Fredag – gratis klassisk teknikdöds någon?

Det är väl lika bra att fortsätta på den inslagna vägen trots att ingen verkar vara så jätteintresserad av de gratis-koder jag lägger ut. Alltid är det väl någon stackars vilsen tomte som hittar hit och känner för lite gratismusik?

Den här gången är det inte mindre än en av världens bästa plattor, alla kategorier, som finns tillgänglig att roffa åt sig: Deaths fenomenala och tillika klassiska platta Human. En skiva som förändrade Deaths sound radikalt och som skulle bli stilbildande inom den mer tekniska och progressiva dödsmetallen. Grymma låtar som Suicide Machine och Lack of Comprehension smeker ens trumhinnor, musikernas insatser är oklanderliga och en allmän känsla av välbefinnande infinner sig vid lyssning. Det är grädde på moset och lök på laxen. Alfa och Omega.

Som vanligt så önskas en kommentar i kommentarsfältet när detta erbjudande utnyttjas så att förbipasserande blir uppmärksamma på detta.

Deathcode

Horrendous!

2015 var en riktigt bra år när det kommer till hård musik eller hur? Och amerikanska Horrendous var helt klart bland de bättre när det gäller att lira dödsmetall av den lite äldre skolan. Jag vet att jag nämnt dem innan, bland annat i min lilla Bäst musik 2015-lista,  men jag tror inte jag har sagt rent ut att Horrendous senaste skiva Anareta är horribelt jävla skitbra och asnajs med majonnäs på toppen. Så nu säger jag det: Anareta är horribelt jävla skitbra och asnajs med majonnäs på toppen. Skivan är liksom lite av det bästa med allt som har med dödsmetall att göra plus en hel del av gamla hederliga Death utsmetat på toppen av allt och med lite harmoniska melodier och annat gött lagt på lager där i mellan. Så glöm för allt i världen inte av att lyssna på Horrendous senaste alster innan ni beger er ut i 2016 års stora flöde av ny musik!

Så här tycker jag om detta

Jo jag kände att jag ville häva ur mig lite diverse åsikter om blandade ting som dykt upp den senaste tiden. Några snabba tankar om allt och inget.

  • Game of Thrones har kört igång igen. Och första avsnittet var ganska så ljummet, vilket kanske var ganska så väntat. Händelser från förra säsongen måste benas ut och karaktärer måste flyttas om lite grann så att de kan ha nya spännande äventyr. Jag gillar fortfarande serien men känner inte riktigt samma hype som tidigare år av någon anledning. Kommer ändå sitta som klistrad på måndagskvällar så klart.
  • Daredevil (hela serien) finns nu på Netflix. Och ”alla” verkar älska serien. Själv så har jag bara tittat på första avsnittet och var väl hyggligt imponerad. Daredevil verkar helt klart vara en kvalitativ serie, väl värd att följa men jag skulle personligen gärna sett bättre skådespelarprestationer från främst Elden Elson som spelar Matt Murdochs advokatpolare och Deborah Ann Woll som spelar Karen Page. Jag hade svårt för Deborah i True Blood och har det här med.
  • Scott Clendenin har gått bort, endast 47 år gammal. Blev lite överraskad när jag läste det i nya Sweden Rock Magazine som kom idag. Scott var främst känd från sena upplagan av Death och tidiga upplagan av Control Denied och lämnade väl egentligen inte större avtryck i musikhistorien jämfört med många andra som gått bort den senaste tiden men jag anser att har man en gång varit del av en av världens bästa grupper så är man värd att minnas. Vila i frid Scott.
  • Star Wars Celebration drar igång i helgen. Och chansen att vi får se trailers för både Star Wars: The Force Awakens och Star Wars Battlefront är skyhög. Så hög att det väl t.o.m är säkert att det kommer en trailer för Star Wars Battlefront. Men även om ett nytt Star Wars-spel från svenska DICE är hett så är det en fullblods-The Force Awakens-trailer jag vill se. En riktigt bra en som gör att man längtar ihjäl sig och bara önskar att sommaren kunde komma och gå i ilfart. Spänning och förväntan ligger i luften.
  • Tribulations nya platta fick en 9:a i Sweden Rock Magazine. ”En febrig och lömsk upplevelse du aldrig kommer att glömma” säger recensenten. Och jag som har bokat fetutgåvan av skivan som släpps nästa vecka. Detta trots att jag inte var särskilt imponerad av det enda smakprovet från skivan jag hört. Men man får ju med ett halsband så det skall nog vara värt det trots allt.

tribulation-childrenbox

Alkaloid

Strax innan julhelgen så hoppade jag för första gången på det som kallas crowdfunding. Dvs att ett gäng människor ger pengar till andra individer som hoppas uppnå en viss summa för att kunna realisera det projekt de har som mål att slutföra. Eller ja, något sådant åt det hållet. I mitt fall så gav jag pengar för att få en vinylversion av Hail Spirit Noirs senaste mästerverk Oi Magoi samt bidrog till att tyska supergruppen Alkaloid kunde ge ut sitt debutalbum The Malkuth Grimoire. Och häromdagen dök den digitala versionen av senast nämnda album upp i inkorgen som en liten försmak i väntan på att den fysiska skivan skall dimpa ner i den ickedigitala brevlådan (inget slår ju hemrippade FLAC-filer).

