Musik att se fram emot 2019

Sitter här med en rykande kopp kaffe, lyssnar på helt nya Astrophobos-skivan och funderar på vilka skivor som kommer att släppas under 2019. Vad finns det att se fram emot?

Om vi börjar med det som ligger någon månad eller två bort så är det nya alster från grupper som Misery Index, Nordjevel och naturligtvis Dream Theater som jag ser fram emot att lyssna på. Misery Index och Nordjevel för att de har jävligt stabila (om än olika långa) diskografier sedan tidigare och Dream Theater för att jag är nyfiken på hur de har styrt skutan sedan urtråkiga mastodonten The Astonishing.

Sedan så släpper ju svenska Diabolical en ny platta den 15:e februari och veteranerna i Evergrey släpper sitt album The Atlantic redan den 25:e januari. Inte lika intressant i mina ögon kanske men vem vet? Kanske är jättebra.

Och vi får ju inte glömma supergruppen Vltimas som släpper sin skiva Something Wicked Marches In i slutet av mars. Flo Mounier (Cryptopsy), Rune Eriksen (ex-Mayhem) och ingen mindre än Dave Vincent (ex-Morbid Angel) har slagit sina skallar ihop och gjort en skiva. Kommer antagligen bli ganska mediokert som sådana här projekt ofta blir med grabbarna får gärna motbevisa mig.

Längre fram då? Ja säg det. Jag har ingen direkt koll men jag räknar kallt med att Nile släpper en ny skiva under året efter som de är eller precis har varit i studion och spelat in. Och att nästa del i Michael Romes soloprojekt också dyker upp känns självskrivet, något annat vore konstigt. Och på tal om Michael Romeo så slutar man ju aldrig att hoppas på en ny Symphony X-platta men eftersom de ska ut på Europa-turné i år så lär väl det dröja. Men det är ju inget att vara ledsen över då man äntligen ska få se en av sina absoluta favoritgrupper live igen.

Nä. Tillbaka till kaffet och Astrophobos.

Kan Spock’s Beard kanske vara något?

Sitter och smuttar lite på en kopp te och lyssnar på Spock’s Beard på första gången på…ja säg knappt 20 år eller så. Inspirerad av min kära bloggkollega (som nyss köpt bandets nya skiva) så har jag gått och köpt mig deras senaste samlingsplatta The First Twenty Years på vinst och förlust. Lite för att verkligen få testa på det där bandet som jag hörde för första gången när de var förband åt Dream Theater, när dessa besökte Solnahallen i början av 00-talet. Faktum är att det där faktiskt varit mitt enda möte med gruppen fram till nu. Och det lilla jag minns av spelningen är att de inte alls var min kopp te då och att keyboardisten brände av ett solo där han mosade på med hela armen på tangenterna.

Har saker och ting då ändrats över dessa år? Har min ganska snart 40-åriga hjärna ”mognat” får att kunna uppskatta Spock’s Beards progressiva tongångar eller är den fortfarande hårdkodad för att bara kunna absorbera råbarkad döds, svartmetall och vissa utvalda få inom den progressiva genren? Vet ej men något måste ha hänt för jag gillar det mesta av det jag hör. Ibland är det lite för mycket ”progg-mys” och ”lattjo-lajban-Beatles” över det hela men överlag så är det faktiskt riktigt bra. Man hör ju verkligen hur sjukt bra musiker man har att göra med och låtarna håller glädjande nog ihop väldigt bra utan att flumma iväg allt för mycket. Så detta har artat sig till att bli en mycket positiv överraskning.

Betyder detta att jag kommer springa iväg ut på stan (eller snarare nätet) och beställa allt jag kan komma över med bandet? Nej det tror jag inte. En dubbel-cd med Spock’s Beard känns faktiskt väldigt lagom och jag nöjer mig för tillfället med det. Men jag är absolut inte främmande mot att köpa en CD med bandet om det skulle dyka upp någon i en begagnat-låda någonstans.

spockenbeardururu

Bäst musik 2016

Ser man på. Ännu ett år är på väg att ta slut vilket ju betyder att det är dags att damma av den gamla trotjänaren topp-10-listan och presentera de skivor som just jag tycker har varit bäst. Precis som förra året så anser jag att det har varit ett riktigt bra år för hård musik och jag har nog köpt fler skivor i år än vad jag gjort på väldigt länge. Jag har även haft mer tid och ro att sitta och verkligen lyssna på musik vilket jag tycker är väldans trevligt. Ingen skiva har dock varit sådär solklart bäst, vilket har varit fallet tidigare år när t.ex. Symphony X och Tribulation har tagit hem titeln, utan det har i år varit mer jämnt skägg.

Men innan det är dags att sätta tänderna i årets topp-10 så mjukstartar vi med lite annat smått och gott från 2016.

Årets EP: Cadaveric FumesDimensions Obscure. En varierad och intressant liten EP med ett band som jag kommer att hålla ögonen på i fortsättningen.

Årets demo: MalignerDemon och Sources/t. Delad seger här eftersom dessa två är de enda demos jag lyssnat på under året och båda är riktigt jäkla bra, om än ganska olika.

Årets Göteborgare: ArmoryWorld Peace…Cosmic War. Spejsad Speed-Metal från Hising-Island. Opolerat och rått, precis som en debutskiva skall vara.

Årets besvikelse: Dream TheaterThe Astonishing. Brutalt kompetent musicerande på en alldeles för mastig dubbelskiva som jag snabbt tappade intresset för. Bättre lycka nästa gång Herr Petrucci och gänget.

Årets ”man lever på hoppet”: OpethSorceress. Första smakprovet var ganska lovande men efter att Opeth släppt ytterligare låtar för förhandslyssning så förstod jag tämligen omgående att gruppen fastnat allt djupare i tråk-prog-träsket och allt hopp var ute.

Årets omslag: In MourningAfterglow. Jag kan inte påstå att jag lyssnat så jättemycket på själva skivan men omslagets fyrtorn omringat av en brun/orange storm är fortfarande lika vackert.

