Vinylhörnan: Iron Maiden – Somewhere In Time

Iron Maiden. Ni har kanske hört talas om dem? Bildades 1975, har släppt 16 studioalbum och har en viss Bruce Dickinson vid micken? Låter bekant va? Jo visst är det så, världens största hårdrocksband (eller är det Metallica?) är inget man kommer undan ifrån och så inte heller jag. För även om jag växte upp utan att ha en endaste Iron Maiden-skiva i samlingen och inte varit särskilt förtjust i deras galopperande Heavy Metal så har jag under senare år börjat gilla dem ganska så mycket. Så mycket att jag nu äger, i mitt tycke, deras allra viktigaste och bästa skivor på vinyl. Vi snackar naturligtvis om den radda skivor som börjar med The Number of the Beast och avslutas med den fenomenala monsterplattan Seventh Son of a Seventh Son.

Sist in att hänga med sina polare i denna skara blev för mig Somewhere In Time som införskaffades så sent om i juli i år. En tripp till Andra Långgatans Skivhandel i Göteborg under början av semestern resulterande bland annat i att nämnda skiva fick hänga med hem och vilken skiva det är sedan. För de allra flesta så antar jag att det är låten Waysted years som ploppar upp när de tänker på Somewhere In Time och kanske bara den men då har man missat en massa Iron Maiden-godis. Öppningsspåret Caught somewhere in time lägger ribban högt och jag tycker att hela skivan håller mycket hög klass, framförallt spår som The loneliness of the long distant runner och avslutande Alexander the great.

Skivan i sig är som sagt köpt på Andra Långgatans Skivhandel och det är svårt att skriva om skivan utan att ta upp det klassiska omslaget. Fyllt med detaljer och referenser från Maidens tidigare släpp är det en fröjd att bara hålla i och undersöka så noga det bara går. En liten konstig/rolig detalj med skivan är att A-sidan inte har någon riktig etikett utan är helt vit. Detta är vad jag vet ett tecken på testpress men eftersom B-sidan är helt normal så antar jag att det bara rör sig om ett vanligt allmänt fabrikationsfel. Någon som är bättre bevandrad i vinylens värld och kan bringa ljus på denna fråga?

Vårens soundtrack

Nu kommer jag inte snacka om fåglar och insekter och sånt där utan musik som passat extra bra när det är varmt och gott ute och sommaren knackar på dörren. Alltså precis som det har varit här i Göteborgsområdet dom senaste dagarna. Varmt och skönt, med en konstant öppen balkongdörr och en stereo som skrålar ut väl valda toner. Oftast blir det faktiskt Iron Maiden som får stå för dessa när det är vår. Och då allra helst den här skivan:

sjunde sonen

Seventh Son of a Seventh Son. Jag har aldrig varit något större fan av Iron Maiden men just Seventh Son har något speciellt som får mitt annars så iskalla hjärta att smälta. Kanske är det för att den är lite mer progressiv än dom flesta av Maidens övriga skivor, eller kanske beror det på att ALLA låtar på skivan är bra istället för hälften som det ju faktiskt brukar vara på en genomsnittlig Iron Maiden-skiva.

Från den finfina öppningen med Moonchild via det episka titelspåret och hela vägen in i mål med Only the good die young så levererar Iron Maiden det bästa dom skrivit och ingen annan skiva kommer i närheten. Powerslave och Piece of mind är riktigt bra men alldeles för ojämna och samma sak gäller för Somewhere in time. Tidiga Iron Maiden har aldrig fallit mig på läppen och inte heller det ”moderna” även om jag får erkänna att Brave new world är väldigt mycket bättre än dom singelspår som jag länge bedömt den efter.

Nej, ska det vara Iron Maiden så ska det vara Seventh Son of a Seventh Son. Och är det vår med öppen balkongdörr så ska det också vara Seventh Son of a Seventh Son. Så är det bara.

Testament – Dark roots of Earth

Då var Testament äntligen tillbaka med en nya skiva efter kritikerrosade The Formation of Damnation. En skiva jag av någon outgrundlig anledning hoppade över och har således knappt lyssnat på den. Men jag vet att folk i förbifarten gillade den (precis som dom gillar Nisses tuggummi) som sagt och Testament har ju som bekant aldrig gjort en dålig platta så mina förväntningar på Dark roots of Earth var hyfsat höga. Och inte blev dom mindre när man fick reda på att ingen mindre än Gene Hoglan, den gamle trumfantomen, skulle sitta och bränna av fills på skivan och att många recensenter hyllat plattan som det bästa Testament har gjort.

Skivan börjar ganska bra med Rise Up, en typisk öppningslåt som väl egentligen sätter ribban för hela plattan. Det är bra och fartfyllt men samtidigt ganska så standard rent arrangemangsmässigt . Och häri ligger egentligen hela skivans problem: den är lite för slät och lagom, inget står liksom ut direkt. Förvisso så ökar kvalitén rejält med nästa låt, Native Blood, som har begåvats med en riktigt skön och medryckande refräng men det är bara tillfälligt för med det efterföljande titelspåret så blir det genast mer anonymt och andefattigt igen. Och så håller det på hela skivan igenom tycker jag. Varannan låt är riktigt bra, varannan ganska så slätstruken. Dessutom så är egentligen alla låtar lite för långa, det är bara Throne of Thorns som orkar hålla upp sin långa speltid på dryga sju minuter och det på grund av att låten har ett mer episkt anslag än dom övriga. Throne of Thorns är förövrigt en av skivans absoluta höjdpunkter tillsammans med nämnda Native Blood och True American Hate som alla tre är bland det bättre som Testament har knåpat ihop tycker jag. Skivan avslutas med tre stycken ganska så roliga covers där Testaments version av Iron Maidens gamla grymmelåt Powerslave sticker ut som den absolut bästa. Egentligen så låter det ganska likt originalet men allt har en liten Testament-twist vilket lyfter låten.

Så är jag då nöjd med Dark roots of Earth? Ja, ganska nöjd är jag nog ändå faktiskt, även om jag låter lite negativ. Inget på plattan är dåligt, mycket är kanonbra men lite för mycket är bara ok. Den når absolut inte upp till samma höga nivåer som gruppens tidiga material eller det senare mästerverket  The Gathering. Något som ökar betyget är som vanligt den instrumentala biten och Chuck Billys alltid lika oklanderliga sånginsatser. Testament är en grymt tajt grupp som vet hur en skivinspelningsrubank ska dras, den saken är det ingen tvekan om. Plattan har även ett mycket bra ljud som bör tillfredställa dom flesta hårdrockande ljudfreaks därute. Betygmässigt så har jag svårt att bestämma mig för om Dark roots of Earth är en stark 3:a eller en svag 4:a men efter lite eftertanke så ger jag skivan 7 av 10 (svag fyra alltså). Det är ju ändå Testament vi snackar om.