Cykla inomhus – Flamme Rouge

För ganska exakt två år sedan så skrev jag lite om en Kickstarter-kampanj som ville få ut ett cykel-brädspel på marknaden. Jag har faktiskt ingen aning om hur det gick med det spelet men häromdagen så såg jag till min stora glädje att det nu finns ett brädspel för alla som inte kan få nog av cyklar – med regler på svenska dessutom! Spelet heter Flamme Rouge och är utvecklat av våra finska grannar Lautapelit.

flamme-rouge_web

Lautapelit själva beskriver spelet som ett snabbt och taktiskt cykelspel där varje spelare kontrollerar ett lag med två cyklister: en Roleur och en Sprinteur. Spelarnas mål är att först korsa mållinjen med en av dessa och man kontrollerar sina cyklister genom att dra och spela olika sorters kort. Jag tycker det låter ganska så simpelt men det finns förhoppningsvis lite djup i spelet som gör att det är roligt att spela. Spelet ser i alla fall väldigt mysigt ut.

pt-flamme-rouge-2_600px

Nu är bara frågan: skall man önska sig detta i (h)julklapp?

Star Wars Armada: second strike

Jag kan inte påstå att mitt Star Wars Armada-spel går varmt här hemma då det i helgen var dags att blåsa dammet av spellådan och lira mitt livs andra omgång i Fantasy Flight Games rymdflotts-simulator. Och precis som förra gången så åkte jag på däng. Dock inte en lika kraftig käftsmäll som förra gången men trots allt så fick jag se min stolta Imperial Star Destroyer försvinna i ett moln av eld och allmän förödelse. Ett öde även min Victory-class Star Destroyer skulle dela trots att det ett tag såg ut som skeppet helt enkelt skulle ”flyga ur bild” och bli diskvalificerat.

Men trots att Armada sällan blir spelat och att jag ännu inte vunnit en omgång så gillar jag det. Det har en bra Star Wars-känsla och känns riktigt maffigt att spela. Fast jag tror att spelet kräver ett större bord än det jag har tillgängligt just nu då det känns om allt man har utrymme att göra är att leka Wall of Death med sin respektive flotta och hoppas att man är den som har mest tur med sina tärningar och håller ner skeppskrockandet till ett minimum. En större spelyta hade helt klart gett utrymme åt mer taktiska manövrar och minskat risken för att flyga ut över bordskanten. Det plus ett Home One-skepp till rebellerna för 400kr och jag tror att saken är biff. Återstår att se om det stämmer.

Gott Nytt År! (med bonusrunda)

Det har blivit Nyårsafton 2015 och det är dags att säga hej då till året som gått och blicka fram emot 2016. Men innan jag själv slänger mig in i nästa år med allt vad det har att erbjuda så tänkte jag lite snabbt dela ut några utmärkelser till lite blandade företeelser som finns på vår lilla planet.

Årets film: The Force Awakens. Vilken annars? Som film långt ifrån perfekt men det är den film som fick mest känslor att blossa upp i mitt inre i år. Star Wars är tillbaks med besked och väntan till Episode VIII kommer bli olidlig. Tur att fristående Rogue One kommer nästa jul och förhoppningsvis dämpar den värsta abstinensen.

Årets TV-serie: När Game Of Thrones i år inte lyckades hålla kvalitén uppe jämfört med tidigare säsonger så var det tur att det fanns en hel del annat att titta på. Som Daredevil t.ex. En riktigt välgjord, spännande och hårdkokt serie baserad på Marvels tuffaste advokat. Charlie Cox var riktigt bra i huvudrollen och jag ser fram emot kommande säsonger.

Årets brädspel: Tyvärr så har jag i år legat ganska lågt med brädspelandet men har ändå spelat tillräckligt mycket för att kunna ge Imperial Assault och X-Com The Boardgame en delad förstaplats. Båda släpptes i och för sig redan förra året men jag spelade dem inte förrän i år. Och båda bjöd på prima underhållning även om de är två ganska så skilda spel rent spelmekaniskt. Mina förhoppningar inför 2016? Att Star Wars: Armada och X-Wing kommer att bjuda på maffiga rymdslag, kanske i en kombinerad supervariant?

Årets öl: Mycket svår kategori i år då jag faktiskt inte druckit något som verkligen knockat mig (vad jag minns). Men vi kan väl dra till med att Amagers Double Black Mash 2015, som var en riktigt, riktigt bra Imperial Stout, får dela utmärkelsen tillsammans med smaskiga Rodenbach Vintage 2012. Och Modus Hoperandi får (som vanligt) bli årets humliga standardalternativ. Det blir liksom aldrig fel med en Modus i näven.

Då så, då återstår bara att önska alla ett riktigt Gott Nytt År!

Star Wars: The Force AwakensPh: Film Frame

©Lucasfilm 2015

(Mer Captain Phasma i nästa film tack)

Rebellernas flotta har siktats vid Sullust

O boy, oboy, o boy…

Det gick tillslut inte att hålla sig längre, Fantasy Flight Games senaste slukare av pengar var tvunget (tvunget I tell you!) att köpas. Star Destroyern fick vara hel i säkert en kvart och ganska snabbt insåg jag att jag kommer vara tvungen att lägga minst lika mycket pengar till på att skaffa fler skepp till spelet men lika glad är jag för det. Ja spelmakarna på FFG är inte dumma, de vet hur en spel- och Star Wars-nörd skall skinnas på sina hårt förtjänade stålar. Men det skall det allt vara värt för att kunna skapa sina alldeles egna episka rymdslag. Nu gäller det bara att hitta motspelare som kan tänka sig att lira på rebellernas sida. Jag menar, alla vill väl vara det coola Rymdimperiet?

