Bäst musik 2018 (del 2)

Dags då för huvudnumret. Topp 10-listan för år 2018. Innan vi börjar så vill jag bara nämna ett par bubblare som letade sig in i samlingen nu under den gångna veckan och som jag verkligen känner hade haft en chans att hamna på listan om jag fått mer tid med dom:

Först är Judas Priest och deras Firepower som i mina ögon inte är något annat än en återkomst för bandet efter flera år av medelmåttiga skivsläpp. Arvet från framförallt Painkiller men även gruppens 80-tals produktion gör sig ständigt påmint och det blir man ju automatiskt jätteglad av. Bra jobbat Halford & Co.

Sedan så har vi tyska Sulphur Aeon som precis släppt lös sin nya best The Scythe of Cosmic Chaos. Och jädrar vilken episk och mäktig Death/Black-hybrid de har fått till den här gången (också)! Sulphur Aeon kan bevisligen inte göra några som helst fel. Fantastiska låtar, bra ljud och ännu ett omslag i världsklass. Det är bara att tacka och ta emot.

Nä nu kör vi. Dags för The List:

10. The CrownCobra Speed Venom. Grabbarna från Trollhättan är tillbaka och visar med sin tufft betitlade platta hur stenhård ”i-ditt-ansikte-Metal” skall framföras. Fart blandas med tyngd och toppas av Johan Lindstrands råa growlande. The Crowns bästa sedan, ja ska vi säga slutet av 90-talet?

9. VisigothConqueror’s Oath. Traditionell Heavy Metal när den är som allra bäst. Från det härliga öppningsspåret Steel and Silver till det mäktiga avslutande titelspåret är detta Old School gjord rätt.

8. LagoSea of Duress. Death Metal i samma skola som Immolation. Så när dom inte släpper någon ny skiva så hoppar Lago in som ett utmärkt substitut. Föga nyskapande men vem fan hinner tänka på sånt när man har fullt upp med att digga tunga riff och smattrande dubbelkaggar?

7. ArchgoatThe Luciferian Crown. Finlands get-dyrkande svar på AC/DC. Archgoat – När man vet vad man vill ha och man vet vad man får. Och ibland vill man bara ha enkelt, effektivt och elakt dödsrens. Suomi Finland Perkele!

6. TribulationDown Below. En klar förbättring efter The Children of the Night som jag  tappade intresset för ganska så snabbt tyvärr. Men nu är Tribulation på banan igen och lägger välförtjänt världen för sina fötter. Fast jag önskar mig gärna en ny The Formulas Of Death nästa gång.

5. HorrendousIdol. Horrendous utvecklas för varje skiva de släpper och med Idol gör de ett jättekliv mot de allt mer progressiva sumpmarkerna. Mer meckigt än någonsin och jag tycker mig höra en rejäl skopa Pestilence och tidiga At The Gates. Det här är svinbra helt enkelt.

4. Funeral MistHekatomb. Arioch håller som vanligt Black Metal-fanan högt och drämmer till med en platta som förvaltar arvet från tidigare skivor med bravur. Lite rakare än tidigare kanske men det är i min bok bara en styrka. Svenskt rens av högsta klass.

3. DemonomancyPoisoned Atonement. En ny bekantskap för mig och vilken sådan. Medryckande och svängig Döds/Svartmetall med en väldigt karaktäristisk gap-sång som jag antar att man antingen älskar eller hatar. Och jag diggar detta stenhårt, italiensk dialekt och allt.

2. EneferensThe Bleakness of our Constant. Själv är bäste dräng. Det ligger något i det ibland och Jori Apedaile visar det med största möjliga tydlighet i och med senaste skivan med hans projekt Eneferens. Vacker, ödesmättad och atmosfärisk Black Metal som kom precis i rätt tid för att stödja mig igenom en period som var lite kämpig under hösten.

1. PariusThe Eldritch Realm. Jag trodde ärligt talat inte att hemmasnickrad H. P. Lovecraft-Metal skulle bli det som jag gillade bäst under året men så blev det. Kanske inte den där riktigt solklara listettan som andra skivor varit tidigare år men en mer underhållande och händelserik halvtimma av teknisk Death Metal är svår att hitta. The Eldritch Realm är en väldigt proffsigt producerad platta som är fantastiskt rolig att lyssna på och jag hoppas den tar Parius vidare mot stora framgångar framöver. De har alla förutsättningar att lyckas.

parius2

 

Första intrycket: Funeral Mist – Hekatomb

Ok, jag tänkte testa ett litet nytt koncept här på bloggen. Jag provlyssnar en skiva jag inte hört förut och skriver ner mina tankar om det jag hör. Simpelt och borde gå att genomföra, även av en bondlurk som mig.

