Bäst musik 2018 (del 1)

Taggtråd och ballonger! 2018 har till slut nått vägs ände och det är således dags att summera vad jag anser vara den bästa musiken som släppts under året. I år så har jag spenderat väldigt mycket deg på att köpa både gammal och ny musik och antalet nya releaser som inhandlats hamnar runt 80, vilket är en ganska stor ökning jämfört med tidigare år. Vinylskivan och CDn är de två klart dominerande formaten men ett och annat kassettband har också hittat in i samlingen. Tyvärr inga 8-tracks eller rullband i år heller.

Och på grund av all musik som fyllt hyllor och hörn här hemma så har jag i år faktiskt valt att dela upp inlägget om det smaskigaste som året haft att erbjuda i två delar(!). Ja jag vet, det är helt otroligt. Men uppdelad glädje är väl dubbel glädje, eller hur säger man?

Men även om jag alltså köpt mer musik än på väldigt länge så känns det samtidigt som om att man tyvärr har missat så otroligt mycket. En mängd kunnigt folk på sociala medier tipsar högt och lågt om nya intressanta skivor och man själv (och plånboken) hänger helt enkelt inte med i svängarna, hur man än försöker. Bland det som jag inte köpt än men som jag någon gång vill addera till samlingen märks till exempel senaste skivorna med Immortal, Unleashed, High on Fire och Monstrosity. Ni fattar, detta är ju relativt stora släpp i Metal-världen. Något som jag helt enkelt tvingats prioritera bort för allt annat gött som släppts.

Men nog om det. Dags att börja lista lite av det som varit bra (och kanske mindre bra) under året.

Årets split: Vastum / Spectral Voice. Spectral Voice är riktigt heta i ”The Death Metal underground” och levererar här en trevlig bit men mot split-kollegan Vastum har de denna gång inte en chans. Vastums köttiga dänga Gagging on a Gash är en riktig tjottablängare mellan lysmaskarna och en av årets bästa döds-låtar.

Årets EP: AssumptionAbsconditus. Så förbannat tungt! Och långsamt. Och jag som brukar vara allergisk mot alltför långsam musik. Men Assumption gör bevisligen rätt sorts långsamt för detta är i mina öron kanonbra. Och tungt. Nämnde jag det?

Årets besvikelse: SkogenSkuggorna kallar. Absolut ingen dålig skiva men efter mästerverket I Döden så var mina förväntningar skyhöga. Och då brukar det ju tyvärr oftast sluta på ett sätt. Skogen levererar en helt ok platta men när låtarna inte greppar tag om en och den rena sången förstör alltför mycket så är det bara att önska lycka till nästa gång.

Årets bäst-före datum passerat: Ghost. De/han släpper en dötrist platta och käbblar i tingshuset. Kanske dags att lägga ner verksamheten nu va?

Årets omslag: NecrophobicMark of the Necrogram. Ett omslag som utstrålar så mycket ”Metal-ondska” att det nästan är löjligt. Necrolord har slagit till med ännu ett mästerverk och inte blir det sämre av att musiken är den bästa som gruppen gjort sedan klassiska debuten The Nocturnal Silence.

Årets elektroniska: Master Boot RecordDirect Memory Access. Det har inte blivit så mycket elektronisk musik för mig i år (heller) men Master Boot Records hyllning till tekniken för att ge grafikkort, ljudkort och annat i en dator åtkomst till dennas minne slog ner som en ishink mitt i sommarvärmen. Symfonisk-Chiptune-Metal med gästsång från Öxxö Xööx var precis det jag behövde i somras och fortfarande behöver nu i vintermörkret.

Årets liveskiva: AyreonBest of Ayreon Live. Här var det väldigt jämnt skägg mellan Ayreon och Devin Townsends avskedshälsning Live at the Ancient Roman Theatre Plovdiv. Men Ayreon drar det längsta strået med sitt mycket underhållande live-dokument. Fantastiska insatser från musikerna (Hansi Kürschs poserande exkluderat) kombinerat med ett stort knippe grymma låtar gör det till en vinnare. Detta får man helt enkelt inte missa om man är det minsta intresserad av Arjen Lucassens musikaliska karriär.

Bubblare: Det finns så otroligt mycket att lyfta fram men vi kan ju lite snabbt nämna Slugdge vars snigel-Metal rockar hårt. Tyvärr lite för långa låtar för att ta sig upp på Topp 10-listan.

Utöver det så gläds jag över att svenska Death/Doom-orkestern Runemagick i år gjorde en riktigt stabil återkomst med skivan Evoked From Abysmal Sleep.

