Bäst musik 2018 (del 1)

Taggtråd och ballonger! 2018 har till slut nått vägs ände och det är således dags att summera vad jag anser vara den bästa musiken som släppts under året. I år så har jag spenderat väldigt mycket deg på att köpa både gammal och ny musik och antalet nya releaser som inhandlats hamnar runt 80, vilket är en ganska stor ökning jämfört med tidigare år. Vinylskivan och CDn är de två klart dominerande formaten men ett och annat kassettband har också hittat in i samlingen. Tyvärr inga 8-tracks eller rullband i år heller.

Och på grund av all musik som fyllt hyllor och hörn här hemma så har jag i år faktiskt valt att dela upp inlägget om det smaskigaste som året haft att erbjuda i två delar(!). Ja jag vet, det är helt otroligt. Men uppdelad glädje är väl dubbel glädje, eller hur säger man?

Men även om jag alltså köpt mer musik än på väldigt länge så känns det samtidigt som om att man tyvärr har missat så otroligt mycket. En mängd kunnigt folk på sociala medier tipsar högt och lågt om nya intressanta skivor och man själv (och plånboken) hänger helt enkelt inte med i svängarna, hur man än försöker. Bland det som jag inte köpt än men som jag någon gång vill addera till samlingen märks till exempel senaste skivorna med Immortal, Unleashed, High on Fire och Monstrosity. Ni fattar, detta är ju relativt stora släpp i Metal-världen. Något som jag helt enkelt tvingats prioritera bort för allt annat gött som släppts.

Men nog om det. Dags att börja lista lite av det som varit bra (och kanske mindre bra) under året.

Årets split: Vastum / Spectral Voice. Spectral Voice är riktigt heta i ”The Death Metal underground” och levererar här en trevlig bit men mot split-kollegan Vastum har de denna gång inte en chans. Vastums köttiga dänga Gagging on a Gash är en riktig tjottablängare mellan lysmaskarna och en av årets bästa döds-låtar.

Årets EP: AssumptionAbsconditus. Så förbannat tungt! Och långsamt. Och jag som brukar vara allergisk mot alltför långsam musik. Men Assumption gör bevisligen rätt sorts långsamt för detta är i mina öron kanonbra. Och tungt. Nämnde jag det?

Årets besvikelse: SkogenSkuggorna kallar. Absolut ingen dålig skiva men efter mästerverket I Döden så var mina förväntningar skyhöga. Och då brukar det ju tyvärr oftast sluta på ett sätt. Skogen levererar en helt ok platta men när låtarna inte greppar tag om en och den rena sången förstör alltför mycket så är det bara att önska lycka till nästa gång.

Årets bäst-före datum passerat: Ghost. De/han släpper en dötrist platta och käbblar i tingshuset. Kanske dags att lägga ner verksamheten nu va?

Årets omslag: NecrophobicMark of the Necrogram. Ett omslag som utstrålar så mycket ”Metal-ondska” att det nästan är löjligt. Necrolord har slagit till med ännu ett mästerverk och inte blir det sämre av att musiken är den bästa som gruppen gjort sedan klassiska debuten The Nocturnal Silence.

Årets elektroniska: Master Boot RecordDirect Memory Access. Det har inte blivit så mycket elektronisk musik för mig i år (heller) men Master Boot Records hyllning till tekniken för att ge grafikkort, ljudkort och annat i en dator åtkomst till dennas minne slog ner som en ishink mitt i sommarvärmen. Symfonisk-Chiptune-Metal med gästsång från Öxxö Xööx var precis det jag behövde i somras och fortfarande behöver nu i vintermörkret.

Årets liveskiva: AyreonBest of Ayreon Live. Här var det väldigt jämnt skägg mellan Ayreon och Devin Townsends avskedshälsning Live at the Ancient Roman Theatre Plovdiv. Men Ayreon drar det längsta strået med sitt mycket underhållande live-dokument. Fantastiska insatser från musikerna (Hansi Kürschs poserande exkluderat) kombinerat med ett stort knippe grymma låtar gör det till en vinnare. Detta får man helt enkelt inte missa om man är det minsta intresserad av Arjen Lucassens musikaliska karriär.

Bubblare: Det finns så otroligt mycket att lyfta fram men vi kan ju lite snabbt nämna Slugdge vars snigel-Metal rockar hårt. Tyvärr lite för långa låtar för att ta sig upp på Topp 10-listan.

Utöver det så gläds jag över att svenska Death/Doom-orkestern Runemagick i år gjorde en riktigt stabil återkomst med skivan Evoked From Abysmal Sleep.