Först ut i denna revolutionerande serie (eller vad det nu blir utav det hela) är senaste skivan med Funeral Mist. Den heter Hekatomb och släpptes den 15:e juni i år, till mångas stora överraskning då den mig veterligen inte var utannonserad i förväg. Själv har jag ett par skivor med gruppen (Devilry och Salvation) och tycker att dom är tillräckligt bra för att jag skulle hosta upp cash nu när den nya kom. Men jag har alltså inte lyssnat på den. Förrän nu. Here goes…

funeraaaal

In Nomine Domini: Ont intro med gap, demonröst och explosioner. Sedan över i lite bas-mys. Och sedan full patte! Härligt, jag gillar. Arioch vrålar som en besatt och gör det utmärkt. Bas-mys igen efter det. Och full patte igen! Sedan lite tungt malande innan det dras på igen. Ett riktigt svartmetall-statement till öppningslåt och det finns inte mycket att klaga på. I Jesu namn.

Naught but Death: Oj, här var det lite mer rock och gung som gällde. Lite likt den där gungiga Marduk-låten som var med på förra skivan. Blond Beast heter den väl? Det var i alla fall mycket njutbart. Sväng med lite dubbelkagge inslängt här och där. Och lite mässande röster i bakgrunden. Inte lika direkt och pang-på som förra låten men fortfarande mycket bra.

Shedding Skin: Hmm, finns väl en Pantera-låt med samma namn? Inte likt i övrigt för nu var det full fart på menyn igen. Arena-klappa-takten-mellanparti innan det är dags att mangla järnet igen. Bra låt men lite mer anonym än de två som kom före.

Cockatrice: Gnissel och blastbeats. Låten är ganska lång så jag gissar att viss tempoväxling kommer att ske. Men än så länge gnisslas det och blastas det. DÄR kom tempoväxlingen! Och är det blåsinstrument i bakgrunden? Nähä, nu var det högsta fart igen. En andra sväng innan låten byter skepnad? Jepp. För nu fadas manglet ut och allt som återstår är sådana där ”ice-ljud” som fanns på syntarna förr och vindblås. Mystik och kyla. Som leder in bra i manglet igen. Högst njutbar låt-jävel.

Metamorphosis: Lång låt igen med snygg övergång från förra låten (golfapplåd på det). Suggestiv inledning med bara trummor och bas, snyggt. Aha, det vankas skivans tungis med körer i bakgrunden. Sparsmakat och malande. Händer inte så jättemycket men här handlar det mer om stämning känns det som, vilket ju aldrig är fel. Helt ok.

Within the Without: Nu vankas det inte helt oväntat mangel igen. Intressant och bra riff här i början. Får lite Satyricon-vibbar av detta vilket är ett plus i min bok. Mangel med små intressanta andningspauser då och då. Kort, koncist och bra.

Hosanna: Mera snabba och fartfyllda äventyr ner i mörkrets spiral. Bra riff igen. Med lite Dark Funeral-vibbar den här gången. Inte så mycket mer att säga. En låt fylld med Black Metal-pisk, take it or leave it. Jag gillart.

Pallor Mortis: Avslutande låten, börjar med att bygga upp mot något mäktigt med mässande röster och slag på pukor. Och öka takten, i intervaller. Så är man snart i blastbeatens förlovade land. Det är ungefär samma recept som i låtarna innan men fortfarande bra så varför klaga? Ojsan, där kom ett argt barn eller nåt in i det hela. Sedan på med manglet igen hela vägen in i mål. Inte riktigt den mäktiga avslutning jag räknat med kanske men helt klart en godkänd låt.

Så! Det var det. Bra skiva måste jag säga och en som jag helt klart kommer att lyssna mer på. Black Metal utan några egentliga krusiduller, som man kan räkna med när det gäller Funeral Mist. Bra ljud, bra instrumentala insatser. Tummen upp.

Inconcessus Lux Lucis

Vissa döper sina band till snärtiga saker som Grave och Hate. Lätt att komma ihåg, speciellt om man gör bra musik som kan backa upp namnet. Och så finns det de där banden som bara förlänger ett häftigt ord och heter råtuffa saker som Graveyard och Hate Eternal. Men se så lätt för sig gör inte den engelska tvåmans-Black Metal-outfiten Inconcessus Lux Lucis. Tre inte helt ickekrångliga ord på latin kör de med istället för att heta något megatufft i stil med Forbidden Horror eller Pandemic of War.

Vad vill jag säga med detta då? Inte så värst mycket mer än att jag köpte deras senaste fullängdare i veckan och att den är riktigt bra:

Inconcessus

Det som gör det hela ännu lite lustigare är att skivan inte heter The Demonbattle eller Rampage in the Cathedral. Nej den går under det betydligt mer avancerade Disintegration: Psalms of Veneration for the Nefarious Elite. Men jag förstår, ska det vara en lång titel så ska det vara en lång titel.

Nej nu får det vara nog med detta att göra sig lustig över ett band och vad dom valt att döpa sig själva och sin musik till. Detta är som sagt bra och i mina öron så låter dom lite som ett best-of inom den kreddigare delen av Black Metal. Jag tycker mig höra lite Armagedda här, lite Funeral Mist där och kanske lite Watain skrålandes någonstans i bakgrunden.