Tribulation är på väg

I förra veckan så släpptes Tribulations nya skiva The Formulas of Death. En skiva jag verkligen sett fram emot sedan jag långsamt började slå av på lyssningfrekvensen av deras förra platta, utmärkta The Horror. Och nu är den alltså på väg från deras skivbolag Invictus hem till mig för att spisas i stereon. Det lilla jag hört från nya skivan låter lite annorlunda än tidigare men jag gillar det. Känns som om dom valt en lite mer hårdrockig och progressiv approach den här gången och skalat ner lite av dödsmetallen i musiken, så det skall bli mycket intressant att se och höra var detta slutar. Jag gissar på 2013 års upplaga av min årsbästalista.

Tribulation-The-Formulas-of-Death-cover

 

Passar även på att slänga iväg en liten kort ölrecension. Var nämligen och hälsade på i min lokala ICA-affär igår och plockade då upp en flaska av det lokala ölet Lerumspilsner. Det är tyvärr inte så lokalt som det låter då det görs av Grebbestads Bryggeri i Bohuslän och är tydligen exakt samma som deras folköl Koster. Lerumspilsner smakar i vilket fall ungefär som vilken folköl som helst och duger bra som matöl men är inget jag kan rekommendera om man vill sitta och smutta och bara njuta. 2/5 i betyg.

"Lokal" öl.

”Lokal” öl.

Primus Anno 2013

Dom första skivorna från 2013 har letat sig in i skivsamlingen. Gick ut hårt och köpte ett gäng plattor med rejält hård musik så att man ruskas om lite grann och vaknar ur sin lilla dvala som följde det fantastiska skivåret 2012:

Skivor februari 2013

Överst ligger Sulphur AeonSwallowed by the ocean’s tide. En skiva som släpptes 28:e december förra året eller 11:e januari i år. Det verkar diffa lite beroende på vart man kollar. Men den får hänga med som en 2013-skiva oavsett.

Under Sulphur Aeon hittar vi följande: NecrowretchPutrid Death Sorcery, Defeated SanityPassages into deformity, CenturianContra Rationem och KoldbrannVertigo. Dessa är alla från 2013, DET är jag helt säker på. 🙂

Har hittills hunnit lyssna igenom Sulphur Aeon, Defeated Sanity och Centurian och alla tre bjuder på väldigt trevlig dödsmetall om än lite olika. Sulphur Aeon går mer emot Black Metal och är lite melodiösa i sitt mangel medan Defeated Sanity bjuder på fartfylld, guttural grottdöds hela skivan igenom. Centurian å sin sida gör som dom alltid har gjort och lirar sina kaosriff och påminner bitvis inte så lite om Morbid Angel. Hoppas detta håller hela vägen och att Necrowretch och Koldbrann möter upp med minst lika fina alster.

Ps. Kan man förresten skriva ”Primus Anno” ? Latin är inte min starka gren. Ds.

Jag firar julen i Polen

Nej det gör jag så klart inte. Och inte nyår heller. Men däremot så har jag idag fått hem ett litet paket från Polen. Och i det låg det 4st cd-skivor innehållande extrem metal-musik av hög kaliber.  Mest intressant av dessa fyra är Mglas så hyllade With hearts toward none. Skivan har blivit mycket hyllad i stort sett överallt under året så det ska bli mycket kul att få utforska detta Mgla som ska vara så bra. Och betyder dimma gör det tydligen också. Evul!

Polsk metall i dimma

Polsk metall i dimma

Bäst musik 2012

Musikåret 2012 är på väg att ta slut. Och då måste man ju så klart summera och lista sina 10 fantastiska favoriter. 2012 har varit ett bra år tycker jag. Mycket högkvalitativ musik har släppts och lite extra kul är det att se så många grupper som har varit med i svängen ett tag fortfarande producerar skivor som är något att ha. Inget Metallica-syndrom här inte. För mig så har 2012 var ett litet annorlunda år då jag inte köpt lika mycket skivor som jag brukar göra. Och det beror absolut inte på att jag inte hittat något bra att köpa, utan skurken i det hela är som så många andra gånger: tid. Jag har helt enkelt inte tid att lyssna lika mycket på musik längre. Familj, jobb och annat kommer före och det är bara att gilla läget.

En snabbräkning visar att jag köpt 26 album som släppts någon gång under året och faktum är att dom flesta av dessa är riktigt bra så det var väldigt knepigt att plocka ut 10 av dessa som förtjänade att hamna på listan. Dessutom så har jag missat en hel del stora släpp som jag antagligen kommer att kolla upp senare som t.ex. Paradise Lost, Rush och Enslaved. Då kör vi:

10. Jeff LoomisPlains of Oblivion.

Jeff visar var soloplatteskåpet ska stå. Oklanderligt instrumenthanterande från alla inblandade och bra insatser från gästsångarna.