Årets återkomst: Dark TranquillityAtoma. Kanske ingen återkomst i ordets rätta bemärkelse utan mer för mig personligen, då jag tappade intresset för gruppen strax efter de släppte Projector 1999. Riktigt starkt album (med två toppenbonusspår på deluxe-utgåvan).

Årets upptäckt: Archgoat. Köpte deras senaste skiva The Apocalyptic Triumphator (2015) efter att ha läst mycket gott om både den och gruppen. Och Satan vilket grymme-mangel dessa ockulta finnar prånglar ut! Har snurrat extremt mycket under året.

Då så. Nu var det då äntligen dags för huvudnumret och vi börjar på plats 10 och arbetar oss stadigt upp mot Årets bästa skiva 2016.

10. Grand MagusSword Songs. Ännu en arbetsinsats från Sveriges egna Manowar. Långt ifrån deras bästa men fortfarande bra nog för min topp 10.

9.  Blood Incantation –  Starspawn. Lång EP eller kort fullängdare? Äh, Blood Incantation manglar ju fram skitskön rymd-döds så vem bryr sig? Det räcker ju så bra så.

8. VredehammerViolator. Det tog några försök men tillslut så ville det sig för Vredehammer och de levererade sin klart bästa skiva hittills.

7. HeavydeathIn Circles We Die. Långsamt, malande och framförallt TUNGT. Man må tycka vad man vill om deras namn men deras musik talar för sig självt.

6. StillaSkuggflock. Nordiskt avskalad Svartmetall. Inte lika direkt som fenomenala föregångaren Ensamhetens Andar men minst lika bra.

5. NordjevelNordjevel. Årets bästa melodiska Black Metal-pisk med en frenetisk Fredrik Widigs på trumpallen. Snabbt och välproducerat.

4. Hail Spirit NoirMayhem In Blue. Efterlängtad uppföljare från mina favorit-greker och även om det inte är riktigt lika bra som Oi Magoi så är jag grymt nöjd med vad de har presterat.

3. AnciientsVoice Of The Void. Anciients växlar upp efter sin ruggigt starka debutskiva och jag sticker ut hakan och säger att denna skiva är ännu bättre. Något mer svårtuggad kanske men hav tålamod ty detta är top-notch.

2. HakenAffinity. Det har inte blivit så värst mycket progressiva tongångar för mig i år men när Haken slår till igen efter suveräna The Mountain så är det bara buga sig inför dem och kapitulera. Så snyggt, så genomarbetat, så otroligt bra.

1. Chthe’ilistLe Dernier Crépuscule. Smack! Slog ner som en fulladdad blixt tidigt under året och jag fullkomligt älskade det så snart jag hört det atmosfäriska introt gå över i det brutala öppingsspåret Into The Vaults Of Ingurgitating Obscurity. En konstant lyssningpartner under våren och även om kärleken svalnat något sedan dess så blossar den upp så fort jag drar igång skivan. Årets bästa skiva 2016, inget snack.

kutilist

Så där ja. Då var året 2016 summerat och redo att läggas till arkivet. Ett riktigt bra år! Nu blickar vi med spänning fram emot 2017 och nya skivor med bland andra Immolation, The Great Old Ones och kanske Pain of Salvation (ska ju tydligen vara en återgång till tidigare tongångar). Vi hörs!

Nya skivor i regnet

Regn, regn och åter regn. Klassisk svensk sommar är vad som serveras här på västkusten. Då finns det inte så värst mycket att göra för att känna sig på bättre humör än att spela brädspel, lira TV-spel och…köpa begagnade CD-skivor! Med tillhörande lyssning naturligtvis.

nyaskivor160712

Det har blivit ett gäng på bara några få dagar nu. Discogs (farligt ställe) och Andra Långgatans Skivhandel i Göteborg är de skyldiga. Vänster till höger är följande:

SlaegtBeautiful and Damned. Dansk grupp som är en ny bekantskap för mig. Spelar någon slags Blackifierad Heavy Metal och det går hem hos mig. En mycket bra EP.

BölzerAura. Bölzer var väldigt i ropet för ett par år sedan och det var Aura som fick snöbollen i rullning om jag inte minns fel. Bra döds men hade nog hoppats på att det skulle vara lite bättre med tanke på all hype, nu när jag äntligen kollat upp Bölzer. Tufft namn har de ändå.

Grotesque In the embrace of evil. Göteborgska ultraklassiker samlade på en skiva och nu skall jag erkänna en sak: jag har inte lyssnat på en ton från Grotesque förrän nu. Och då ägde jag ändå en t-shirt med bandet under mina tonår. Men musiken är inte desto mindre bra för det och detta kommer jag lyssna på fler gånger.

MardukDark Endless. Stabil debutskiva men Marduk skulle ju blir så väldigt mycket bättre redan på de efterföljande skivorna. Men ändå kul att ha när man som jag försöker att ha en någorlunda komplett diskografi med bandet.

MardukPanzer Division Marduk. Ett gäng skivor efter Dark Endless så är det full fart och fläkt som gäller och jag gillar det. Har haft skivan på LP sedan den släpptes men det känns bra att komplettera upp med ett exemplar på CD. Mycket bra skiva om man är sugen på rens.

NominonDiabolical Bloodshed. Fy satan vad bra detta old-school mangel är! Nominon är en till sådan där grupp jag känt till hur länge som helst utan att ha hört. Men när jag av någon anledning ändå köpte LP-versionen av skivan som kom tidigare i år så vart jag helt såld och därför måste man ju ha en CD att spela också.

Cradle of FilthThe Principles of evil made flesh. Ha ha. En grupp som alltid varit mer lustiga att beskåda än bra att lyssna på men faktum är att deras första skivor är fan inte dumma alltså. Är mycket nöjd med att äntligen fått tummen ur och köpt denna vampyr-teater-historia till samlingen.

Dream TheaterLive at The Marquee. Ännu en klassiker som väl knappast behöver någon presentation? Vet inte riktigt varför jag inte köpt denna liveskiva tidigare men nu är gärningen gjord. Världens mest kända progmetalgrupp i deras tidiga dagar och det är både råtight och råbra.

