Vinylifierad ölprovning

Den gångna helgen hade farsan och jag en liten halvt improviserad ölprovning. Halvt improviserad på det sätt att vi inte hade något övergripande tema eller liknande utan det var mer av typen ”vi tar det vi har hemma och smakar på det”-provning. Och för att krydda upp det hela så gjorde vi äntligen slag i saken och gick igenom farfars gamla skivsamling.

Jag hade en liten förhoppning om att man kanske skulle kunna stöta på en gammal hårdrocksvinyl eller två då min farfar var musiklärare och ofta köpte på sig musik som dom barn han undervisade tyckte om. Tyvärr så var det mest hårdrockiga vi hittade ett någorlunda fint exemplar av Van Halens hitskiva 1984, utöver det så var det väldigt snålt med musik av hårdare karaktär. Men jag var inte särskilt ledsen över det för vi hittade mycket annat intressant, bland annat en skiva med elektronisk musik från 1965. Inte för att det var mycket till musik egentligen (det var mest olika kryptiska läten) men det var kul att hitta en skiva från en hel genres vagga.

Ölen då? Jo den var fin. Mycket av det som testades var sådant jag druckit förr men tre öl var nya bekantskaper för min del:

Ballast PointVictory At Sea: Galet god Porter som till en början nästan knockade en med sin intensiva kaffesmak. Men som så ofta när det gäller Porter och Stout så anpassar sig smaklökarna efter ett par sippar och man kan börja njuta på allvar. Mycket kaffe som sagt men även en fin ton av vanilj och bär. 4+/5

FullersVintage Ale 2012: Här var det mycket torkad frukt som gällde. Mycket trevlig men tyvärr så hade vi bara en årgång, det hade varit kul att jämföra med en Vintage Ale av tidigare eller senare årgång. 4/5

De MolenBommen & Granaten: En riktigt tung Barley Wine som antagligen hade vunnit på att få lagras några år till. Mycket ananas tyckte jag mig smaka men även en konstig bismak som jag inte riktigt kom överens med. 3/5

Fredagsgötta

Jahopp. Då var det fredag igen då alltså. Och då myser man så klart. Och mys innebär i detta fall lite Jättegod öl (London Porter), bra progressiv metal i lurarna (LeprousTall Poppy Syndrome) och ett par färska nummer av ett par trevliga blaskor (Sweden Rock Magazine och Hifi & Musik). Som lite grädde på moset så har man tittat på Indiana Jones and the Last Crusade (grymt bra kvalité på nya Blu-Ray utgåvan) innan också. Så gött det kan vara ibland.

Speltest med dricka till

Igår kväll så vankades det testning av ett av dom nya brädspel jag införskaffat. Min snälla fru ställde upp som försökskanin och efter en hel del läsande av manualen och pillande med en massa kort så lyckades vi genomföra två omgångar av DungeonQuest. Jag ska väl också tillägga av vi var ganska trötta vilket inte direkt hjälpte till att skapa något flyt i spelet. Men i alla fall, det här är mina tankar efter två spelade omgångar:

  • Det som utmärkte sig mest var det nya stridssystemet. Helt annorlunda jämfört med gamla Drakborgen och ställde till med stort huvudbry för mig. Förr så utfördes striderna med tre kort var och var egentligen inget annat än en lite upphottad version av Sten Sax & Påse. I denna moderna variant så hade man helt plötsligt fem kort på handen varav ett var ett lite bättre kort med en specialkraft. Och man kan göra både ”counterattacks” och ”deathblows”, men hur man gjorde greppade jag aldrig riktigt. Så det blir nog att nöta ett gäng omgångar till innan det sitter.
  • Har spelet verkligen alltid varit såhär ”tunt” eller vad man ska säga? Det gamla spelet kändes liksom kraftigare och matigare på något sett.  För vad man gör är ju egentligen ”bara” att traska runt, ta upp kort med händelser och sedan dö. Tror att den här känslan kan ha något att göra med att storhetstiden för det här spelet var för ca 20 år sedan. När man var 10-12 år och i stort sett bara hade spelat Monopol och Försvunna Diamanten innan. Då var liksom Drakborgen det stora äventyret, spännande och outforskat.
  • Man dör. Förvisso hade jag tur och kom ut ur borgen med lite skatter den andra spelomgången men det var efter att jag hade ramlat ner i katakomberna, nästan blivit dödad av en magiker och två jättespindlar för att sedan med rent flyt komma upp igen vid utgången av borgen. Frugans stackars Bågskytts-tjej blev kapad på mitten av en sågklinga en omgång och ramlade ner i ett hål och dog i den andra. Så detta är inget spel man spelar om man garanterat vill kora en vinnare.

Detta är det som satte sig efter kvällens spelande och med handen på hjärtat så blev jag faktiskt lite besviken. Jag hade nog väntat mig lite mer av DungeonQuest. Jag ska dock absolut inte ge upp än och kommer garanterat att lira fler omgångar men nästa gång jag ska plåga frugan med brädspel så får det bli lite Talisman istället.

Och just det ja, det var ju det där med dryck också. Jag hittade nämligen en ny folköl på ICA i fredags som jag passade på att dricka till brädspelandet. Ölen i fråga var Fuller’s Chiswick Bitter som vad jag vet inte funnits ute allt för länge i handeln. Fuller’s för mig är lite som ölens Volvo, man vet vad man får och det är oftast bra grejer. Är man t.ex. på Systembolaget och inte hittar något intressant så kan man alltid köpa sig ett par London Porter eller ESB från Fuller’s så har man sitt på det torra. Chiswick Bitter smakade helt ok för att vara en folkis, lite trevlig humlekaraktär och njutbar överlag. Men samtidigt en bit ifrån folkölen från Brewdog och Brutal Brewing. Men ett God-betyg är den allt värd trots att priset på 22kr är i högsta laget.

En sväng till Systembolaget

Efter att ha  varit duktig och handlat mat på ICA så passade jag på att svänga förbi Systembolaget:

Äntligen(!) så hade dom fått in Brewdogs Mixpack som släpptes i början av månaden. Passade även på att köpa ett par för mig nya öl från Nils Oscar och ett par säkra kort i form av Fuller’s London Porter. Får se vad som dricks först men mixpacket tror jag inte överlever helgen. 🙂 Köpte också ett par Carnegie Porter på ICA som jag tycker är bland det godaste som dom har att erbjuda på folkölshyllan.