Alkaloid

Strax innan julhelgen så hoppade jag för första gången på det som kallas crowdfunding. Dvs att ett gäng människor ger pengar till andra individer som hoppas uppnå en viss summa för att kunna realisera det projekt de har som mål att slutföra. Eller ja, något sådant åt det hållet. I mitt fall så gav jag pengar för att få en vinylversion av Hail Spirit Noirs senaste mästerverk Oi Magoi samt bidrog till att tyska supergruppen Alkaloid kunde ge ut sitt debutalbum The Malkuth Grimoire. Och häromdagen dök den digitala versionen av senast nämnda album upp i inkorgen som en liten försmak i väntan på att den fysiska skivan skall dimpa ner i den ickedigitala brevlådan (inget slår ju hemrippade FLAC-filer).

Alkaloid består av musiker som är eller har varit med i inte helt okända grupper som Obscura, Dark Fortress, Necrophagist och Blotted Science. Och musiken, ja den låter väl som man kan förvänta sig med den stamtavlan. Det är lite Death här, lite Cynic där och allmän progressiv dödsmetallisk teknik genom hela skivan. Riktigt smaskigt alltså om man är lagd åt det hållet. Eller vad sägs om skivans riktiga tungis Chtulu?

Digital och fysisk version av skivan finns att köpa här: Alkaloid

Nästan gratis progdöds

Serdce från Vitryssland spelar progressiv metal i ungefär samma skola som Cynic gjorde på den goda gamla Focus-tiden. Dock inte lika mycket robotröst och snack om Veil of Maya. Istället så bjuds man på en hel del finstämda pianopassager och annat trevligt av det mer orkestrala slaget. Och lägg på lite Dream Theater så blir det en angenäm och högst lyssningsbar mix.

Serdces finska skivbolag Blood Music tycker det är en toppenidé att lägga ut deras senaste skiva Timelessnessbandcamp för ”betala-vad-du-vill-pris” och jag kan väl inte göra så mycket mer än att hålla med om det. Jag tycker att det lätt var värt att slänga ut en 50-lapp då Timelessness är en riktigt vass skiva som förtjänar din uppmärksamhet och…tid.

En skiva ur arkivet (Del 11)

Dags för en legendarisk grupp och en monumental skiva inom Death Metal. Dags för Death.

 

Death hade redan 1987 blivit historiska när dom i stort sett skrivit manualen för hur Death Metal skulle spelas med skivan Scream Bloody Gore. 1991 gjorde dom det igen, men denna gång skulle bandmeaestro Chuck Shuldiner och hans ”hired guns” skapa mallen för hur den mer tekniska och progressiva dödsmetallen ska framföras. För det är precis det som Human är: en uppvisning hur man skriver komplexa stycken musik i en extrem genre och hur man sedan framför dom på ett helt oantastligt och ekvilibristiskt sätt. En måttstock mot vilken alla andra verk inom samma genre jämförs helt enkelt. Naturligtvis så  beror detta lika mycket på Shuldiners egna musikaliska skicklighet som på dom musiker han anlitade till att spela på skivan. På bas återfinns den så ofta anlitade Steve DiGiorgio och på  trummor respektive gitarr så hittar vi Cynics Sean Reinert och Paul Masvidal. Dessa fyra bidrar till att ge skivan ett oöverträffat driv som man inte kan göra annat än att älska och dyrka.

Och inte är det så mycket fel på själva låtmaterialet det heller. Från den starka öppningen med Flattening of emotions och Suicide Machine, via videospåret Lack of comprehension, och ända in i mål med avslutande Vacant planets så bjuds man som lyssnare på ett smörgåsbord av smaskiga skapelser. Ingen låt kan klassas som utfyllnad, alla fyller ett syfte. Det är väl egentligen bara instrumentala Cosmic Sea som jag ibland kan tycka agerar sänke åt skivan men vissa dagar så uppskattar  jag den lika mycket som dom andra låtarna så det verkar mest vara en humörsfråga från min sida. Som ni kanske förstår så älskar jag den här skivan och Human är enligt mig Deaths magnum opus. Betyg: Kan så klart inte bli annat än full pott. 10 av 10.