Sedan så vill jag även passa på att ge Haken, Voodus, Usurpress, Primordial och Hyperdontia en rejäl klapp på axeln. Mycket väl jobbat i år alla.

Så där. Då var det slut på första delen. Stay tuned för del 2.

Annonser

Dags för nytt Sportlov

IMG_6775

Efter att ha haft en hel del flyt så lyckades jag tillslut lägga mina frostiga tumvantar på ett av de 200 exemplar som finns av Sportlovs nya singel Aska. Count Wassberg, Fjällhammer och de andra i bandet ger oss två nya låtar som precis som låtarna på föregångarna Snöbollskrieg och Offerblod i vallabod är mer kul än bra men måste man ha allt med Sportlov så måste man. Extra kul tycker jag inledningen av Azazels Lada är med sin lilla homage till Ghosts Year Zero. Fjällrävarna har humor helt klart och det är kul att de är tillbaka. Tydligen så skall tidigare nämnda skivor ges ut på vinyl till hösten och sedan kanske man kan hoppas på mer nytt material. Den som befinner sig i längdspåret får se. Ur spår!

Sweden Rock Magazines topplistor

Igår så damp årets första nummer av Sweden Rock Magazine ner i brevlådan här hemma. Och som brukligt så är det numret där förra årets bästa skivor enligt både tidningens skribenter och läsare presenteras i listform. Och återigen så är det Ghost som kniper förstaplatsen på läsarnas lista och inte helt oväntat så är det Tribulation som är högst på skribenternas dito. Och om detta har jag naturligtvis lite åsikter.

Analyserar man listorna så märker man ganska snabbt att det är stor skillnad mellan skribenter och ”vanligt folk” och jag märker att jag personligen tycker bättre om musiken som skribenterna valt än den läsarna valt. För det första så förstår jag inte varför Ghost återigen tar hem titeln Årets bästa skiva. Eller jo, det gör jag för skivan är ju klart bättre än föregångaren Infestissumam, som även den vann läsaromröstningen 2013. Men ändå: vad är det som gör att Ghost går hem så stenhårt i stugorna? För mig så är Meliora en helt ok skiva som går bra att lyssna igenom, eller på en enstaka låt, lite då och då men det bästa som kom under hela 2015? Nej, inte ens i närheten.

Då är Tribulations The Children Of The Night ett mycket trevligare val som årets bästa skiva vilket ju också tidningens skribenter tyckte. Men vilka kom då tvåa? Jo det var ju Ghost så klart. Det är så att man blir lite matt. Men annars så är skribentlistan sjukt mycket bättre än läsarnas för här hittar vi guldkorn som Arcturus, Macabre Omen, Horisont, RAM och Infernal War vilka inte finns någonstans att hitta på läsarlistan. Skribenterna är betydligt mer varierade i sin musiksmak medan läsarna mest verkar vilja lyssna på diverse Heavy, Thrash och Power Metal. Men, och detta är ett ganska stort men, på läsarlistan så hittar vi Symphony XUnderworld på plats 13. Symphony X är inte ens med på skribentlistan! Inget annat än en skandal. Förra årets bästa skiva tar sig alltså inte in på Sweden Rock Magazines skribenters topp 50-lista. Journalistiken av idag är snabbt på väg utför.

Vad vill jag då ha sagt med detta? Jag vet inte riktigt. Men kanske är det så att  jag innerst inne är en elitistisk skitstövel som ser ner lite på den stora folkmassan och deras musiksmak. Och dagens hårdrocksjournalisters val också för den delen.

PHOTO COPYRIGHT JOHN McMURTRIE 2015

”All bow before Hypno-Ghost!”

Spisar nya Ghost och upptäcker Kaipa

IMG_6683

Ghost överraskar mig med en skiva bra mycket roligare än den trista Infestisumam (eller vad den nu heter). Jag är långt ifrån ett stort fan av Ghost men då två av tre ”försmakslåtar” har låtit väldigt bra i mina öron så var det bara att beställa ett exemplar. Och när låtar som From The Pinnacle to The Pit, He is och Majesty hoppar in i öronen för behandling i hjärnan så blir man allt bra glad. Och så har vi ju Mummy Dust. Grymma Mummy Dust.

Och Kaipa imponerar med att vara just Kaipa. Vet inte riktigt varför jag inte lyssnat på dessa legender tidigare men nu har jag i alla fall gjort lite bättring och köpt färska Discovering Kaipa-samlingen. Detta är progrock av absolut finaste slag och jag kommer garanterat botanisera vidare i deras diskografi.

Den där nya Ghost-låten

Eller ny och ny. Cirice är nu en dryg vecka gammal. Vilket ju är jättegammalt med Internet-mått mätt. Men inte tillräckligt gammalt för att jag inte ska ha en åsikt om låten och gruppen som framför den.