Moonsorrow – Varjoina kuljemme kuolleiden maassa. Moonsorrow fortsätter att övertyga och jag fortsätter att köpa deras skivor, om än i en väldig oordning och i ett väldigt lågt tempo. Det är finskt, det är vemodigt, det är kallt, det är bra.

Så det var allt. Men fler skivor är på ingång så det börjar väl så smått dra ihop sig till ett nytt avsnitt i min pågående serie Vinylhörnan. Vi ses då, eller kanske tidigare.

Halva musikåret har passerat

Och det vanliga året också. Tiden går fort när man har roligt. Och till skillnad mot förra året så känns det som om jag bitvis har haft en hel tid tid att lyssna på både ny och gammal musik. Precis som vanligt så är det en del plattor som köpts, lyssnats på någon enstaka gång och sedan hamnat i ”lyssna mer någon annan gång-högen” men samtidigt är det faktiskt ett överraskande stort gäng skivor som fått en riklig andel lyssning tilldelad sig. Och den där skivspelaren som inköptes i början av året har väl inte gått extremvarm direkt men jag känner ändå att den bidragit till ett stärkt musikintresse, för att inte säga samlarintresse. Kul.

Vad från första halvåret 2016 är då värt att nämna enligt mig? Ganska mycket faktiskt:

Halvårets Singel: SportlovAska. Visst är den mer kul än bra, men ändå bra. På riktigt. Svårt att förklara. Oavsett så är det skoj att de gamla lustigkurrarna släpper nytt.

Halvårets EP: Cadaveric FumesDimensions Obscure. Svårt val då även Gorguts och Gruesome släppt starka små godingar under våren men franska Cadaveric Fumes vinner med en noslängd.

Halvårets samlade verk: MordbrandHymns of the Rotten. Värmlänningarna samlar smått och gott från tidigare EPs, splittar och singlar vilket blir en mycket mustig gryta av stinkande död. Och ny skiva är också på gång. Smaskens.

Halvårets kärlek vid första lyssning: Chthe’ilistLe Dernier Crépuscule. Oj vad kär jag blev när denna dödskaramell slog ner tidigt i år. Nu har väl kärleken lagt sig något men rackarns vilken bra skiva det är.

Halvårets progressiva: HakenAffinity. Ännu en stark platta från Haken. Allt är otroligt skickligt, snyggt och gjort med känsla. Det är bara att applådera.

Halvårets Black Metal: NordjevelNordjevel. Nope. Varken Uada eller Hyperion rår riktigt på det svarta smisk som Nordjevel dundrar ut med sitt självbetitlade verk. Ge mig en uppföljare nu tack!

Halvårets Manowar: Grand MagusSword Songs. Ok då, den är inte lika bra som några av deras tidigare skivor men Grand Magus är alltid Grand Magus. Och ibland är det ju så förbenat gott med kött, potatis och brunsås.

Något mer? Ja det senaste med Ihsahn, Moonsorrow, Brutality, Wormed och Zhrine är bra. VredehammerVale of Pnath och Obscura sitter också som de ska. Oj så mycket bra musik och jag har garanterat glömt/missat hur mycket bra som helst. 2016 har börjat mycket bra helt enkelt, hoppas det håller i sig.

Vi avslutar med något mindre glatt.

Halvårets besvikelse: Dream TheaterThe Astonishing. Gäsp.Vad håller ni på med grabbar? Det var inte mycket kul jag hittade här under mitt spelunkande med ljus och lykta. Kanske borde jag ge skivan en ny chans någon gång men det blir inte snart, så mycket är säkert.

Snart dags för en ny skiva med Haken

Snyggt, dynamiskt, intressant. Så skulle jag vilja beskriva det senaste smakprovet The Endless Knot, taget från Hakens kommande skiva Affinity. Gruppen verkar inte vilja stanna och stampa utan utvecklar sitt progressiva sound i små steg för varje skiva de släpper och efter höjdare som Visions, The Mountain och nu senast EPn  Restoration så verkar Affinity gå i lite mer elektroniska och moderna spår. Bandet säger själva att de har inspirerats av 80-talet vilket absolut inte är mig emot då det som väl alla vet är det bästa årtiondet. Jag försöker fortfarande att hämta mig från chocken efter floppen som var Dream Theaters senaste skiva och jag gissar att Affinity är rätt anti-chock-medicin. Kanske rent av årets skiva i genren?

Affinity fick det fina betyget 8 av 10 i senaste numret av Sweden Rock Magazine och jag har självklart ett exemplar av den limiterade dubbel-CDn bokat sedan en tid tillbaka. Affinity släpps den 29:e april via pålitliga skivbolaget InsideOut och finns utöver dubbel-CD också som vanlig CD och dubbel-LP.

The Astonishing – årets första besvikelse?

Det verkar tyvärr inte bättre än att Dream Theater startar året med att bjuda på en sådan. Efter ett gäng genomlyssningar så är det fanimej inte mycket av den musik som finns på detta övergräddade dubbelalbum som går hem hos mig. När de två timmarna som albumet tar på sig för att spela klart har passerat så känns det som om man har lyssnat på någon sorts identitetslös samling med slätstrukna ballader. Det finns i stort sett bara EN låt på hela albumet som jag tycker om och som är någorlunda intressant och det är A New Beginning. Men vilken tid det tar innan man kommer dit om man lyssnar från början! Så mycket fluff man måste ta sig igenom. Och för att inte tala om Jordan Ruddess störiga syntar som går en på nerverna tämligen omgående. Kevin Moore, var är du?! Kom tillbaka!

Synd och skam är vad det är för det kändes ändå som om Dream Theater hade något stort på gång efter att ha ryckt upp sig efter halvtrista A dramatic turn of events med sitt självbetitlade album som kom 2013. Men så är alltså inte fallet, i alla fall som det verkar just nu. Jag skall ge The Astonishing några chanser till och jag skall framförallt sätta mig ner med texthäftet i hand nästa gång och se om det kanske gör någon skillnad när man hänger med i storyn som bandet byggt hela skivan runt, hur klyschig den än må vara.

dream-theater

Skäms på er Dream Theater. Byt ut alla utom John Myung.