9. CryptopsyCryptopsy.

Kanadickerna överraskar med en återkomst som heter duga. En bra bit från deras glansdagar men helt klart en högklassig dödsmetallplatta.

8. WitchcraftLegend.

I stort sett den enda rock jag lyssnat på i år. Men oj så bra det är.

7. NecrovationNecrovation.

Årets svenska old-school döds.

6. Putrid PileBlood Fetish.

Låtar om kladd, slafs och hjärnsubstans med guttural sång. Vissa hatar, jag älskar.

5. WeaponEmbers and revelations.

Detta gäng framkallar härliga Skeletonwitch-vibbar hos mig. Grym death/black/thrash/heavy-metalhybrid.

4. MardukSerpent Sermon.

Marduk är tillbaka och nu menar dom allvar. Trodde inte dom hade en så här bra skiva i sig. Plus för den framträdande basen.

3. MeshuggahKoloss.

Så tung, så ofantligt bra. Håller detta som det bästa dom gjort tillsammans med Destroy, Erase, Improve.

2. SophicidePerdition of the sublime.

Tyskt enmansprojekt som blåser en av banan. Teknisk och hård dödsmetall men samtidigt snyggt melodiskt.

1. NileAt the gate of Sethu.

Överlägset den skiva jag lyssnat på mest under året. Ända sedan ankomsten i somras så får den minst en lyssning i veckan. Visst, ljudet kunde ha varit något köttigare men det är inget jag bryr mig om egentligen. Nile har återigen levererat en dödssymfoni av yppersta klass och krossar allt motstånd.

Japp. Nile vann. Till skillnad från väldigt många andra som ser skivan som en besvikelse och kanske deras sämsta så älskar jag allt med den. Så mycket att jag faktiskt gjort något jag inte gjort på alldeles för länge. Jag har skaffat skivan på vinyl:

Götta på vinyl

Götta på vinyl

Bubblare: Här hittar vi Black Breath, Gorod, Vintersorg, Coldworker, Shining, Dying Fetus mfl. Alla har släppt mycket starka album i år men det räckte inte hela vägen för att ta sig in på listan.

Besvikelse: Testament. Ja, jag gav Dark roots of earth en fyra. En fyra som jag såhär i efterhand faktiskt vill revidera till en svag trea. Den är kul en stund men sedan så faller den obönhörligt i glömska. Inte dålig på något vis, bara småtrist. Och jag hade väntat mig mer från Thrash-veteranerna.

Så. Det var det hela. Låt musikåret 2013 komma!

En skiva ur arkivet (Del 12)

När jag åkte hem med bussen från företagets julfest i fredags så passade jag på att använda min nya telefon som så kallad Freestyle. Jag drog igång Spotify och valde min spellista med hård musik. Det kom lite Behemoth, det kom lite Dying Fetus och lite allt möjligt blandat. Men en låt fick mig att reagera lite extra. Nämligen Morbid Angels God of Emptiness. Jag satt där och tänkte för mig själv: ”jävlar vilken bra platta Covenant är, varför lyssnar jag knappt på den nu för tiden?”.  Och svaret på det vet jag faktiskt inte. Men en gång för längesedan så var detta skivan med stort S för mig. Jag kommer ihåg att jag köpte den begagnad tillsammans med Bolt Throwers IVth Crusade på Dolores i Göteborg. Och inget ont om den skivan men mot Covenant har den inte en chans.

Som kanske bekant så börjar skivan ursinnigt med dubbelkaggeorkanen Rapture och avslutas med långsamma, tunga mästerverket God of Emptiness. Mellan dom två låtarna så har man fått njuta av Morbid Angel-favoriter som World of Shit (The Promised Land) och The Lions Den. Ja jösses vilken skiva. Och inte blir det sämre av att Trey Azagthoth, Commando Sandoval och Dave Vincent lirar som dom dödsmetallgudar dom är.  Covenant är verkligen ett av dödsmetallens mest lysande alster och Morbid Angels bästa platta genom tiderna (Altars of Madness är överskattad) och ett måste i var mans och kvinnas samling. Betyg: 9 av 10 (en poängs avdrag för lite onödiga Nar Mattaru).

Morbid Danger!