Sedan så vill jag även passa på att ge Haken, Voodus, Usurpress, Primordial och Hyperdontia en rejäl klapp på axeln. Mycket väl jobbat i år alla.

Så där. Då var det slut på första delen. Stay tuned för del 2.

Far Beyond Metal är äntligen tillbaka!

Som alla har väntat. Eller? Sveriges minsta Metal-podd är i alla fall tillbaka efter ett ganska långt sommarlov och det bjuds på åsikter om allt från senaste A Perfect Circle till The Crown. Med lite Devin Townsend och Spock’s Beard och annat gött inklämt där i mellan. Så det är bara att sätta igång kaffekokaren, breda sin bästa macka och lyssna på spektaklet här: Far Beyond Metal.

DTP Plovdiv Aoife DT

Slut med skivinköp för i år

Ja det har ju blivit lite utav en tradition för mig att varje år deklarera att nu är minsann årets sista skivor inköpta och att det inte blir några fler. I år så är jag väldigt sent ute och med bara några veckor kvar av 2015 så känns det inte som en lika stor grej att gå ut med ett sånt här ”vågat” uttalande. Hur som helst, inköpen är följande:

DSC_0010

HorrendousAnareta. Klassisk svensk dödsmetall fast från USA. Jag gillade föregångaren och Anareta har fått mycket bra kritik så det var bara att tjacka och bli en slav under The Metal of Death.

ColossusThe Breathing World. Deras förra skiva Wake hypades ganska mycket och jag köpte den såklart. Men det klickade aldrig riktigt mellan Wake och mig så Colossus föll lite i glömska. Men av en slump så provlyssnade jag The Breathing World så smått och jag gillade verkligen vad jag hörde så det blev ett inköp av denna relativt färska skiva.

Devin TownsendEpicloud. Gamle Devin och jag var riktigt bra kompisar ett tag, speciellt i slutet av 90-talet och början av 00-talet. På senare år så har jag knappt brytt mig om vad han har haft för sig men när ett av hans senare alster säljs för 49 pix så är det inte så mycket att tveka över.

RiotThundersteel. Jag gillar Riot. Deras Heavy Metal är riktigt skön att lyssna på och eftersom jag är en nybörjare när det gäller Riot (har Immortal Soul och Unleash The Fire sedan innan) så får man ju börja med deras klassiska och mest populära skivor. Och Thundersteel är just en av deras mest ansedda och så heter den ju Thundersteel. Tufft som satan.

Flying ColorsSecond Flight: Live at the Z7. Mike Portnoy, Neal Morse och några andra inte helt kassa gubbar lirar progrock och gör det svinbra. Flying Colors är varken särskilt tunga eller hårda men vad gör det när musiken är så bra och talar för sig själv? Detta är en högkvalitativ liveskiva som visar gruppen i deras esse och något som bör kollas upp av alla.

Skivinköpsrapport slut.

Djupdykning i promolådan

Projekt CD-förvaring pågår för fullt och mitt i allt sorterande och bläddrande bland cd-skivor så hittade jag min lilla låda där jag samlat mina promoskivor.

IMG_6376

En del av dom är från tiden då jag skrev för webzinet Metal Mayhem och en ännu större del är köpta i diverse begagnatbutiker, trots att det uttryckligen står på 99% av promosarna att dom inte är till salu. En sådan hemsk förbrytare är jag. Kvalitén på musiken på dessa skivor varierar kraftigt. Mycket är helt ok, en hel del är ren skit och ett fåtal är riktigt bra. Och bland dessa få men naggande goda plastbitar har jag valt ut tre som jag tycker är värda att nämna och som dessutom har en gemensam nämnare.

IMG_6382

1. Devin TownsendInfinity. En period så lyssnade jag väldigt mycket på Herr Townsend och Infinity tycker jag är bland det mest intressanta han har spottat ur sig. Allt är relativt skruvat men samtidigt stundtals väldigt lättlyssnat och poppigt. Och ibland helt tvärtom. Det är därför jag verkligen gillar Infinity, det är Devin Townsend på sitt allra spexigaste humör. Tyvärr så tycker jag inte att hans musik är lika intressant längre och har nästan slutat lyssna helt på det han släpper. Då är det tur att Infinity och dom andra tidiga skivorna med Devin finns.

