Nytt i CD-samlingen

Liksom sanden i timglaset, så rullar skivsamlandet på och samlingen blir sakta allt större. Är det tillräckligt för att kunna starta en varje-dag-såpa på TV4? Nä inte på långa vägar men tillräckligt för att man skall ta ett litet fotografi på några nyinförskaffade plattor och skriva några rader om dessa.

img_7054

CratorThe ones who create : The ones who destroy. Det är mycket som talar för den här skivan. T.ex. att det är en nästan 40 minuter lång platta fylld med smiskande teknisk dödsmetall. Och att gruppen är lite utav en supergrupp där en av mina favorittrummisar, John Longstreth, ingår. Men tyvärr så är skivan hittills väldigt anonym när det kommer till själva låtarna och ljudet på skivan kommer jag inte riktigt överens med. Kanske blir åtminstone låtarna bättre med lite mer lyssning.

KetzerSatan’s Boundaries Unchained. Att detta är samma Ketzer som tidigare i år släppte den mer eller mindre totalsågade skivan Starless är svårt att tro när man hör den här, deras första skiva. För här får vi en rejäl dos ösig Black/Thrash (ingen dötrist post-rock) som inte tar några fångar. Kanske lite tjatigt om man lyssnar igenom hela skivan men låt för låt så är detta en mycket frisk fläkt. Synd att Ketzer gått ner sig på de sju år sedan den här skivan kom.

Deathspell OmegaDrought. Hypad Black Metal-grupp (som snart släpper ny skiva) vars musik jag aldrig riktigt förstått storheten i. Men något fick mig ändå att skaffa denna deras senaste EP och jag tycker faktiskt om det jag hör. Så det är väl kanske dags igen att ge sig på deras så hyllade skiva Si Monvmentvm Reqvires, Circvmspice igen och se om polletten faller ner den här gången.

AnciientsVoice of the void. En av höstens stora skivsläpp för min del då deras förra skivan var en riktig höjdare. Jag har inte lyssnat in mig så mycket på skivan än men jag gillar det jag hört i alla fall. Och om du inte hört talas om gruppen innan så är mitt råd att kolla upp dessa gubbar omedelbums! Finfin progressiv metal med influenser från storheter som Mastodon och (gamla) Opeth.

DismaTowards the Megalith. TUNGT!!! Att jag missat denna eminenta skiva får väl nästan anses vara någon slags form av självspäkning? Men nu är det hur som helst åtgärdat och jag kan fullt ut njuta av detta album till bredden fyllt med klassisk amerikansk dödsmetall i den allra tyngsta skolan.

UtstøttHjørungavågr. Till sist så har vi här ett soloprojekt från Portland, Oregon, USA som lånar mycket av sitt sound från klassiska Tolkien-tokarna i Summoning. Inte riktigt den musik jag lyssnar allra mest på men den här skivan överraskade mig med sin fina stämning och genomarbetade låtar. Dessutom så gjorde jag en god gärning genom att köpa skivan så allt är tummen upp.

Det var allt för nu. Fler inköp lär följa.

Påfyllning i CD-samlingen

Även om det i mångt och mycket är vinyl eller streaming som gäller i dagens samhälle när det kommer till att lyssna på musik så har gubbgnälliga jag väldigt svårt att släppa CD-formatet. Det dimper ner nya CD-skivor i brevlådan med jämna mellanrum och detta är skörden under den gångna veckan:

img_7034

ArchgoatWhore of Bethlehem: Efter att ha fallit pladask för finska Archgoat och deras senaste mästerverk The Apocalyptic Triumphator tidigare i år så har det inte gått att hejda vidare djupdykningar i deras diskografi. Whore of Bethlehem är gruppens första fullängdare och kom 2006. Tyvärr så har den inte lika mustigt ljud som The Apocalyptic Triumphator och saknar ”hits” i samma utsträckning men är ändå en fullgod skiva i genren rå, ockult Death/Black-Metal.

ArmoryWorld Peace… Cosmic War: Speed Metal Space-Satan! Stolt och snabb Metal från Hising-Island, Göteborg. En debutskiva som dras med vissa skavanker men som får anses vara fullt godkänd. Armory är definitivt en grupp som jag kommer hålla ögonen på i framtiden.

In FlamesColony: Mera Göteborg och en skiva som faktiskt är en av få jag ägt en gång i tiden och sedan sålt. Men ett blogginlägg om skivan och framförallt låten Ordinary Story fick mig att bli lite nostalgisk så det vara bara att langa fram 40kr och köpa skivan igen. Jag är absolut inget stort fan av In Flames men Colony tycker jag är helt ok.

AllegianceBlodörnsoffer: Prima piskande Black Metal från det klassika svenska skivbolaget No Fashion och precis som mycket annan musik som släpptes på No Fashion så är Blodörnsoffer en väldigt fartfylld, melodisk och bra skiva. Svensk kvalité helt enkelt.

PrimordialThe Burning Season: Ett av mina favoritband och nu när jag äntligen fått fatt i ett fint exemplar av The Burning Season så täpper jag till ett av få återstående hål i deras diskografi. Titelspåret är helt fenomenalt och bör lyssnas på av alla som har sinne att uppskatta svart metall med keltiska influenser.

NecrovationBreed Deadness Blood. Slutligen lite svenskt dödsröj i form av skånska Necrovation. Finns inte så mycket orda om den här skivan mer än att den är riktigt jäkla bra och rekommenderas alla som gillar musik i stil med Verminous och tidiga Tribulation. Eller ”möed bra mög” som de kanske säger i Skåne. Det tar vi lite trynemjöl på.

Hannes Grossmann på gång med ny skiva

För ett par år sedan så släppte trummisen Hannes Grossmann (ex-Obscura, ex-Necrophagist, Blotted Science, Alkaloid och ett gäng band till) sin första soloplatta The Radial Covenant. En mycket bra skiva som jag rankar bland det bästa som kom 2014. Och nu är den gode Hannes på gång med en uppföljare som skall gå under namnet The Crypts of Sleep och ett första smakprov släpptes för ett tag sedan:

Jag kan inte påstå att jag blev helt ”blown-away” av den nya låten men tycker ändå att det är ganska så trevliga dryga 4 minuter teknisk döds. Precis som på förra skivan så har Hannes hjälp av diverse musiker som Morean (Dark Fortress, Alkaloid) på sång och Linus Klausenitzer (Obscura) på bas. Lägg där till lite sköna gästsolon från bland annat vår egen Per Nilsson (Scar Symmetry) och Erik Rutan (Hate Eternal) och du har en redigt mustig dödsmetallgryta väl värd att vänta på. I skrivande stund så är det fyra dagar kvar på den Indiegogo-kampanj som finansierar skivan så om ovanstående text och musik verkar intressant, varför inte stödja med en peng? Jag har självklart gjort detta och ser med spänd förväntan fram emot nästa månad då skivan förväntas vara redo för leverans.

Nya skivor i regnet

Regn, regn och åter regn. Klassisk svensk sommar är vad som serveras här på västkusten. Då finns det inte så värst mycket att göra för att känna sig på bättre humör än att spela brädspel, lira TV-spel och…köpa begagnade CD-skivor! Med tillhörande lyssning naturligtvis.

nyaskivor160712

Det har blivit ett gäng på bara några få dagar nu. Discogs (farligt ställe) och Andra Långgatans Skivhandel i Göteborg är de skyldiga. Vänster till höger är följande:

SlaegtBeautiful and Damned. Dansk grupp som är en ny bekantskap för mig. Spelar någon slags Blackifierad Heavy Metal och det går hem hos mig. En mycket bra EP.

BölzerAura. Bölzer var väldigt i ropet för ett par år sedan och det var Aura som fick snöbollen i rullning om jag inte minns fel. Bra döds men hade nog hoppats på att det skulle vara lite bättre med tanke på all hype, nu när jag äntligen kollat upp Bölzer. Tufft namn har de ändå.

Grotesque In the embrace of evil. Göteborgska ultraklassiker samlade på en skiva och nu skall jag erkänna en sak: jag har inte lyssnat på en ton från Grotesque förrän nu. Och då ägde jag ändå en t-shirt med bandet under mina tonår. Men musiken är inte desto mindre bra för det och detta kommer jag lyssna på fler gånger.

MardukDark Endless. Stabil debutskiva men Marduk skulle ju blir så väldigt mycket bättre redan på de efterföljande skivorna. Men ändå kul att ha när man som jag försöker att ha en någorlunda komplett diskografi med bandet.

MardukPanzer Division Marduk. Ett gäng skivor efter Dark Endless så är det full fart och fläkt som gäller och jag gillar det. Har haft skivan på LP sedan den släpptes men det känns bra att komplettera upp med ett exemplar på CD. Mycket bra skiva om man är sugen på rens.

NominonDiabolical Bloodshed. Fy satan vad bra detta old-school mangel är! Nominon är en till sådan där grupp jag känt till hur länge som helst utan att ha hört. Men när jag av någon anledning ändå köpte LP-versionen av skivan som kom tidigare i år så vart jag helt såld och därför måste man ju ha en CD att spela också.

Cradle of FilthThe Principles of evil made flesh. Ha ha. En grupp som alltid varit mer lustiga att beskåda än bra att lyssna på men faktum är att deras första skivor är fan inte dumma alltså. Är mycket nöjd med att äntligen fått tummen ur och köpt denna vampyr-teater-historia till samlingen.

Dream TheaterLive at The Marquee. Ännu en klassiker som väl knappast behöver någon presentation? Vet inte riktigt varför jag inte köpt denna liveskiva tidigare men nu är gärningen gjord. Världens mest kända progmetalgrupp i deras tidiga dagar och det är både råtight och råbra.

Moonsorrow – Varjoina kuljemme kuolleiden maassa. Moonsorrow fortsätter att övertyga och jag fortsätter att köpa deras skivor, om än i en väldig oordning och i ett väldigt lågt tempo. Det är finskt, det är vemodigt, det är kallt, det är bra.

