Halloween-lyssning: Cryptopsy

När vi för 15 år sedan klev in i ett nytt millennium så släppte kanadensiska Cryptopsy sin fjärde platta And Then You’ll Beg. En i mitt tycke rekorderlig Death Metal-skiva men som ändå var en bit ifrån de tre näst intill klassiska föregångarna. Men efter detta så tog bandets karriär mer eller mindre en djupdykning där det under knapp tioårsperiod släpptes en hygglig liveskiva, ytterst fisljumna Once Was Not (där en återvändande Lord Worm hjälpte föga) och slutligen det rejäla magplasket med inbyggd vinkelvolt: The Unspoken King.

Men 2012 hände något. Den nedåtgående trenden vändes med besked och Cryptopsy gjorde bejublad återkomst i dödsmetallens finrum med ett riktigt bra självbetitlat album. Och igår släpptes uppföljaren, EPn The Book Of Suffering – Tome 1. Och efter ett dygns intensiv lyssning så är det bara att konstatera att Cryptopsy återtagit sin position som en bra, stabil dödsmetallorkester och den snedsegling som varade i alldeles för många år nu väl får anses vara helt över. 2012 års platta var bevisligen ingen turlig tillfällighet och nu räknar jag iskallt med att Cryptopsy kommer att släppa ett gäng kanonskivor i framtiden.

hemska boken

Lyssna/köp här: The Book Of Suffering – Tome 1

Annonser

Nytt från Cryptopsy? Ja det stämmer!

Idag är en spännande dag. Enligt Cryptopsys facebooksida så skall det idag, fredag den 8:e maj, släppas info om…ja vadå? Något som verkar heta The Book of Suffering – Tome 1 och det spekuleras om det kan vara ett nytt album, en liveskiva eller något helt annat. Kanske första steget i bandets kampanj att ge en konsert på månen? Jag är i alla fall lite uppspelt och hoppas sjukt mycket att det är en ny platta som Cryptopsy ämnar att ge ut någon gång under året. Den självbetitlade skivan som kom senast var verkligen en positiv överraskning efter snedsteget som var The Unspoken King och en del fans går så långt och hoppas på att Lord Worm återigen skall ställa sig bakom micken och gorma på sitt karaktäristiska vis, men där är jag lite tveksam. Jag har svårt att tro att bandet skulle gå skilda vägar med nuvarande vrålare Matt McGachy efter framgångarna med senaste skivan och mannen gör ju ett fullgott jobb som det är. Det tycker jag faktiskt inte att Lord Worm gjorde på den sista skivan han medverkade på (halvtrista Once Was Not från 2005).

Ja ja. Snart vet vi förhoppningsvis vad denna mystiska Book of Suffering är för något. Gespannung und förväntung som tyskarna nog säger.

Edit: Breaking News! En ny EP vill kanadickerna att fansen betalar. Crowdfunding var det alltså som stod på schemat. Och tja, varför inte? Det kan jag säkert ställa upp på om jag känner för det. Vilket jag gör. Men jag hade allt hoppats på en hel skiva istället för en halv. Och ett snyggare omslag.

En skiva ur arkivet (Del 14)

Den börjar med: ”Brwaaaaarrrrrrrrgh…grrrrrrrrrrrrr….fwrrrrr…I do that rather well…don´t you think?”. Den avslutas med: ”BOOM!….that’s it…go ahead and run, run home and cry to mama!” Mellan detta: en dryg halvtimme av kanadensisk dödsslakt av grymmaste slag.

None So Vile

Självklart är det None So Vile av mästarna Cryptopsy jag pratar om, en av världens bästa Death Metal-skivor genom alla tider. Och en av få skivor jag äger som har den där unika egenskapen att har man en gång dragit igång den så MÅSTE man lyssna igenom hela. För precis så fenomenal är den här skivan. Från inledande frenesin i Crown of Horns via übermäktiga Graves of the Fathers och Phobophile till avslutande smockan Orgiastic Disembowelment. Det är liksom helt fantastiskt bra hela skivan igenom. Lord Worms förvridna och helt unika dödsvrålande, Flo Mouniers sinnessjuka trumspel, Jon Levasseurs solförmörkande gitarrgymnastik och Eric Langlois kaloristinna baslir. Som en stor jävla schaktmaskin. En schaktmaskin som drivs av 20 jetmotorer från Viggen och har 12 Miniguns på schaktbladet. Och som sprutar ut lava istället för avgaser. Ja…ni förstår nog vart jag vill komma…det här är sjukt jävla bra. 10/10 i betyg.

Bäst musik 2012

Musikåret 2012 är på väg att ta slut. Och då måste man ju så klart summera och lista sina 10 fantastiska favoriter. 2012 har varit ett bra år tycker jag. Mycket högkvalitativ musik har släppts och lite extra kul är det att se så många grupper som har varit med i svängen ett tag fortfarande producerar skivor som är något att ha. Inget Metallica-syndrom här inte. För mig så har 2012 var ett litet annorlunda år då jag inte köpt lika mycket skivor som jag brukar göra. Och det beror absolut inte på att jag inte hittat något bra att köpa, utan skurken i det hela är som så många andra gånger: tid. Jag har helt enkelt inte tid att lyssna lika mycket på musik längre. Familj, jobb och annat kommer före och det är bara att gilla läget.