Vill du veta mer? Kolla här:

Rymdimperiet anfaller!

I helgen var det dags att testa Star Wars-brädspelet Imperial Assault på allvar. Fyra modiga rebeller mot ett starkt och ondskefullt Imperium. Och efter att ha spelat i en sådär 8-9 timmar så ploppar det upp sofistikerade ord som askul och skitroligt i huvudet när jag skall försöka beskriva vad jag tyckte om Imperial Assault. Ett riktigt, riktigt trevligt spel som tar allt det som är bra med Descent: Journeys in the dark – second edition och gör det lite bättre.

Bra balans mellan Imperiet och rebellerna även om det faktiskt var ett litet för stort övertag för rebellerna i det långa loppet. Men kanske ordnar det upp sig ju längre in i kampanjen man kommer, det är bara att hoppas på det. Och i ärlighetens namn så är det väl egentligen viktigare att själva historien i kampanjen är intressant och går framåt än att segrarna skall delas lika? Överlag så är spelet mycket snyggt, det är hög kvalité på komponenterna men det är något för mycket kort att hålla reda på. Det gör dock inte så mycket tycker jag för när man väl tagit sig tiden att sortera upp dem så är det inte så väldigt ofta man behöver hantera dem. Ett plus i kanten tycker jag att speldesignerna skall ha för att de har lyckats bra med variationen i uppdragen. Det är inte bara att skjuta på allt som rör sig (även om det naturligtvis är en stor del) utan man måste ofta skynda sig och ta strategiska beslut för att lyckas med sitt uppdrag.

Så allt som allt är jag mycket nöjd med Imperial Assault, kommer högst troligtvis investera i ett antal av de expansioner som kommer att släppas under det kommande året och ser framförallt fram emot att spela igen. Frågan är bara om man hinner innan det är dags att börja spana in Fantasy Flights nästa Star Wars-spel Armada som även det ser helt fantastiskt roligt och intressant ut.

Snabbtest: Imperial Assault

Igår var det dags att för första gången så smått testa ett av vinterns allra hetaste brädspel: Imperial Assault från Fantasy Flight Games. Spelet har lite elakt kallats Descent i Star Wars-kläder men faktum är att det är ganska nära sanningen. Min bloggkollega Totenfresser och jag gav oss igår på tutorialdelen av spelet och trots att vi inte har spelat Descent mer än vid ett par tillfällen så kom vi snabbt in i hur spelet fungerar på grund av att så mycket kändes bekant.

Men en hel del är också nytt vilket gör att jag tycker att spelet känns fräscht trots att det innerst inne är en uppdatering av spelsystemet i Descent 2.0. Detta kanske låter lite trist om man redan har Descent i spelhyllan men i mina ögon, som stort Star Wars-fan, så är Imperial Assault i slutändan en vinnande produkt. Star Wars-temat är så starkt i sig och bara känslan av att flytta runt Stormtroopers och Rebellsoldater är grym. Att det dessutom följer med en rejäl AT-ST i grundlådan gör ju inte saken sämre direkt och dessutom så får man också med de inte helt okända karaktärerna Darth Vader och Luke Skywalker som små plastfigurer att använda i spelets kampanj.

Allt som allt så ser jag en stor potential i Imperial Assault och kommer i framtiden satsa på att skaffa expansioner till det istället för Descent. Nu är det absolut inget fel på Descent men de uppdaterade reglerna med bland annat  bättre turordningssystem och stridssystem samt att Star Wars-temat sitter som en smäck är helt klart skäl nog för mig att hoppa på Imperial Assault-tåget istället.

Speltest: Lords of Waterdeep

Då kan första spelomgången av julens andra julklappsspel läggas till handlingarna. Spelet i fråga var Lords of Waterdeep från Wizards of the coast och min första kontakt med den spelsort som kallas workerplacement eller ibland något elakare: eurocrap. Som i motsatsen till ameritrash.

Man skall alltså placera ut sina arbetare (eller agenter som de kallas i spelet) på spelbrädet på bästa möjliga sätt och de skall i slutändan förhoppningsvis generera så mycket poäng för dig som möjligt, oftast i form av utförda uppdrag eller quests. Fast i det här fallet så är de som gör grovjobbet åt dig inte bara något så generiskt som arbetare utan de är faktiskt Clerics, Fighters, Rouges och Wizards (även om de symboliseras av enkla kuber) då tillverkarna klistrat på ett Dungeon & Dragons-tema över hela spelet. Ett tema som jag personligen tycker lyfter hela spelet eftersom jag i grund och botten är en sucker för just tema och kan förlåta ett lite svagare spelkoncept om temat i sig håller upp det hela.