Så det var allt. Men fler skivor är på ingång så det börjar väl så smått dra ihop sig till ett nytt avsnitt i min pågående serie Vinylhörnan. Vi ses då, eller kanske tidigare.

Snart dags för en ny skiva med Haken

Snyggt, dynamiskt, intressant. Så skulle jag vilja beskriva det senaste smakprovet The Endless Knot, taget från Hakens kommande skiva Affinity. Gruppen verkar inte vilja stanna och stampa utan utvecklar sitt progressiva sound i små steg för varje skiva de släpper och efter höjdare som Visions, The Mountain och nu senast EPn  Restoration så verkar Affinity gå i lite mer elektroniska och moderna spår. Bandet säger själva att de har inspirerats av 80-talet vilket absolut inte är mig emot då det som väl alla vet är det bästa årtiondet. Jag försöker fortfarande att hämta mig från chocken efter floppen som var Dream Theaters senaste skiva och jag gissar att Affinity är rätt anti-chock-medicin. Kanske rent av årets skiva i genren?

Affinity fick det fina betyget 8 av 10 i senaste numret av Sweden Rock Magazine och jag har självklart ett exemplar av den limiterade dubbel-CDn bokat sedan en tid tillbaka. Affinity släpps den 29:e april via pålitliga skivbolaget InsideOut och finns utöver dubbel-CD också som vanlig CD och dubbel-LP.

Dags för nytt Sportlov

IMG_6775

Efter att ha haft en hel del flyt så lyckades jag tillslut lägga mina frostiga tumvantar på ett av de 200 exemplar som finns av Sportlovs nya singel Aska. Count Wassberg, Fjällhammer och de andra i bandet ger oss två nya låtar som precis som låtarna på föregångarna Snöbollskrieg och Offerblod i vallabod är mer kul än bra men måste man ha allt med Sportlov så måste man. Extra kul tycker jag inledningen av Azazels Lada är med sin lilla homage till Ghosts Year Zero. Fjällrävarna har humor helt klart och det är kul att de är tillbaka. Tydligen så skall tidigare nämnda skivor ges ut på vinyl till hösten och sedan kanske man kan hoppas på mer nytt material. Den som befinner sig i längdspåret får se. Ur spår!

The Astonishing – årets första besvikelse?

Det verkar tyvärr inte bättre än att Dream Theater startar året med att bjuda på en sådan. Efter ett gäng genomlyssningar så är det fanimej inte mycket av den musik som finns på detta övergräddade dubbelalbum som går hem hos mig. När de två timmarna som albumet tar på sig för att spela klart har passerat så känns det som om man har lyssnat på någon sorts identitetslös samling med slätstrukna ballader. Det finns i stort sett bara EN låt på hela albumet som jag tycker om och som är någorlunda intressant och det är A New Beginning. Men vilken tid det tar innan man kommer dit om man lyssnar från början! Så mycket fluff man måste ta sig igenom. Och för att inte tala om Jordan Ruddess störiga syntar som går en på nerverna tämligen omgående. Kevin Moore, var är du?! Kom tillbaka!

Synd och skam är vad det är för det kändes ändå som om Dream Theater hade något stort på gång efter att ha ryckt upp sig efter halvtrista A dramatic turn of events med sitt självbetitlade album som kom 2013. Men så är alltså inte fallet, i alla fall som det verkar just nu. Jag skall ge The Astonishing några chanser till och jag skall framförallt sätta mig ner med texthäftet i hand nästa gång och se om det kanske gör någon skillnad när man hänger med i storyn som bandet byggt hela skivan runt, hur klyschig den än må vara.

dream-theater

Skäms på er Dream Theater. Byt ut alla utom John Myung.

MegaProgMåndag

Hur mycket prog kan det bli en blöt och slaskig måndag som denna? Jo det kan bli jävligt mycket prog när dagens postleverans ser ut så här:

DSC_0020

Ni ser själva. Det blir ju nästan inte blir mer progressive än så här. Jag menar först så har vi ju inget mindre än Dream Theaters nya fläskiga dubbelskiva The Astonishing. Dryga två timmar(!)  av bombastisk konceptmusik där John Petrucci och gänget verkar haft allt annat än less is more som motto. Detta blir antingen en råflopp eller något riktigt mustigt som man vill avnjuta igen och igen. Bara tiden och John Petruccis skägg kan utvisa resultatet.

Borknagars Winter Thrice är härnäst och här kan man väl återigen vänta sig en stabil dos progressiv svartmetall från den närmast all-star liknande gruppen. Nu har jag inte hört exakt allt med Borknagar men det jag har hört med dom är riktigt, riktigt bra och efter senaste toppenskivan Urd så är förväntningarna på topp och den ända vägen är ner.

The Mute Gods skiva Do nothing till you hear from me är faktiskt ett köp där jag inte har en aning om vad jag har att vänta. Jag såg helt enkelt att det var Marco Minnemann som trummade på skivan och det räckte för att den skulle åka ner i kundkorgen. Så nu återstår bara att höra om jag gjort året första felköp eller om jag belönas för mitt våghalsiga köp. Jävligt edge om jag får säga det själv.

Slutligen så har vi en färsk samling med hela fem skivor signerade den alldeles fantastiska svenska progorkestern Beardfish. +4626-Comfortzone var kanske som bekant en av förra årets stora höjdpunkter så när jag såg att den här samlingen var på gång så var det bara att boka. Vad jag förstår så är skivorna Mammoth och The Void två höjdare och övriga tre är säkert ingen skit det heller.

Så är det. Musik är kul. Och ibland progressiv.

Slut med skivinköp för i år

Ja det har ju blivit lite utav en tradition för mig att varje år deklarera att nu är minsann årets sista skivor inköpta och att det inte blir några fler. I år så är jag väldigt sent ute och med bara några veckor kvar av 2015 så känns det inte som en lika stor grej att gå ut med ett sånt här ”vågat” uttalande. Hur som helst, inköpen är följande:

DSC_0010

HorrendousAnareta. Klassisk svensk dödsmetall fast från USA. Jag gillade föregångaren och Anareta har fått mycket bra kritik så det var bara att tjacka och bli en slav under The Metal of Death.

ColossusThe Breathing World. Deras förra skiva Wake hypades ganska mycket och jag köpte den såklart. Men det klickade aldrig riktigt mellan Wake och mig så Colossus föll lite i glömska. Men av en slump så provlyssnade jag The Breathing World så smått och jag gillade verkligen vad jag hörde så det blev ett inköp av denna relativt färska skiva.

Devin TownsendEpicloud. Gamle Devin och jag var riktigt bra kompisar ett tag, speciellt i slutet av 90-talet och början av 00-talet. På senare år så har jag knappt brytt mig om vad han har haft för sig men när ett av hans senare alster säljs för 49 pix så är det inte så mycket att tveka över.

RiotThundersteel. Jag gillar Riot. Deras Heavy Metal är riktigt skön att lyssna på och eftersom jag är en nybörjare när det gäller Riot (har Immortal Soul och Unleash The Fire sedan innan) så får man ju börja med deras klassiska och mest populära skivor. Och Thundersteel är just en av deras mest ansedda och så heter den ju Thundersteel. Tufft som satan.

Flying ColorsSecond Flight: Live at the Z7. Mike Portnoy, Neal Morse och några andra inte helt kassa gubbar lirar progrock och gör det svinbra. Flying Colors är varken särskilt tunga eller hårda men vad gör det när musiken är så bra och talar för sig själv? Detta är en högkvalitativ liveskiva som visar gruppen i deras esse och något som bör kollas upp av alla.

Skivinköpsrapport slut.

En skiva ur arkivet (Del 16)

Nu är det ett tag sedan jag senast botaniserade i skivsamlingen och tipsade om en musikalisk godbit. Men nu blir det ändring på det för nu skall det tipsas om rejält teknisk dödsmetall från den fina staden Kalmar. Närmare bestämt Spawn Of Possession och deras andra platta Noctambulant.

DSC_0008

I början av 2000-talet så var jag stort fan av Spawn Of Possession och köpte deras första fullängdare Cabinet så fort den kom ut 2003. En riktigt bra skiva som nästan pyser över av intrikata taktbyten, supersnabbt strängbändande och precisa virvelslag. Men under tre efterföljande åren fram tills Noctambulant kom ut så måste något hänt för mitt intresse för gruppen svalnade och jag brydde mig inte om Noctambulant för fem öre. Inte ens en liten provlyssning bemödade jag mig att utföra om jag minns det hela rätt.

Men nu, nu har det skett ändring. För jag hittade skivan till ett mycket bra pris på nätet för någon månad sedan och nu ligger Noctambulant och snurrar så skivan glöder i CD-spelaren med jämna mellanrum. Detta är en mycket mustig dödsosande anrättning i direkt nedstigande led från föregångaren Cabinet. 9 låtar (plus ett intro) smattrande teknisk Death Metal av allra finaste sort och som får mig lite att ångra att jag inte fortsatte att följa Spawn Of Possession när det begav sig. Men ordningen är ju som sagt återställd och nu blir det till att kika närmare på deras senaste skiva Incurso från 2012 och se fram emot en eventuell ny skiva i framtiden.

Som avslutning lyssnar vi på den fenomenala låten Dead And Grotesque. Ett nästintill felfritt exempel på hur denna subgenre skall låta tycker jag.

Här kommer det lite nya skivor

När Ginza rear ut skivor så brukar jag vara rätt så snabb på att köpa på mig ett gäng. Men den här gången var jag lite seg i starten och missade säkert en hel del av de hetaste godbitarna. Fast en sådan världslig sak har aldrig stoppat mig från att handla skivor och gjorde det inte även denna gång och idag dök den lilla fyndlådan från Ginza upp med följande innehåll:

Ginza grejer

Blues PillsBlues Pills Live: Ny bekantskap som vad jag förstår blivit riktigt populära världen över. Jag har provlyssnat gruppens alster lite här och var, diggat deras Blues Rock och tänkte att en liveskiva kan ju alltid vara trevligt. Och det var det.

