Bäst musik 2012

Musikåret 2012 är på väg att ta slut. Och då måste man ju så klart summera och lista sina 10 fantastiska favoriter. 2012 har varit ett bra år tycker jag. Mycket högkvalitativ musik har släppts och lite extra kul är det att se så många grupper som har varit med i svängen ett tag fortfarande producerar skivor som är något att ha. Inget Metallica-syndrom här inte. För mig så har 2012 var ett litet annorlunda år då jag inte köpt lika mycket skivor som jag brukar göra. Och det beror absolut inte på att jag inte hittat något bra att köpa, utan skurken i det hela är som så många andra gånger: tid. Jag har helt enkelt inte tid att lyssna lika mycket på musik längre. Familj, jobb och annat kommer före och det är bara att gilla läget.

En snabbräkning visar att jag köpt 26 album som släppts någon gång under året och faktum är att dom flesta av dessa är riktigt bra så det var väldigt knepigt att plocka ut 10 av dessa som förtjänade att hamna på listan. Dessutom så har jag missat en hel del stora släpp som jag antagligen kommer att kolla upp senare som t.ex. Paradise Lost, Rush och Enslaved. Då kör vi:

10. Jeff LoomisPlains of Oblivion.

Jeff visar var soloplatteskåpet ska stå. Oklanderligt instrumenthanterande från alla inblandade och bra insatser från gästsångarna.

9. CryptopsyCryptopsy.

Kanadickerna överraskar med en återkomst som heter duga. En bra bit från deras glansdagar men helt klart en högklassig dödsmetallplatta.

8. WitchcraftLegend.

I stort sett den enda rock jag lyssnat på i år. Men oj så bra det är.

7. NecrovationNecrovation.

Årets svenska old-school döds.

6. Putrid PileBlood Fetish.

Låtar om kladd, slafs och hjärnsubstans med guttural sång. Vissa hatar, jag älskar.

5. WeaponEmbers and revelations.

Detta gäng framkallar härliga Skeletonwitch-vibbar hos mig. Grym death/black/thrash/heavy-metalhybrid.

4. MardukSerpent Sermon.

Marduk är tillbaka och nu menar dom allvar. Trodde inte dom hade en så här bra skiva i sig. Plus för den framträdande basen.

3. MeshuggahKoloss.

Så tung, så ofantligt bra. Håller detta som det bästa dom gjort tillsammans med Destroy, Erase, Improve.

2. SophicidePerdition of the sublime.

Tyskt enmansprojekt som blåser en av banan. Teknisk och hård dödsmetall men samtidigt snyggt melodiskt.

1. NileAt the gate of Sethu.

Överlägset den skiva jag lyssnat på mest under året. Ända sedan ankomsten i somras så får den minst en lyssning i veckan. Visst, ljudet kunde ha varit något köttigare men det är inget jag bryr mig om egentligen. Nile har återigen levererat en dödssymfoni av yppersta klass och krossar allt motstånd.

Japp. Nile vann. Till skillnad från väldigt många andra som ser skivan som en besvikelse och kanske deras sämsta så älskar jag allt med den. Så mycket att jag faktiskt gjort något jag inte gjort på alldeles för länge. Jag har skaffat skivan på vinyl:

Götta på vinyl

Götta på vinyl

Bubblare: Här hittar vi Black Breath, Gorod, Vintersorg, Coldworker, Shining, Dying Fetus mfl. Alla har släppt mycket starka album i år men det räckte inte hela vägen för att ta sig in på listan.

Besvikelse: Testament. Ja, jag gav Dark roots of earth en fyra. En fyra som jag såhär i efterhand faktiskt vill revidera till en svag trea. Den är kul en stund men sedan så faller den obönhörligt i glömska. Inte dålig på något vis, bara småtrist. Och jag hade väntat mig mer från Thrash-veteranerna.

Så. Det var det hela. Låt musikåret 2013 komma!

Annonser

Curse of the forcold

Japp en förbannelse är vad det är. Hade gått och köpt lite god öl att smaka på i helgen men det sket sig. Istället så åkte man på en fet förkylning och känner knappt någon smak alls. Så det blir nada och zip med ölprovning denna helg. Istället så får man glädjas över att det damp ner ett par skivor i brevlådan i fredags: Shinings Redefining Darkness och Dying Fetus Reign Supreme. Båda har efter ett par genomlyssningar visat sig vara ett par mycket trevliga metalskivor som mycket väl kan hamna på årsbästalistan. Extra kul att Dying Fetus faktiskt visar upp sitt bästa material sedan deras mästerverk Destroy the opposition. Det enda jag saknar är Kevin Talleys svängiga trumspel.

En skiva ur arkivet (Del 7)

Jag minns det så tydligt än idag. Jag skulle provlyssna Dying Fetus nya platta på Skivhugget i Göteborg. Gruppen var ingen jag hade hört talas om tidigare så jag hade ingen direkt aning om vad jag hade att vänta mig men det stod Relapse Records på baksidan av skivan och det var ett bra tecken, så mycket visste jag. Jag gick fram till killen bakom skivdisken med fodralet och bad att få lyssna på den. Inga problem, i med plattan och på med hörlurarna.

Sedan kom den första shocken: personen som hade provlyssnat innan var antagligen hörselskadad för ut skränade musiken på högsta volym! Jag fick lite småpanik och började fippla efter volymkontrollen. Var fan är volymkontrollen? Där! Nu ska vi se… Äntligen fick jag sänkt volymen. Pust…bara att börja om igen. Stop på CD-spelaren och sedan Play igen. Och nu kom shock nummer två: det här var fanimej det bästa jag hört på länge! Smattrande kaggar, tungt riffande och gutturalt growlande. Det behövdes inte lyssnas på många låtar innan jag hade bestämt mig. Den här plattan SKA med hem.

Och efter det så var man fullblodsfan av Dying Fetus. Tyvärr så skulle det visa sig att gruppen aldrig blev bättre än vad dom var på Destroy The Opposition. Visst, Killing On Adrenaline och EPn Grotesque Impalement som båda släpptes innan har sina stunder men skivorna som kom efter Destroy The Opposition nådde aldrig upp till samma otroliga nivå. Mycket på grund av att gruppen strax efter albumet släppts tappade drivande medlemmen Jason Netherton, som bildade gruppen Misery Index, och trummisen Kevin Talley som var en stark bidragande faktor till albumets karatäristiska sväng.  Men om man vill lyssna på en grupp som lirar Death Metal när dom är sitt esse så rekommenderar jag verkligen Destroy The Opposition. Betyg: 9/10.

Destroy the Bilmatta!