Heaven and Hell

Black Sabbath har aldrig varit min kopp te. De är en av de där grupperna man ”ska” tycka om, annars är man ingen riktig hårdrock/metal-fan enligt många. Men jag har aldrig tilltalats särskilt mycket av Ozzys sång och tyckt att låtarna (även om vissa är riktigt bra) varit lite tråkiga. Det har liksom inte funnits någon större mening att lyssna på Black Sabbath när det finns så mycket annat bra som pockar på uppmärksamheten.

Men i veckan så fick jag ett spontanryck och köpte ett exemplar av Dio-erans första platta, Heaven and Hell, i Deluxe-utgåva på två CD-skivor. Och doppa mig i choklad och kalla mig Tomten, för det här mer eller mindre konverterar mig och tvingar mig att buga inför den tron som Black Sabbath sitter på. Jag är absolut inget stort fan av Dio men här sitter hans röst som en smäckarnas smäck i låtarna. Låtarna själva är små hits allihop (även om vissa kanske kan kännas aningen banala) med Iommis, Butlers och Wards fina musicerande som starkt sammanfogande häftmassa. Och som grädde på moset så har vi det underbart torra och klara ljudet från skarven mellan 70-tal och 80-tal. Underbart.

Det vara bara det jag ville säga denna fredag. Black Sabbath är trots allt bra. Eller i alla fall på Heaven and Hell.

heavenandhell

Annonser

Världens tyngsta post

Idag måste det brötat loss rejält på min gata för idag levererade nämligen brevbäraren något som måste klassas som något av den tyngsta post som någonsin levererats. Idag kom nämligen Tony Iommis självbiografi och Niles nya skiva At the Gate of Sethu. Tror faktiskt att brevlådan buktade lite utåt efter att ha utsatts för den enorma kraft som måste uppstått när paketen slog i botten av lådan.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Iron Man av Tony Iommi var faktiskt något för mig så ovanligt som en vinst i en tävling på den trevliga sidan werock.se. Tyvärr är jag ingen större bokläsare men jag ska faktiskt försöka att få läst boken under min semester som börjar om ett par veckor. Och kanske kan detta bli startskottet på en liten resa igenom Black Sabbaths diskografi där jag kan söka mig bortom Paranoid-skivan och den Greatest Hits-platta som jag har i skivsamlingen.

Men det stora för dagen är ju naturligtvis att den nya Nile-skivan har kommit. Äntligen, som jag har väntat. Nile är helt klart ett av mina favoritband och har så varit ända sedan jag köpte deras debutplatta för en herrans massa år sedan. Nile har alltid stått för högkvalitativ teknisk dödsmetall och efter att ha lyssnat igenom At the Gate of Sethu en gång så är jag inte ett jota besviken. Nile levererar precis som vanligt en utsökt kompott av dom finaste av ingredienser så det förvånar mig att många där ute i vida världen är besvikna på den här skivan. Till exempel så har jag tittat på ett par recensioner på Youtube gjorda av tjocka amerikaner där dom klagar på att Nile har tappat mycket av sin låtskrivarfiness och att ljudet på skivan suger. Jag skulle vilja påstå att dessa individer inte har en aning om vad dom pratar om. Låtarna når lätt upp till vanlig Nile-standard och ljudet är måhända kanske inte lika ”fett” som det brukar vara men i stället så är det så grymt bra rattat att det går att lyssna på hela skivan utan att drabbas av den lyssningströtthet som är så vanlig idag. För alldeles för många av dagens metalskivor lider av sönderkomprimerade produktioner.

Så ligger alltså läget. Nu ska jag fortsätta att lyssna och kanske spela Red Dead Redemption.

Backtracking del 1: Mastodon – The hunter

Jag har under ett par veckor tid haft någon slags bakvänd idé om att presentera Mastodons och Dream Theaters hittills samlade verk i omvänd kronologisk ordning. Jag kan ännu inte riktigt sätta fingret på varför det tilltalar mig men det kanske utvisar sig med tiden. Hursom här kommer första delen.

Mastodon är ett band som GalacticMutilator introducerade mig för när de släppte sin dräpare ”Leviathan” för  sisådär 8 år sedan. Sedan dess har de varit en väl integrerad del i min musikaliska vardag. The Hunter är deras senaste alster och skiva nummer fem i deras samlade katalog. Jag har alltid benämnt dem som sjökaptens-rock eller cirkus-metal men de ligger tydligen under epitetet ”sludge metal”.  Vad som stämmer bäst är upp till var och envar att avgöra själv.

Skivan börjar med ett, vad jag skulle vilja kalla, klassiskt Mastodon-riffande. Öppningsspåret Black Tounge är både tungt, mystiskt. Samtidigt är det väldigt välspelat och välproducerat och låter nästan lite för ”cleant”. Och om man fortsätter skivan igenom så märker man att detta är ett medvetet val då stora delar av den fortsätter i samma anda. Det är ganska lite kul att höra influenser från Judas Priest i Brann Dailors trummor på Curl of the Burl precis som man hör Brent Hinds Black Sabbath-inspirado i samma bit.

Jämfört med tidigare skivor så har man lagt stor vikt vid sången och försökt att låta de tre sångarnas röster bära låtarna där gitarrerna tidigare får dra lasset. Lyssna exempelvis på All the heavy Lifting och Creature lives där man får ta del av sångmelodier som Mastodon aldrig tidigare levererat.

Samtidigt har man bitar där Mastodon tydligt visar på sitt arv. Låtar som Black Tounge, Stargasm, Octopus has no friends och Spectrelight låter lyssnaren otvetydigt få veta att det är Mastodon man lyssnar på.

Mitt samlade intryck av skivan är ganska splittrat. Det är väldigt många fina bitar på den, men jag får ofta också en känsla av att jag har missat början av låtarna och vill spola tillbaka för att få höra hela biten… Det är kanske ett tecken på att man haft lite bråttom att få ut en platta, eller att jag inte fattar grejen… Det hela andas lite konceptalbum utan ett uttalat koncept.

Betyg: 7/10

Bästa låtarna:

  • 2. Curl of the burl
  • 4. Stargasm
  • 8. Dry bone valley
  • 9. Thickening

Detta bildspel kräver JavaScript.