Färsk Nile-video var det här

Idag släppte Nile sin video till det eminenta spåret Enduring the eternal molestation of flame. En grym bit dödsmetall från en av årets bästa skivor, om inte den bästa.

Videon i sig är väl inget revolutionerande direkt men den än snygg, stilren och fyller sitt syfte. Av mig så får den såklart tummen upp, precis som allt annat från Nile.

Aeon är back in Black

Svenska dödsmetallarna Aeon är på gång med en ny skiva som tydligen skall heta Aeons Black. Lite konstigt namn tycker jag, är det menat att vara Aeons motsvarighet till Metallicas svarta album? 20:e November ska den iallafall dyka upp i din lokala skivbutik, och säkert på spridda ställen på internet några veckor innan det.

 

Själv tycker jag av smakprovet ovan är något endimensionellt och lite trist. En märkbar sänkning av kvalitén jämfört med deras tidigare material. Har Aeon verkligen inget mer att säga än ”gud är dum” skiva efter skiva? Det är så att man blir lite orolig. Men det går ju alltid att trösta sig med prototyp-Aeon, dvs Defaced Creation, i sådant fall. Bra grejer det.

Platters of splatter

Hepp! Då har man återigen trollat hem ett gäng skivor mot betalning:

 

Den här gången blev det mycket klet och slafs i musikform, dvs så kallad Brutal Death Metal. Det är ultraguttural sång, tuggande riff och naturligtvis nonsenstexter om att hugga folk med yxa och peta näsan med köttkrok. Men eftersom jag aldrig varit en person som bryr sig om texter så hade dom lika gärna kunnat vråla om fluffiga enhörningar och engelska blomsterträdgårdar, jag hade inte märkt någon skillnad. Det känns kul att köpa på sig lite sådan här musik igen eftersom jag var väldigt inne på det för 6-7 år sedan. Grupper som Gorgasm, Inveracity, Abysmal Torment och Stabwound gick heta på min bokstavligt feta Minidisc-spelare (någon som kommer ihåg det formatet?). Men nu är det alltså Putrid Pile, Peshmerga och Sarcophagy som står för musiken och jag gillar alla fyra skivorna skarpt. Ingen är nyskapande på något sätt men alla innehåller precis det jag just nu vill ha: hård och tung dödsmetall.

Och ja just det, lovade ju att göra lite smygreklam för stället där jag köpt skivorna, min lokala dödsmetalldistributör: Musick Assault. Bra priser och snabb leverans fick man från dom. Tummen upp för det.

En skiva ur arkivet (Del 11)

Dags för en legendarisk grupp och en monumental skiva inom Death Metal. Dags för Death.

 

Death hade redan 1987 blivit historiska när dom i stort sett skrivit manualen för hur Death Metal skulle spelas med skivan Scream Bloody Gore. 1991 gjorde dom det igen, men denna gång skulle bandmeaestro Chuck Shuldiner och hans ”hired guns” skapa mallen för hur den mer tekniska och progressiva dödsmetallen ska framföras. För det är precis det som Human är: en uppvisning hur man skriver komplexa stycken musik i en extrem genre och hur man sedan framför dom på ett helt oantastligt och ekvilibristiskt sätt. En måttstock mot vilken alla andra verk inom samma genre jämförs helt enkelt. Naturligtvis så  beror detta lika mycket på Shuldiners egna musikaliska skicklighet som på dom musiker han anlitade till att spela på skivan. På bas återfinns den så ofta anlitade Steve DiGiorgio och på  trummor respektive gitarr så hittar vi Cynics Sean Reinert och Paul Masvidal. Dessa fyra bidrar till att ge skivan ett oöverträffat driv som man inte kan göra annat än att älska och dyrka.

Och inte är det så mycket fel på själva låtmaterialet det heller. Från den starka öppningen med Flattening of emotions och Suicide Machine, via videospåret Lack of comprehension, och ända in i mål med avslutande Vacant planets så bjuds man som lyssnare på ett smörgåsbord av smaskiga skapelser. Ingen låt kan klassas som utfyllnad, alla fyller ett syfte. Det är väl egentligen bara instrumentala Cosmic Sea som jag ibland kan tycka agerar sänke åt skivan men vissa dagar så uppskattar  jag den lika mycket som dom andra låtarna så det verkar mest vara en humörsfråga från min sida. Som ni kanske förstår så älskar jag den här skivan och Human är enligt mig Deaths magnum opus. Betyg: Kan så klart inte bli annat än full pott. 10 av 10.