Alkaloid består av musiker som är eller har varit med i inte helt okända grupper som Obscura, Dark Fortress, Necrophagist och Blotted Science. Och musiken, ja den låter väl som man kan förvänta sig med den stamtavlan. Det är lite Death här, lite Cynic där och allmän progressiv dödsmetallisk teknik genom hela skivan. Riktigt smaskigt alltså om man är lagd åt det hållet. Eller vad sägs om skivans riktiga tungis Chtulu?

Digital och fysisk version av skivan finns att köpa här: Alkaloid

En video jag inte trodde fanns

Stötte på den här videon under gårdagens surfsession:

En video till låten Breaking the broken med gruppen Control Denied. En grupp som egentligen var Death i sin senaste och sista version fast med Tim Aymar bakom micken istället för Chuck Shuldiner. Jag hade faktiskt ingen aning om att någon knåpat ihop en officiell video till låten men det verkar som om det gjordes i samband med att Relapse Records gav ut Control Denieds enda skiva The Fragile Art of Existence på nytt. Och detta video-”fynd” väcker lite minnen i min hjärna för dels så påminns jag om hur bra Death var en gång i tiden men att både The Fragile Art of Existence och sista Death-skivan, The Sound of Perseverance, inte alls höll samma höga standard som Chuck och manskap bjudit oss på under tidigare år. Och dels så var The Fragile Art of Existence soundtracket för mig och några polare under en mycket trevlig resa till Stockholm där målet var att se Dream Theater live i Solnahallen.

Jag kan tycka att det är lite synd att detta blev Chuck Shuldiners sista platta. Jag menar, Death fast med ”vanlig” sång istället för Chucks karaktäristiska growlande? Och med ett gäng hyggligt kompetenta med ack så trista musiker på resten av positionerna? Njae, Chuck förtjänade bättre än så här tycker jag. Hade han levt idag så hade han insett sitt lilla misstag, dragit ihop en superversion av Death och släppt en platta som spöade skiten ur allt och alla. Och den superversionen hade såklart bestått av alla som var med på Human.

Ändring i ölbetygen

Tänkte att jag skulle försöka komma igång igen med att recensera lite god öl här på bloggen. Kanske en öl i veckan eller så, det känns ganska lagom tycker jag. Och som ett steg i detta så tänkte jag ändra på den lite nu flummiga betygskalan Inte God, God, Jättegod till en lite mer standardiserad 1 till 5 skala. Och stegen i denna nya fantastiska skala hade jag tänkt betyda ungefär följande:

1. Inte god. Undvik helst.

2. Ok, men inget speciellt.

3. God. Drick och var glad.

4. Jättegod. Verkligen en riktigt bra öl.

5. Fantastisk, spring och köp nu!

Och första öl att få smaka detta nya system är 2012 års upplaga av Celebration Ale från Sierra Nevada:

Celebration!

Celebration Ale visar sig vara en trevlig lite bryggd som har en fin brunorange färg och ett fint gulaktigt skum. Dofterna som släpps in i näsan luktar humligt och lite sådär skönt av barr. Och smaken, ja den är angenäm och lägger lite aprikos och karamell på tungan. Celebration Ale är långt ifrån det bästa jag druckit från Sierra Nevada men det är en stabil och som sagt trevlig öl som får premiärbetyget 3 av 5.

Edit 130211: Blir faktiskt lite osäker om det här verkligen är en 3:a eller inte, borde kanske vara närmare en 4:a. Känns som om jag var lite förhastad i mitt utlåtande och har därför skaffat en Celebration Ale till för att säkerställa betyget. Nytt betyg kommer till helgen.

Edit 130218: Testade en till flaska och kom fram till att Celebration Ale får behålla sin trea. Men det är en mycket stark sådan. Case closed.

Så, då var det avklarat. Nu blir det att lägga uppmärksamheten på Deaths sista platta The Sound of Perseverence istället. En skiva jag inte spisat på väldigt länge och som tyvärr lider lite av en trummis som ska spela på alla sina trummor samtidigt, hela tiden.

Jag firar julen i Polen

Nej det gör jag så klart inte. Och inte nyår heller. Men däremot så har jag idag fått hem ett litet paket från Polen. Och i det låg det 4st cd-skivor innehållande extrem metal-musik av hög kaliber.  Mest intressant av dessa fyra är Mglas så hyllade With hearts toward none. Skivan har blivit mycket hyllad i stort sett överallt under året så det ska bli mycket kul att få utforska detta Mgla som ska vara så bra. Och betyder dimma gör det tydligen också. Evul!

Polsk metall i dimma

Polsk metall i dimma