Ännu en spelsession med öl

I helgen som gick så var familjen uppe i Lysekil och hade det allmänt gött. Och självklart så var vi ju tvungna att lira lite Drakborgen eftersom det ligger däruppe och gottar till sig. Lite extra gott blir det av att ligga jämte sin kompis, expansionen Drakborgen II, och att det åtråvärda klistermärket som följde med fortfarande finns kvar. Och lika självklart som att det spelades spel så dracks det lite gott öl till för att göra det lite extra roligt. Ölet för kvällen var Oppigårds Indian Tribute som faktiskt är min första beställning någonsin hos Systembolaget, trots att jag varit kund hos dom i över tolv år nu. Fast å andra sidan så är mitt öl-intresse fortfarande i startgroparna så jag ska väl inte vara för hård mot mig själv även om jag blir lite ledsen när jag tänker på hur många goda öl jag missat genom åren.

Indian Tribute var i alla fall otroligt god och helt klart något av det bästa jag druckit i år. Fruktigt med en massa härliga citrustoner och en trevlig bitter eftersmak från humlen. En öl som självklart får Jättegod i betyg. Tyvärr så var spelomgången inte lika lyckad. Jag spelade som Thargrim Den Mörke och dödades en bit in i spelet av dom så förhatliga Likätarna. Och frugan som spelade ninjan Yubara Tori-Jima dog ett par omgångar senare av en Gaddkrälare. Så man kan säga att Drakborgen var precis som vanligt: underhållande men samtidigt otroligt oförlåtande. Frugan föredrog faktiskt den amerikanska versionen DungeonQuest vilket jag kan ha förståelse för men bakom mina nostalgiska, rosaskimrande glasögon så kommer Drakborgen alltid att vara den bästa varianten av spelet.

Kvällen avslutades med lite trevligt kortspelande (Skip-Bo) och mer öl men inte lika god.

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Speltest med dricka till

Igår kväll så vankades det testning av ett av dom nya brädspel jag införskaffat. Min snälla fru ställde upp som försökskanin och efter en hel del läsande av manualen och pillande med en massa kort så lyckades vi genomföra två omgångar av DungeonQuest. Jag ska väl också tillägga av vi var ganska trötta vilket inte direkt hjälpte till att skapa något flyt i spelet. Men i alla fall, det här är mina tankar efter två spelade omgångar:

  • Det som utmärkte sig mest var det nya stridssystemet. Helt annorlunda jämfört med gamla Drakborgen och ställde till med stort huvudbry för mig. Förr så utfördes striderna med tre kort var och var egentligen inget annat än en lite upphottad version av Sten Sax & Påse. I denna moderna variant så hade man helt plötsligt fem kort på handen varav ett var ett lite bättre kort med en specialkraft. Och man kan göra både ”counterattacks” och ”deathblows”, men hur man gjorde greppade jag aldrig riktigt. Så det blir nog att nöta ett gäng omgångar till innan det sitter.
  • Har spelet verkligen alltid varit såhär ”tunt” eller vad man ska säga? Det gamla spelet kändes liksom kraftigare och matigare på något sett.  För vad man gör är ju egentligen ”bara” att traska runt, ta upp kort med händelser och sedan dö. Tror att den här känslan kan ha något att göra med att storhetstiden för det här spelet var för ca 20 år sedan. När man var 10-12 år och i stort sett bara hade spelat Monopol och Försvunna Diamanten innan. Då var liksom Drakborgen det stora äventyret, spännande och outforskat.
  • Man dör. Förvisso hade jag tur och kom ut ur borgen med lite skatter den andra spelomgången men det var efter att jag hade ramlat ner i katakomberna, nästan blivit dödad av en magiker och två jättespindlar för att sedan med rent flyt komma upp igen vid utgången av borgen. Frugans stackars Bågskytts-tjej blev kapad på mitten av en sågklinga en omgång och ramlade ner i ett hål och dog i den andra. Så detta är inget spel man spelar om man garanterat vill kora en vinnare.

Detta är det som satte sig efter kvällens spelande och med handen på hjärtat så blev jag faktiskt lite besviken. Jag hade nog väntat mig lite mer av DungeonQuest. Jag ska dock absolut inte ge upp än och kommer garanterat att lira fler omgångar men nästa gång jag ska plåga frugan med brädspel så får det bli lite Talisman istället.

Och just det ja, det var ju det där med dryck också. Jag hittade nämligen en ny folköl på ICA i fredags som jag passade på att dricka till brädspelandet. Ölen i fråga var Fuller’s Chiswick Bitter som vad jag vet inte funnits ute allt för länge i handeln. Fuller’s för mig är lite som ölens Volvo, man vet vad man får och det är oftast bra grejer. Är man t.ex. på Systembolaget och inte hittar något intressant så kan man alltid köpa sig ett par London Porter eller ESB från Fuller’s så har man sitt på det torra. Chiswick Bitter smakade helt ok för att vara en folkis, lite trevlig humlekaraktär och njutbar överlag. Men samtidigt en bit ifrån folkölen från Brewdog och Brutal Brewing. Men ett God-betyg är den allt värd trots att priset på 22kr är i högsta laget.

Game on!

Och så kom dom då tillslut, mina brädspel. Talisman och DungeonQuest. Båda dessa är nyutgåvor av spel jag lirade som liten och som verkligen får nostalgiådran i mig att pumpa för fullt.

DungeonQuest, eller Drakborgen som det hette på svenska, är ett av mina absoluta favoritbrädspel genom tiderna och mången är gången då jag guidat ninjan Yubaru Tori-Jima eller den episkt onde Thargrim Den Mörke genom Drakborgens förrädiska gångar. Och oftast gjorde man detta bara för att dö en brutal död och bli tvungen titta på när resten av ens spelkamrater gick samma öde till mötes.

Talisman har jag inte spelat lika mycket då jag inte hade det själv utan var tvungen att lira hos en klasskompis som jag inte umgicks så mycket med. Men tillräckligt med speltid har jag ändå fått i mig för att vara sugen på att köpa Talisman i dess fjärde utgåva. Vad jag minns av Talisman är att det var betydligt djupare spelmässigt jämfört med Drakborgen och tog längre tid att spela. Det enda minuset var väl att det inte hade lika roliga karaktärer som Drakborgen utan körde på med ganska generiska hjältar som Lönnmördare, Magiker och Sierska.

Än så länge har jag bra hunnit att lyfta på locken på spelen och titta runt bland alla roliga kort och pjäser men mina första intryck av dom är att DungeonQuest är ett mycket snyggt spel men som ändå saknar lite av mörkret från det svenska originalet. Och så saknar jag alla dom feta karaktärerna. DungeonQuest innehåller ”bara” 6st olika hjältar, originalet med expansion innehöll över 10st. Talisman i sin tur ser även det mycket bra ut och inbjuder till spel. En fördel med det moderna Talisman är att det finns en mängd expansioner att köpa om man skulle tröttna på vad grundspelet har att erbjuda. På tal om det så finns det en utmärkt genomgång av dessa på bloggen Landhajen.

Nä, nu orkar jag inte skriva mer. Dags att dyka ner i lådorna igen, trycka pappbrickor ur sina ark och läsa regler för glatta livet.