Fast jag tycker inte man kan anklaga själva spelmekaniken i Lords of Waterdeep för att vara svag då det är väldigt lätt att komma in i spelet samtidigt som det finns ett ganska bra djup där man måste planera och se till att man får så mycket ut som möjligt av sin spelomgång. Nu testade vi i och för sig bara på två personer men redan då så blev det kamp om att få bygga byggnader och roffa åt sig så mycket resurser det bara gick. Den som lyckades bäst med det i slutändan var tyvärr frugan min som gick om mig med nästan minsta möjliga marginal på slutet. Men jag hade faktiskt riktigt kul när jag spelade Lords of Waterdeep trots detta och ger spelet en solklar tumme upp och ser fram emot kommande spelomgångar.

Snabbtest: King of New York

Braaaawrgh! Kraschh! Snarlgh!

Slaget om staden är i full gång och de gigantiska slagkämparna slåss alla om att bli det största och mäktigaste monstret för att i slutändan kunna titulera sig segrare av brädspelet King of New York.

Jag fick spelet av mina kära svärföräldrar och igår kväll så var det dags för en premiäromgång. Dock så fick jag spela själv eftersom jag hade svårt att hitta intresserade i min omgivning. Förhoppningsvis så kommer detta ändras på i framtiden men denna första omgång fick alltså ske solo. Vilket i slutändan visade sig funka ganska bra då man lätt satte sig in i spelmekaniken när man inte hade andra störande moment runt omkring sig.

Kortfattat så går spelet ut på att man som en av högst sex spelare med hjälp av tärningar skall försöka besegra sina motståndare, antingen genom att helt enkelt knocka ut dem eller bli den som först kommer upp i 20 så kallade Victory Points. Sådana poäng får man bland annat av att förstöra byggnader, militära fordon och att försöka hålla sig på Manhattan så länge man bara kan. För att boosta sitt monster så finns det ett gäng kort som t.ex låter dig slå extra tärningar m.m.

Jag tycker att King of New York var föredömligt lättspelat och även om det ibland kallas ett polerat Yatzy så verkar det vara ett perfekt så kallat ”filler-spel” att spela före, mellan eller efter tyngre spel. Jag ser fram emot att få testa detta med lite fler spelare i framtiden. Och ja just det, Captain Fish gick segrande ur striden på ren och skär råstyrka och blev därmed King of New York!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Cykla inomhus

Trött på att hösten är här och att vädret kanske inte riktigt medger en trevlig söndagstur på cykeln? Sugen på att cykla inomhus men kanske känner att det inte är helt lätt att få upp ett bra tempo i vardagsrummet? Frukta ej, lösningen kan vara på väg!

För på Kickstarter pågår just nu en insamling för att få in tillräckligt mycket pengar för att kunna göra brädspelet Cycling Party till verklighet. 5000 amerikanska dollars vill företaget bakom spelet få ihop innan det är dags att trycka spelplanshexagoner, vattenflaskindikatorer och låtsascyklister. Tyvärr så är det bara landsvägskörning som gäller in Cycling Party men vem vet, om Kickstartern blir en framgång så kanske vi får se Mountainbike Party någon gång i framtiden? En kul idé är det oavsett och jag kommer att hålla ögonen öppna på detta projekt.

cykelspel

Trevligt magasin, trevlig musik

Nu skall det tjatas lite om brädspel igen. Det har ju blivit en hel del om det den senaste tiden men det har ingen annan förklaring än att mitt intresse för detta analoga spelande skjutit i höjden under sommaren. Spelsamlingen har dubblerats i storlek i och med inköp av höjdarspel som Pandemic (plus två expansioner) och Small World (plus TRE expansioner) och spel har spelats i stort sett varenda ljummen sommarkväll.

Och för att nörda ner mig ännu mer i detta intresse så inköptes igår ett exemplar av det nya svenska magasinet Allt om brädspel. En mycket angenäm liten tidskrift på hundra sidor fyllda med en massa intressanta artiklar, recensioner och annat läsvärt. Förvisso inte helt billig med sitt pris på 100kr men eftersom tidningen är helt reklamfri och gjord av ett litet gäng eldsjälar så var det helt klart värt det. Är man det minsta intresserad av brädspel så är detta något man bör köpa och läsa.

Men när du väl köpt ditt alldeles egna exemplar av Allt om brädspel och sätter dig ner för att läsa, vad skall du då har för musik i bakgrunden? Jo jag tycker att du skall ha den senaste soloskivan från gitarristen Christian Muenzner som heter Beyond the wall of sleep. Christian är nog mest känd för sin tid i Obscura men har även lirat i bland annat Necrophagist. Beyond the wall of sleep är en utmärkt skiva fylld med instrumental metal som överraskar genom att inte bara innehålla en massa gitarronani utan riktiga låtar. Naturligtvis så är det inte helt onanifritt men jag tycker att Herr Muenzner har fått ihop det hela på ett föredömligt vis. Favoritlåt på skivan är The Talisman, perfekt att ha i bakgrunden när man lirar…Talisman. Med fem expansioner.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Digitalt Drakborgen

Har ingen aning om hur länge det har funnits ute på den vida webben men det är skitsamma. Jag säger nämligen bara: Drakborgen Datorversion. En kulturell förkämpe vid namn Jonas har skapat en digital soloversion av det klassiska Alga-spelet och det är bara att tacka och ta emot.

