Bäst musik 2016

Ser man på. Ännu ett år är på väg att ta slut vilket ju betyder att det är dags att damma av den gamla trotjänaren topp-10-listan och presentera de skivor som just jag tycker har varit bäst. Precis som förra året så anser jag att det har varit ett riktigt bra år för hård musik och jag har nog köpt fler skivor i år än vad jag gjort på väldigt länge. Jag har även haft mer tid och ro att sitta och verkligen lyssna på musik vilket jag tycker är väldans trevligt. Ingen skiva har dock varit sådär solklart bäst, vilket har varit fallet tidigare år när t.ex. Symphony X och Tribulation har tagit hem titeln, utan det har i år varit mer jämnt skägg.

Men innan det är dags att sätta tänderna i årets topp-10 så mjukstartar vi med lite annat smått och gott från 2016.

Årets EP: Cadaveric FumesDimensions Obscure. En varierad och intressant liten EP med ett band som jag kommer att hålla ögonen på i fortsättningen.

Årets demo: MalignerDemon och Sources/t. Delad seger här eftersom dessa två är de enda demos jag lyssnat på under året och båda är riktigt jäkla bra, om än ganska olika.

Årets Göteborgare: ArmoryWorld Peace…Cosmic War. Spejsad Speed-Metal från Hising-Island. Opolerat och rått, precis som en debutskiva skall vara.

Årets besvikelse: Dream TheaterThe Astonishing. Brutalt kompetent musicerande på en alldeles för mastig dubbelskiva som jag snabbt tappade intresset för. Bättre lycka nästa gång Herr Petrucci och gänget.

Årets ”man lever på hoppet”: OpethSorceress. Första smakprovet var ganska lovande men efter att Opeth släppt ytterligare låtar för förhandslyssning så förstod jag tämligen omgående att gruppen fastnat allt djupare i tråk-prog-träsket och allt hopp var ute.

Årets omslag: In MourningAfterglow. Jag kan inte påstå att jag lyssnat så jättemycket på själva skivan men omslagets fyrtorn omringat av en brun/orange storm är fortfarande lika vackert.

Årets återkomst: Dark TranquillityAtoma. Kanske ingen återkomst i ordets rätta bemärkelse utan mer för mig personligen, då jag tappade intresset för gruppen strax efter de släppte Projector 1999. Riktigt starkt album (med två toppenbonusspår på deluxe-utgåvan).

Årets upptäckt: Archgoat. Köpte deras senaste skiva The Apocalyptic Triumphator (2015) efter att ha läst mycket gott om både den och gruppen. Och Satan vilket grymme-mangel dessa ockulta finnar prånglar ut! Har snurrat extremt mycket under året.

Då så. Nu var det då äntligen dags för huvudnumret och vi börjar på plats 10 och arbetar oss stadigt upp mot Årets bästa skiva 2016.

10. Grand MagusSword Songs. Ännu en arbetsinsats från Sveriges egna Manowar. Långt ifrån deras bästa men fortfarande bra nog för min topp 10.

9.  Blood Incantation –  Starspawn. Lång EP eller kort fullängdare? Äh, Blood Incantation manglar ju fram skitskön rymd-döds så vem bryr sig? Det räcker ju så bra så.

8. VredehammerViolator. Det tog några försök men tillslut så ville det sig för Vredehammer och de levererade sin klart bästa skiva hittills.

7. HeavydeathIn Circles We Die. Långsamt, malande och framförallt TUNGT. Man må tycka vad man vill om deras namn men deras musik talar för sig självt.

6. StillaSkuggflock. Nordiskt avskalad Svartmetall. Inte lika direkt som fenomenala föregångaren Ensamhetens Andar men minst lika bra.

5. NordjevelNordjevel. Årets bästa melodiska Black Metal-pisk med en frenetisk Fredrik Widigs på trumpallen. Snabbt och välproducerat.

4. Hail Spirit NoirMayhem In Blue. Efterlängtad uppföljare från mina favorit-greker och även om det inte är riktigt lika bra som Oi Magoi så är jag grymt nöjd med vad de har presterat.

3. AnciientsVoice Of The Void. Anciients växlar upp efter sin ruggigt starka debutskiva och jag sticker ut hakan och säger att denna skiva är ännu bättre. Något mer svårtuggad kanske men hav tålamod ty detta är top-notch.