BloodboundNosferatu: Återutgåva av denna semiklassiska Power Metal-platta. Urban Breed sjunger bra som fanken och låtarna håller hög klass de med. Är inget jättefan av genren men detta är riktigt bra, lite som Lost Horizon.

King of AsgardKarg: Har deras första skiva och gillar den så när jag såg att Ginza ville bli av med deras senaste skapelse för en ok peng så var det bara att köpa. Bra, robust Viking Metal.

ExumerRising from the sea: Köpte Possessed by fire för ett tag sedan och nickade med i takten till den tyska Thrash Metallen så det var bara att beställa efterföljaren också.

Napalm DeathApex Predator – Easy Meat: Grindcore är väl inte det jag gillar allra bäst när det kommer till musik men jag har alltid haft ett gott öga till Napalm Death. Apex Predator skall vara bland det bästa de gjort under 2000-talet och då är det ju bara att skaffa. Heja Barney och gänget.

TombsSavage Gold: Var på gång att köpa den här skivan redan förra året men sket i det av någon anledning. Men när Robert på Heavy Metale tipsade om skivan för ett tag sedan kom intresset tillbaka och nu gjorde jag slag i saken. Musiken som Tombs framför kallas tydligen Post-Metal, jag har ingen aning om vad det är men jag gillar vad jag hör. Det räcker gott.

Spisar nya Ghost och upptäcker Kaipa

IMG_6683

Ghost överraskar mig med en skiva bra mycket roligare än den trista Infestisumam (eller vad den nu heter). Jag är långt ifrån ett stort fan av Ghost men då två av tre ”försmakslåtar” har låtit väldigt bra i mina öron så var det bara att beställa ett exemplar. Och när låtar som From The Pinnacle to The Pit, He is och Majesty hoppar in i öronen för behandling i hjärnan så blir man allt bra glad. Och så har vi ju Mummy Dust. Grymma Mummy Dust.

Och Kaipa imponerar med att vara just Kaipa. Vet inte riktigt varför jag inte lyssnat på dessa legender tidigare men nu har jag i alla fall gjort lite bättring och köpt färska Discovering Kaipa-samlingen. Detta är progrock av absolut finaste slag och jag kommer garanterat botanisera vidare i deras diskografi.

Underworld – årets bästa skiva?

Symphony X Underworld

Efter att ha varit tvungen att ”ful-lyssna” på Symphony X nya skiva Underworld via Spotify under en veckas tid så kunde jag igår äntligen hämta ut mina alldeles egna exemplar av skivan. En CD med fin slipcase och en högst olimiterad utgåva på svart vinyl. Att köpa både CD och vinyl har blivit en ny liten inköpsritual senaste tiden och är endast förärad de skivor som jag ser fram emot mest och de som har störst potential att hamna bland årets bästa skivor.

Och då är ju frågan om Underworld lever upp till dessa kriterier? Svar: Ja, det tycker jag absolut att den gör. Först var jag i och för sig lite tveksam till denna skiva då det första smakprovet som släpptes tidigare i år (låten Nevermore) inte övertygade mig helt och hållet. Men det tog inte lång tid innan Michael Romeo och gänget omvände mig och nu diggar jag Nevermore som fan. Och större delen av hela skivan med för den delen.

Underworld öppnas starkt med en för Symphony X typisk instrumental bit som heter Overture vilken sedan mynnar ut i nämnda Nevermore. Sedan följer det starka titelspåret, lugna och finstämda Without You och rökaren Kiss of Fire, ett av skivans allra bästa spår. Efter det kommer Charon, även det en mycket bra låt och sedan skivans längsta spår To Hell and back, en låt som det tog ett tag att komma in i men som nu går ner utan problem. Men sedan blir det ett litet hack i det annars så väloljade maskineriet med låtarna In my darkest hour och Run with the devil. De är absolut inte dåliga på något vis men nja, helt klart de låtar jag uppskattar minst på skivan. Dock så återställs ordningen omgående med den slagkraftiga avslutande duon Swan song och Legend.

Överlag är jag jättenöjd med vad Symphony X åstadkommit denna gång. Jag älskar att Russell Allen gått tillbaks till att sjunga lite lugnare och mer harmoniskt och inte bara vräka på med raspiga-rock-rösten som han gjorde lite för mycket på Paradise Lost och Iconoclast i mitt tycke. Jag gillar även de musikaliska flörtarna med bandets tidiga skivor som dyker upp lite här och var. De saker jag kan klaga på är få men de mest påtagliga är låtarna In my darkest hour och Run with the devil som jag redan nämnt samt ljudet på skivan. Skivan låter absolut inte dåligt med jag tycker gott att Romeo och Jens Bogren (som mixat och mastrat skivan) kunde ha varit lite mer återhållsamma och inte skruvat upp volymen så mycket på skivan. Som det är nu så ligger Underworld alltid lite i riskzonen att bli ansträngande att lyssna på, lite beroende på vilken utrustning som används. Jag upplevde till exempel att Jason Rullos cymbaler blir väldigt påträngande via mina Sennheiser-lurar.

Men detta är mindre svagheter som är lätta att ignorera då ju skivan i stort är så fantastiskt bra. Symphony X är back on track efter några mindre snedsteg, alla fans av högkvalitativ progressiv Metal jublar och Underworld tar täten i racet om att bli utnämnd till årets bästa skiva.

Om man delar 2015 på hälften…

…så hamnar man ungefär där vi är nu. Och då skall jag som tradition från tidigare år göra en liten topplista på de skivor som jag gillat bäst under den första halvan av året. Men i år så är det lättare sagt än gjort. För jag kan inte lista några riktiga favoriter.

Och det är inte för att jag inte köpt någon musik för det har jag gjort, en hel del faktiskt. Men jag har inte lyssnat. Skivorna jag köpt har fått gå några varv i bakgrunden, de flesta har varit väldigt behagliga under skivans gång men knappt någon har lämnat något riktigt bestående intryck. Jag har väl helt enkelt inte varit helt 100% mottaglig för ny musik. Mycket av det som spisats har istället varit beprövade gamla klassiker som Morbid Angel, Symphony X och Bolt Thrower och så har jag snöat in lite på svenska proggarna i Karmakanic. Lite gott och blandat av sådant som man redan har hört innan, sånt som inte kräver lika mycket processorkraft.

Men, men. Om jag ändå ska försöka rabbla upp lite plattor anno 2015 som är certifierat bra utan att göra en topplista med 1 till 5 och sånt där så får det mellan tummen och pekfingret bli följande:

* TribulationThe Children of the Night. Stabilt verk vilket ju var väntat eftersom Tribulation är grabbarna att lita på. Dock inte bättre än föregångaren.

* Crypt SermonOut of the Garden. Kul med lite Doom Metal, är inget större fan av genren annars men Crypt Sermon gör det riktigt bra.

* Beardfish+4626-Comfortzone. Mustig progrock som går ner med hull och hår. Släpptes tidigt i år men får fortfarande speltid här hemma med jämna mellanrum.

* ArcturusArcturian. De halvknasiga norrbaggarna är tillbaka och det med en skiva av rang. Känner dock tyvärr att jag lyssnat för lite på den vilket förhoppningsvis kommer att botas snart.

* Desolate ShrineThe Heart of the Netherworld. Tung, tung döds med tillhörande mörk atmosfär. Fett bra.

Jo det var väl det jag kom på på rak arm. Ett gäng bra plattor som jag är ganska säker på att jag gillar. Och det finns nog ett antal till i skivhögen av bra skivor som jag inte kommer på just nu.

Kommande släpp under andra halvan av året som är stensäkra köp är Symphony X och Nile. Utöver det vet jag faktiskt inte. Jungle Rot (som släpptes häromdagen men skitsamma) kanske?

Midsommarmusik

Hurra, det är midsommar igen! Dags att äta likadan mat som på julafton och utföra snarlika ritualer. Är det inte roligt så säg? Och lite långsökt angående detta så tänkte jag ge ett musiktips som kanske kan passa bra in i denna grönskans och ljusets högtid:

20150619_081923

Amerikansk folkmetal i form av Wilderun. Det räcker med att titta på omslaget så inser man att musiken kommer att passa. Grått och mulet över ett grönt fält. Säkert en 10-12 grader ute. Klassiskt midsommarväder.

Wilderun lirar alltså enligt dem själva ”American Folk Metal”, en genre jag inte är särskilt bevandrad i får jag väl erkänna. Fast vem bryr sig? Musiken talar för sig självt och kan väl beskrivas som någon form av progressiv Metal, som i mina öron har drag av finska band som Turisas och Ensiferum men även lite tidiga Opeth dyker upp lite här och var. Growl och rensång blandas, snabbt och långsamt likaså. Långa låtar blandas med lite kortare alster och musikerna är top-notch som de säger overthere. Kort och gott en riktigt bra skiva.

Trevlig midsommar.

Vad är Haken?

Jo det skall jag berätta. Haken är ett progressivt metalband från London som bildades 2007 och som sedan dess har släppt tre fullängdsalbum och en EP. Den EPn heter Restoration, kom så sent som förra året och ser ut så här:

Haken

Köpt som en födelsedagspresent till mig själv och levererad förra veckan av kvicka engelska och svenska postarbetare. Trevligt omslag, man kan välja att lyssna både digitalt och analogt men framförallt så är Restoration EPn fylld med helt fantastiskt bra musik. Tillsammans med senaste albumet The Mountain som jag köpte för inte så längesedan så har den fått mig att bli helt Haken-frälst den senaste tiden. Jag har t.o.m börjat lyssna på deras andra skiva Visions som jag införskaffade för ett bra tag sedan men som bara har samlat damm, fram tills nu.