MegaProgMåndag

Hur mycket prog kan det bli en blöt och slaskig måndag som denna? Jo det kan bli jävligt mycket prog när dagens postleverans ser ut så här:

DSC_0020

Ni ser själva. Det blir ju nästan inte blir mer progressive än så här. Jag menar först så har vi ju inget mindre än Dream Theaters nya fläskiga dubbelskiva The Astonishing. Dryga två timmar(!)  av bombastisk konceptmusik där John Petrucci och gänget verkar haft allt annat än less is more som motto. Detta blir antingen en råflopp eller något riktigt mustigt som man vill avnjuta igen och igen. Bara tiden och John Petruccis skägg kan utvisa resultatet.

Borknagars Winter Thrice är härnäst och här kan man väl återigen vänta sig en stabil dos progressiv svartmetall från den närmast all-star liknande gruppen. Nu har jag inte hört exakt allt med Borknagar men det jag har hört med dom är riktigt, riktigt bra och efter senaste toppenskivan Urd så är förväntningarna på topp och den ända vägen är ner.

The Mute Gods skiva Do nothing till you hear from me är faktiskt ett köp där jag inte har en aning om vad jag har att vänta. Jag såg helt enkelt att det var Marco Minnemann som trummade på skivan och det räckte för att den skulle åka ner i kundkorgen. Så nu återstår bara att höra om jag gjort året första felköp eller om jag belönas för mitt våghalsiga köp. Jävligt edge om jag får säga det själv.

Slutligen så har vi en färsk samling med hela fem skivor signerade den alldeles fantastiska svenska progorkestern Beardfish. +4626-Comfortzone var kanske som bekant en av förra årets stora höjdpunkter så när jag såg att den här samlingen var på gång så var det bara att boka. Vad jag förstår så är skivorna Mammoth och The Void två höjdare och övriga tre är säkert ingen skit det heller.

Så är det. Musik är kul. Och ibland progressiv.

Så här tycker jag om detta III

Fredag. Alltid lika trevligt. Helgen knackar på och frestar med förhoppningsvis lite ledighet och avkoppling. Och av ingen anledning alls (utöver kanske det faktum att det just är fredag) så tänkte jag skriva ner lite åsikter, tycken och synpunkter jag samlat på mig under veckan.

  • Dream Theater släppte igår sitt andra smakprov från kommande konceptskivan The Astonishing (släpps på fredag nästa vecka). Låten heter Moment of Betrayal och i likhet med The Gift of Music så är det en ganska småtrist och intetsägande låt. Den följer ungefär samma musikaliska mönster som The Gift of Music och låter som ett Dream Theater som skrivit en låt efter sin egen standardmall. Inte dåligt på något vis men samtidigt inget som får mig att se fram emot The Astonishing direkt. Kan det vara så att Dream Theater bränt allt sitt kreativa krut på själva albumkonceptet istället för att lägga det på låtskrivandet?
  • Premiären av Star Wars Episod 8 flyttas fram från maj 2017 till december 2017. Ett bra drag anser jag för Star Wars + juletid var en riktigt lyckad och mysig kombination. Förhoppningsvis så ger detta drag mer tid åt filmskaparna att fila på manus och annat så att Episod 8 blir så bra den bara kan. Naturligtvis kommer det bli kämpigt att vänta ännu längre på att se vad som händer med Ray, Finn, Poe och de andra men vi får inte glömma fristående Star Wars: Rogue One som kommer i december i år. Det kan bli en riktig höjdare det.
  • Daredevil säsong 2 inte dyker upp än på ett tag så har jag börjat kika på två andra Marvel-serier som finns att hitta på Netflix. Dessa är Jessica Jones och Agent Carter och där jag trodde att det skulle vara Jessica Jones som skulle greppa tag om mig så är det istället Agent Carter som gjort det. Jag kommit igenom drygt halva första säsongen av serien om Captain Americas flört och den är faktiskt riktigt underhållande. Skådisarna är bra, historien är intressant och allt känns lite som en klassisk deckare från tidsepoken där serien utspelar sig dvs 40-talet. Jessica Jones är absolut en bra och intressant serie det med men det är något speciellt med 40-talets estetik som tilltalar mig och därför är det Agent Carter av dessa två som kommer få större delen av min uppmärksamhet kommande tiden.
  • Medal Of Honor: Warfighter till PS3 var ett av denna månadens ”gratis”-spel på Playstation Plus. Jag testade lite igår och för att hålla mig kort så säger jag bara: undvik denna bruna och stentrista soppa. Blä.

Det var allt. Trevlig fredag.

Så här tycker jag om detta II

En vecka som i stort sett bara ägnats åt att arbeta (och jobba över) samt att vara sjuk är på väg att ta slut. Just nu sitter jag och kallsvettas, tycker lite synd om mig själv och tänkte att jag skulle plita ner lite åsikter om diverse saker som hamnat i mitt blickfång och pockat på uppmärksamhet under veckan som passerat.