Jag kan inte påstå att jag är något större fan av Ghost. Jag köpte första plattan Opus Eponymous när den kom och lyssnade ganska intensivt på den under en tid. Låtar som Ritual och Elisabeth fick min fot att stampa takten och Opus Eponymous spelas fortfarande hemma med relativt jämnlånga mellanrum. Men efter det så har jag faktiskt inte brytt mig särskilt mycket om Ghost och deras musik. Hela grejen med påvar hit och dit är i mina ögon ganska fånig och detsamma är hysterin med femtielva olika vinylutgåvor som omedelbart skjuter iväg skyhögt i värde bara för det står Ghost på omslaget. Det luktar bubbla som är på väg att spricka om alltihop. Men jag har säkert fel. Det är nog bara jag som inte förstår.

Cirice då.  Även här går jag nog bet faktiskt. Låten är ju inte dålig på något sett men min fot vill inte spontant stampa takten, här måste diggandet nästan tvingas fram om det skall bli något. Cirice är ett säkert val som förstasingel och jag kan förstå om den går hem i stugorna eftersom det är såpass lättsmält som den är men på mig biter den inte. Lite lovande är det dock att Ghost nu låter lite tyngre än på Enfestisimunnen. Tyngd är oftast alltid bra i min bok. Men i slutändan så fick Cirice mig att börja lyssna på Symphony X senaste dänga Nevermore igen istället. En låt som bara blir bättre och bättre, trots för mycket rakt dubbeltramp.

Ett inköp av Ghosts kommande platta Meliora (släpps 21/8) kan det fortfarande bli för min del men då får gastarna bjuda på något roligare i låtväg som matchar det fantastiska omslaget.

Meliora

Nytt år med ny öl

Mitt första riktiga år som ”findrickare” av öl har passerat och mitt intresse för denna ädla dryck ökar bara. För drygt ett år sedan så visste jag inte så mycket mer om öl än att det fanns ljus och mörk. Och något som heter Ale. Visst är jag fortfarande en nybörjare av stora mått och har en massa roliga ölsorter kvar att testa men det känns ändå väldigt tillfredsställande att känna att man är intresserad av öl och kan lite grann om det. Kunskap väger ju aldrig tungt som det brukar heta.  Under 2013 hoppas jag få tillfälle att testa för mig exotiska ölstilar som Lambic, Geuze och Saison. Och jag ser så klart fram emot att testa ännu fler Dubbel IPAs, Imperial Stouts och allt vad det heter.

Om jag skulle utse tre personliga favoriter under året som gått så blir det följande:

  1. Modus Hoperandi. Överlägset den öl jag druckit flest av under året. Sedan det togs in i Systembolagets fasta sortiment så har jag köpt minst en varje gång jag varit där och botaniserat bland hyllorna. En riktig liten smakbomb på burk, fylld med ljuvliga humlearomer.
  2. Gonzo Imperial Porter. Ett tag var jag väldigt less på Porter och Stout och tyckte att det mesta var bra men ganska likartat och ingen gav mig den där riktiga wow-känslan som jag var ute efter. Men så testade jag Gonzo och kärlek uppstod.  Kanske är det mina relativt otränade smaklökar som spelar mig ett spratt men jag tycker verkligen att detta är en perfekt Porter. Ska bli kul att se om jag ändrar uppfattning under det kommande året.
  3. Mohawk Extra IPA. Ännu en humlebomb fast denna gång från svenska Mohawk. En på alla sätt jättetrevlig öl som är välkommen i min kundkorg alla dagar i veckan.

Så, nog om året som gått. Nu över till 2013. Ikväll så dricker jag min första öl någonsin från norska Nögne Ö. Underlig Jul heter den och det är väl ungefär precis vad den är. En rejäl näve av julens kryddor nerklämda i en flaska och det smakar faktiskt riktigt bra. Inget man dricker på firmans julfest kanske men som sällskap vid datorn i skrivande stund passar den utmärkt. God blir betyget.

Nu byter vi hastigt och lustigt ämne för nya numret (#100!) av Sweden Rock Magazine kom idag och där listade dom dom 100 bästa svenska banden genom tiderna. Och visst, sådana listor är högst subjektiva men jag har ganska svårt att smälta att musikjournalisters kelgrisar som Ghost och Watain hamnar före storheter som Marduk, Meshuggah, Hypocrisy, Nasum, Necrophobic och Unleashed. Så, nu fick jag det sagt också. Jubileumsskivan som följde med var dock ganska trevlig med sina två covers framförda av Candlemass och Entombed. Fin helg på er!

Detta bildspel kräver JavaScript.