Det är härligt att lyssna på lite bra progmetal igen efter ett år som mest har gått i den våldsamma dödsmetallens tecken. Nu skall jag fortsätta att lyssna på Haken, dricka en kopp kaffe till och hoppas på att Symphony X i år släpper ett album som håller den progressiva fanan högt och infriar alla mina förväntningar. Glad prog!

Tips från 2014

Nu var 2015 här med allt vad det innebär i form av ny musik, ny film och nya upplevelser. Men jag hade inte tänkt att blicka framåt riktigt än utan tipsa om något jag upptäckte förra året: den engelska progmetalgruppen Spires.

IMG_6407

Köpte deras senaste skiva The Whisperer digitalt via Bandcamp och blev så såld att det kändes ytterst viktigt att skaffa deras kompletta diskografi på CD snarast möjligt. För mig så fyllde The Whisperer den brist på tillfredsställelse som nya Opeth-skivan lämnade efter sig med bravur och kan utan tvekan utnämnas till det bättre som skapats i genren under 2014. Spires har lirat tillsammans ett bra tag och det märks både i komponerandet av låtar och den musikaliska skicklighet som grabbarna i gruppen förfogar över. Det enda jag känner att jag skulle kunna klaga på när det gäller deras musik är att det är lite för stillsamt ibland med något för många lugna passager, det hade gärna kunnat få vara ännu mer musikaliskt våld.

Då var det slut på tipsandet för den här gången och jag önskar en fortsatt trevlig vecka.

Bara några skivor till

Inga fler skivor i år var tanken men jag var ju tvungen att ha nya Primordial. Och när man ändå är i shopping-mode så är det väl lika bra att lägga lite mer i varukorgen? Följande plastbitar med digital musik på damp ner i brevlådan igår:

20141208_163247

HakenThe Mountain. En skiva som jag tänkte köpa förra året när den kom ut men Ginza (eller om det var CDON) lyckades naturligtvis strula till förbokningen. Jag blev less på att vänta och valde att gå vidare, utan The Mountain. Men albumet har alltid legat och gnagt i bakhuvudet så när jag såg att Ginza sålde det billigt så var det bara att hugga till. Bara att hoppas att det är den progressiva pärla som det verkar vara.

AcceptStalingrad. Min resa ner i det moderna Accepts diskografi fortsätter. Stalingrad är den andra installationen i nuvarande sättnings segertåg på metalscenen och nu har jag bara årets skiva Blind Rage kvar att skaffa, vilket jag väntar med till nästa år. Klassisk tysk metal med klass.

PrimordialWhere greater men have fallen. Ett av årets stora måsten men frågan är om man hinner lyssna in sig på skivan innan det är dags att knåpa ihop årets topp 10-lista? Jag är tveksam men jag ser fram emot att dyka ner i ytterligare en omgång irländsk Pagan Metal. Köpte av någon anledning digibook-utgåvan med en extra live-DVD som jag antagligen inte kommer att titta på någonsin men förpackningen är ju fin.

ValkyrjaContamination. Svensk Black Metal av någorlunda klassiskt snitt. Debuten The Invocation of demise är en på alla sätt bra skiva och den här skall tydligen vara snäppet sämre. Men 49kr som skivan kostade är ju inte så mycket att bråka om.

SkogenVittra. Debuten från gruppen som ligger bakom en av årets bästa skivor. I Döden är verkligen helt fenomenal och jag har känt mig mer eller mindre tvungen att köpa resten av Skogens skivor bara för detta. Tredje skivan Eld gjorde mig inte besviken och nu när Vittra finns i samlingen är det bara Svitjod som saknas. Tyvärr så verkar den lite knepig att få tag på i nuläget men säkra källor säger att skivan kommer att släppas på nytt någon gång nästa år.

Så. Då var de sista skivorna för i år inköpta…igen. Gött e de.

Årets sista skivor?

plattor i slutet av 2014

Förra året vid ungefär den här tiden så gjorde jag ett inlägg där jag i min enfald trodde att jag hade gjort årets sista inköp av skivor. Och nu gör jag samma sak igen. Lite smått och gott från Ginza blev det där Revocations Deathless är den skiva jag ser fram emot att dyka ner i mest. Inte för att dom andra är dåliga på något sätt men skivorna med Accept, Jag Panzer och Hail of bullets har alla några år på nacken och jag har lyssnat på dom en hel del via så kallad digital streaming. Revocation har jag bara lyssnat igenom en gång på Spotify, blivit mycket positivt överraskad av det ytterst kompetenta dödssmattret och således beställt ett exemplar av skivan.

Nu återstår det bara att se om detta verkligen blir det sista skivinköpet för i år. Skall jag gå efter hur det gick förra året så kommer det misslyckas kapitalt. Och med tanke på att jag inte köpt nya Primordial än och att Ginza envisas med att skicka frifrakt-koder med beställningarna hela tiden så blir det nog så i år igen.

Upp till bevis At The Gates

Efter lite om och en hel del men så dök den tillslut upp:

Vid portarna

Finversionen av At The Gates senaste skiva At War With Reality. Stor som en LP, tre diskar och limiterad till 3000 exemplar. Dock så verkar trycket som vanligt vara som störst efter dom färgade vinylerna men eftersom jag för tillfället inte har någon vinylspelare och tycker att dom där vinylerna betingar ett alldeles för högt pris så kör jag på Compact Disc istället. Visst hade jag inte haft något emot att ha lite fler vinyler här hemma men som det ser ut nu så hade dom bara hamnat i backarna i förrådet bland dom andra dammsamlarna.

Nu återstår det att se om di gamle i At The Gates har torrt krut i dom skarpladdade musköterna eller om det bara kommer att fisa lite i flintlåset. Om man skall gå efter vad folk i förbifarten och journalisterna tycker så har jag en mustig göteborgsk dödsmetalltårta att se fram emot och jag tror nog att jag kan vara relativt lugn, det är ändå At The Gates vi pratar om.

Inconcessus Lux Lucis

Vissa döper sina band till snärtiga saker som Grave och Hate. Lätt att komma ihåg, speciellt om man gör bra musik som kan backa upp namnet. Och så finns det de där banden som bara förlänger ett häftigt ord och heter råtuffa saker som Graveyard och Hate Eternal. Men se så lätt för sig gör inte den engelska tvåmans-Black Metal-outfiten Inconcessus Lux Lucis. Tre inte helt ickekrångliga ord på latin kör de med istället för att heta något megatufft i stil med Forbidden Horror eller Pandemic of War.

Vad vill jag säga med detta då? Inte så värst mycket mer än att jag köpte deras senaste fullängdare i veckan och att den är riktigt bra:

Inconcessus

Det som gör det hela ännu lite lustigare är att skivan inte heter The Demonbattle eller Rampage in the Cathedral. Nej den går under det betydligt mer avancerade Disintegration: Psalms of Veneration for the Nefarious Elite. Men jag förstår, ska det vara en lång titel så ska det vara en lång titel.

Nej nu får det vara nog med detta att göra sig lustig över ett band och vad dom valt att döpa sig själva och sin musik till. Detta är som sagt bra och i mina öron så låter dom lite som ett best-of inom den kreddigare delen av Black Metal. Jag tycker mig höra lite Armagedda här, lite Funeral Mist där och kanske lite Watain skrålandes någonstans i bakgrunden.

Evergrey – bra eller anus?

När Jarno på A Fair Judgement för ett tag sedan uppmärksammade mig på att Evergrey släppt en ny video så var jag ganska så snabb på att kommentera att jag minsann inte tyckte om bandet särskilt mycket. Även om jag fick erkänna att låten King of Errors är riktigt skön. Ganska häftig video också med Eriksbergskran och grejer.

Mitt enda möte (förutom den populära Dilba-covern I’m Sorry) med gruppen, och vad jag baserar hela mitt tyckande efter, är när bloggkollega Totenfresser köpte debuten The Dark Discovery någon gång under det sena 90-talet. Jag lyssnade på skivan hemma hos honom några gånger men fastnade aldrig. Tom Englund lät i mina öron alldeles för pretto och låtarna greppade aldrig liksom tag i mig. Nej, då var det betydligt intressantare att lyssna på grupper som Symphony X, Dream Theater och Shadow Gallery istället.

Men nu i veckan så hände det något:

Evergrey

Jag hittade två av gruppens mest ansedda skivor för dryga 60kr/st på nätet, tänkte lite stilla för mig själv:”what the hell” och beställde dem. Och nu när jag lyssnat på dem några varv så är jag villig att erkänna att jag tycker att musiken på skivorna ovan faktiskt är rätt så bra. Visst, Tom Englund är fortfarande så pretto som jag minns men inte så mycket så att det stör. Och framförallt: låtarna är riktigt bra. Kanske lite för lika varandra i det långa loppet men båda skivorna har visat sig vara två mycket angenäma, känsloladdade och välkomponerade album.

Så för att besvara den initiala frågan: är Evergrey bra eller anus? Ja efter att ha lyssnat på Solitude, Dominance, Tragedy och In search of truth några gånger var så är jag nog så illa tvungen att säga: bra. Inte bäst, långt ifrån, men bra. Och tillräckligt bra för att jag ska fundera på om inte kommande skivan Hymns for the broken är värd att investera i.

Nygammal CD-spelare

Jaha ja. Efter att ha slängt både en Sony CD av lite finare slag och en Harman Kardon på tippen för några år sedan så var det alltså dags igen att knö in en renodlad CD-spelare i stereobänken. Den här gången blev det lite utav en svensk klassiker som fick ett nytt hem, nämligen S.A.Ts CDfix. S.A.T som nu för tiden är mest känt som Bladelius och hifiprodukter som ofta kostar en väldans massa stålar.

