Dags för årets synthdos

29:e och 30:e augusti, haket Brewhouse i Göteborg. Tid och plats för årets upplaga av alla lokala synthares favoritfestival: Electronic Summer. Det är tredje året som detta evenemang går av stapeln och jag har varit där varje gång. Trots att jag knappt lyssnar på elektronisk musik som synth och EBM längre. Men släppa den musiken helt vill jag inte göra och i år så spelar faktiskt en av mina stora genrefavoriter: Covenant.

Jag har sett Covenant live två gånger tidigare. Båda gångerna var på den inom genren klassiska endagstillställningen SAMA (kom tillbaka!) och båda gångerna så har sångaren Eskil Simonsson varit riktigt rejält berusad. Något som tyvärr har sänkt gruppens framträdande ganska så markant och gjort att jag lite har tappat hoppet att få se ett bra liveframträdande från Covenant. Men vem vet, kanske är det just i år som jag kommer att se ett Covenant i högform, framförandes en Call the ships to port som får hela Brewhouse att koka. Det håller vi en synth-tofs på.

En skiva ur arkivet (Del 12)

När jag åkte hem med bussen från företagets julfest i fredags så passade jag på att använda min nya telefon som så kallad Freestyle. Jag drog igång Spotify och valde min spellista med hård musik. Det kom lite Behemoth, det kom lite Dying Fetus och lite allt möjligt blandat. Men en låt fick mig att reagera lite extra. Nämligen Morbid Angels God of Emptiness. Jag satt där och tänkte för mig själv: ”jävlar vilken bra platta Covenant är, varför lyssnar jag knappt på den nu för tiden?”.  Och svaret på det vet jag faktiskt inte. Men en gång för längesedan så var detta skivan med stort S för mig. Jag kommer ihåg att jag köpte den begagnad tillsammans med Bolt Throwers IVth Crusade på Dolores i Göteborg. Och inget ont om den skivan men mot Covenant har den inte en chans.

Som kanske bekant så börjar skivan ursinnigt med dubbelkaggeorkanen Rapture och avslutas med långsamma, tunga mästerverket God of Emptiness. Mellan dom två låtarna så har man fått njuta av Morbid Angel-favoriter som World of Shit (The Promised Land) och The Lions Den. Ja jösses vilken skiva. Och inte blir det sämre av att Trey Azagthoth, Commando Sandoval och Dave Vincent lirar som dom dödsmetallgudar dom är.  Covenant är verkligen ett av dödsmetallens mest lysande alster och Morbid Angels bästa platta genom tiderna (Altars of Madness är överskattad) och ett måste i var mans och kvinnas samling. Betyg: 9 av 10 (en poängs avdrag för lite onödiga Nar Mattaru).

Morbid Danger!

Semestern är över

Imorgon kl 07:00 så är det dags att stämpla in igen. Och inte har man varit på festival en enda gång i år. Tråkigt men så blev det.

Som tur är så kommer detta rådas någorlunda bot på om några veckor då det är dags att besöka den lilla minifestivalen Electronic Summer i Göteborg. Två dagar fyllda av plipp-plopp-musik och människor med konstiga frisyrer. Naturligtvis inte mitt förstaval då jag i grund och botten är granithård hårdrockare men jag ska inte sticka under stol med att jag gillar att lyssna på band som Covenant, Spetsnaz och Tyskarna från Lund ibland. Men jag kommer fortfarande att sakna hela grejen med att sitta ute i naturen och grilla och dricka lite bärs till tonerna av Jävlaranamma, som vrålar ur någons medhavda gamla bergsprängare. Det är då det är på riktigt.

”Är på hugget direkt i starten, ligger bra till den första metern”. Humor.