hell, den skiva som spelas flitigast här hemma just nu. Tsjuder har en skön råhet i sin musik som tilltalar mig och ja, tummen upp helt enkelt.

AllegianceI stjärnornas skugga. Väldigt svenskt och väldigt bra. Black Metal framfört på svenska eller norska är alltid extra bra och detta är inget undantag.

Marduk behöver väl knappast någon presentation men fan vilken bra låt Thousand-fold Death från färska skivan Frontschwein är! Klassiskt Marduk-mangel med en snabbvrålande Mortuus som tar i så att corpsepainten rinner. Ljuvligt.

Förhoppningsvis har 2015 en massa smaskig Black i bagaget som väntar på avlyssning. Nu närmast är det väl Keep of Kalessin som pockar på uppmärksamhet och efter det klassiska Enslaved. Sedan så får vi se vad som kommer krypande från den olycksbådande horisonten. Vågar man hoppas på en ny skiva med Dawn kanske?

Inconcessus Lux Lucis

Vissa döper sina band till snärtiga saker som Grave och Hate. Lätt att komma ihåg, speciellt om man gör bra musik som kan backa upp namnet. Och så finns det de där banden som bara förlänger ett häftigt ord och heter råtuffa saker som Graveyard och Hate Eternal. Men se så lätt för sig gör inte den engelska tvåmans-Black Metal-outfiten Inconcessus Lux Lucis. Tre inte helt ickekrångliga ord på latin kör de med istället för att heta något megatufft i stil med Forbidden Horror eller Pandemic of War.

Vad vill jag säga med detta då? Inte så värst mycket mer än att jag köpte deras senaste fullängdare i veckan och att den är riktigt bra:

Inconcessus

Det som gör det hela ännu lite lustigare är att skivan inte heter The Demonbattle eller Rampage in the Cathedral. Nej den går under det betydligt mer avancerade Disintegration: Psalms of Veneration for the Nefarious Elite. Men jag förstår, ska det vara en lång titel så ska det vara en lång titel.

Nej nu får det vara nog med detta att göra sig lustig över ett band och vad dom valt att döpa sig själva och sin musik till. Detta är som sagt bra och i mina öron så låter dom lite som ett best-of inom den kreddigare delen av Black Metal. Jag tycker mig höra lite Armagedda här, lite Funeral Mist där och kanske lite Watain skrålandes någonstans i bakgrunden.

Smaka på Vredehammaren

Förra veckan så släppte den norska svartmetallgruppen Vredehammer sin första fullängdare Vinteroffer. Vredehammer började som ett soloprojekt av gitarristen Per Valla (med ett förflutet i grupper som Elite och Allfader) och har nu utvecklats till en fullfjädrad grupp. Skivan finns som så många andra att lyssna på via Spotify och i mina öron så låter skivan såpass bra att jag beställt mig ett exemplar. Men i väntan på att CDON ska få tummen ur röven och skicka skivan så lyssnar jag på dessa så länge:

DSC02392

Två av de tre EP-skivor som Vredehammer har släppt och som går under namnen Pans Skygge och Mintaka. Musiken kan liknas vid den Black Metal som Vredehammers landsmän i t.ex. Keep Of Kalessin och Vreid brukar framföra. Det vill säga ganska så polerat, med mycket fokus på flinka gitarr-riff och smattrande dubbelkaggar och inte någon som helst tanke på att vara ”true” och ”nekro” osv.

Vredehammer – bra skit. Och kolla upp Pers förra grupp Allfader om det inte redan gjorts för skivan Black Blood Flux är också bra skit. Eller drit som de säger i Vredehammer.

Tre nyinköpta skivor…

…tre snabba omdömen. När jag kom hem idag efter en knapp vecka vid den bohuslänska kusten så låg bland annat dessa tre skivor och väntade på att få min uppmärksamhet:

3 skivor på stol

Och efter att ha gett dom lite lyssning så är mina intryck följande:

KatalepsyAutopsychosis. Som vanligt är jag sen till dansen (skivan släpptes i januari) men detta ryska band kan vara det bästa som hänt den riktigt hårda dödsmetallen på väldigt länge. Dom tar influenser från dom flesta av dödsmetallens hårdare subgenrer (brutal, teknisk, slam, you name it) och gör det till något hyffsat eget. Och något väldigt bra. Kanske att låtarna flyter ihop lite för mycket men vidare lyssning botar förhoppningsvis det lilla problemet.

WatainThe Wild Hunt. Stekhet ny platta från svartmetallens gullegrisar. Och tamejfan om det inte är väldans mycket bättre än vad jag väntade mig. Jag hade ju lite sett fram emot att äntligen få klaga på detta Watain som ”alla” gillar. Men det sket sig som man brukar säga. Naturligtvis så är det omöjligt att säga HUR bra detta är redan nu men bra är det. Det är väl egentligen bara balladen They rode on som jag inte riktigt fattar vitsen med då den inte tillför något alls.

Amon AmarthDeceiver of the Gods. Amon Amarth må hända ogilla stämpeln men dom ÄR verkligen Death Metals motsvarighet till kött och potatis, Volvo och AC/DC. Man vet precis vad man får och man vet att det är bra men förväntar man sig att bli överraskad, ja då är man helt fel ute. Fast vad spelar det för roll egentligen? Johan Heggs growlande är lika grymt bra som vanligt och melodierna sitter som fläsket på Valhalls fetaste gris.