Det enda som krävs är ett aktiverat java och lite tålamod, sedan är det bara att lira. Tyvärr så är det bara Drakborgen som går att spela och inte det suveräna tillägget Drakborgen II men vafan, man får vara nöjd med det lilla. På fem försök så lyckades jag komma ut ur borgen en endaste gång med futtiga 300 guld i fickan. Slå det om ni kan!

drakborgklister

Fet brädspelsnyhet

UFO och X-Com är titlar som får det att rinna i mungipan på PC-strateger världen över. Ett stort antal spel har gjorts genom åren och det senaste, X-Com: Enemy Unknown, som kom för ett par år sedan fick hela den haltande franchisen på fötter igen och blev mäkta populärt. Spelet går i stora drag ut på att försvara jorden mot en utomjordisk invasion och till sin hjälp har man bland annat baser fulla med forskare och annat löst folk, jaktflyg och hårdnackade soldater som skjuter aliens för glatta livet.

Och snart så kommer det en brädspelsversion av X-Com vilket gör mig som stort fan av både brädspel och X-Com väldans glad och förväntansfull. Dessutom så kommer det vara ett så kallat kooperativt spel där man samarbetar mot en gemensam fiende istället för att försöka vinna en ensam seger. Alltså lite extra grädde på moset för en som mig som älskar kooperativa spel.

Det enda smolket i bägaren kan vara att man måste använda sig av en digital app för att kunna spela spelet. Personligen så tycker jag att ett spel skall kunna spelas med det som finns i kartongen men utvecklaren Fantasy Flight Games får gärna överbevisa mig. Hur som helst så är det något att ha i tanken om man skall köpa spelet.

X-Com: The Board Game stödjer upp till fyra spelare och kommer ut någon gång under det sista kvartalet i år.

box-XCOM-right

Resor i mörkret

Förra veckan spelade jag äntligen Descent: Journeys in the dark (Second edition) för första gången och jag måste säga att det var riktigt kul. Det var lite som att åka bakåt i tiden till när man lirade det gamla hederliga brädspelet Hero Quest, för spelen har helt klart många likheter.

Kortfattat så går spelet till så att en spelare tar på sig rollen som hemsk och elak Overlord över dom grottor och liknande som äventyrarna skall ta sig igenom. Äventyrarna, hjältarna eller vad man nu vill kalla det styrs av resterande spelare och dom skall samarbeta och göra sitt absoluta yttersta för att klara dom kriterier som krävs för att klara det scenario man har valt att spela. För att kunna förpesta situationen för hjältarna så har Overlorden en mängd knep och monster till förfogande. Det kan vara saker som fällor, trollformler och annat elakt. Hjältarna är i sin tur naturligtvis inte helt hjälplösa utan har en mängd vapen och knep att ta till, beroende på vilken klass man är, t.ex. krigare eller magiker.

I vårt fall så vann Overlorden överlägset ända till dess att jag valde att vara Overlord. Då klarade äventyrarna sig galant igenom banan och kunde bara skratta åt vilken jäkla otur jag har med tärningar. Det skulle dock visa sig att vi spelat lite fel vilket förklarade Overlordens överlägsenhet i början och min inkompetens/otur på slutet. Men det var egentligen skit samma för själva spelandet för jättekul oavsett vilken sida man spelade för och Descent: Journeys in the dark är ett spel jag väldigt gärna spelar igen. Snarast möjligt.

TableTop lirar Pandemic

Wil Wheatons fantastiska nördprogram TableTop spelade igenom brädspelet Pandemic för några år sedan och det här klippet är den stora anledningen till att jag köpte spelet.  Wil och gänget är avslappnade, spelet är kul och allt är allmänt nördigt. Kan ju inte bli bättre eller hur? Kolla även in dom andra avsnitten i serien som för det mesta är väldigt underhållande.

Nytt i co-op-hyllan

Det var ett tag sedan men nu i veckan gjorde jag slag i saken och köpte mig ett par nya brädspel. Det har varit alldeles för lugnt på brädspelsfronten under en längre tid och jag kände att det verkligen behövde åtgärdas. Resultatet blev att Pandemic och Forbidden Island fick flytta in i den lilla spelavdelningen här hemma. Spelen är så kallade co-op-spel där man samarbetar mot själva spelet för att vinna, en spelform jag uppskattar både i analog form och digital.

I Pandemic är målet att försöka stoppa ett gäng virus som sprids över världen och för att lyckas med det så måste man resa runt jorden, bygga forskningsstationer och ta fram botemedel. I Forbidden Island skall man hitta fyra skatter vilka man sedan skall flyga iväg med innan ön man befinner sig på sjunker ner i havet. Spännande värre i båda spelen alltså.

Och för att göra saken ännu bättre så är det imorgon dags att för första gången testa mitt Descent: Journeys in the dark som jag fick i julklapp förrförra året. Dungeoncrawling-monsterbashing mot ond Overlord för hela slanten. Det är något att se fram emot det och en liten rapport om hur det gick kommer framöver.

Detta bildspel kräver JavaScript.

X-Wing Miniatures

För inte alls så länge sedan i en galax väldigt nära så släpptes våg fyra av skepp till brädspelet X-Wing Miniatures.

wave4-layout_02

Och nu börjar jag bli riktigt jäkla sugen på att börja spela det där spelet. Som gammal lirare av PC-spelen X-wing och TIE-fighter så vattnas det verkligen i munnen när man får se dom där. Jag menar, TIE Defender (andra skeppet från höger)! Hur fett är inte det egentligen?