Return of the Cryptopsy

Ah, Cryptopsy. Detta en gång så fenomenala band vars musikaliska aktier tyvärr har störtdykt under senare år. Nu är dom på gång med ett nytt album som heter samma som dom själva. Och efter att ha lyssnat på två låtar här så är jag faktiskt svagt optimistisk. Det låter riktigt bra, Jon Levasseur är tillbaka i bandet och Flo Mounier bonkar trumskinn med samma frenesi som vanligt. Ja, detta kan faktiskt bli mycket trevligt och kanske, kanske tar dom sig över Atlanten så att man kan få möjlighet att se dom live igen.

Necrovation on the station

Sitter just nu och spisar nya plattan med svenska Necrovation. Härlig old-school döds med en trevlig egen liten touch. Myser även åt det mumsiga ljud som grabbarna lyckats få till på skivan, det låter liksom lite mer Black Metal-slankt än det gamla vanliga Death Metal-mulligt. Men det är i allra högsta grad fortfarande dödsmetall som spelas naturligtvis. Efter en första genomlyssning så har låtarna Dark Lead Dead, Sepulchreal och instrumentala bakelsen The Transition naglat sig fast bäst i hjärnan och jag vill bara ha mer.

Just det, fick hem skivor med Puteraeon och Infernal War också. Men dom får vänta för nu är det Necrovation som härskar här hemma.

En skiva ur arkivet (Del 7)

Jag minns det så tydligt än idag. Jag skulle provlyssna Dying Fetus nya platta på Skivhugget i Göteborg. Gruppen var ingen jag hade hört talas om tidigare så jag hade ingen direkt aning om vad jag hade att vänta mig men det stod Relapse Records på baksidan av skivan och det var ett bra tecken, så mycket visste jag. Jag gick fram till killen bakom skivdisken med fodralet och bad att få lyssna på den. Inga problem, i med plattan och på med hörlurarna.

Sedan kom den första shocken: personen som hade provlyssnat innan var antagligen hörselskadad för ut skränade musiken på högsta volym! Jag fick lite småpanik och började fippla efter volymkontrollen. Var fan är volymkontrollen? Där! Nu ska vi se… Äntligen fick jag sänkt volymen. Pust…bara att börja om igen. Stop på CD-spelaren och sedan Play igen. Och nu kom shock nummer två: det här var fanimej det bästa jag hört på länge! Smattrande kaggar, tungt riffande och gutturalt growlande. Det behövdes inte lyssnas på många låtar innan jag hade bestämt mig. Den här plattan SKA med hem.

Och efter det så var man fullblodsfan av Dying Fetus. Tyvärr så skulle det visa sig att gruppen aldrig blev bättre än vad dom var på Destroy The Opposition. Visst, Killing On Adrenaline och EPn Grotesque Impalement som båda släpptes innan har sina stunder men skivorna som kom efter Destroy The Opposition nådde aldrig upp till samma otroliga nivå. Mycket på grund av att gruppen strax efter albumet släppts tappade drivande medlemmen Jason Netherton, som bildade gruppen Misery Index, och trummisen Kevin Talley som var en stark bidragande faktor till albumets karatäristiska sväng.  Men om man vill lyssna på en grupp som lirar Death Metal när dom är sitt esse så rekommenderar jag verkligen Destroy The Opposition. Betyg: 9/10.

Destroy the Bilmatta!

Coldworker – The Doomsayer´s call

Lovade ju för ett tag sedan att jag skulle ge ett omdöme om Coldworkers senaste album The Doomsayer´s call. Och eftersom jag är en sådan hyvens man så kommer det här:

Detta är alltså den tredje skivan från bandet som bildades ur askan av Nasum när trummisen Anders Jakobson kände att han ville mangla vidare. Och gruppen levererar som vanligt dödsmetall i den högre skolan. Skivan börjar ovanligt lungt med låten A New Era för att sedan sätta bra fart med The Reprobate. Och så håller det faktiskt på skivan igenom, många sköna tempoändringar och hela skivan andas en väldigt välkommen dynamik. Musikernas förmåga är som vanligt på topp även om det kanske inte rör sig om några extremt tekniska stycken som framförs. Tyvärr så är vissa låtar i anonymaste laget då ett flertal av dom mest blåser förbi utan att sätta sig. Fast å andra sidan så diggar man hela skivan igenom så det kanske inte ska läggas alltför stor vikt på det klagomålet. Allt som allt en väldigt mysig skiva fylld av omväxlande dödsmetall och som dessutom har begåvats med ett väldigt trevligt omslag i bästa Art Deco-anda. Eftersom jag känner mig ganska så snäll så här på söndagkväll så blir betyget: 8/10.

http://www.coldworker.com