Jeebus vilken line-up! Gratis dödsmetall någon?

I går så släppte den klassiska musiktidningen Close-Up line-upen till sin kommande konsertkryssning i oktober. Och vilken line-up sedan:

flyer_entombed_2016

Helt galet. Jag har aldrig känt något sug efter att åka med en Close-Up skuta, förutom kanske det året de lyckades dra ut Bolt Thrower på sjön, men i år: crème de la crème av svensk dödsmetall inklusive en något så när klassisk upplaga av Entombed. Det är så att man storknar av all fet old-school som kastas i ansiktet på en.

Jag kommer naturligtvis inte åka till Stockholm för att sedan gå ombord på en båt och efter det njuta av en två dagars dödsfest men tanken på att göra det tilltalar mig. Något jag aldrig känt för en Close-Up båt innan. Hoppas ni som åker har riktigt kul.

Och för att fira detta så tänkte jag vara så otroligt snäll och ge bort den kod som följde med min nyss införskaffade vinylutgåva av Under The Churchs senaste grymmeplatta Rabid Armageddon. En rejäl dos skitig old-school-döds som borde finnas i var mans hem. Först till kvarn!

DSC_0001

(Den som eventuellt använder koden kan ju hojta till i kommentarsfältet för allas trevnad)

Recensera skivor – update

Hux flux så är man nu en del av teamet på sidan werock.se. Så istället för att knåpa ihop skivrecensioner och lägga upp dom här på bloggen så kommer det nu att avhandlas skivor där istället. Kul och lite skrämmande. Och en liten nostalgikick eftersom senaste gången jag recenserade skivor på nätet ”på riktigt” var när jag skrev för den fantastiska nättidningen Metal Mayhem. Det är över 10 år sedan men jag kommer fortfarande ihåg chefredaktör Branko (har ännu dåligt samvete över att han fick sova på min vardagsrumsmatta efter att vi hade besökt en Morbid Angel-spelning, ber 100ggr om ursäkt) och gänget. Faktum är att vissa av gubbarna gick vidare därifrån och hamnade på inte helt okända Close-Up Magazine om jag inte minns helt fel.  Men nu är det alltså Werock som gäller. Up the irons och Smoke me a kipper, nu kör vi.

brutl

En skiva ur arkivet (Del 15)

Under slutet av 90-talet så började jag prenumerera på Close-Up Magazine och jag läste tidningen, och då främst skivrecensionerna, slaviskt. Åsa Swanö var min favoritrecensent och jag köpte i princip ALLT som Åsa tyckte var bra. Ibland slog det inte väl ut och man kom hem med en skiva som på sin höjd var sådär men väldigt ofta så fick man en riktigt bra platta att lägga i CD-spelaren. Sedan har vi dom gångerna då man fick med sig en helt fantastisk skiva med sig hem från någon av Göteborgs alla skivhandlare (jösses vad tiderna förändras). En av dessa gånger var när jag köpte Ayreons episka konceptdubbel-cd Into the Electric Castle.

Ayreon Electric

Ayreon var inget jag hade hört talas om innan och inte heller mannen bakom det hela, holländaren Arjen Lucassen, så jag hade ingen aning om vad som väntade mer än det jag hade läst i Åsa Swanös recension. Om jag inte minns helt jäkla fel så kom jag hem med skivan, satte mig på min kammare, drog igång skivan i CD-spelaren och lät musiken flöda ur mina QLN-högtalare. Sedan var jag fast. Into the Electric Castle skulle för alltid få en plats bland mina absoluta favoritskivor.

Det man bjuds på när man lyssnar på Into the Electric Castle är 1 timma och 45 minuter av progressiv rock/metal av finaste märke som berättar en historia om ett antal karaktärer från olika tidsåldrar som samlats på ett mystiskt ställe där tid och rum inte existerar. Dessa karaktärer måste ta sig till ”The Electric Castle” för att kunna överleva och ta sig hem igen. Karaktärerna sjungs av ett gäng prominenta gästsångare som inkluderar Fish (ex-Marillion), Sharon den Adel (Within Temptation), Anneke van Giersbergen (ex-The Gathering) och Damian Wilson (Threshold). Och så måste man ju även nämna Jay van Feggelen vars insats gör låten Amazing Flight till en av skivans bästa. På instrumentalsidan så är gästerna kanske inte lika välkända som dom skulle bli på senare Ayreon-skivor men alla gör ett utmärkt jobb och om jag ska nämna någon som lite extra bra så får den utmärkelsen gå till trummisen Ed Warby (Gorefest) som helt klart är en viktig del av Ayreon.

Into the Electric Castle är som sagt en av mina stora favoritskivor och tyvärr så blev Ayreon aldrig bättre än vad dom var på den här skivan. Dom två föregångarna känns lite för spretiga och skivorna efter Into The Electric Castle lider alla av den lätta hybris som jag antar att Arjen Lucassen drabbades av efter framgångarna med den här skivan. Mer av allt, fler sångare, mer kända personer som höll i instrumenten men tyvärr inte alls samma känsla i musiken. Men vad gör det egentligen? Into the Electric Castle är ju så förbannat bra så det både räcker och blir över och mitt betyg blir såklart det högsta möjliga: 10/10.

Slutligen så vill jag bara tacka Åsa Swanö för att hon fick mig att köpa den här skivan. Tack Åsa.