  • Dream Theater har släppt en låt från kommande skivan The Astonishing (släpps i januari). Låten heter The Gift Of Music och är ett fyra minuter långt, småtrevligt men lite anonymt stycke musik som inte gör något större intryck på mig. Det är lite klämkäckt sådär med lite extra bakgrundskör pålagt, John Petrucci gnider fram ett standardsolo samtidigt som resten av bandet meckar till det lite mot slutet. ”Dugligt” blir mitt betyg.
  • Hatpastorns Likpredikan blir bok. Den oftast väldigt lustiga och läsvärda bloggen Hatpastorns Likpredikan skall tydligen få en spin-off i form av en bok med diverse suspekt innehåll. Enligt bloggen blir det evighetslångt förord, en blandning av gammalt och nytt material från åren som gått samt lite annat gött. Boken ges ut av Krutdurk Förlag och hos det eminenta skivbolaget Nordvis går det just nu att boka ett av 666 exklusiva, signerade exemplar. Missa inte.
  • Det första DLC-paketet till Star Wars: Battlefront släpptes i tisdags. Battle Of Jakku heter det och jag har inte hunnit ladda ner det och har således inte testat det ännu. Men jag har kollat på lite klipp på nätet och det verkar väldigt mäktigt, speciellt när en Super Star Destroyer brakar rätt ner i planeten. Även intressant att få lite information (om än bara en gnutta) om vad som hände ganska precis efter Return Of The Jedi nu när klassiska böcker som Thrawn-trilogin nu inte längre är del av den officiella Star Wars-tidslinjen.
  • En av få fördelar med att vara hemma och vara sjuk är att man får tillfälle att se på film om man vill. Det ville jag och har därför kikat på tre filmer under dagen: Nightcrawler med Jake Gyllenhaal, som visade sig vara en riktigt bra film, precis som ryktet gjorde gällande. Gyllenhaal glänser i sin psykopatiska roll och filmen blir mot slutet riktigt spännande. 4/5 i betyg. En film som inte levde upp till sitt rykte var Babadook. En ganska typisk skräckfilm som inte gjorde mig särskilt rädd. Ett intressant ”monster” får man väl erkänna att filmmakarna skapat men annars var filmen högst ljummen. 2/5. Bättring blev det i The Guest. En liten homage till 80-talets thrillers där soundtracket sticker ut som en av höjdpunkterna. Jag hade gärna sett att filmens skurk hade ett lite mer skruvat ursprung men annars var The Guest riktigt underhållande. 3+/5.

Sådär. Lite tankar om lite allt möjligt. Take it or leave it. Ha det!

Två progressiva pärlor

progressivepearls

Pain of Salvation och Dream Theater. Två giganter inom den progressiva metallen (även om Pain of Salvation väl tappat en del på senare tid). Grupper som knappast behöver någon ingående presentation och vars två bästa alster jag nu skaffat på vinyl. Awake kan dock vara näst bäst för ibland så föredrar jag Images and Words, det beror lite på dagsformen känns det som.

Vad vill jag då ha sagt med detta? Inte så mycket mer än att jag tycker att alla som mot förmodan missat dessa skall kolla upp dem snarast möjligt. Detta är två skivor fyllda med högkvalitativ musik framförd av fantastiska musiker.

John Petruccis skägg

Vad fan har den solsläckande Dream Theater-gubben gjort?

john petruccis skägg

Det ser ju ut som om han har gått till närmsta skämtbutik och köpt sig ett lösskägg. Ja ja, han har ju en väldans massa elektronik bakom sig och en schpetzialgitarr med Ernie Ball-strängar på så allt är väl som det ska antar jag. ”Guitar!” som en av Tardy-bröderna sade en gång.

Nästan gratis progdöds

Serdce från Vitryssland spelar progressiv metal i ungefär samma skola som Cynic gjorde på den goda gamla Focus-tiden. Dock inte lika mycket robotröst och snack om Veil of Maya. Istället så bjuds man på en hel del finstämda pianopassager och annat trevligt av det mer orkestrala slaget. Och lägg på lite Dream Theater så blir det en angenäm och högst lyssningsbar mix.

Serdces finska skivbolag Blood Music tycker det är en toppenidé att lägga ut deras senaste skiva Timelessnessbandcamp för ”betala-vad-du-vill-pris” och jag kan väl inte göra så mycket mer än att hålla med om det. Jag tycker att det lätt var värt att slänga ut en 50-lapp då Timelessness är en riktigt vass skiva som förtjänar din uppmärksamhet och…tid.

Uppsamlingsheat

Julklappar, födelsedagspresenter och julklappspengar har genererat i något som kan liknas vid ett musikaliskt uppsamlingsheat anno 2013.

DSC02309

Ett gäng plattor som jag missat under det gångna året har hamnat i samlingen på ett eller annat sätt och nu känns det verkligen som om att jag kan säga hej då till 2013 för tillfället. Nu är det blicken mot 2014 som gäller.

Tyvärr så har jag inte hunnit lyssna in mig särskilt mycket på någon av skivorna men jag vill ändå nämna Black Trip och Enforcer som är riktig jävla ”dricka öl-hårdrock”. Mycket kul att lyssna på och faktiskt ganska uppfriskande efter ett år där det mest har lyssnats på diverse blodig dödsmetall och ond svartmetall.

Delårsrapport 2013

rapport1986

Snart så har halva 2013 passerat och det har blivit dags att plocka ut fem skivor som jag tycker varit extra bra detta första halvår. Hittills i år så har jag köpt ca 40 skivor och utav dom så är 20 st släppta 2013. Merparten av dom 20 är mer eller mindre bra men det bara ett fåtal som enligt mig är sådär riktigt, riktigt bra och bara en enda som är helt fantastisk. Fast jag får väl erkänna att jag lyssnat på vissa skivor alldeles för lite och det är ju inte helt otroligt att någon av dom hoppar upp på min interna rankinglista. Men så här ser alltså min Topp 5 ut just nu:

  1. TribulationThe Formulas of Death. Inte helt överraskande kanske så är Tribulations senaste skiva högst upp på listan. Fyyy faaan vad bra den här skivan är. Jag lyssnar fortfarande på den med jämna mellanrum och då helst den helt fantastiska 10-minuterslåten Suspiria. Skulle inte förvåna mig ett dugg om den här skivan hamnar högst upp på årsbästalistan i år.
  2. HumanflyAwesome Science. Nästa grupp på listan är helt ny för mig och deras Awesome Science tog mig verkligen på sängen med sin sköna, proggiga rock. Definitivt en grupp som jag kommer att fortsätta att följa även om deras namn kanske är lite i ostigaste laget.
  3. SuffocationPinnacle of Bedlam. Jösses vilket comeback från veteranerna! Deras senaste skivor har inte varit mer än ok och ganska småtrista men i år så bara dom drämmer till med den stenkross som är Pinnacle of Bedlam. Bra jobbat!
  4. ImmolationKingdom of Conspiracy. Ytterligare en stabil skiva från Immolation. Tyvärr hittills inte lika bra som käftsmällen Majesty and Decay men som sagt: stabil på en allmänt hög nivå.
  5. Darkened Nocturn SlaughtercultNecrovision. Ännu en helt ny bekantskap som visar att Tyskland ständigt är ett land att räkna med när det gäller Black Metal, även om dom aldrig kommer att få samma status som sina nordiska kollegor. Bra kompositioner toppas av en sånginsats från sångerskan Onielar som inte går av för hackor.