CDfixen har jag fått utav farsgubben som gick och köpte sig en begagnad Bladelius Gondul för några veckor sedan. Gondul är en riktig best på en sådär 16-17kg som kan spela CD, SACD och DVD-Audio. CDfixen är lite mer modest men väger ändå in på ganska rejäla 10kg. Dock så är CDfix insida väldigt spartansk och det mesta är luft men vafan, den ser bra ut och spelar CD-skivor med bravur. Dessutom så är den 14 år gammal och gratis så så höga krav ska man väl inte ha antar jag.

Premiärskiva i spelaren blev faktiskt Ayreons senaste skiva The theory of everything. Jag är dokumenterat stort fan av tidiga Ayreon men har inte varit särskilt imponerad av det som Arjen och Ayreon släppt på senare år. Men när Ginza sålde finversionen av The theory of everything för 199kr så kunde jag faktiskt inte motstå frestelsen. Och skivan har överraskat mig väldigt positivt. Det känns som om att Arjen har anammat det gamla hederliga talesättet ”less is more” och gjort en mer avskalad skiva där färre sångare fått mer att göra och alla är inte rekryterade enbart efter popularitet utan av vad dom presterar. Sedan så är det ju aldrig fel att lyssna på när Ed Warby går loss bakom trummorna.

Och ja just det, höll ju på att glömma det bästa med hela spelaren: fjärren. En riktigt rejäl klump gjord i aluminium. SÅ skall en fjärrkontroll se ut.

Sommarmusiktips del 3

DSC02509

Aborteds Goremageddon: The Saw & The Carnage Done. Såg, splatter och blod. En helt ok skiva innehållandes belgisk dödsmetall och den jag hade tänkt tipsa om idag. Tänkt, som i ”jag har ångrat mig och vill tipsa om en annan istället”. För efter jag hade lagt upp skivan så fint, fotat och sedan lyssnat igenom den så kom jag fram till att den bästa låten på skivan faktiskt är den avslutande covern på Carcass gamla örhänge Carnal Forge. Resten av skivan är som sagt helt ok men inget som får mig att vilja lyssna på den igen det närmsta året. Speciellt när man lyssnat igenom uppföljaren The Archaic Abattoir precis efteråt. DET är en riktigt bra skiva det och helt klart min favorit av dom skivor jag hört i Aborteds diskografi. Dagens tips är alltså The Archaic Abattoir. Inte Goremageddon: The Saw & The Carnage Done. Så kan det gå ibland.

En skiva ur arkivet: random edition

Dags att plocka ut en skiva ur det digra arkivet igen och skriva ett par rader om den. Men den här gången hade jag tänkt att prova något nytt: ner med näven i skivsäcken, plocka ut första bästa skiva och hoppas att det är en man kan skriva något om. Det gick sådär för det blev ingen mindre än den här plattan:

Agressor!

AgressorDeathreat! I lyxig digipack-utgåva med extra DVD. En skiva jag knappt lyssnat på vilket genast gör det väldigt svårt att skriva något vettigt.  Om jag inte minns helt fel så är den köpt på någon av Ginzas gamla CD-reor för en sisådär 79kr. Fan, Ginzas reor förr i tiden var sjukt trevliga. Ofta fanns det hur mycket som helst att lägga i kundkorgen och det enda som hejdade en var saldot på kontot. Så är det inte riktigt nuförtiden då det mesta i Ginzas sortiment inte är i lager utan måste beställas till överpris och lång leveranstid. Det enda som verkar lagerföras är ”svennemetal” som Sabaton, Raubtier och liknande. Suck…det var bättre förr.

Men men, åter till Agressor och deras Deathreat. Fransk Death Metal som inte gjort något som helst bestående intryck på mig. En låt på skivan är bra…har jag för mig. DVDn har jag aldrig bemödat mig att titta på. Kollar man på Metal Archives så verkar det som om dessa franska gossar har hållt på ett tag men inget har släppts sedan Deathreat kom ut och det var 2006. Ja det är väl ungefär så mycket jag kan kräma ut ur min hjärna angående denna skiva just nu. Som avslutning kommer ett smakprov från skivan vilket smattrar på rätt så bra ändå.

CD-box till bra pris

Gamla hederliga Ginza kränger just nu den här boxen för endast 99 riksdaler:

De e billigt!

De e billigt!

Testaments fem första skivor med de fenomenala The Legacy och The New Order i spetsen för en spottstyver, inte mycket att tveka över eller hur?

Testament har alltid varit min absoluta favorit inom Thrash Metal. Visst, mitt 14-åriga hårdrocksjag hade mördat mig för dom orden då det på den tiden var Metallica som gällde. Metallica och enbart Metallica. Men det där gick snabbt över och dom sista spåren av idoldyrkan försvann hårt och skoningslöst när Load släpptes. Sedan så har vi ju Megadeth också, icke att förglömma. Men handen på hjärtat, utan Rust In Peace, vad hade Megadeth varit då? Inte mycket. Countdown to extinction är ju ganska bra. Peace Sells likaså. Men annars? Nja inte så mycket att hänga i granen.

Nej då är det bättre med Testament. De har alltid släppt bra, stabila skivor och endast gjort mindre snedsteg genom hela sin karriär. T.o.m när de gjorde något av det mest förbjudna och spelade in ett gäng gamla låtar på nytt (First strike still deadly) så lyckades de ro iland det hela.  Och om det var någon grupp som skulle tagit plats på Ullevis scen när The Big 4 var här för några år sedan så är det Testament. Anthrax med en gammal trött Joey Belladonna vid micken när det finns Testament med gamle Chucken? Inget annat än en liten skandal.

Så för att summera: Testament = bäst, Gamla Testamentet 99kr = köp!

Djupdykning i promolådan

Projekt CD-förvaring pågår för fullt och mitt i allt sorterande och bläddrande bland cd-skivor så hittade jag min lilla låda där jag samlat mina promoskivor.

IMG_6376

En del av dom är från tiden då jag skrev för webzinet Metal Mayhem och en ännu större del är köpta i diverse begagnatbutiker, trots att det uttryckligen står på 99% av promosarna att dom inte är till salu. En sådan hemsk förbrytare är jag. Kvalitén på musiken på dessa skivor varierar kraftigt. Mycket är helt ok, en hel del är ren skit och ett fåtal är riktigt bra. Och bland dessa få men naggande goda plastbitar har jag valt ut tre som jag tycker är värda att nämna och som dessutom har en gemensam nämnare.

IMG_6382

1. Devin TownsendInfinity. En period så lyssnade jag väldigt mycket på Herr Townsend och Infinity tycker jag är bland det mest intressanta han har spottat ur sig. Allt är relativt skruvat men samtidigt stundtals väldigt lättlyssnat och poppigt. Och ibland helt tvärtom. Det är därför jag verkligen gillar Infinity, det är Devin Townsend på sitt allra spexigaste humör. Tyvärr så tycker jag inte att hans musik är lika intressant längre och har nästan slutat lyssna helt på det han släpper. Då är det tur att Infinity och dom andra tidiga skivorna med Devin finns.

2. Pain Of SalvationOne hour by the concrete lake. Min första kontakt med gruppen och i mitt tycke det bästa dom gjort tillsammans med Remedy Lane. Härligt progressivt, hungrigt och lekfullt. Daniel Gildenlöws sång är en av skivans höjdpunkter och det är inte svårt att förstå varför han får vara med och hänga med grabbarna i Flower Kings och Transatlantic. Därför är det synd och skam att Pain Of Salvation tappat greppet dom senaste åren och blivit ganska ointressanta i min mening.

3. ThresholdHypothetical. En höjdpunkt i engelska Thresholds diskografi. Innehåller höjdarlåtar som The ravages of time och Long way home och är en uppvisning i hur man framför progressiv metal utan att fastna i onaniträsket. Karl Groom är en gitarrhjälte lite i det fördolda och Andrew ”Mac” McDermott sjunger med fantastisk känsla i rösten. Och nästan lika tragiskt som att Mac gick bort för några år sedan är att Threshold är inne i en långvarig formsvacka som jag verkligen hoppas att dom hittar ut ur. Kanske redan i år då dom är på gång med nya skiva.

Ja den gemensamma nämnaren är ju naturligtvis den gamla klassiska sanningen: det var bättre förr. Då stänger vi locket på lådan för den här gången och önskar en god kväll, morgon eller vad det nu må vara.

Projekt CD-förvaring

Ett för litet hus och för många cd-skivor är en ekvation som inte riktigt går ihop. Jag har länge tampats med diverse olika hyllor och liknande men det senaste halvåret så har det börjat fyllas på med cd-skivor på ställen som inte alls är gjorda för cd-förvaring. Därför har jag varit tvungen att ta ett ganska svårt beslut: all onödig och utrymmeskrävande plast ska bort. Digipacks, specialförpackningar och liknande får såklart vara kvar men är skivan av vanlig plasttyp så ska cd, booklet och insida ut. Resten slängs i sopsäck för att senare slängas på tippen.

Skivornas nya hem blir käcka små aluminiumlådor med plats för 225 skivor/st, tyvärr inte dom 360 som förpackningen säger då skivor med trycksaker helt enkelt tar för mycket plats. Men jag är nöjd ändå, i ett enda av lådans tre fack så får det plats 75 skivor på samma utrymme som drygt 20 om man skulle behållit plasten.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Bra blir det men mycket tid tar det. En låda är gjord och jag beräknar att det kommer att gå åt 8-9 stycken innan allt är klart.

Slutligen så vill jag passa på att tipsa om skivan som fick äran att vara exempel: ChastisementAlleviation of Pain. Trevlig melodisk dödsmetall med ingen mindre än Nils Fjellström (In Battle, Aeon m.m) på trummor.

Uppsamlingsheat

Julklappar, födelsedagspresenter och julklappspengar har genererat i något som kan liknas vid ett musikaliskt uppsamlingsheat anno 2013.

DSC02309

Ett gäng plattor som jag missat under det gångna året har hamnat i samlingen på ett eller annat sätt och nu känns det verkligen som om att jag kan säga hej då till 2013 för tillfället. Nu är det blicken mot 2014 som gäller.

