En skiva ur arkivet (Del 15)

Under slutet av 90-talet så började jag prenumerera på Close-Up Magazine och jag läste tidningen, och då främst skivrecensionerna, slaviskt. Åsa Swanö var min favoritrecensent och jag köpte i princip ALLT som Åsa tyckte var bra. Ibland slog det inte väl ut och man kom hem med en skiva som på sin höjd var sådär men väldigt ofta så fick man en riktigt bra platta att lägga i CD-spelaren. Sedan har vi dom gångerna då man fick med sig en helt fantastisk skiva med sig hem från någon av Göteborgs alla skivhandlare (jösses vad tiderna förändras). En av dessa gånger var när jag köpte Ayreons episka konceptdubbel-cd Into the Electric Castle.

Ayreon Electric

Ayreon var inget jag hade hört talas om innan och inte heller mannen bakom det hela, holländaren Arjen Lucassen, så jag hade ingen aning om vad som väntade mer än det jag hade läst i Åsa Swanös recension. Om jag inte minns helt jäkla fel så kom jag hem med skivan, satte mig på min kammare, drog igång skivan i CD-spelaren och lät musiken flöda ur mina QLN-högtalare. Sedan var jag fast. Into the Electric Castle skulle för alltid få en plats bland mina absoluta favoritskivor.

Det man bjuds på när man lyssnar på Into the Electric Castle är 1 timma och 45 minuter av progressiv rock/metal av finaste märke som berättar en historia om ett antal karaktärer från olika tidsåldrar som samlats på ett mystiskt ställe där tid och rum inte existerar. Dessa karaktärer måste ta sig till ”The Electric Castle” för att kunna överleva och ta sig hem igen. Karaktärerna sjungs av ett gäng prominenta gästsångare som inkluderar Fish (ex-Marillion), Sharon den Adel (Within Temptation), Anneke van Giersbergen (ex-The Gathering) och Damian Wilson (Threshold). Och så måste man ju även nämna Jay van Feggelen vars insats gör låten Amazing Flight till en av skivans bästa. På instrumentalsidan så är gästerna kanske inte lika välkända som dom skulle bli på senare Ayreon-skivor men alla gör ett utmärkt jobb och om jag ska nämna någon som lite extra bra så får den utmärkelsen gå till trummisen Ed Warby (Gorefest) som helt klart är en viktig del av Ayreon.

Into the Electric Castle är som sagt en av mina stora favoritskivor och tyvärr så blev Ayreon aldrig bättre än vad dom var på den här skivan. Dom två föregångarna känns lite för spretiga och skivorna efter Into The Electric Castle lider alla av den lätta hybris som jag antar att Arjen Lucassen drabbades av efter framgångarna med den här skivan. Mer av allt, fler sångare, mer kända personer som höll i instrumenten men tyvärr inte alls samma känsla i musiken. Men vad gör det egentligen? Into the Electric Castle är ju så förbannat bra så det både räcker och blir över och mitt betyg blir såklart det högsta möjliga: 10/10.

Slutligen så vill jag bara tacka Åsa Swanö för att hon fick mig att köpa den här skivan. Tack Åsa.