Den förlorade symbolen

Jag har idag lyssnat klart på den ljudbok jag har haft i bilen: Den förlorade symbolen av Dan Brown. Man kan tycka vad man vill om Dan Brown och hans samlade alster, men en ljudbok i bilen är enligt mig den bästa medicinen mot buskörning. Helt plötsligt slutar man att ha så bråttom och man nästan försöker att få resan att vara lite längre. Köerna välkomnas! Storleksgraden av denna effekt är naturligtvis direkt kopplad till hur bra boken är, men också till hur duktig inläsaren av boken är.

Hur står sig då Dan Brown senaste(?) bok uppläst av Jonas Malmsjö som trafiklugnare?

För det första så är Jonas Malmsjö faktiskt riktigt trevlig och behaglig att lyssna på, och lägger inte till mer färg till texten än absolut nödvändigt, utan att det blir monotont. Det ger mer utrymme åt en själv att skapa sig bilder i huvudet tycker jag, nästan som om man själv läser boken. Han är faktiskt en av de bättre uppläsarna jag har hört, Helena Bergström är en av de sämsta…

Gällande boken så är det som vanligt den torre universitetsprofessorn, Robert Langdon, som kastas in i ett intrikat äfventyr där allting är mer mystiskt än vad man någonsin kan ana. Han har tidigare avhandlat mysteriet om den heliga graal, illuminati och de gamla assasinerna som ville spränga vatikanen. Denna gång är det frimurarordern som står i skottgluggen för Browns ”vetenskapstyngda” thrillers. Det är de dolda hemligheter som frimurarna förmodas hålla dolda i Washington som en mycket ruskig man vill åt och han håller Langdons vän och tillika frimurarnas mästare som gisslan för att tvinga Langdon till att hjälpa honom med att avkoda frimurarnas talismaner som påstås visa vägen till oändlig kunskap.

Jag tycker boken har problem med tempo, och upprepningar. Det märks att Brown hade bråttom att få ut boken i butik, för mycket av det här hade kunnat putsas bort om man bara hade lagt ned lite tid på den. Ett annat problem jag har med Dan Brown är att han har svårt med att gradera karaktärernas känslor. Det är alltid full skräck, full rädsla, full glädje osv. Allting är ”TO THE MAXXXXX” hela tiden vilket förtar värdet av dessa skildringar såpass att jag bara känner för att spola förbi… Men det kanske är ett typiskt amerikanskt drag av författarskap?

Hursom, boken gav mig 20 timmar lugnare körning, och för det så får den 3/6 i betyg, +1 för Jonas Malmsjö. Den var dessutom bättre än radio.