Tyvärr så har jag inte hunnit lyssna in mig särskilt mycket på någon av skivorna men jag vill ändå nämna Black Trip och Enforcer som är riktig jävla ”dricka öl-hårdrock”. Mycket kul att lyssna på och faktiskt ganska uppfriskande efter ett år där det mest har lyssnats på diverse blodig dödsmetall och ond svartmetall.

Fullständigt förfall

Mitt löfte om att inte köpa fler skivor i år ligger just nu och brinner på havets botten:

20131209_212504

Ja precis, brinner på havets botten. Då kan man säga att det har gått åt helvete.

Suget efter det ambitiösa Neogenesis-projektet av och med Diabolical blev för stort och då åkte Gehennas Seen through the veils of darkness och Tiamats Amanethes med av bara farten. Gehennas och Tiamats respektive plattor är sådana jag alltid haft ett vakande öga på men aldrig fått tummen ur röva att köpa. Konstigt egentligen för det är ju två strålande bra grupper, även om kanske Tiamat inte alltid är min kopp musikaliska te. Tycker dom har en tendens att bli lite tråkiga ibland men när dom är bra så är dom riktigt, riktigt bra.

Något som förhoppningsvis inte kommer bli tråkigt är att läsa den bok som medföljer Diabolicals skiva, samtidigt som man lyssnar på musiken. Varje kapitel i boken, som skrivits av gruppens gitarrist Carl Stjärnlöv, har tydligen en tillhörande låt som skall förhöja upplevelsen av att läsa och tvärtom. Återstår att se om det stämmer men i värsta fall så har man ändå en skiva fylld av piskande och ondskefull dödsmetall.

Dålig karaktär

Överenskommelsen med mig själv om att inte köpa fler skivor i år gick åt helvete:

Witherscape med flera

När det var dags att beställa lite julklappar från Amazon så ville pekfingret annat än hjärnan och lade således ner fyra skivor i kundkorgen. Min plan kraschade och brann och allt blev en uppvisning i dålig karaktär. Men jag är inte särskilt ledsen för det ty dessa fyra skivor är riktigt bra.

ObscuraCosmogenesis. Tyskt tekniskt dödsmangel av mycket hög klass. Snäppet bättre än deras senaste skiva Omnivium.

Carach Angren – Death Came Through a Phantom Ship. Black Metal som jag tycker påminner en hel del om gamla hederliga Limbonic Art. Mycket orkestralt och intressant.

Beyond CreationThe Aura. Ännu mer dödsmangel i den tekniska skolan. Den här gången från Kanada som så mycket annat i denna genre. Ett måste om man gillar Fretless bass.

Witherscape The Inheritance. Fick tillslut krypa till korset och köpa denna skiva som Dan Swanö med kompis står bakom. Jag diggar ju Dan och proggig musik, så varför köpte jag inte denna skiva när den släpptes?

NU får det vara nog med fler skivköp för detta året. Tror jag.

Litet instrumentalt musiktips

För ett par månader sedan skaffade jag The Migration, den senaste skivan med gruppen Scale the Summit. Jag hade inte hört något med dessa fyra herrar innan men fastnade efter att ha lyssnat på lite smakprov på das computernetz så det var inte så mycket att göra mer än att köpa plattan.

Skala banan

Är väl ingen större kännare av instrumental musik men i mina öron så är Scale the Summit inte lika någon av dom grupper jag lyssnat på innan. Dom är inte lika hårt tekniska och meckiga som t.ex Blotted Science, inte fusion som Tribal Tech eller lika proggigt crazy som Liquid Tension Experiment. Scale the Summit är liksom lite mer åt det lugna och drömska hållet och deras musik handlar mer om stämningar. Detta är definitivt en grupp jag kommer att köpa fler plattor av i framtiden. Är det någon som kanske har tips på andra bra instrumentala grupper förresten?

Dom sista skivorna för i år

Japp. Nu får det vara nog. Inga fler skivköp det här året. Jag hinner helt enkelt inte med att lyssna på allt jag köpt på mig under den senaste tiden och skivor som Anciients Heart of oak och Gorguts Colored sands vill man ju inte bara låta försvinna bort i någon anonym skivhög, dom vill man ju lyssna på mycket och länge.

Det som damp ner i brevlådan idag var följande:

Slut med skivor

PrimordialA journeys end. Andra plattan från dessa irländska giganter. Nu har jag bara debuten Imrama kvar, sedan så har jag alla Primordials fullängdare.

Hate Solarflesh. Polskt dödspisk med allt vad det innebär. Man vet hur det låter och man vet precis vad man får men bra är det.

Finsterforst Rastlos. Tysk Folk Metal. Kände för lite sådan av någon anledning och Rastlos skall tydligen vara bland det bättre i genren.

Dødsfall – Kronet i svart eld. Köpte deras tredje skiva Djevelens evangelie tidigare i år och gillade vad jag hörde så det var bara att börja backtracka. Norsk svartmetall går ju alltid ner.

Thats it. Sedan återstår bara att invänta Hakens senaste skiva som är restad och Skeletonwitchs nya. Efter det är det alltså full inbromsning på skivinköpen och dags att vänta på att lite trevliga årsbästalistor ska dyka upp så man kan köpa det man eventuellt tycker verkar vara intressant på dom. Nästa år.

1 månad kvar till Skeletthäxans ankomst

Om en dryg månad så släpper amerikanska Skeletonwitch sitt nya album Serpents Unleashed. Ett album jag ser väldigt mycket fram emot trots bandets rådande formkurva som pekar på att dom aldrig kommer att toppa den helt fantastiska andraskivan Beyond the Permafrost. Jag har dock inte hört debuten At one with the shadows men jag har svårt att tro att den skulle vara bättre än Beyond the Permafrost, för den är verkligen heelt fantastisk (har jag nämnt det?).

skeletonwitch-serpents-unleashed

Serpents Unleashed släpps 28:e oktober på CD, LP och kassett (hipstervarning!). Utöver det så släpps också en mycket lyxig box där skivan är uppdelad på 6st 7″-vinyler vilket väl måste vara väldigt tålamodsprövande då det borde generera ett jäkla flaxande mellan lyssningsfåtöljen och vinylsvarven? Nä själv nöjer jag mig nog med CD-versionen även om en LP inte hade suttit fel då omslaget till skivan är riktigt tjusigt. Och medans vi väntar på att 28:e oktober skall komma så lyssnar vi lite på ett spår från den annalkande skivan:

Ett fynd?

Svängde förbi Media Markt idag på lunchrasten. Jag brukar titta in där någon gång i månaden för det finns alltid något att kika på och ibland kan man hitta något kul för en billig penning. När jag kom till mjuvaruavdelningen så fick ett ställ med cd-skivor för 49kr/st genast min uppmärksamhet. Jag bläddrade ett tag men hittade inget intressant. Carolas Främling här och en samling med Thorleifs där. Och något enstaka populärt amerikanskt ”core-band” instoppat där i mellan. Men vänta…vad var det där?

Ritual

Master’s HammerRitual för 49kr! Det måste väl ändå vara ett fynd? Jag har hört talas om Master’s Hammer länge men jag har aldrig tagit mig tid att lyssna på dom och det jag vet om dom är det jag kommer ihåg från en artikel i Sweden Rock Magazine för ett tag sedan. Dvs att dom kommer från Tjeckien, en av medlemmarna jobbar/jobbade med grafisk design (därav den snygga loggan) och att deras senaste skiva från förra året hade en titel som på svenska betydde något i stil med ”ställ tillbaka vattenkannor på sin plats”. Och det räcker ju gott för att man ska våga köpa något olyssnat, speciellt om det kostar 49kr.

Och nu när jag lyssnat igenom plattan så måste jag säga att det är riktigt jävla bra. Fast kanske mer på ett charmigt öststats sätt. Eller helt enkelt bra på riktigt, jag har inte riktigt bestämt mig. Men värd 49kr, den är den verkligen.

Tre nyinköpta skivor…

…tre snabba omdömen. När jag kom hem idag efter en knapp vecka vid den bohuslänska kusten så låg bland annat dessa tre skivor och väntade på att få min uppmärksamhet:

3 skivor på stol

Och efter att ha gett dom lite lyssning så är mina intryck följande:

KatalepsyAutopsychosis. Som vanligt är jag sen till dansen (skivan släpptes i januari) men detta ryska band kan vara det bästa som hänt den riktigt hårda dödsmetallen på väldigt länge. Dom tar influenser från dom flesta av dödsmetallens hårdare subgenrer (brutal, teknisk, slam, you name it) och gör det till något hyffsat eget. Och något väldigt bra. Kanske att låtarna flyter ihop lite för mycket men vidare lyssning botar förhoppningsvis det lilla problemet.

WatainThe Wild Hunt. Stekhet ny platta från svartmetallens gullegrisar. Och tamejfan om det inte är väldans mycket bättre än vad jag väntade mig. Jag hade ju lite sett fram emot att äntligen få klaga på detta Watain som ”alla” gillar. Men det sket sig som man brukar säga. Naturligtvis så är det omöjligt att säga HUR bra detta är redan nu men bra är det. Det är väl egentligen bara balladen They rode on som jag inte riktigt fattar vitsen med då den inte tillför något alls.

Amon AmarthDeceiver of the Gods. Amon Amarth må hända ogilla stämpeln men dom ÄR verkligen Death Metals motsvarighet till kött och potatis, Volvo och AC/DC. Man vet precis vad man får och man vet att det är bra men förväntar man sig att bli överraskad, ja då är man helt fel ute. Fast vad spelar det för roll egentligen? Johan Heggs growlande är lika grymt bra som vanligt och melodierna sitter som fläsket på Valhalls fetaste gris.

Tysk Dissection-dyrkan

Saknar du också gamla goda Dissection? Äsch vilken fråga, klart du gör. Och då finns egentligen bara en lösning på problemet: Thulcandra från Tyskland.

