En skiva ur arkivet (Del 12)

När jag åkte hem med bussen från företagets julfest i fredags så passade jag på att använda min nya telefon som så kallad Freestyle. Jag drog igång Spotify och valde min spellista med hård musik. Det kom lite Behemoth, det kom lite Dying Fetus och lite allt möjligt blandat. Men en låt fick mig att reagera lite extra. Nämligen Morbid Angels God of Emptiness. Jag satt där och tänkte för mig själv: ”jävlar vilken bra platta Covenant är, varför lyssnar jag knappt på den nu för tiden?”.  Och svaret på det vet jag faktiskt inte. Men en gång för längesedan så var detta skivan med stort S för mig. Jag kommer ihåg att jag köpte den begagnad tillsammans med Bolt Throwers IVth Crusade på Dolores i Göteborg. Och inget ont om den skivan men mot Covenant har den inte en chans.

Som kanske bekant så börjar skivan ursinnigt med dubbelkaggeorkanen Rapture och avslutas med långsamma, tunga mästerverket God of Emptiness. Mellan dom två låtarna så har man fått njuta av Morbid Angel-favoriter som World of Shit (The Promised Land) och The Lions Den. Ja jösses vilken skiva. Och inte blir det sämre av att Trey Azagthoth, Commando Sandoval och Dave Vincent lirar som dom dödsmetallgudar dom är.  Covenant är verkligen ett av dödsmetallens mest lysande alster och Morbid Angels bästa platta genom tiderna (Altars of Madness är överskattad) och ett måste i var mans och kvinnas samling. Betyg: 9 av 10 (en poängs avdrag för lite onödiga Nar Mattaru).

Morbid Danger!