Andra skivor värda att nämna: Defeated SanityPassages into Deformity, CenturianContra Rationem och KryptsUnending Degradation är alla tre väldigt trevliga dödsmetallplattor. Detsamma gäller WormedExodromos och Corpus MortaleFleshCraft som ganska nyligen införskaffades. Kul att Death Metal fortfarande är en levande och intressant genre.

Annars så behöver Colossus hypade Wake mer speltid, den har inte kommit upp i sin fulla potential. Eller så har den det och är därmed bra men inget som får mig att hojta ”Wow!”. Mer speltid behöver också Leprous färska platta Coal. En skiva som jag har väldigt höga förväntningar på men bara lyssnat på en gång hittills. Skäms på mig.

Allt som allt så har det varit ett bra första halvår och nästa lovar bra redan nu i augusti då Watain, Demonical och Gorguts släpper nytt. Och längre bort på horisonten väntar bland annat Satyricon och Dream Theater på att visa vad dom går för. Smaskigt värre.

Backtracking del 6: Dream Theater – Octavarium

Octavarium (släppt år 2005) är ett album med dold agenda, man anspelar på den musikaliska termen oktav vilket är den åttonde tonen i en skala. Därför har albumet också väldigt passande åtta låtar och varje låt är skriven i en tonart som efterföljer den föregående tonen i skalan.

Jag ställer mig lite kluven till denna skiva. Å ena sidan har den en viss fräschör, klatschiga refränger och tunga gitarriff, men å andra sidan så är den, ställd mot deras storverk, simplare på alla plan från den instrumentella virtuositeten till komplexiteten i sångmaterialet. Det är mer lättillgängligt, rakare och med tydligare delar i varje låt enligt ”ABABBA”-modellen. Dream Theater själva hävdade att de med denna skiva ville spela in ett ”klassiskt” Dream Theater-album, och jag kan väl hålla med så långt som att man känner igen deras musikaliska språk ganska lätt. Däremot saknar jag oftast mycket av det progressiva element som kännetecknar dem och framför allt saknar jag Petruccis vräksolon, som mestadels lyser med sin frånvaro till förmån för släpiga diton med ”känsla”, dvs. långsamma.

Först ut på skivan är The root of all evil som inleds med vad vi från de lokala trakterna skulle kalla ett “Seifers”-riff, för att följas av kvasi-tung musik med släpiga sångmelodier. Trots att det är ganska slätstruket så rycker det allt lite i foten när Portnoy stampar på åttondelarna och man blir inte på något vis avskräckt från att lyssna vidare.

Octavarium är det första albumet på vilket Dream Theater har använt sig av en riktig symfoniorkester. Man har tidigare haft långa orkesterinslag i sina låtar men då har det hela varit arragerat och utövat på keyboard. The answer lies within är först ut på skivan enligt det nya receptet, men tyvärr så är det en klassiskt, långsam smörhistoria och här är det dansbandstrummor och sirapssega refränger som dominerar. Det skall dock sägas att de orkestrala inslagen ger en mycket smakfull inramning till en annars menlös låt.

Direkt från sirapsskålen kastas vi vidare ner till avgrundsdjupa distortionsgrottor i These Walls som börjar riktigt häftigt med en massa dive-bombing a´la Kerry King fast då på Petruccis Music Man. Detta blir bra! …trodde jag. Direkt efter den ganska våldsamma öppningen så tas det hela ned ordentligt och blir en liten orgie i eko- och delayeffekter för att därefter följas av en ganska så vaniljsmakande refräng med stänk av fånigt standardmässiga trumm- och gitarrfills, Vilket inte alls passar in i min definition av ”progressiv”.

Det fortsätter dessvärre på detta spår och Panic Attack uppvisar precis samma mönster. Det börjar med en flashig basslinga som mynnar ut i ett riffande som ligger under deras nivå. Detta skulle kunna vara en generisk metal-låt från vilket band som helst. Nedstämt är inte lika med asgrymmhet. När skall man lära sig detta? Men så vid 2:30 smäller det helt plötsligt till och jag börjar sitta och digga på allvar! Här börjar de visa vad de går för istället för att gubbfisa ur sig 7-strängade riff och tro att saker lagar sig själv. Jag får samma uppenbarelse vid 4:30. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är men det är en nyansskillnad i musiken som gör att man helt plötsligt hajar till och börjar lyssna. Det är nog mitt största problem med denna skiva i stort; att mitt i all alldaglighet så kikar det fram lite pur musikonani som man går miste om man inte lyssnar genom hela skivan noga och analytiskt, ett åtagande som inte lockar just med tanke på skivans tidigare nämnda alldaglighet.

The sacrificed sons börjar med ett sammelsurium av ljudklipp från rapporteringen kring 9/11, mycket likt introt till The great Debate Six degrees of inner turbulence. Låten börjar sedan extremt lugnt och melankoliskt och framförallt LaBrie gör en riktigt bra insats här.Det är stämningsfullt och snyggt orkestrerat för att sedan övergå i en ytterst dramatisk och bombastisk refräng. Efter detta bjuds det på ett stycke klassiskt Dream Theater-musik, sånär som på en punkt: John Petrucci spelar inte fort. Låten återgår sedan till ursprungsformeln avslutas sedan med vad som låter som mycket ”stå-upp-trummor”. Men LaBrie sjunger bra. Mycket bra! Och även här integreras orkestern på ett sätt som inte sticker i öronen på något vis. Tänk er som Metallica använde sig av orkestern på Master of Puppets; detta är raka motsatsen.