Thülcandra

 

Under a frozen sun är andra plattan från dessa Dissection-dyrkande tyskar med Steffen Kummerer från progdödsarna Obscura i spetsen. Och även om det så klart inte alls är lika bra som originalet så är Thulcandra ändå tillräckligt bra för att fungera som någon sorts Dissection-substitut. Det som saknas är främst den onda atmosfär som finns på klassikerna The Somberlain och Storm of the Light’s bane. Och så har inte Steffen alls samma känsla i rösten som Jon Nödtveidt hade men annars, ja inte dumt alls faktiskt. Dom karaktäristiska melodislingorna finns där och sitter oftast som en smäck, bitarna som liras på akustisk gitarr finns där också och omslaget är målat av ingen mindre än Necrolord själv. Det blir ju nästan inte mer Dissection än så utan att vara just Dissection. Så om du känner att saknaden efter Strömstads finest börjar bli för stor och du är sugen på mer efter att ha lyssnat dig trött på deras diskografi så vet du nu var du ska börja leta efter nästa fix.

Behöver jag verkligen mer skivor?

JA! Det klart jag behöver. Vilken dum fråga…

CeDe-scheivor

Idag kom det ett nytt gäng att ställa i skivhyllan och en utav dessa var ingen mindre än senaste plattan från Immolation. En mycket efterlängtad skiva för min del då föregångaren sparkade så otroligt mycket stjärt. Det ska också bli intressant att lyssna på Red Fang och Vallenfyre som jag enbart köpt på grund av att RobertMetalbloggen tipsat om dom. Får se om dom lever upp till mina ganska stora förväntningar nu då.

Utöver dessa så kom senaste skivan med svenska old-schooldödsarna Entrails, en liveskiva med At the gates och en återutgåva av dom tyska thrasharna Despairs skiva History of hate. En ganska trevlig blandning om jag får säga det själv.

Colossen har anlänt

Äntligen fick CDON tummen ur rumpan och skickade mitt exemplar av Colossus senaste skapelse Wake. Skivan som väl får anses vara bland det hetaste på den svenska Rock/Metal-himlen just nu. Toppbetyg i var och varannan tidskrift och hyllningar på varenda blogg på vårt nät. Och efter en snabb genomlyssning så får jag väl säga att jag antagligen kommer att hålla med när skivan har fått lite mer tid i mina lurar. Det är tungt, progressivt, varierat och snyggt. Och det utan att det blir för pretto vilken ju alltid är en risk när det gäller sådan här musik. Det enda jag kommer på som jag kan kritisera något är att sångaren gärna hade fått ha lite mer tyngd i rösten. Men då är jag verkligen inne med mikroskopet och rotar i klagolådan för Niklas Eriksson gör här en mycket bra insats bakom mikrofonen. Nej det här ska verkligen bli kul att lyssna vidare på och om jag får gissa så tror jag att 2013 kommer bli ett mycket bra år för Colossus.

Väger över 2 ton.

Väger över 2 ton.

När man köper för mycket musik

Hittade en bild på Borknagars senaste platta Urd när jag idag kollade lite på vad jag hade för bilder som låg och skräpade på hårddisken. Och när jag fick se Borknagar-bilden så slog det mig att jag knappt har lyssnat på skivan. Ett öde som väldigt många skivor i min samling gått till mötes, för om jag skulle uppskatta så är det nog bara 30-40% av dom skivor jag köper som jag verkligen fastnar för och lyssnar på fler än 4-5 gånger. Helt galet och ett jädra slöseri med pengar egentligen. Jag köper helt enkelt för mycket och lyssnar för lite. MEN, och det måste understrykas, väldigt många av dom skivor jag köper får ett ”andra liv” när dom legat och gottat till sig i samlingen en stund.  Ta en skiva som Obscuras Omnivium t.ex. Den köpte jag när den släpptes 2011 men det är först nu jag verkligen har börjat lyssna och sätta mig in i hur skivan låter. Och det är sannerligen en fantastiskt bra progressiv dödsmetall-platta, något som jag dumt nog inte insåg för ett par år sedan. Så kanske, kanske kommer Urd att få en så kallad second coming vad det lider. Jag hoppas verkligen det för många tycker att skivan är bland det bästa gruppen har gjort.

På väg mot uppskattning?

På väg mot uppskattning?

Primus Anno 2013

Dom första skivorna från 2013 har letat sig in i skivsamlingen. Gick ut hårt och köpte ett gäng plattor med rejält hård musik så att man ruskas om lite grann och vaknar ur sin lilla dvala som följde det fantastiska skivåret 2012:

Skivor februari 2013

Överst ligger Sulphur AeonSwallowed by the ocean’s tide. En skiva som släpptes 28:e december förra året eller 11:e januari i år. Det verkar diffa lite beroende på vart man kollar. Men den får hänga med som en 2013-skiva oavsett.

Under Sulphur Aeon hittar vi följande: NecrowretchPutrid Death Sorcery, Defeated SanityPassages into deformity, CenturianContra Rationem och KoldbrannVertigo. Dessa är alla från 2013, DET är jag helt säker på. 🙂

Har hittills hunnit lyssna igenom Sulphur Aeon, Defeated Sanity och Centurian och alla tre bjuder på väldigt trevlig dödsmetall om än lite olika. Sulphur Aeon går mer emot Black Metal och är lite melodiösa i sitt mangel medan Defeated Sanity bjuder på fartfylld, guttural grottdöds hela skivan igenom. Centurian å sin sida gör som dom alltid har gjort och lirar sina kaosriff och påminner bitvis inte så lite om Morbid Angel. Hoppas detta håller hela vägen och att Necrowretch och Koldbrann möter upp med minst lika fina alster.

Ps. Kan man förresten skriva ”Primus Anno” ? Latin är inte min starka gren. Ds.

Dom däringa muziktipsen ja!

Lördag. Det är inte dumt det. Och i ett infall av lite lördagsinspiration så tänkte jag att jag skulle tipsa om lite trevlig musik som finns i den lokala skivsamlingen och som kanske gått någon förbi. Gemensam nämnare: bokstaven L.

LunarisCyclic

20130119_223248

 

Halvgalna norrmän som lirar någon sorts progressiv Black Metal. Kanske lite för splittrat för många men jag gillar Lunaris och framförallt den här skivan. Geschmekprov: http://www.youtube.com/watch?v=LOdes7RBMZA

 

LuciferionDemonication (The Manifest)

20130119_223345

 

Bland det finaste som någonsin producerats inom Death Metal och dessutom från Göteborg. En skiva fylld med dödshits. Ett litet smakprov från detta mästerverk hittas här: http://www.youtube.com/watch?v=FBPe_tzdupc

 

LefaySOS

20130119_223603

 

Skön skiva fylld till bredden av prima svensk kraftmetall. Allting är snyggt och kompentent framfört och smeker trumhinnorna på ett mycket förtjänstfullt vis. Och just det, ett exempel på detta hittas här: http://www.youtube.com/watch?v=QrmqcIZdc1w

En skiva ur arkivet (Del 13)

Realm of Chaos. Smaka på dom tre orden. Lägg där efter till feta grejer som Bolt Thrower och Slaves to darkness. Hur jävla tungt är inte det då? Jo, det är riktigt jävla tungt ska ni veta. Bolt Throwers mästerverk Realm of Chaos (Slaves to darkness) var med och delade varsin sida med Graves You’ll never see… på ett kassettband som jag näst intill spelade sönder på min gamla bergsprängare. Runt 15 år gammal var jag och Death Metal  var det häftigaste och farligaste som fanns. Eternal War, All that remains och World Eater sköt sig ut ur dom stackars högtalarna och dränkte mitt lilla pojkrum i krigsdimma.

Realm of Chaos räknar jag som Bolt Throwers starkaste album där varje del bildar en sådan fantastisk helhet. Karl Willets klassiska dödsskrik, Andy Whales hafsiga trumspel och så klart Jo Benchs baslir. Oj så bra det är. För att inte tala om det fantastiska omslaget med sina Space Marines som bullat upp sig i en stor hög och skjuter med sina bolters hejvilt omkring sig.  Vilket leder mig in på den lilla besvikelse som infann sig när jag i dagarna packade upp nypressen av skivan på vinyl. Omslaget är ju ändrat! Tydligen så har Earache inte rättigheterna till bilden längre och Games Workshop vägrade tydligen att förnya dom. Idioti tycker jag. Men besvikelsen lade sig faktiskt lite efter att jag betraktat det nya omslaget lite närmare. Det är liksom fulsnyggt på något vis. Och insticket var lite kul med sina skisser på vapen och rustningar. Lite som dom man själv gjorde istället för att hänga med på lektionerna under högstadiet.

Ny spelare av Blu-Ray beställd

Efter att ha velat fram och tillbaks om vilken spelare som egentligen ger mest för dom stackars få stålar jag har för tillfället så har jag äntligen gjort slag i saken och beställt mig en BD-spelare av modell Pioneer BDP-150. Kanske inte den spelare jag egentligen skulle vilja ha (hej Oppo 105) men den får duga som budgetalternativ just nu. Och kanske inte den spelare med mest finesser men en som spelar dom flesta ljudformaten inkl SACD och så har Pioneer alltid legat mig varmt om hjärtat. Fast det är inte huvudsakligen för film jag skaffar den här spelaren utan det är faktiskt för att kunna spela mina gamla fina cd-skivor. Och eftersom jag är en av få (?) som fortfarande köper nya skivor varje månad så tyckte jag att det skulle sitta fint med en spelare så att jag kan lyssna på dom i min ”finanläggning” som i skrivande stund faktiskt saknar den möjligheten. Jag hade tänkt att Pioneeren skulle få tjänstgöra som cd-transport och låta min DAC sköta själva uppspelningen av all ljuv musik jag tänkte mata ”paret” med, och så blir den ett bra komplement till Sonos-grejerna jag köpte för några veckor sedan. Blu-Ray-delen av spelaren får bli en liten trevlig bonus när det är dags att titta på film. Japp, det blir kanon det.

