Rogue One: A Star Wars Story – en riktigt fet film

Filmen börjar lite trevande. Det hoppas lite hit och dit mellan diverse platser i galaxen och nya karaktärer introduceras på löpande band. Jag skulle inte vilja gå så långt och kalla det dåligt men Rogue One gör inte allt filmen kan för att greppa tag i mig och föra storyn framåt. Men filmen tuggar på, blir långsamt bättre och bättre och lagom till den tredje akten så är jag mer eller mindre i extas. För ett Star Wars-fan som jag så är filmens sista timma inget annat än en våt dröm som går i uppfyllelse. Den knaggliga starten är glömd på ett kick och man vandrar nöjd ut från biosalongen med ett leende på läpparna.

rogueone_onesheeta

Precis som förra året när jag skrev om The Force Awakens så tänkte jag snabbt lista saker jag inte gillade respektive gillade med filmen (inga spoilers):

Mindre bra.

  • Musiken. Inte dålig men det märks att John Williams närvaro saknas. Den fyller sin funktion men Williams bekanta teman kunde använts lite mer.
  • Enstaka onödiga scener som hade en något störande effekt.
  • Skurken. Funktionell men jag hade väntat mig en ännu mer hänsynslös och skrämmande Director Krennic.
  • Den trevande starten.

Bra.

  • Bra karaktärer. Filmen har inte lång tid på sig att etablera sina karaktärer men jag bryr mig ändå om dem. De tre huvudkaraktärerna Jyn, Cassian och K-2SO funkar riktigt bra.
  • Darth Vader. Filmhistoriens bästa skurk är inte med mycket med när han väl dyker upp…wow! Ståpäls.
  • Star Wars-känslan. Den finns där till 100%. Filmen ser ut och låter som Star Wars (förutom musiken då). Faktiskt mer än någon film sedan 1983.
  • Filmhantverket. Precis som med The Force Awakens förra året så är Rogue One fantastiskt välgjord. Kan inte minnas något ställe där effekterna inte funkade, inte ens när en känd skådespelare gör postum comeback (även om det tar någon minut att vänja sig).
  • Finalen. Tåls att sägas igen, slutet är fenomenalt.

Jepp, som ni kanske förstår så är jag riktigt nöjd med Rogue One. En lite mognare och vuxnare Star Wars-film där fokuset är lagt på de kvinnor och män som offrade allt för att bekämpa Imperiets tyranni. Filmen är absolut inget mästerverk men underhållningsvärdet är skyhögt och filmen får utan tvekan 4 av 5 i betyg.

Gott Nytt År! (med bonusrunda)

Det har blivit Nyårsafton 2015 och det är dags att säga hej då till året som gått och blicka fram emot 2016. Men innan jag själv slänger mig in i nästa år med allt vad det har att erbjuda så tänkte jag lite snabbt dela ut några utmärkelser till lite blandade företeelser som finns på vår lilla planet.

Årets film: The Force Awakens. Vilken annars? Som film långt ifrån perfekt men det är den film som fick mest känslor att blossa upp i mitt inre i år. Star Wars är tillbaks med besked och väntan till Episode VIII kommer bli olidlig. Tur att fristående Rogue One kommer nästa jul och förhoppningsvis dämpar den värsta abstinensen.

Årets TV-serie: När Game Of Thrones i år inte lyckades hålla kvalitén uppe jämfört med tidigare säsonger så var det tur att det fanns en hel del annat att titta på. Som Daredevil t.ex. En riktigt välgjord, spännande och hårdkokt serie baserad på Marvels tuffaste advokat. Charlie Cox var riktigt bra i huvudrollen och jag ser fram emot kommande säsonger.

Årets brädspel: Tyvärr så har jag i år legat ganska lågt med brädspelandet men har ändå spelat tillräckligt mycket för att kunna ge Imperial Assault och X-Com The Boardgame en delad förstaplats. Båda släpptes i och för sig redan förra året men jag spelade dem inte förrän i år. Och båda bjöd på prima underhållning även om de är två ganska så skilda spel rent spelmekaniskt. Mina förhoppningar inför 2016? Att Star Wars: Armada och X-Wing kommer att bjuda på maffiga rymdslag, kanske i en kombinerad supervariant?

Årets öl: Mycket svår kategori i år då jag faktiskt inte druckit något som verkligen knockat mig (vad jag minns). Men vi kan väl dra till med att Amagers Double Black Mash 2015, som var en riktigt, riktigt bra Imperial Stout, får dela utmärkelsen tillsammans med smaskiga Rodenbach Vintage 2012. Och Modus Hoperandi får (som vanligt) bli årets humliga standardalternativ. Det blir liksom aldrig fel med en Modus i näven.