2. Pain Of SalvationOne hour by the concrete lake. Min första kontakt med gruppen och i mitt tycke det bästa dom gjort tillsammans med Remedy Lane. Härligt progressivt, hungrigt och lekfullt. Daniel Gildenlöws sång är en av skivans höjdpunkter och det är inte svårt att förstå varför han får vara med och hänga med grabbarna i Flower Kings och Transatlantic. Därför är det synd och skam att Pain Of Salvation tappat greppet dom senaste åren och blivit ganska ointressanta i min mening.

3. ThresholdHypothetical. En höjdpunkt i engelska Thresholds diskografi. Innehåller höjdarlåtar som The ravages of time och Long way home och är en uppvisning i hur man framför progressiv metal utan att fastna i onaniträsket. Karl Groom är en gitarrhjälte lite i det fördolda och Andrew ”Mac” McDermott sjunger med fantastisk känsla i rösten. Och nästan lika tragiskt som att Mac gick bort för några år sedan är att Threshold är inne i en långvarig formsvacka som jag verkligen hoppas att dom hittar ut ur. Kanske redan i år då dom är på gång med nya skiva.

Ja den gemensamma nämnaren är ju naturligtvis den gamla klassiska sanningen: det var bättre förr. Då stänger vi locket på lådan för den här gången och önskar en god kväll, morgon eller vad det nu må vara.

50000 låtar

För inte så längesedan bröt jag igenom 50000-vallen. 50000 ”scrobbles” på Last.fm, 50000 genomlyssnade låtar. Ingen jättemängd om man jämför med dom som ”scrobblar” mest på Last.fm men för mig personligen en liten milstolpe och det är ju lite kul att se vad man har lyssnat på framför datorn sedan januari 2007. För det är främst vid datorn som jag lyssnar på musik. Stereon står för kanske 10-15% av den totala lyssningstiden medan datorn snor åt sig resten. Bilen då? Tyvärr så lyssnar jag bara på radio i bilen för ljudet är uruselt och duger inte till något annat.

Hur ser då 6 års musiklyssnade ut? Jo topp 10 är som följer:

  1. Nile. 984 spelade låtar. En av mina absoluta favoritgrupper och som tack vare förra årets fenomenala platta gjorde ett rejält ryck i toppen.
  2. Symphony X. 663 spelade låtar. Gammal favorit som alltid får plats i spellistan. Tillhör toppskiktet inom den progressiva metallen även om formen inte är på samma megahöga nivå idag som för 10 år sedan.
  3. Azarath. 634 spelade låtar. Polsk dödsmetall som det lyssnades intensivt på för några år sedan. Lyssnar fortfarande på dom titt som tätt men inte alls lika mycket.
  4. Immolation. 550 spelade låtar. Många plays tack vare fantastiska Majesty and Decay från 2010 men dom ser ut att kunna klättra nu när Kingdom of Conspiracy ligger på hårddisken.
  5. Demonical. 493 spelade låtar. Svensk kvalitetsdöds som alltid är välkomna i lurarna. Ny skiva kommer i år.
  6. Infected Mushroom. 455 spelade låtar. En kvarleva från tiden då jag lyssnade på elektronisk musik som mest. Händer väl att dom spelas men det är väldigt sällan.
  7. Devin Townsend. 421 spelade låtar. Även detta något av en kvarleva från några år bort. Gamle Devin lirades frekvent förr men hans senaste plattor har jag inte riktigt fastnat för så det blir inte lika ofta längre.
  8. Rush. 419 spelade låtar. Insåg Rushs storhet ganska sent och har därför inte ackumulerat så många plays som dom förtjänar. Fantastisk grupp även om deras bästa grejer är 30-40 år gamla.
  9. Enslaved. 403 spelade låtar. Hmm…lite utav ett mysterium. Enslaved är bra men inget jag rankar lika högt som många grupper som ligger efter dom i min statistik. Borde alltså inte ligga så här högt men gör det ändå.
  10. Primordial. 390 spelade låtar. Inte mer!?! Här måste lyssnas mer. Primordial är grymma!

Är som sagt lite förvånad över vissa gruppers placeringar. Känns som om att jag har lyssnat dubbelt så mycket på Primordial jämfört med Enslaved men det har jag tydligen inte. Och att Infected Mushroom fortfarande håller fast vid topp 10 är imponerande med tanke på hur lite jag lyssnat på dom under dom senaste åren.

Jahopp, nä det är väl bara att bokföra detta till handlingarna och ”scrobbla” vidare till 100000 lyssnade låtar. Mitt användarnamn på Last.fm är förövrigt GalacticKiller och någon skulle vilja bli polare där. Över och ut.

Najl! Numba wan!

Najl! Numba wan!