Det tråkiga är om man skall börja spela så måste man till en början investera i ett startkit som innehåller tre skepp, 1 X-Wing och 2 TIE-fighters. Det går på ca 300kr. Vill man sedan ha ytterligare skepp att lattja med så kostar varje skepp från en dryg hundralapp och uppåt, så det tickar snabbt på om man t.ex. vill ha en skvadron olika TIE-skepp med Darth Vaders TIE-Advanced som leder dom. För att inte tala om korvetten Tantive IV som kom för ett tag sedan och går på en sisådär 700kr. Ett riktigt stort jävla as skulle man kunna säga.

epic-ships-3

Mycket pengar blir det alltså och man kan tyvärr just nu bara vara två spelare. Vad jag vet så skall det komma ett tillägg som gör att man kan vara fyra men två är alltså det som gäller just nu. Lite tråkigt då min erfarenhet är att brädspel oftast blir väldigt mycket roligare om man är fler som spelar.

Gears of War – The Boardgame: Victory!

Seger!

I helgen så tvingade vi äntligen Locust ner på knä och klarade första banan i brädspelsversionen av Gears Of War. Tre försök tog det och det såg under långa stunder mörkt ut även den här gången men till slut så gick det. Kanske berodde det på att vi den här gången var fyra spelare eller att vi halvfuskade en liten, liten gnutta men det spelar egentligen ingen roll. Vi klarade det, lagarbetet lönade sig, alla drog sitt strå i stacken och sköt skiten ur Boomers, Drones och Wretches. Härligt.

Detta var alltså tredje gången som det spelades Gears Of War – The Boardgame och efter en lite trevande första omgång (vilket man ju alltid får räkna med) så håller jag spelet mycket högt. Visst, spelet är väl så kallad ”Ameritrash” i sin allra renaste form med mycket fokus på själva temat och en stor dos slump men jag gillar det som fanken ändå, oavsett vad brädspelspurister tycker och tänker.  Jag har alltid haft en svaghet för spel där man samarbetar och Gears Of War gör mig otroligt sugen på att skaffa fler brädspel där fokus är lagt på att man som grupp skall försöka att slå spelet istället för att man själv ska stå som ensam segrare.

Nu blir det att vila brädspelshjärnan en stund, ladda batterierna och sedan rusa in med full kraft i bana 2. Förhoppningsvis så krävs det inte tre försök för att klara den uppgiften.

Gears of War – The Boardgame: Omgång 2

Vi fick pisk.

Igen.

AIn i Gears of War brottade ner våra tre COG-soldater och gjorde machomos utav dom. Skoninglöst och hårt. Men ändå så tycker jag att Gears of War – The Boardgame har visat sig att vara ett riktigt roligt spel där man försöker samarbeta så gott det går och gör allt för att vinna över den förbannade AIn. Det är liksom tv-spelet, fast på ett bräde med plastfigurer. Och det måste ju också nämnas att vi faktiskt tog oss till den andra delen av banan vi spelade igår. Det gjorde vi inte förra gången. Så någon form av framgång uppnådde vi faktiskt under gårdagskvällen.

Sedan försökte vi muntra upp oss ytterligare genom att lira lite Space Hulk: Death Angel. Ett oförlåtande och skitsvårt kortspel där man som ett gäng Space Marines ska försöka ta sig igenom ett rymdskepp och döda så många Genestealers som möjligt. Så det är väl inte helt fel att ifrågasätta valet av spel efter en svidande förlust i Gears of War för Death Angel spöade oss ännu hårdare kändes det som. 12st hårda rymdsoldater dog som flugor och uppdraget misslyckades naturligtvis.

Nej. Det får bli bättring tills nästa gång det är dags att spela brädspel. Då ska vi bannemej vinna. For the Emperor!

Speltest: Gears of War – The Boardgame

Igår kväll var det då dags för bloggkollega Totenfresser och mig att ÄNTLIGEN testa en av mina julklappar från förra året: Gears of War – The Boardgame. Jag kan inte påstå att jag är något jättefan av tv-spelet som brädspelet baseras på men jag tycker att temat är lite tufft och passar bra för ett någorlunda strategiskt actionbrädspel. Och i en värld där Games Workshop är så jädra snåla med att trycka upp nya upplagor av Space Hulk så får man hålla till godo med det som erbjuds.

Gears of War går kortfattat ut på att man ska lotsa en till fyra COG-soldater genom en i förhand uppbyggd bana och utföra vissa uppdrag för att således kunna ”klara” banan. Väldigt likt tv-spelet alltså, och faktum är att hela spelet är likt sin förlaga. Det är viktigt att du står bakom skydd  precis som i tv-spelet, du kan göra kraftiga närstridsattacker med din motorsåg precis som i tv-spelet och du slaktar en hiskelig mängd Locusts precis som i tv-spelet.

Själva spelmekaniken tycker jag fungerade bra även om det tog ett tag innan man fick någorlunda koll på hur saker och ting fungerade. En sak som jag uppskattade lite extra var att dom kort du har på hand och som styr din figurs handlingar även fungerar som hälsa. Alltså måste du tänka efter lite innan du springer iväg och gör för många saker för annars är risken att du står med väldigt lite hälsa när det är fiendens tur att brassa på med sina granatkastare. Tyvärr så var regelboken ibland lite otydlig i sin beskrivning av viss moment i spelet men det kan förhoppningsvis lösas i framtiden med någon fin FAQ på nätet eller i värsta fall med lite gamla hederliga husregler.

