Första intrycket: Funeral Mist – Hekatomb

Ok, jag tänkte testa ett litet nytt koncept här på bloggen. Jag provlyssnar en skiva jag inte hört förut och skriver ner mina tankar om det jag hör. Simpelt och borde gå att genomföra, även av en bondlurk som mig.

Först ut i denna revolutionerande serie (eller vad det nu blir utav det hela) är senaste skivan med Funeral Mist. Den heter Hekatomb och släpptes den 15:e juni i år, till mångas stora överraskning då den mig veterligen inte var utannonserad i förväg. Själv har jag ett par skivor med gruppen (Devilry och Salvation) och tycker att dom är tillräckligt bra för att jag skulle hosta upp cash nu när den nya kom. Men jag har alltså inte lyssnat på den. Förrän nu. Here goes…

funeraaaal

In Nomine Domini: Ont intro med gap, demonröst och explosioner. Sedan över i lite bas-mys. Och sedan full patte! Härligt, jag gillar. Arioch vrålar som en besatt och gör det utmärkt. Bas-mys igen efter det. Och full patte igen! Sedan lite tungt malande innan det dras på igen. Ett riktigt svartmetall-statement till öppningslåt och det finns inte mycket att klaga på. I Jesu namn.

Naught but Death: Oj, här var det lite mer rock och gung som gällde. Lite likt den där gungiga Marduk-låten som var med på förra skivan. Blond Beast heter den väl? Det var i alla fall mycket njutbart. Sväng med lite dubbelkagge inslängt här och där. Och lite mässande röster i bakgrunden. Inte lika direkt och pang-på som förra låten men fortfarande mycket bra.

Shedding Skin: Hmm, finns väl en Pantera-låt med samma namn? Inte likt i övrigt för nu var det full fart på menyn igen. Arena-klappa-takten-mellanparti innan det är dags att mangla järnet igen. Bra låt men lite mer anonym än de två som kom före.

Cockatrice: Gnissel och blastbeats. Låten är ganska lång så jag gissar att viss tempoväxling kommer att ske. Men än så länge gnisslas det och blastas det. DÄR kom tempoväxlingen! Och är det blåsinstrument i bakgrunden? Nähä, nu var det högsta fart igen. En andra sväng innan låten byter skepnad? Jepp. För nu fadas manglet ut och allt som återstår är sådana där ”ice-ljud” som fanns på syntarna förr och vindblås. Mystik och kyla. Som leder in bra i manglet igen. Högst njutbar låt-jävel.

Metamorphosis: Lång låt igen med snygg övergång från förra låten (golfapplåd på det). Suggestiv inledning med bara trummor och bas, snyggt. Aha, det vankas skivans tungis med körer i bakgrunden. Sparsmakat och malande. Händer inte så jättemycket men här handlar det mer om stämning känns det som, vilket ju aldrig är fel. Helt ok.

Within the Without: Nu vankas det inte helt oväntat mangel igen. Intressant och bra riff här i början. Får lite Satyricon-vibbar av detta vilket är ett plus i min bok. Mangel med små intressanta andningspauser då och då. Kort, koncist och bra.

Hosanna: Mera snabba och fartfyllda äventyr ner i mörkrets spiral. Bra riff igen. Med lite Dark Funeral-vibbar den här gången. Inte så mycket mer att säga. En låt fylld med Black Metal-pisk, take it or leave it. Jag gillart.

Pallor Mortis: Avslutande låten, börjar med att bygga upp mot något mäktigt med mässande röster och slag på pukor. Och öka takten, i intervaller. Så är man snart i blastbeatens förlovade land. Det är ungefär samma recept som i låtarna innan men fortfarande bra så varför klaga? Ojsan, där kom ett argt barn eller nåt in i det hela. Sedan på med manglet igen hela vägen in i mål. Inte riktigt den mäktiga avslutning jag räknat med kanske men helt klart en godkänd låt.

Så! Det var det. Bra skiva måste jag säga och en som jag helt klart kommer att lyssna mer på. Black Metal utan några egentliga krusiduller, som man kan räkna med när det gäller Funeral Mist. Bra ljud, bra instrumentala insatser. Tummen upp.

Annonser

Ha en trevlig Record Store Day 2018

Vissa kallar det jippo, andra sväljer konceptet med hull och hår. Själv så bryr jag mig inte särskilt mycket om RSD men kan väl konstatera att även om det nu må vara ett kommersiellt påhitt så kan det väl inte vara helt negativt att en massa folk lockas till sina lokala skivaffärer för att lyssna på livemusik och köpa nya plattor? I år så var det faktiskt några unika releaser som jag inte skulle ha så jättemycket emot att lägga vantarna på som t.ex. färgade varianter av några Merciless-album och utgåva av Marduks debut Dark Endless pressad på röd vinyl.

Men samtidigt så är den stora majoriteten av RSD-releaser helt ointressanta för mig och jag vet inte riktigt vad som skulle få mig att lyfta på röven och bege mig in till stora staden och dess skivförsäljare för att träffa Hästpojken och Eva Dahlgren. Nä då passar mig bättre att njuta av vädret här hemma och spela lite trevliga spår från skivor som släppts hittills i år. Som exempelvis Primordials svängiga dänga To Hell or the Hangman, Vastums krossande Gagging on a Gash eller varför inte Demonomancys tunga dödsritual The Last Hymn to Eschaton. Med det sagt så önskar jag alla som är ute på skivjakt en trevlig Record Store Day 2018.

rsd2018

Nya skivor i regnet

Regn, regn och åter regn. Klassisk svensk sommar är vad som serveras här på västkusten. Då finns det inte så värst mycket att göra för att känna sig på bättre humör än att spela brädspel, lira TV-spel och…köpa begagnade CD-skivor! Med tillhörande lyssning naturligtvis.

nyaskivor160712

Det har blivit ett gäng på bara några få dagar nu. Discogs (farligt ställe) och Andra Långgatans Skivhandel i Göteborg är de skyldiga. Vänster till höger är följande:

SlaegtBeautiful and Damned. Dansk grupp som är en ny bekantskap för mig. Spelar någon slags Blackifierad Heavy Metal och det går hem hos mig. En mycket bra EP.