2. HakenAffinity. Det har inte blivit så värst mycket progressiva tongångar för mig i år men när Haken slår till igen efter suveräna The Mountain så är det bara buga sig inför dem och kapitulera. Så snyggt, så genomarbetat, så otroligt bra.

1. Chthe’ilistLe Dernier Crépuscule. Smack! Slog ner som en fulladdad blixt tidigt under året och jag fullkomligt älskade det så snart jag hört det atmosfäriska introt gå över i det brutala öppingsspåret Into The Vaults Of Ingurgitating Obscurity. En konstant lyssningpartner under våren och även om kärleken svalnat något sedan dess så blossar den upp så fort jag drar igång skivan. Årets bästa skiva 2016, inget snack.

kutilist

Så där ja. Då var året 2016 summerat och redo att läggas till arkivet. Ett riktigt bra år! Nu blickar vi med spänning fram emot 2017 och nya skivor med bland andra Immolation, The Great Old Ones och kanske Pain of Salvation (ska ju tydligen vara en återgång till tidigare tongångar). Vi hörs!

Annonser

Halva musikåret har passerat

Och det vanliga året också. Tiden går fort när man har roligt. Och till skillnad mot förra året så känns det som om jag bitvis har haft en hel tid tid att lyssna på både ny och gammal musik. Precis som vanligt så är det en del plattor som köpts, lyssnats på någon enstaka gång och sedan hamnat i ”lyssna mer någon annan gång-högen” men samtidigt är det faktiskt ett överraskande stort gäng skivor som fått en riklig andel lyssning tilldelad sig. Och den där skivspelaren som inköptes i början av året har väl inte gått extremvarm direkt men jag känner ändå att den bidragit till ett stärkt musikintresse, för att inte säga samlarintresse. Kul.

Vad från första halvåret 2016 är då värt att nämna enligt mig? Ganska mycket faktiskt:

Halvårets Singel: SportlovAska. Visst är den mer kul än bra, men ändå bra. På riktigt. Svårt att förklara. Oavsett så är det skoj att de gamla lustigkurrarna släpper nytt.

Halvårets EP: Cadaveric FumesDimensions Obscure. Svårt val då även Gorguts och Gruesome släppt starka små godingar under våren men franska Cadaveric Fumes vinner med en noslängd.

Halvårets samlade verk: MordbrandHymns of the Rotten. Värmlänningarna samlar smått och gott från tidigare EPs, splittar och singlar vilket blir en mycket mustig gryta av stinkande död. Och ny skiva är också på gång. Smaskens.

Halvårets kärlek vid första lyssning: Chthe’ilistLe Dernier Crépuscule. Oj vad kär jag blev när denna dödskaramell slog ner tidigt i år. Nu har väl kärleken lagt sig något men rackarns vilken bra skiva det är.

Halvårets progressiva: HakenAffinity. Ännu en stark platta från Haken. Allt är otroligt skickligt, snyggt och gjort med känsla. Det är bara att applådera.

Halvårets Black Metal: NordjevelNordjevel. Nope. Varken Uada eller Hyperion rår riktigt på det svarta smisk som Nordjevel dundrar ut med sitt självbetitlade verk. Ge mig en uppföljare nu tack!

Halvårets Manowar: Grand MagusSword Songs. Ok då, den är inte lika bra som några av deras tidigare skivor men Grand Magus är alltid Grand Magus. Och ibland är det ju så förbenat gott med kött, potatis och brunsås.

Något mer? Ja det senaste med Ihsahn, Moonsorrow, Brutality, Wormed och Zhrine är bra. VredehammerVale of Pnath och Obscura sitter också som de ska. Oj så mycket bra musik och jag har garanterat glömt/missat hur mycket bra som helst. 2016 har börjat mycket bra helt enkelt, hoppas det håller i sig.

Vi avslutar med något mindre glatt.

Halvårets besvikelse: Dream TheaterThe Astonishing. Gäsp.Vad håller ni på med grabbar? Det var inte mycket kul jag hittade här under mitt spelunkande med ljus och lykta. Kanske borde jag ge skivan en ny chans någon gång men det blir inte snart, så mycket är säkert.