Nödvändig läsning

No Clean Singing bjuder på en artikel skriven av Alex från den mycket matnyttiga sidan Metal-Fi.  Alex har skrivit några rader om den pest som går under namnet Loudness War, dvs hur allt för många av de moderna musikinspelningar som släpps idag är alldeles för komprimerade och i många fall låter skit. Ett problem som hängt med sedan början av 90-talet och som ännu inte har släppt taget. Men tack vare Alex och många andra så börjar fler och fler få upp ögonen för detta och vem vet, kanske slipper vi Loudness War i framtiden då skivbolag som t.ex Earache har släppt delar av sin katalog under rubriken FDR (Full Dynamic Recording) och vår egna Dan Swanö skickade med en digital, mer dynamisk version när man köpte den senaste Witherscape-skivan. Utvecklingen går sakta åt rätt håll och ju fler som blir medvetna om detta onda och hemska desto bättre.

Så smit förbi No Clean Singing och lägg några minuter på att läsa om detta. Det är din älskade Metal det handlar om, och det är viktigt.

 

Ett skräckexempel på hur illa det kan gå.

Ett skräckexempel på hur illa det kan gå.

En skiva ur arkivet (Del 13)

Realm of Chaos. Smaka på dom tre orden. Lägg där efter till feta grejer som Bolt Thrower och Slaves to darkness. Hur jävla tungt är inte det då? Jo, det är riktigt jävla tungt ska ni veta. Bolt Throwers mästerverk Realm of Chaos (Slaves to darkness) var med och delade varsin sida med Graves You’ll never see… på ett kassettband som jag näst intill spelade sönder på min gamla bergsprängare. Runt 15 år gammal var jag och Death Metal  var det häftigaste och farligaste som fanns. Eternal War, All that remains och World Eater sköt sig ut ur dom stackars högtalarna och dränkte mitt lilla pojkrum i krigsdimma.

Realm of Chaos räknar jag som Bolt Throwers starkaste album där varje del bildar en sådan fantastisk helhet. Karl Willets klassiska dödsskrik, Andy Whales hafsiga trumspel och så klart Jo Benchs baslir. Oj så bra det är. För att inte tala om det fantastiska omslaget med sina Space Marines som bullat upp sig i en stor hög och skjuter med sina bolters hejvilt omkring sig.  Vilket leder mig in på den lilla besvikelse som infann sig när jag i dagarna packade upp nypressen av skivan på vinyl. Omslaget är ju ändrat! Tydligen så har Earache inte rättigheterna till bilden längre och Games Workshop vägrade tydligen att förnya dom. Idioti tycker jag. Men besvikelsen lade sig faktiskt lite efter att jag betraktat det nya omslaget lite närmare. Det är liksom fulsnyggt på något vis. Och insticket var lite kul med sina skisser på vapen och rustningar. Lite som dom man själv gjorde istället för att hänga med på lektionerna under högstadiet.