Då så, då återstår bara att önska alla ett riktigt Gott Nytt År!

Star Wars: The Force AwakensPh: Film Frame

©Lucasfilm 2015

(Mer Captain Phasma i nästa film tack)

Filmtips: Ex Machina

Artificiell Intelligens är alltid ett hett och aktuellt ämne och som det gjorts film av ett flertal gånger. Terminator-filmerna och 2001 är väl de allra mest välkända men det finns även lite mindre titlar som den klassiska animén Ghost In The Shell och Automata (med bland annat Antonio Banderas) som kom förra året.

Ex Machina är senast i raden av AI-filmer och en film jag tycker riktigt bra om. Den är lågmäld och långtifrån den högoktaniga action som presenteras i t.ex. Terminator. Nej detta är en film som framförallt lever på sin dialog, sin stämning och interaktionen de tre huvudkaraktärerna emellan (vilket i stort sett även är de enda karaktärerna i hela filmen). Filmens mänskliga huvudroller spelas av Oscar Isaac och Domhnall Gleeson och de gör båda ett väldigt bra jobb, framförallt Isaac vars excentriska miljardär som valt ett liv i isolering är riktigt obehaglig. Filmens robot, och mittpunkt får man väl säga, spelas av svenska Alicia Vikander och även hon gör en mycket bra rollprestation som AI:n Ava. Går hon att lita på eller ej?

Så om du vill titta på något som ställer lite frågor och kanske får dig att tänka till istället för att se när robotar slåss i tre timmar så tycker jag att du skall ge Ex Machina en chans. Den är helt klart bland det bättre som kommit i genren de senaste åren.

IMG_6719

Dredd och vampyren

Då jag i veckan som gick låg nerbäddad i sängen med feber och jävelskap så passade jag på att se lite film. Att titta på film som jag själv vill se har blivit en bristvara här hemma för när det väl tittas så blir det oftast lättsmälta barnfilmer eller komedier. Men jag vill ju helst se filmer som är lite mer…svårtuggade kanske man kan säga. Det behöver inte vara svartvita dramer om den polska landsbygden någon gång under hösten 1962 men något mer än bara hjärndött flamsande hit och dit är uppskattat.

Men då jag alltså för en gångs skull var ensam hemma och endast hade mitt igensnorade huvud som sällskap så passade jag på att se lite av den film jag köpt på mig men som bara blivit liggande. Först ut var Hesher med bland annat Joseph Gordon-Levitt och Natalie Portman i rollerna, och en film jag inte tänker skriva så mycket om. Det räcker med att säga att det är en indiefilm som är mycket medveten om att den är just det, indie. Titelkaraktären är rätt så skön men i det långa loppet allt mer irriterande. Lite Metallica i bakgrunden här och var. Ganska bra film.

Betydligt roligare var det att titta på Dredd från 2012. En härligt rak actionrulle om seriefiguren Judge Dredd, hans kollega Anderson och om hur dom försöker ta sig ut från en stängd jättebyggnad fylld med gangsters som bara har ett mål: att döda dom. Mitt första möte med filmversionen av Judge Dredd  var på bio när jag såg Judge Dredd med Sylvester Stallone från 1995. Jösses vilket magplask det var. Stallone hade fått för sig att Dredd minsann skulle ta av sig hjälmen (verboten!) och visa sin mänskliga sida. Och utöver det så var det ett mischmasch av klonbröder, ”komiska” karaktärer och korrupta högt uppsatta poliser som inte lyckades med något förutom att effektivt få bort karaktären Judge Dredd från vita duken i flera år framöver.

Men när han väl dök upp igen så gjorde han det med besked. Dredd är en mycket underhållande film som överraskade mig på ett mycket positivt sätt. Regissören Pete Travis slösar ingen tid med något utan håller ett jämnt och behagligt tempo hela filmen igenom. T.o.m slowmotion-sekvenserna tillför filmen något istället för att som oftast annars bara vara i vägen och till ingen nytta. Karl Urban gör ett bra jobb som Dredd själv och han behövde otroligt nog inte ta av sig hjälmen för att visa att han är sur och inte vill något annat än att rensa upp bland Megacity 1:s slödder. Jag hade mer än gärna sett en uppföljare till den här filmen men eftersom vi lever i den värld vi gör så läggs det istället pengar på att få fram så många filmer med Adam Sandler som möjligt.

