Bäst musik 2018 (del 2)

Dags då för huvudnumret. Topp 10-listan för år 2018. Innan vi börjar så vill jag bara nämna ett par bubblare som letade sig in i samlingen nu under den gångna veckan och som jag verkligen känner hade haft en chans att hamna på listan om jag fått mer tid med dom:

Först är Judas Priest och deras Firepower som i mina ögon inte är något annat än en återkomst för bandet efter flera år av medelmåttiga skivsläpp. Arvet från framförallt Painkiller men även gruppens 80-tals produktion gör sig ständigt påmint och det blir man ju automatiskt jätteglad av. Bra jobbat Halford & Co.

Sedan så har vi tyska Sulphur Aeon som precis släppt lös sin nya best The Scythe of Cosmic Chaos. Och jädrar vilken episk och mäktig Death/Black-hybrid de har fått till den här gången (också)! Sulphur Aeon kan bevisligen inte göra några som helst fel. Fantastiska låtar, bra ljud och ännu ett omslag i världsklass. Det är bara att tacka och ta emot.

Nä nu kör vi. Dags för The List:

10. The CrownCobra Speed Venom. Grabbarna från Trollhättan är tillbaka och visar med sin tufft betitlade platta hur stenhård ”i-ditt-ansikte-Metal” skall framföras. Fart blandas med tyngd och toppas av Johan Lindstrands råa growlande. The Crowns bästa sedan, ja ska vi säga slutet av 90-talet?

9. VisigothConqueror’s Oath. Traditionell Heavy Metal när den är som allra bäst. Från det härliga öppningsspåret Steel and Silver till det mäktiga avslutande titelspåret är detta Old School gjord rätt.

8. LagoSea of Duress. Death Metal i samma skola som Immolation. Så när dom inte släpper någon ny skiva så hoppar Lago in som ett utmärkt substitut. Föga nyskapande men vem fan hinner tänka på sånt när man har fullt upp med att digga tunga riff och smattrande dubbelkaggar?

7. ArchgoatThe Luciferian Crown. Finlands get-dyrkande svar på AC/DC. Archgoat – När man vet vad man vill ha och man vet vad man får. Och ibland vill man bara ha enkelt, effektivt och elakt dödsrens. Suomi Finland Perkele!

6. TribulationDown Below. En klar förbättring efter The Children of the Night som jag  tappade intresset för ganska så snabbt tyvärr. Men nu är Tribulation på banan igen och lägger välförtjänt världen för sina fötter. Fast jag önskar mig gärna en ny The Formulas Of Death nästa gång.

5. HorrendousIdol. Horrendous utvecklas för varje skiva de släpper och med Idol gör de ett jättekliv mot de allt mer progressiva sumpmarkerna. Mer meckigt än någonsin och jag tycker mig höra en rejäl skopa Pestilence och tidiga At The Gates. Det här är svinbra helt enkelt.

4. Funeral MistHekatomb. Arioch håller som vanligt Black Metal-fanan högt och drämmer till med en platta som förvaltar arvet från tidigare skivor med bravur. Lite rakare än tidigare kanske men det är i min bok bara en styrka. Svenskt rens av högsta klass.

3. DemonomancyPoisoned Atonement. En ny bekantskap för mig och vilken sådan. Medryckande och svängig Döds/Svartmetall med en väldigt karaktäristisk gap-sång som jag antar att man antingen älskar eller hatar. Och jag diggar detta stenhårt, italiensk dialekt och allt.

2. EneferensThe Bleakness of our Constant. Själv är bäste dräng. Det ligger något i det ibland och Jori Apedaile visar det med största möjliga tydlighet i och med senaste skivan med hans projekt Eneferens. Vacker, ödesmättad och atmosfärisk Black Metal som kom precis i rätt tid för att stödja mig igenom en period som var lite kämpig under hösten.

1. PariusThe Eldritch Realm. Jag trodde ärligt talat inte att hemmasnickrad H. P. Lovecraft-Metal skulle bli det som jag gillade bäst under året men så blev det. Kanske inte den där riktigt solklara listettan som andra skivor varit tidigare år men en mer underhållande och händelserik halvtimma av teknisk Death Metal är svår att hitta. The Eldritch Realm är en väldigt proffsigt producerad platta som är fantastiskt rolig att lyssna på och jag hoppas den tar Parius vidare mot stora framgångar framöver. De har alla förutsättningar att lyckas.

parius2

 

Horrendous!

2015 var en riktigt bra år när det kommer till hård musik eller hur? Och amerikanska Horrendous var helt klart bland de bättre när det gäller att lira dödsmetall av den lite äldre skolan. Jag vet att jag nämnt dem innan, bland annat i min lilla Bäst musik 2015-lista,  men jag tror inte jag har sagt rent ut att Horrendous senaste skiva Anareta är horribelt jävla skitbra och asnajs med majonnäs på toppen. Så nu säger jag det: Anareta är horribelt jävla skitbra och asnajs med majonnäs på toppen. Skivan är liksom lite av det bästa med allt som har med dödsmetall att göra plus en hel del av gamla hederliga Death utsmetat på toppen av allt och med lite harmoniska melodier och annat gött lagt på lager där i mellan. Så glöm för allt i världen inte av att lyssna på Horrendous senaste alster innan ni beger er ut i 2016 års stora flöde av ny musik!

Slut med skivinköp för i år

Ja det har ju blivit lite utav en tradition för mig att varje år deklarera att nu är minsann årets sista skivor inköpta och att det inte blir några fler. I år så är jag väldigt sent ute och med bara några veckor kvar av 2015 så känns det inte som en lika stor grej att gå ut med ett sånt här ”vågat” uttalande. Hur som helst, inköpen är följande:

DSC_0010

HorrendousAnareta. Klassisk svensk dödsmetall fast från USA. Jag gillade föregångaren och Anareta har fått mycket bra kritik så det var bara att tjacka och bli en slav under The Metal of Death.

ColossusThe Breathing World. Deras förra skiva Wake hypades ganska mycket och jag köpte den såklart. Men det klickade aldrig riktigt mellan Wake och mig så Colossus föll lite i glömska. Men av en slump så provlyssnade jag The Breathing World så smått och jag gillade verkligen vad jag hörde så det blev ett inköp av denna relativt färska skiva.

Devin TownsendEpicloud. Gamle Devin och jag var riktigt bra kompisar ett tag, speciellt i slutet av 90-talet och början av 00-talet. På senare år så har jag knappt brytt mig om vad han har haft för sig men när ett av hans senare alster säljs för 49 pix så är det inte så mycket att tveka över.

RiotThundersteel. Jag gillar Riot. Deras Heavy Metal är riktigt skön att lyssna på och eftersom jag är en nybörjare när det gäller Riot (har Immortal Soul och Unleash The Fire sedan innan) så får man ju börja med deras klassiska och mest populära skivor. Och Thundersteel är just en av deras mest ansedda och så heter den ju Thundersteel. Tufft som satan.

Flying ColorsSecond Flight: Live at the Z7. Mike Portnoy, Neal Morse och några andra inte helt kassa gubbar lirar progrock och gör det svinbra. Flying Colors är varken särskilt tunga eller hårda men vad gör det när musiken är så bra och talar för sig själv? Detta är en högkvalitativ liveskiva som visar gruppen i deras esse och något som bör kollas upp av alla.

Skivinköpsrapport slut.