Man kan inte låta bli att skriva om titelspåret: Octavarium, skivans mastodont som väger in på hela 24-minuter. Jag känner omedelbart kraftiga vibbar av Pink Floyd, Yes och Led Zeppelin blandat med lite Ayreon när jag lyssnar på detta spår. Här är det verkligen klassisk Dream Theater. Med mysigt vrängda sångmelodier och tonartsbyten kombinerat med en mycket intressant ljudbild så kittlar den trevligt i öronen från början till slut. Och här får vi också återse en av Dream Theaters fäblesser; att ofta sjunga ur perspektivet av en människa inlagd på ett sjukhus eller vårdinrättning av något slag, något de började med i samband med Scenes from a memory. De lyckas även i texten klämma in en blinkning till en av deras influenser Ramones. Stämningen över hela låten påminner mycket om den som råder i A Change of Seasons. Det är mörkt, det är dystert och det känns framförallt genuint. Detta är utan tvekan albumets absoluta höjdpunkt, och enligt mitt förmenande är det också endast här som de lyckas med sitt utsatta mål: Att spela in ett klassiskt Dream Theater-album.

Som jag nämnde inledningvis så kände jag mig kluven inför detta album. Detta beror troligtvis på att jag i mångt och mycket har svårt att förlika mig med att Dream Theater inte alltid är musik-tekniskt top-notch. På det stora hela har kvintetten satt samman en mycket habil och trevlig skiva, som dessutom vilar på flera bottnar och faktiskt är mycket progressiv i den meningen. Kan man släppa den inbygda förväntan att man skall bli musikaliskt bortkollrad i vart och vartannat stycke på skivan så är det ganska lätt att tycka om den här skivan. För trots att den innehåller ganska många klishéer och muskaliska banaliteter så har jag faktiskt inte tröttnat på att lyssna på den, även om jag gärna hoppar över en eller två låtar. Men den skiva som detta inte gäller?

Slutligen så vill jag, efter all skit jag gett honom under alla dessa år, ge James LaBrie en stor eloge. Det är till stora delar hans förtjänst att den här skivan faktiskt blir såpass bra som den ändå är. Octavarium representerar för mig en av hans starkaste insatser någonsin i Dream Theater. Och det satt djupt inne att att erkänna….

Betyg: 6/10

Bästa spåren:

  • Spår 8: Octavarium
  • Spår 7: Sacrificed sons

Lite fler nya skivor

Ännu en gång har den trevliga brevbäraren levererat ett litet paket med skivor. Den här gången så blev det ganska progressivt:

Dream TheaterWhen dream and day unite. Nu äntligen så har jag alla Dream Theaters studioalbum på CD. Förstår egentligen inte varför jag väntat så länge med den här skivan. Är det det lite halvsunkiga ljudet? Eller kanske det faktum att Charlie Dominici sjunger och inte LaBrie? Jag vet inte men nu har jag den iallafall. En bra skiva, lite typiskt debutspretig sådär. Ser fram emot Totenfressers avhandling om den i hans Backtracking-serie.

Old Man’s ChildSlaves of the world. Då jag börjat lyssna lite på Old Man’s Child igen, efter att ha skrivit om Ill-natured Spiritual Invasion, så blev jag sugen på att köpa en lite nyare platta med denna norrbagge. Galder gör nämligen som vanligt allt utan att lira trummor. Där hittar vi svensken Peter Wildoer, kanske mest känd för sitt trummande i Darkane och att han var en av fem trummisar som Dream Theater övervägde att värva efter att Mike Portnoy lämnat skutan.

ICS VortexStorm Seeker. Ännu en skiva jag köpt på grund att jag börjat lyssna på lite bortglömda skivor i samlingen. Borknagar åkte nämligen in i spelaren för ett tag sedan och det gjorde mig nyfiken på sångaren ICS Vortex och hans soloplatta. En skiva som blandar högt och lågt mellan en massa olika stilar, lite progg där och lite stoner där, allt naturligtvis toppat av ICS Vortex egna sköna sångstil.

Backtracking del 5: Dream theater – Systematic chaos

Ja, jag vet inte riktigt var jag skall börja gällande denna skiva. Efter flera enträgna försök att tränga igenom till pudelns kärna så står jag fortfarande som ett frågetecken inför denna runda bit plast. Det här är en DT-skiva som införskaffades tillsammans med Train of thought endast för att komplettera min DT-samling, och jag har egentligen aldrig tagit notis om något av de två albumen. Dessvärre verkar det ha funnits en anledning till detta gällande Systematic chaos.

”Vad hände egentligen när denna spelades in?” Det är en ständigt återkommande fråga. Det blandas högt och lågt på denna skiva, till synes helt utan ramverket som borde hållit ihop alltsammans. Som ett parti poker där vissa spelar med tärning, vissa med UNO-kort och andra med vanliga spelkort. Det här är enligt mig inte en ”riktig” DT-platta. Det är ett projektalbum som förärats med Dream Theaters stämpel och signatur.

Öppningsspåret In the presence of enemies, låter precis som om det tagits från LTE:s (Liquid tension experiment) slänghög, och sedan har man lagt sång på det. Och sedan när LTE-komponenterna tagit slut så slutför man låten genom att försöka lägga an någon slags 70-tals Zeppelin-stil tillsammans med lite Transatlantic-influenser vilket funkar sådär.

Forsaken är återigen ett avslaget försök till ett känslostarkt stycke musik som DT tror att de uppnår endast genom att spela och sjunga lite långsammare än vanligt. Även Repentance kan räknas hit. Så, nu var det sagt.

Det största problemet med denna skivan är att det hela tiden låter som om de försöker låta som några andra än sig själva. Ta en bit som Constant motion som stundtals låter Metallica, stundtals låter som Fates Warning för att sedan dra till med en, enligt mig, helt värdekass refräng. Att Mike Portnoy dessutom anser sig ha något att tillföra som vokalist är rent felaktigt. The dark eternal night låter bara som ett fullständigt klavertramp, i ett försök att få till något slags Meshuggah-sound. Prophets of war är karbonpapper över Muse och Queen med lite Avenged sevenfold som krydda, det skall dock sägas att detta är en av skivans bästa spår, tragiskt nog.