BDP-150

Jag firar julen i Polen

Nej det gör jag så klart inte. Och inte nyår heller. Men däremot så har jag idag fått hem ett litet paket från Polen. Och i det låg det 4st cd-skivor innehållande extrem metal-musik av hög kaliber.  Mest intressant av dessa fyra är Mglas så hyllade With hearts toward none. Skivan har blivit mycket hyllad i stort sett överallt under året så det ska bli mycket kul att få utforska detta Mgla som ska vara så bra. Och betyder dimma gör det tydligen också. Evul!

Polsk metall i dimma

Polsk metall i dimma

Platters of splatter

Hepp! Då har man återigen trollat hem ett gäng skivor mot betalning:

 

Den här gången blev det mycket klet och slafs i musikform, dvs så kallad Brutal Death Metal. Det är ultraguttural sång, tuggande riff och naturligtvis nonsenstexter om att hugga folk med yxa och peta näsan med köttkrok. Men eftersom jag aldrig varit en person som bryr sig om texter så hade dom lika gärna kunnat vråla om fluffiga enhörningar och engelska blomsterträdgårdar, jag hade inte märkt någon skillnad. Det känns kul att köpa på sig lite sådan här musik igen eftersom jag var väldigt inne på det för 6-7 år sedan. Grupper som Gorgasm, Inveracity, Abysmal Torment och Stabwound gick heta på min bokstavligt feta Minidisc-spelare (någon som kommer ihåg det formatet?). Men nu är det alltså Putrid Pile, Peshmerga och Sarcophagy som står för musiken och jag gillar alla fyra skivorna skarpt. Ingen är nyskapande på något sätt men alla innehåller precis det jag just nu vill ha: hård och tung dödsmetall.

Och ja just det, lovade ju att göra lite smygreklam för stället där jag köpt skivorna, min lokala dödsmetalldistributör: Musick Assault. Bra priser och snabb leverans fick man från dom. Tummen upp för det.

En skiva ur arkivet (Del 11)

Dags för en legendarisk grupp och en monumental skiva inom Death Metal. Dags för Death.

 

Death hade redan 1987 blivit historiska när dom i stort sett skrivit manualen för hur Death Metal skulle spelas med skivan Scream Bloody Gore. 1991 gjorde dom det igen, men denna gång skulle bandmeaestro Chuck Shuldiner och hans ”hired guns” skapa mallen för hur den mer tekniska och progressiva dödsmetallen ska framföras. För det är precis det som Human är: en uppvisning hur man skriver komplexa stycken musik i en extrem genre och hur man sedan framför dom på ett helt oantastligt och ekvilibristiskt sätt. En måttstock mot vilken alla andra verk inom samma genre jämförs helt enkelt. Naturligtvis så  beror detta lika mycket på Shuldiners egna musikaliska skicklighet som på dom musiker han anlitade till att spela på skivan. På bas återfinns den så ofta anlitade Steve DiGiorgio och på  trummor respektive gitarr så hittar vi Cynics Sean Reinert och Paul Masvidal. Dessa fyra bidrar till att ge skivan ett oöverträffat driv som man inte kan göra annat än att älska och dyrka.

Och inte är det så mycket fel på själva låtmaterialet det heller. Från den starka öppningen med Flattening of emotions och Suicide Machine, via videospåret Lack of comprehension, och ända in i mål med avslutande Vacant planets så bjuds man som lyssnare på ett smörgåsbord av smaskiga skapelser. Ingen låt kan klassas som utfyllnad, alla fyller ett syfte. Det är väl egentligen bara instrumentala Cosmic Sea som jag ibland kan tycka agerar sänke åt skivan men vissa dagar så uppskattar  jag den lika mycket som dom andra låtarna så det verkar mest vara en humörsfråga från min sida. Som ni kanske förstår så älskar jag den här skivan och Human är enligt mig Deaths magnum opus. Betyg: Kan så klart inte bli annat än full pott. 10 av 10.

Tre snabba skivtips

Idag så rotade jag lite ibland mina skivor och hittade några stycken som jag tyckte att jag borde tipsa om. Alla dessa tre tycker jag är prima varor som representerar sin genre inom Metal på ett mycket värdigt sätt, högkvalitativ Metal helt enkelt. Å andra sidan så hittade jag också några skivor som jag inte ens fattar att jag köpt en gång i tiden. Men det tar jag en annan gång.

1. The ChasmThe Spell of Retribution

Mexikanskt/Amerikanskt riffsmörgåsbord. 10st spår, alla lika smakfulla.

http://www.youtube.com/watch?v=xqBp9n-Wy_I

2. KrisiunSouthern Storm

Brasiliens bästa brödratrio som alltid levererar hårt och snabbt.

 http://www.youtube.com/watch?v=GRBy2_Un_zY

3. PrimordialRedemption at the Puritan’s Hand

Förra årets bästa skiva. Har inte så mycket mer att tillägga.

http://www.youtube.com/watch?v=gJYM_vbU3iE

Testament – Dark roots of Earth

Då var Testament äntligen tillbaka med en nya skiva efter kritikerrosade The Formation of Damnation. En skiva jag av någon outgrundlig anledning hoppade över och har således knappt lyssnat på den. Men jag vet att folk i förbifarten gillade den (precis som dom gillar Nisses tuggummi) som sagt och Testament har ju som bekant aldrig gjort en dålig platta så mina förväntningar på Dark roots of Earth var hyfsat höga. Och inte blev dom mindre när man fick reda på att ingen mindre än Gene Hoglan, den gamle trumfantomen, skulle sitta och bränna av fills på skivan och att många recensenter hyllat plattan som det bästa Testament har gjort.

Skivan börjar ganska bra med Rise Up, en typisk öppningslåt som väl egentligen sätter ribban för hela plattan. Det är bra och fartfyllt men samtidigt ganska så standard rent arrangemangsmässigt . Och häri ligger egentligen hela skivans problem: den är lite för slät och lagom, inget står liksom ut direkt. Förvisso så ökar kvalitén rejält med nästa låt, Native Blood, som har begåvats med en riktigt skön och medryckande refräng men det är bara tillfälligt för med det efterföljande titelspåret så blir det genast mer anonymt och andefattigt igen. Och så håller det på hela skivan igenom tycker jag. Varannan låt är riktigt bra, varannan ganska så slätstruken. Dessutom så är egentligen alla låtar lite för långa, det är bara Throne of Thorns som orkar hålla upp sin långa speltid på dryga sju minuter och det på grund av att låten har ett mer episkt anslag än dom övriga. Throne of Thorns är förövrigt en av skivans absoluta höjdpunkter tillsammans med nämnda Native Blood och True American Hate som alla tre är bland det bättre som Testament har knåpat ihop tycker jag. Skivan avslutas med tre stycken ganska så roliga covers där Testaments version av Iron Maidens gamla grymmelåt Powerslave sticker ut som den absolut bästa. Egentligen så låter det ganska likt originalet men allt har en liten Testament-twist vilket lyfter låten.

Så är jag då nöjd med Dark roots of Earth? Ja, ganska nöjd är jag nog ändå faktiskt, även om jag låter lite negativ. Inget på plattan är dåligt, mycket är kanonbra men lite för mycket är bara ok. Den når absolut inte upp till samma höga nivåer som gruppens tidiga material eller det senare mästerverket  The Gathering. Något som ökar betyget är som vanligt den instrumentala biten och Chuck Billys alltid lika oklanderliga sånginsatser. Testament är en grymt tajt grupp som vet hur en skivinspelningsrubank ska dras, den saken är det ingen tvekan om. Plattan har även ett mycket bra ljud som bör tillfredställa dom flesta hårdrockande ljudfreaks därute. Betygmässigt så har jag svårt att bestämma mig för om Dark roots of Earth är en stark 3:a eller en svag 4:a men efter lite eftertanke så ger jag skivan 7 av 10 (svag fyra alltså). Det är ju ändå Testament vi snackar om.

En skiva ur arkivet (Del 10)

Märkte att det var ett bra tag sedan jag plockade ett russin ur skivsamlingskakan, så jag gör väl slag i saken och gör just det, plockar ett russin alltså. Russinet för dagen är Keep of Kalessins mästerliga EP Reclaim från 2003:

Keep of Kalessin är ett kempegrejt band från vårt grannland Norge och dom lirar Black Metal av en ganska så polerad och lättlyssnad sort men det är ingenting jag lider av för jag gillar ofta Black Metal när den går mer åt mer progressiva och symfoniska riktningar. På Reclaim så bjuder Keep Of Kalessin lyssnaren på 5 låtar varav en är ett intro och en är en nyinspelning av en gammal låt från deras debutskiva Through times of war (grymt bra platta det med). Det låter kanske lite fattigt men jag tycker att det blir en styrka då Reclaim blir en liten kort, intensiv käftsmäll till smällkaramell som man gärna låter brisera i ens hörselgångar om och om igen.

Och då har jag inte nämnt det absolut bästa med skivan. För tillsammans med bandmaestro Obsidian Cs låtskrivande och riffande på gitarren så är sångaren och trummisen skivans stora behållning. För bakom micken på denna skiva hittar vi ingen mindre än Atilla Csihar (Mayhem) och på trumpallen sitter Frost från Satyricon. Dessa båda herrar hjälper att lyfta Reclaim till en nivå som få EP-skivor kommer i närheten utav. Tyvärr så var Atilla och Frost bara med på den här skivan men man får väl vara glad åt det lilla antar jag. Och det är jag ju och ger därför gladeligen Reclaim ett betyg på 9 av 10. Världens bästa EP? Kanske, kanske inte men helt klart en utav dom.

http://www.youtube.com/watch?v=qOrml1rFiX8