Allt som allt så gillade jag Gears of War – The Boardgame och även om premiäromgången slutade med en svidande och förnedrande förlust så ser jag fram emot att spela spelet fler gånger. Fast då gärna med fler deltagare som jag antar gör spelet ännu mer ösigt och kaotiskt men som också tvingar spelarna att samarbete mer.

Mot Borås! Drick öl och lira spel!

I helgen så var det återigen dags att styra kosan mot den fantastiska (nja) staden Borås för att lira lite trevliga sällskapsspel och smutta på en och annan öl. Resan tog sin början på lördag middag någon gång och gamla skitiga Peggan fick äran att skjutsa upp mig (plus fru och barn) till Borås. På vägen hann vi se en Ellos-skylt och besöka en City Gross-affär, mycket upphetsande. Väl framme så tog det inte lång tid innan spelandet och ölandet var igång och först på dagordningen stod kortspelet Munchkin. Ett spel jag aldrig spelat förut men det var lätt att ta till sig och inte särskilt avancerat. Munchkin kan beskrivas som en dungeoncrawler där man ska försöka få upp sin spelfigur till level 10 först av alla. Detta är dock inte helt lätt när man har monster att kämpa emot och motspelare som gör allt för att sätta käppar i hjulen. Ett kul spel fyllt med lustig humor á la Monty Python och något som jag gärna lirar igen.

Nästa spel var det relativt välkända spelet Carcassonne. Ett spel jag inte heller spelat innan men jag har pillat lite med Xbox Live-versionen så jag visste ungefär vad det gick ut på. Carcassonne kan väl lättast beskrivas som ett strategispel där man med slumpade brickor bygger upp ett landskap som man sedan ska försöka kontrollera så mycket som möjligt utav. Även detta var ett underhållande spel men kanske lite för snällt och familjevänligt, för jag saknade lite utav ”backstabbandet” som fanns i Munchkin.

Efter att Carcassonne hade avslutats blev det grillning (årets första!) och umgänge av lättare slag med prat, mat och somnande i soffa. Tack Borås för ännu en trevlig dag i spelets tecken.

Hur var då ölen som dracks till då? Jo dom var faktiskt goda allihop. Här följer ett litet protokoll:

  • Sigtuna East River Lager – Trevlig smakrik lager. Mycket prisvärd. 3/5
  • Dales Pale Ale – Bra men lite tam i smaken. 3/5
  • Nils Oscar Coffee Stout – Bra Stout som kunde smakat mer. 3/5
  • Poppelmans Nya Världen India Pale Ale – Fruktig och smakrik. Rekommenderas. 4/5
  • Corona Extra – Klassiker med lime till. Uppfriskande. 2+/5

Postapokalyptisk steampunk i spelform

Fantasy Flight Games annonserade i fredags att dom ska ge ut ett brädspel vid namn Gearworld som utspelar sig i en postapokalyptisk steampunk-värld. Fatta hur många rätt på en och samma gång det är. Brädspel – yes! Postapokalyps – dubbelyes! Steampunk – megayes! Dessutom så är undertiteln The Borderlands. Oj, oj, oj dags att börja peppa och lägga undan lite cash för detta Gearworld som beräknas dyka upp någon gång i början av sommaren.

Alla rätt.

FornMon Fright Night 2012

I lördags var det dags för den kanske årligt återkommande tillställningen FornMon Fright Night. En kväll i skräckens tecken då det liras hemska sällskapsspel som utspelar sig bland demonvärldar och andra dimensioner. Kvällens spel var Arkham Horror vilket ingen av medlemmarna i sällskapet hade lirat förut så det tog ett tag innan reglerna satt men när dom väl gjorde det så flöt spelet på bra. Dock så fuskades det lite eftersom vi var Arkham Horror-oskulder allihop men det blev rätt bra tillslut ändå. Alla portar till helvetet (eller vad det nu är) stängdes och våra tre hjältinnor räddade både dagen och staden.  Alltså blev det en lyckad kväll på alla sätt och Arkham Horror visade sig vara ett roligt spel som jag gärna lirar igen.

Nytt i brädspelshyllan

Jag fortsätter att snöa in på brädspelshobbyn och har i veckan köpt lite nytt till min lilla samling.

Talisman-expansioner:

Små trevliga lådor som främst innehåller nya äventyrskort och nya karaktärer att spela med. The Reaper och The Blood Moon hade jag sedan innan, The Frostmarch och The Sacred Pool är nya och därför inte testade ännu. Jag tycker verkligen om dessa små expansioner eftersom dom ändå tillför grundspelet ganska mycket utan att göra särskilt stora hål i plånboken. Får se om jag någonsin skaffar någon av dom större expansionerna men just nu känns det som om mitt Talisman är ganska så komplett.

Arkham Horror:

TUNGT spel som utspelar sig i den fiktiva amerikanska staden Arkham under mitten av 1920-talet. Spelet är baserat på författaren H.P Lovecrafts Cthulhu-universum och går ut på att man ska stoppa en ”Ancient One” och dess monster-undersåtar som försöker att ta över Arkham. Detta är ett så kallat co-op-spel där man ska samarbeta mot spelet och det tycker jag verkar vara riktigt kul, det kan ju bli lite tjatigt att alltid försöka döda varandra hela tiden.

