Curse of the forcold

Japp en förbannelse är vad det är. Hade gått och köpt lite god öl att smaka på i helgen men det sket sig. Istället så åkte man på en fet förkylning och känner knappt någon smak alls. Så det blir nada och zip med ölprovning denna helg. Istället så får man glädjas över att det damp ner ett par skivor i brevlådan i fredags: Shinings Redefining Darkness och Dying Fetus Reign Supreme. Båda har efter ett par genomlyssningar visat sig vara ett par mycket trevliga metalskivor som mycket väl kan hamna på årsbästalistan. Extra kul att Dying Fetus faktiskt visar upp sitt bästa material sedan deras mästerverk Destroy the opposition. Det enda jag saknar är Kevin Talleys svängiga trumspel.

En skiva ur arkivet (Del 7)

Jag minns det så tydligt än idag. Jag skulle provlyssna Dying Fetus nya platta på Skivhugget i Göteborg. Gruppen var ingen jag hade hört talas om tidigare så jag hade ingen direkt aning om vad jag hade att vänta mig men det stod Relapse Records på baksidan av skivan och det var ett bra tecken, så mycket visste jag. Jag gick fram till killen bakom skivdisken med fodralet och bad att få lyssna på den. Inga problem, i med plattan och på med hörlurarna.

Sedan kom den första shocken: personen som hade provlyssnat innan var antagligen hörselskadad för ut skränade musiken på högsta volym! Jag fick lite småpanik och började fippla efter volymkontrollen. Var fan är volymkontrollen? Där! Nu ska vi se… Äntligen fick jag sänkt volymen. Pust…bara att börja om igen. Stop på CD-spelaren och sedan Play igen. Och nu kom shock nummer två: det här var fanimej det bästa jag hört på länge! Smattrande kaggar, tungt riffande och gutturalt growlande. Det behövdes inte lyssnas på många låtar innan jag hade bestämt mig. Den här plattan SKA med hem.

Och efter det så var man fullblodsfan av Dying Fetus. Tyvärr så skulle det visa sig att gruppen aldrig blev bättre än vad dom var på Destroy The Opposition. Visst, Killing On Adrenaline och EPn Grotesque Impalement som båda släpptes innan har sina stunder men skivorna som kom efter Destroy The Opposition nådde aldrig upp till samma otroliga nivå. Mycket på grund av att gruppen strax efter albumet släppts tappade drivande medlemmen Jason Netherton, som bildade gruppen Misery Index, och trummisen Kevin Talley som var en stark bidragande faktor till albumets karatäristiska sväng.  Men om man vill lyssna på en grupp som lirar Death Metal när dom är sitt esse så rekommenderar jag verkligen Destroy The Opposition. Betyg: 9/10.

Destroy the Bilmatta!