Det är något som känns fundamentalt fel i både musikens struktur och ljudbild genom hela skivan, precis som om de fått en tillfällig identitetskris och enda sättet att ta sig ur den är att spela in all skit som kommer ut. Det kan visserligen förklara varför det låter som ett mish-mash av alla deras soloprojekt och influenser.

Jag har verkligen inte mycket till övers för detta album och önskar egentligen att det fortfarande stod orört i min skivhylla. Då hade jag åtminstone kunnat fortsätta att hoppas på något bättre…

Betyg: 4/10

Bästa spår:

  • Spår 6: Prophets of war
  • Spår 8: In the presence of enemies pt.2

Backtracking del 2: Dream Theater – A dramatic turn of events

Då var det dags att ta sig an detta projekts andra deltagare: Dream Theater. Jag hörde dem första gången när vi repade med vårt gamla black-metal-band: Nortia. Detta var år 1995 och Dream Theater hade relativt nyligen släpp sitt trejde studioalbum Awake. Avtrycket som den skivan skapade hos mig har format min musiksmak lika mycket som min gitarrstil, men även mitt val att faktiskt flytta upp till Malung för att ligga i musikaliskt träningsläger med förhoppningen om att även jag kunde bli lika flyhänt som JP på gitarren. Kort sagt, Dream Theater har format mitt liv på ett sätt som få andra saker har gjort.

Dream Theaters senaste skiva A dramatic turn of events har föregåtts av bandets kanske största omvälvning någonsin. Mike Portnoy, en av bandets grundare, ”kastade in handduken”, eller vad man nu skall kalla det för drygt 1½ år sedan, med en hel del efterslängar i släptåg. Det behöver vi dock inte avhandla här. Resultatet blev kort och gott att Mike Portnoy ersattes av Mike Mangini, vilket man kunde följa i en mycket påkostad audition-dokumentär, som dessutom helt oblygt användes för att promota det nya albumet.

A dramatic turn of events är vid en första anblick ett typiskt DT-album, med nio relativt långa bitar, som alla har pretantiösa titlar. Precis som sig bör med andra ord.

Skivan börjar med On the back of angels som också var singeln som släpptes för gratis nedladdning från deras hemsida någon månad innan själva albumet släpptes. Det är en ganska standardiserad bit, vilket brukar vara kutym vad gäller singelsläpp för grupper som spelar lite mer och fortare än de flesta andra, så mina förväntningar var inte större än så. Inga överraskningar än alltså. Sen kommer resten av skivan…

För de som följt DT sedan start så vet man att de har gjort en del snedsteg längs vägen. Jag tänker främst på albumet Falling into infinity, som liksom detta album var skivan som efterföljde en medlems avhopp. Det som hände då var att Kevin Moore sa upp sig och man satte in Derek Sherinian på keyboard. Det albumet andades standardbitar och ganska mycket musikaliska kompromisser. Det kändes som om man hade tappat drivet och riktningen. Jag upplever i stort sett samma sak gällande A dramatic turn of events, vilket spår 2: Build me up, break me down, är ett perfekt exempel på, men också bitarna Outcry, och Breaking all illusions påvisar dessa tendenser. Man har också ganska många ballader på skivan, ovanligt många faktiskt. Och är det något som DT inte är bra på så är det ballader. Kort sagt, har man svårt för flytande margarin så undviker man This is the life, Far from heaven och Beaneath the surface. De bjuder inte på något som helst musikaliskt motstånd, faktiskt inte något intressant överhuvud taget.

Men skivan har naturligtvis sina ljuspunkter också, även om denna skiva bara har tre… Lost not forgotten är ett helt lysande spår där grabbarna visar upp sin allra bästa sida, även om de tre första minutrarna är missstänkt likt Under a glass moon, liksom gitarrsolot… och refrängen. Inte identiskt, men likt. Väldigt likt. Här får även Mangini chansen att glänsa en hel del, men här visar det sig också ganska tydligt att han inte är helt samspelt med de övriga grabbarna, då det ofta låter som när jag själv gör trummor med trummaskin. Det blir för mycket, tar för stor plats, och påvisar något som jag bäst kan beskriva som repetitiv variation, eller kraftigt segmenterad trummslagning…  Bridges in the sky är också en fin bit, som hintar ganska mycket om hur DT lät på Metropolis 2000 och klockar in på 11:01, albumets tredje längsta spår.

Sammantaget så är detta en ganska klassisk Dream Theater-platta, men där man tagit många bitar som man klassiskt sett har varit dåliga på. lägg därtill en icke inbruten trummslagare som visserligen är habil som få, men som inte verkar hittat riktigt rätt. Det blir en ganska trist historia. Inte heller ljudet är något extravagant. Jag kom på mig själv häromdagen med att försöka nynna på någon av låtarna, men det fanns liskom inget kvar i huvudet att nynna på, förutom Lost not forgotten… Det tycker jag säger en del om hur väl de lyckats. Nä, nu ser jag fram emot att ta mig an föregående skiva istället.

Betyg: 4/10

  • Bästa bitarna:
  • Spår 3: Lost not forgotten
  • Spår 1: On the backs of angels
  • Spår 5: Bridges in the sky

Att välja kvällssyssla

Då har man återigen landat hemmavid, och för de kommande två, tre timmarna är schemat förutbestämmt. Det skall lagas mat, matas trilska barn, göras kvällsmat, mata trilska barn, göra kväll med trilska barn och sedan lägga dem. Frågan är ju vad man skall sysselsätta sig med efter detta.

Skall man kanske lära en ny bit på gitarren?

Dream Theater - The count of Tuscany

Dream Theater - The count of Tuscany

 

eller skall man vara realistisk och inse att man kommer hamn i soffan som vanligt med en riktigt schysst serie: The big bang theory

The big bang theory season 1-4

The big bang theory season 1-4

 

 

 

 

 

 

 

 

Vi kör på realism, för denna serie är inte tråkig någonstans. Sheldon FTW!