En snabbräkning visar att jag köpt 26 album som släppts någon gång under året och faktum är att dom flesta av dessa är riktigt bra så det var väldigt knepigt att plocka ut 10 av dessa som förtjänade att hamna på listan. Dessutom så har jag missat en hel del stora släpp som jag antagligen kommer att kolla upp senare som t.ex. Paradise Lost, Rush och Enslaved. Då kör vi:

10. Jeff LoomisPlains of Oblivion.

Jeff visar var soloplatteskåpet ska stå. Oklanderligt instrumenthanterande från alla inblandade och bra insatser från gästsångarna.

9. CryptopsyCryptopsy.

Kanadickerna överraskar med en återkomst som heter duga. En bra bit från deras glansdagar men helt klart en högklassig dödsmetallplatta.

8. WitchcraftLegend.

I stort sett den enda rock jag lyssnat på i år. Men oj så bra det är.

7. NecrovationNecrovation.

Årets svenska old-school döds.

6. Putrid PileBlood Fetish.

Låtar om kladd, slafs och hjärnsubstans med guttural sång. Vissa hatar, jag älskar.

5. WeaponEmbers and revelations.

Detta gäng framkallar härliga Skeletonwitch-vibbar hos mig. Grym death/black/thrash/heavy-metalhybrid.

4. MardukSerpent Sermon.

Marduk är tillbaka och nu menar dom allvar. Trodde inte dom hade en så här bra skiva i sig. Plus för den framträdande basen.

3. MeshuggahKoloss.

Så tung, så ofantligt bra. Håller detta som det bästa dom gjort tillsammans med Destroy, Erase, Improve.

2. SophicidePerdition of the sublime.

Tyskt enmansprojekt som blåser en av banan. Teknisk och hård dödsmetall men samtidigt snyggt melodiskt.

1. NileAt the gate of Sethu.

Överlägset den skiva jag lyssnat på mest under året. Ända sedan ankomsten i somras så får den minst en lyssning i veckan. Visst, ljudet kunde ha varit något köttigare men det är inget jag bryr mig om egentligen. Nile har återigen levererat en dödssymfoni av yppersta klass och krossar allt motstånd.

Japp. Nile vann. Till skillnad från väldigt många andra som ser skivan som en besvikelse och kanske deras sämsta så älskar jag allt med den. Så mycket att jag faktiskt gjort något jag inte gjort på alldeles för länge. Jag har skaffat skivan på vinyl:

Götta på vinyl

Götta på vinyl

Bubblare: Här hittar vi Black Breath, Gorod, Vintersorg, Coldworker, Shining, Dying Fetus mfl. Alla har släppt mycket starka album i år men det räckte inte hela vägen för att ta sig in på listan.

Besvikelse: Testament. Ja, jag gav Dark roots of earth en fyra. En fyra som jag såhär i efterhand faktiskt vill revidera till en svag trea. Den är kul en stund men sedan så faller den obönhörligt i glömska. Inte dålig på något vis, bara småtrist. Och jag hade väntat mig mer från Thrash-veteranerna.

Så. Det var det hela. Låt musikåret 2013 komma!

Tack snälla Cryptopsy

Idag släpptes Cryptopsys nya, självbetitlade, album och eftersom jag förbokat ett fysiskt exemplar av skivan så fick jag en kod så att jag kunde ladda ner en FLAC-version av skivan. Så snälla är grabbarna i Cryptopsy minsann. Och ta mig tusan, det verkar som om kanadickerna är på rätt spår igen, precis som jag hoppades och förväntade mig efter att ha hört dom två förhandsspåren. Kanske så är musiken lite mer melodisk än bandets tidigare skivor men annars så hade den här skivan kunnat komma ut efter And then you’ll beg och allt hade varit som vanligt. Men samtidigt som detta är en bra skiva så är den också ett bevis på hur lågt bandet sjönk med skivorna One was not och The unspoken king, och hur beroende gruppen är av återvändande gitarristen Jon Levasseur.

Nej, nu är det fortsatt lyssning som gäller och vem vet, kanske hittar skivan in på min topp 10 när året är slut?

Hårda men samtidigt snälla grabbar.

Return of the Cryptopsy

Ah, Cryptopsy. Detta en gång så fenomenala band vars musikaliska aktier tyvärr har störtdykt under senare år. Nu är dom på gång med ett nytt album som heter samma som dom själva. Och efter att ha lyssnat på två låtar här så är jag faktiskt svagt optimistisk. Det låter riktigt bra, Jon Levasseur är tillbaka i bandet och Flo Mounier bonkar trumskinn med samma frenesi som vanligt. Ja, detta kan faktiskt bli mycket trevligt och kanske, kanske tar dom sig över Atlanten så att man kan få möjlighet att se dom live igen.