Bäst musik 2018 (del 2)

Dags då för huvudnumret. Topp 10-listan för år 2018. Innan vi börjar så vill jag bara nämna ett par bubblare som letade sig in i samlingen nu under den gångna veckan och som jag verkligen känner hade haft en chans att hamna på listan om jag fått mer tid med dom:

Först är Judas Priest och deras Firepower som i mina ögon inte är något annat än en återkomst för bandet efter flera år av medelmåttiga skivsläpp. Arvet från framförallt Painkiller men även gruppens 80-tals produktion gör sig ständigt påmint och det blir man ju automatiskt jätteglad av. Bra jobbat Halford & Co.

Sedan så har vi tyska Sulphur Aeon som precis släppt lös sin nya best The Scythe of Cosmic Chaos. Och jädrar vilken episk och mäktig Death/Black-hybrid de har fått till den här gången (också)! Sulphur Aeon kan bevisligen inte göra några som helst fel. Fantastiska låtar, bra ljud och ännu ett omslag i världsklass. Det är bara att tacka och ta emot.

Nä nu kör vi. Dags för The List:

10. The CrownCobra Speed Venom. Grabbarna från Trollhättan är tillbaka och visar med sin tufft betitlade platta hur stenhård ”i-ditt-ansikte-Metal” skall framföras. Fart blandas med tyngd och toppas av Johan Lindstrands råa growlande. The Crowns bästa sedan, ja ska vi säga slutet av 90-talet?

9. VisigothConqueror’s Oath. Traditionell Heavy Metal när den är som allra bäst. Från det härliga öppningsspåret Steel and Silver till det mäktiga avslutande titelspåret är detta Old School gjord rätt.

8. LagoSea of Duress. Death Metal i samma skola som Immolation. Så när dom inte släpper någon ny skiva så hoppar Lago in som ett utmärkt substitut. Föga nyskapande men vem fan hinner tänka på sånt när man har fullt upp med att digga tunga riff och smattrande dubbelkaggar?

7. ArchgoatThe Luciferian Crown. Finlands get-dyrkande svar på AC/DC. Archgoat – När man vet vad man vill ha och man vet vad man får. Och ibland vill man bara ha enkelt, effektivt och elakt dödsrens. Suomi Finland Perkele!

6. TribulationDown Below. En klar förbättring efter The Children of the Night som jag  tappade intresset för ganska så snabbt tyvärr. Men nu är Tribulation på banan igen och lägger välförtjänt världen för sina fötter. Fast jag önskar mig gärna en ny The Formulas Of Death nästa gång.

5. HorrendousIdol. Horrendous utvecklas för varje skiva de släpper och med Idol gör de ett jättekliv mot de allt mer progressiva sumpmarkerna. Mer meckigt än någonsin och jag tycker mig höra en rejäl skopa Pestilence och tidiga At The Gates. Det här är svinbra helt enkelt.

4. Funeral MistHekatomb. Arioch håller som vanligt Black Metal-fanan högt och drämmer till med en platta som förvaltar arvet från tidigare skivor med bravur. Lite rakare än tidigare kanske men det är i min bok bara en styrka. Svenskt rens av högsta klass.

3. DemonomancyPoisoned Atonement. En ny bekantskap för mig och vilken sådan. Medryckande och svängig Döds/Svartmetall med en väldigt karaktäristisk gap-sång som jag antar att man antingen älskar eller hatar. Och jag diggar detta stenhårt, italiensk dialekt och allt.

2. EneferensThe Bleakness of our Constant. Själv är bäste dräng. Det ligger något i det ibland och Jori Apedaile visar det med största möjliga tydlighet i och med senaste skivan med hans projekt Eneferens. Vacker, ödesmättad och atmosfärisk Black Metal som kom precis i rätt tid för att stödja mig igenom en period som var lite kämpig under hösten.

1. PariusThe Eldritch Realm. Jag trodde ärligt talat inte att hemmasnickrad H. P. Lovecraft-Metal skulle bli det som jag gillade bäst under året men så blev det. Kanske inte den där riktigt solklara listettan som andra skivor varit tidigare år men en mer underhållande och händelserik halvtimma av teknisk Death Metal är svår att hitta. The Eldritch Realm är en väldigt proffsigt producerad platta som är fantastiskt rolig att lyssna på och jag hoppas den tar Parius vidare mot stora framgångar framöver. De har alla förutsättningar att lyckas.

parius2

 

Backtracking del 1: Mastodon – The hunter

Jag har under ett par veckor tid haft någon slags bakvänd idé om att presentera Mastodons och Dream Theaters hittills samlade verk i omvänd kronologisk ordning. Jag kan ännu inte riktigt sätta fingret på varför det tilltalar mig men det kanske utvisar sig med tiden. Hursom här kommer första delen.

Mastodon är ett band som GalacticMutilator introducerade mig för när de släppte sin dräpare ”Leviathan” för  sisådär 8 år sedan. Sedan dess har de varit en väl integrerad del i min musikaliska vardag. The Hunter är deras senaste alster och skiva nummer fem i deras samlade katalog. Jag har alltid benämnt dem som sjökaptens-rock eller cirkus-metal men de ligger tydligen under epitetet ”sludge metal”.  Vad som stämmer bäst är upp till var och envar att avgöra själv.

Skivan börjar med ett, vad jag skulle vilja kalla, klassiskt Mastodon-riffande. Öppningsspåret Black Tounge är både tungt, mystiskt. Samtidigt är det väldigt välspelat och välproducerat och låter nästan lite för ”cleant”. Och om man fortsätter skivan igenom så märker man att detta är ett medvetet val då stora delar av den fortsätter i samma anda. Det är ganska lite kul att höra influenser från Judas Priest i Brann Dailors trummor på Curl of the Burl precis som man hör Brent Hinds Black Sabbath-inspirado i samma bit.

Jämfört med tidigare skivor så har man lagt stor vikt vid sången och försökt att låta de tre sångarnas röster bära låtarna där gitarrerna tidigare får dra lasset. Lyssna exempelvis på All the heavy Lifting och Creature lives där man får ta del av sångmelodier som Mastodon aldrig tidigare levererat.

Samtidigt har man bitar där Mastodon tydligt visar på sitt arv. Låtar som Black Tounge, Stargasm, Octopus has no friends och Spectrelight låter lyssnaren otvetydigt få veta att det är Mastodon man lyssnar på.

Mitt samlade intryck av skivan är ganska splittrat. Det är väldigt många fina bitar på den, men jag får ofta också en känsla av att jag har missat början av låtarna och vill spola tillbaka för att få höra hela biten… Det är kanske ett tecken på att man haft lite bråttom att få ut en platta, eller att jag inte fattar grejen… Det hela andas lite konceptalbum utan ett uttalat koncept.

Betyg: 7/10

Bästa låtarna:

  • 2. Curl of the burl
  • 4. Stargasm
  • 8. Dry bone valley
  • 9. Thickening

Detta bildspel kräver JavaScript.