Sist ut: en bra svensk film. Trodde nästan inte att det fanns ärligt talat. Senast jag såg en svensk film som jag tyckte gav något var när jag såg Den bästa sommaren för en herrans massa år sedan. Men nu så har det alltså hänt igen. Filmen är ingen annan än vampyrromansen Låt den rätte komma in från 2008. Vet ärligt talat inte varför jag väntat så länge med att se den, men jag antar att det har med mitt inbyggda motstånd mot svensk film att göra. Hur som helst, Låt den rätte komma in är för det första en helt sanslöst snygg och tekniskt strålande film. Nästan varje ny scen och kameravinkel hade kunnat tryckas upp på canvas och sättas upp som konst i vardagsrummet. De snöiga landskapen blir som en helt egen karaktär och agerar som en mycket bra stämningshöjare.

Skådespeleriet är kvalitativt överlag och befriat från allt för svåra fall av det i svensk film så vanligt förekommande  ”Dramaten-agerandet”. Barnen i filmen gör mycket bra ifrån sig men allra bäst tycker jag att Per Ragnar är som förmyndaren Håkan. Tyvärr är han inte med så mycket men de tillfällen han är med är högklassiga och ofta otäcka. Det finns ett fåtal svagheter med filmen där en scen med ett gäng datoranimerade katter står ut som allra svagast i en annars så stark film. Det är absolut inget som stjälper hela filmen men scenen sticker som sagt verkligen ut när resten är så snyggt och välgjort. En högre budget hade nog inte skadat men jag antar att även Lena Endre och Michael Persbrandt behövde något att göra det året.

Låt den rätte komma in är i grund och botten en mycket fin kärlekshistoria mellan två udda figurer som går rakt in i hjärtat och hänger kvar ett bra tag efter de slående sista scenerna. Hög rekommendation utfärdas för de få som inte ännu har sett denna lilla pärla till film.

Inget mer att se här - stick!

Inget mer att se här – stick!

Hurra! Jag har sett en film (eller två)

Förra året så såg jag skamligt lite film. Och jag som ändå tycker att film är jättekul och bland det bästa som finns. Men 2012 går tyvärr till historien som ett av dom fattigaste filmtittaråren under mitt vuxna liv. Inte ett enda biobesök även om jag var helt säker på att i alla fall Prometheus skulle få iväg mig i riktning mot biosalongerna. Men inte då.

Däremot så har jag köpt en hel del film. Tyvärr så gick dom flesta samma skrämmande öde tillmötes: ligg och damma någonstans. Förbokade exemplar av The Dark Knight Rises och Prometheus, nya fina utgåvor av klassiska filmer som Lawrence of Arabia, Terminator och Total Recall, dom ligger bara där och ser ledsna ut. Osedda och ouppskattade.

Men nu i helgen så hände faktiskt något. Jag såg inte en, utan två filmer. Två filmer som dessutom var bättre än vad jag hade förväntat mig. Först ut var 21 Jump Street. Filmen är baserad på den gamla tv-serien med samma namn så hade jag verkligen inga förväntningar när jag satte mig ner för att titta. Och glatt överraskad satt jag där och småfnissade mest hela tiden, ibland gapskrattade jag t.o.m. Inte visste jag att Channing ”tråkigare än torra clementiner” Tatum kunde vara sådär rolig. Mannen dominerar ju hela filmen med sin komiska timing. Inte för att Jonah Hill, Ice Cube och resten av skådisarna gör direkt dåligt ifrån sig men Channing Tatum, vilken kille. Tyvärr så dras filmen ner av ett alldeles för standardiserat dramaturgiskt upplägg men är ändå på det stora hela helt klart värd 3 av 5 i betyg.

Efter det var det dags för Kapten Amerika. Eller Captain America som dom säger over there. Även här var förväntningarna relativt små men här hände egentligen samma sak: den stora killen i huvudrollen gör det så bra att man inte kan göra annat än att gilla. I detta fallet så är det Chris Evans som jag pratar om och jag tycker verkligen att han passar utmärkt i rollen som Cap A. Filmens andra stora styrka är det visuella. Det blir liksom aldrig fel med flygplan, tanks och soldater i futuristisk 40-tals design. Liten guldstjärna ska filmmakarna även ha för att dom på ett övertygande sätt lyckades få Chris Evans att se liten och tanig ut. Minuskontot då? Ja det är ganska så digert men jag tycker ändå att filmen är värd en 3:a i betyg. Men jag måste ändå ställa frågan: vad hände med klippningen under slutfighten?

Allt som allt så var det gött att komma igång med lite filmtittande igen. Hoppas nu bara att jag kan hålla uppe detta och komma ikapp lite i ”att-titta-på-högen”. Det hade ju ändå varit trevligt att få se Watchmen någongång, den har trots allt legat i den där förbaskade högen i 3-4 år nu.

Ron B