Iskallt fredagstips: Ihsahn – Arktis

Fredag. Alltid lika gött när veckan går mot sitt slut och man kan hitta på saker man tycker är kul på riktigt eller kanske sitta och frysa vid något fotbollscup för 10-åringar, vad vet jag? Själv skall jag besöka En Öl & Whiskymässa i Göteborg för tredje året i rad vilket skall bli mycket trevligt och jag räknar med att hitta ett gäng nya och goda öl att registrera i ölnördarnas favoritapp Untappd.

Men det är egentligen inte detta jag ville förmedla med detta inlägg utan jag ville göra folk ute i stugorna uppmärksamma på att Emperor-nestorn Ihsahn för ett tag sedan släppte sin senaste skiva Arktis. Jag har haft dålig koll på vad norrbaggen haft för sig efter tiden i Emperor och har bara lyssnat på en skiva (angL) sedan han gav sig ut på soloäventyr. Men av någon anledning så fick jag ett ryck och köpte färska Arktis. utan att egentligen läst något om plattan. Den här gången visade det sig vara ett lyckat drag för Arktis. är en underhållande, progressiv och inte minst mycket bra skiva som i alla fall jag får grova Devin Townsend-vibbar av. Bra och omväxlande låtar kryddat med några bra gästsångare räcker långt för att göra mig nöjd och rent spontant så tror jag att den här skivan kommer hamna högt på min lista när det är dags att summera musikåret 2016. Så min uppmaning är: ta en musikalisk resa till Arktis och häng med Ihsahn & Co ett tag.

En klar förbättring

Kanske inte en förbättring av gigantiska mått med ändå helt klart en förbättring. Vad jag pratar om är den föredetta Nevermore-gitarristen Jeff Loomis senaste soloplatta Plains of Oblivion. Hans förra skiva, Zero Order Phase, var en rätt så bra historia som drogs med ett stort problem: bristen på variation. Låtarna gick liksom in lite för mycket i varandra och skapade en ganska svårgenomtränglig och tjock massa av gitarrgnidande. Bra gnidande förvisso men ändå, det var svårt att lyssna igenom hela skivan utan att börja tappa koncentrationen.

Detta problem är med Plains of Oblivion nästan utraderat. Visst, några av låtarna på skivan faller fortfarande ganska lätt i glömska men plattan hålls ändå ihop bra av betydligt mer genomarbetat låtmaterial. Och för att få ytterligare variation på det hela så har Loomis denna gång lurat in ett par sångare i studion för att få lite mer liv i låtarna. För merparten av dessa sånginsatser står Christine Rhoades som jag tycker gör ett mycket bra jobb då hon har en skön röst som verkligen höjer dom fyra låtar (om man räknar dom två bonusspåren på den begränsade utgåvan) hon medverkar på. Sedan så har vi ingen annan än den gamle Emperor-räven Ihsahn på sång i låten Surrender som är ett av skivans absolut bästa och mest medryckande spår. Utöver detta så bränner inga mindre än Marty Friedman, Chris Poland, Attila Vörös (vem nu det är) och Tony MacAlpine av varsitt solo. Riktigt gitarr-onani-godis alltså. Lägg slutligen till en mycket stabil insats av Dirk Verbeuren (Soilwork, Scarve) bakom trumsetet och du har en instrumental fullträff. Bra jobbat hörni.

Då återstår bara för mig att som slutkläm säga att jag är mycket nöjd med vad Jeff Loomis klämt ur sig denna gång och väntar mig inget annat än ett mästerverk när det är dags för hans tredje soloskiva. Betyg på det hela blir: 7 av 10.