Det var det hela. Nu återstår bara att hoppas att det kommer att finnas tid att spela dessa spel. 🙂

Spelresa med öl

Med risk för att bli lite tjatig så kommer här ännu ett inlägg om brädspel. För igår gjorde jag nämligen en episk resa genom en väl vald del av Sverige: jag åkte hela vägen från Göteborg till Borås via buss. Syftet med resan var att hälsa på min frus kompis man för att lira lite brädspel, då våra fruar var i Göteborg och köpte barnkläder. För tydligen är det så att när kvinnorna är iväg och shoppar så spelar männen brädspel och dricker öl.

Spelet för dagen var Game Of Thrones, alltså ett spel baserat på dom kända böckerna som i sin tur även är grunden för en tv-serie där dom mest konspirerar mot varandra och knullar bakifrån. Och själva spelet var faktiskt ganska så likt serien för det känns som om man hela tiden försöker att smida elaka planer för att ta över så stor del av landet Westeros man kan. Dock så var det inte lika mycket sex i spelet som i serien men vi spånade lite på om tillverkaren Fantasy Flight Games inte skulle ta och tillverka en expansion till spelet som drog upp sex-reglagen till 11. Hur som helst, spelet gick för min del ganska så illa då jag inte var i närheten av att vinna. Men Game Of Thrones var ändå ett mycket roligt spel som jag gärna spelar igen men då helst med lite fler personer. Den här gången var vi bara tre och då begränsas spelet ganska så mycket och jag kan tänka mig att det är väldigt mycket roligare att lira när man är 6 pers runt bordet som alla försöker störta alla, samtidigt som man formar lömska allianser med varandra.

Naturligtvis så hade jag tagit med mig lite öl att smutta på till spelandet och den här gången hade jag snålat lite och köpt Brutal Brewings ganska så nya sommaröl Beervana. En burk går på 11kr med pant och om jag ska vara ärlig så lägger jag mycket hellre 5-10kr extra för att få en öl som smakar väldigt mycket bättre. Beervana var hygglig på sin höjd och är en sommaröl som fyller sitt syfte men, njae, ingenting för mig. Då var det tur att jag hade med mig ett par Brooklyn Lager också som jag kunde avsluta kvällen med tillsammans med en god hemgrillad hamburgare.

Speltest del 2: Talisman

Igår kväll/natt så var det åter dags att ”tvinga” frugan att vara med och spela brädspel. Den här gången var det klassikern Talisman i dess fjärde utgåva som stod för underhållningen och även om vi var ganska trötta den här gången med så var vi nöjda efter dom ca två timmar det tog att spela omgången. Detta är mina intryck av spelet:

  • Det är kul att spela. Oväntat kul faktiskt. Till skillnad från DungeonQuest, som var en liten besvikelse, så var detta en mycket positiv upplevelse. Spelet flyter på bra utan att man behöver bläddra i manualen hela tiden och överlag så var det mycket lätt att komma in i det.
  • Lite för fattigt. Fick lite samma känsla som jag fick när jag spelade DungeonQuest, att det var mycket samma som hände och att korten inte ger så mycket variation. Men då jag hade blandat korten lite för dåligt så kom flera av samma kort i rad och får väl därför skylla mig själv till viss del. MEN det går ju att råda bot på den något dåliga variationen genom att köpa någon eller några av alla dom expansioner som släppts sedan Talisman lanserades.
  • Spelet är snyggt och mycket välgjort. Men även om spelplanen är snygg så är den alldeles för stor! Man får liksom sträcka sig för att nå till andra sidan för att kunna förflytta sin karaktär. Så att köpa någon av dom större expansionerna som utökar själva spelplanen är nog bara att glömma.

Som synes så fanns det inget större (”pun intended” som man säger) att klaga på efter en omgångs spelande och både frugan och jag var nöjda och underhållna. Speciellt frugan vars munk krossade allt motstånd och lämnade min stackars alv att dö vid några kullar. Talisman kommer definitivt spelas många gånger i framtiden och jag blev faktiskt så biten att jag direkt efter vi var klara var ”tvungen” att beställa två av dom mindre expansionerna till spelet. Så i framtida spelomgångar blir det att bland annat se upp för Döden som vandrar över spelplanen och en varulv som kan göra livet surt för alla spelare.

Speltest med dricka till

Igår kväll så vankades det testning av ett av dom nya brädspel jag införskaffat. Min snälla fru ställde upp som försökskanin och efter en hel del läsande av manualen och pillande med en massa kort så lyckades vi genomföra två omgångar av DungeonQuest. Jag ska väl också tillägga av vi var ganska trötta vilket inte direkt hjälpte till att skapa något flyt i spelet. Men i alla fall, det här är mina tankar efter två spelade omgångar:

  • Det som utmärkte sig mest var det nya stridssystemet. Helt annorlunda jämfört med gamla Drakborgen och ställde till med stort huvudbry för mig. Förr så utfördes striderna med tre kort var och var egentligen inget annat än en lite upphottad version av Sten Sax & Påse. I denna moderna variant så hade man helt plötsligt fem kort på handen varav ett var ett lite bättre kort med en specialkraft. Och man kan göra både ”counterattacks” och ”deathblows”, men hur man gjorde greppade jag aldrig riktigt. Så det blir nog att nöta ett gäng omgångar till innan det sitter.
  • Har spelet verkligen alltid varit såhär ”tunt” eller vad man ska säga? Det gamla spelet kändes liksom kraftigare och matigare på något sett.  För vad man gör är ju egentligen ”bara” att traska runt, ta upp kort med händelser och sedan dö. Tror att den här känslan kan ha något att göra med att storhetstiden för det här spelet var för ca 20 år sedan. När man var 10-12 år och i stort sett bara hade spelat Monopol och Försvunna Diamanten innan. Då var liksom Drakborgen det stora äventyret, spännande och outforskat.
  • Man dör. Förvisso hade jag tur och kom ut ur borgen med lite skatter den andra spelomgången men det var efter att jag hade ramlat ner i katakomberna, nästan blivit dödad av en magiker och två jättespindlar för att sedan med rent flyt komma upp igen vid utgången av borgen. Frugans stackars Bågskytts-tjej blev kapad på mitten av en sågklinga en omgång och ramlade ner i ett hål och dog i den andra. Så detta är inget spel man spelar om man garanterat vill kora en vinnare.

Detta är det som satte sig efter kvällens spelande och med handen på hjärtat så blev jag faktiskt lite besviken. Jag hade nog väntat mig lite mer av DungeonQuest. Jag ska dock absolut inte ge upp än och kommer garanterat att lira fler omgångar men nästa gång jag ska plåga frugan med brädspel så får det bli lite Talisman istället.

Och just det ja, det var ju det där med dryck också. Jag hittade nämligen en ny folköl på ICA i fredags som jag passade på att dricka till brädspelandet. Ölen i fråga var Fuller’s Chiswick Bitter som vad jag vet inte funnits ute allt för länge i handeln. Fuller’s för mig är lite som ölens Volvo, man vet vad man får och det är oftast bra grejer. Är man t.ex. på Systembolaget och inte hittar något intressant så kan man alltid köpa sig ett par London Porter eller ESB från Fuller’s så har man sitt på det torra. Chiswick Bitter smakade helt ok för att vara en folkis, lite trevlig humlekaraktär och njutbar överlag. Men samtidigt en bit ifrån folkölen från Brewdog och Brutal Brewing. Men ett God-betyg är den allt värd trots att priset på 22kr är i högsta laget.

Game on!

Och så kom dom då tillslut, mina brädspel. Talisman och DungeonQuest. Båda dessa är nyutgåvor av spel jag lirade som liten och som verkligen får nostalgiådran i mig att pumpa för fullt.

DungeonQuest, eller Drakborgen som det hette på svenska, är ett av mina absoluta favoritbrädspel genom tiderna och mången är gången då jag guidat ninjan Yubaru Tori-Jima eller den episkt onde Thargrim Den Mörke genom Drakborgens förrädiska gångar. Och oftast gjorde man detta bara för att dö en brutal död och bli tvungen titta på när resten av ens spelkamrater gick samma öde till mötes.

Talisman har jag inte spelat lika mycket då jag inte hade det själv utan var tvungen att lira hos en klasskompis som jag inte umgicks så mycket med. Men tillräckligt med speltid har jag ändå fått i mig för att vara sugen på att köpa Talisman i dess fjärde utgåva. Vad jag minns av Talisman är att det var betydligt djupare spelmässigt jämfört med Drakborgen och tog längre tid att spela. Det enda minuset var väl att det inte hade lika roliga karaktärer som Drakborgen utan körde på med ganska generiska hjältar som Lönnmördare, Magiker och Sierska.

Än så länge har jag bra hunnit att lyfta på locken på spelen och titta runt bland alla roliga kort och pjäser men mina första intryck av dom är att DungeonQuest är ett mycket snyggt spel men som ändå saknar lite av mörkret från det svenska originalet. Och så saknar jag alla dom feta karaktärerna. DungeonQuest innehåller ”bara” 6st olika hjältar, originalet med expansion innehöll över 10st. Talisman i sin tur ser även det mycket bra ut och inbjuder till spel. En fördel med det moderna Talisman är att det finns en mängd expansioner att köpa om man skulle tröttna på vad grundspelet har att erbjuda. På tal om det så finns det en utmärkt genomgång av dessa på bloggen Landhajen.

Nä, nu orkar jag inte skriva mer. Dags att dyka ner i lådorna igen, trycka pappbrickor ur sina ark och läsa regler för glatta livet.

Jag ska köpa brädspel

När jag var något mindre så lirade jag en hel del fräna brädspel. Roligast av dessa var helt klart ALGAs Drakborgen och dess expansion med det fantasifulla namnet Drakborgen II. På senare tid så har jag blivit mer och mer sugen på att köpa något liknande igen och börja lira med dom få människor som kan tänkas vilja vara med. Och efter att ha varit på SF-bokhandeln i Göteborg i helgen så har jag bestämt mig: jag ska köpa den amerikanska nyutgåvan av Drakborgen som går under namnet Dungeon Quest. Och så ska jag köpa Talisman också, det är ett grymt spel som dessutom liras av grabbarna i Big Bang Theory. Skitsamma om ingen vill spela med mig, spelplaner och pjäser är fett!