BölzerAura. Bölzer var väldigt i ropet för ett par år sedan och det var Aura som fick snöbollen i rullning om jag inte minns fel. Bra döds men hade nog hoppats på att det skulle vara lite bättre med tanke på all hype, nu när jag äntligen kollat upp Bölzer. Tufft namn har de ändå.

Grotesque In the embrace of evil. Göteborgska ultraklassiker samlade på en skiva och nu skall jag erkänna en sak: jag har inte lyssnat på en ton från Grotesque förrän nu. Och då ägde jag ändå en t-shirt med bandet under mina tonår. Men musiken är inte desto mindre bra för det och detta kommer jag lyssna på fler gånger.

MardukDark Endless. Stabil debutskiva men Marduk skulle ju blir så väldigt mycket bättre redan på de efterföljande skivorna. Men ändå kul att ha när man som jag försöker att ha en någorlunda komplett diskografi med bandet.

MardukPanzer Division Marduk. Ett gäng skivor efter Dark Endless så är det full fart och fläkt som gäller och jag gillar det. Har haft skivan på LP sedan den släpptes men det känns bra att komplettera upp med ett exemplar på CD. Mycket bra skiva om man är sugen på rens.

NominonDiabolical Bloodshed. Fy satan vad bra detta old-school mangel är! Nominon är en till sådan där grupp jag känt till hur länge som helst utan att ha hört. Men när jag av någon anledning ändå köpte LP-versionen av skivan som kom tidigare i år så vart jag helt såld och därför måste man ju ha en CD att spela också.

Cradle of FilthThe Principles of evil made flesh. Ha ha. En grupp som alltid varit mer lustiga att beskåda än bra att lyssna på men faktum är att deras första skivor är fan inte dumma alltså. Är mycket nöjd med att äntligen fått tummen ur och köpt denna vampyr-teater-historia till samlingen.

Dream TheaterLive at The Marquee. Ännu en klassiker som väl knappast behöver någon presentation? Vet inte riktigt varför jag inte köpt denna liveskiva tidigare men nu är gärningen gjord. Världens mest kända progmetalgrupp i deras tidiga dagar och det är både råtight och råbra.

Moonsorrow – Varjoina kuljemme kuolleiden maassa. Moonsorrow fortsätter att övertyga och jag fortsätter att köpa deras skivor, om än i en väldig oordning och i ett väldigt lågt tempo. Det är finskt, det är vemodigt, det är kallt, det är bra.

Så det var allt. Men fler skivor är på ingång så det börjar väl så smått dra ihop sig till ett nytt avsnitt i min pågående serie Vinylhörnan. Vi ses då, eller kanske tidigare.

Black Metal är mitt nya svarta

Black Metal härskar här hemma just nu. Satanisk riter, mörker och hemska omslag för (nästan) hela slanten. Varför vet jag inte men helt plötsligt så är det extra bra och precis vad mina öron vill bli matade med. Black Metal har för mig alltid varit en genre som jag gillat men som har fått spela tredjefiol, eller kanske t.o.m fjärde, efter Death Metal, mer progressiva genrer och vanlig hederlig Metal. I tonåren var det naturligtvis det lite farliga med Black Metal som var väldigt lockade utöver själva musiken men nu när man blir allt mer gubbig (och även många av dem som utövar musiken) så får musiken tala sitt eget tydliga språk. Jag har svårt att sätta fingret på vad det är jag gillar med genren men jag antar att det har med det kalla, karga och onda som gör en riktigt bra Black Metal-låt att göra och som får den att gå rätt i i märgen på mig. Nu är ju i och för sig spännvidden på genren väldigt stor med allt från det snällaste av snälla till det hårdaste av det hårda men jag gillar det mesta. Det behöver inte vara ”trve” och ”kvlt” för att det skall gå hem hos mig, det viktiga är att musiken är bra.

Och tips på bra Black Metal hade jag tänkt att dela med mig av här och nu:

TsjuderUnholy Paragon. Från skivan Desert Northern Hell, den skiva som spelas flitigast här hemma just nu. Tsjuder har en skön råhet i sin musik som tilltalar mig och ja, tummen upp helt enkelt.

AllegianceI stjärnornas skugga. Väldigt svenskt och väldigt bra. Black Metal framfört på svenska eller norska är alltid extra bra och detta är inget undantag.

Marduk behöver väl knappast någon presentation men fan vilken bra låt Thousand-fold Death från färska skivan Frontschwein är! Klassiskt Marduk-mangel med en snabbvrålande Mortuus som tar i så att corpsepainten rinner. Ljuvligt.

Förhoppningsvis har 2015 en massa smaskig Black i bagaget som väntar på avlyssning. Nu närmast är det väl Keep of Kalessin som pockar på uppmärksamhet och efter det klassiska Enslaved. Sedan så får vi se vad som kommer krypande från den olycksbådande horisonten. Vågar man hoppas på en ny skiva med Dawn kanske?

Nytt år med ny öl

Mitt första riktiga år som ”findrickare” av öl har passerat och mitt intresse för denna ädla dryck ökar bara. För drygt ett år sedan så visste jag inte så mycket mer om öl än att det fanns ljus och mörk. Och något som heter Ale. Visst är jag fortfarande en nybörjare av stora mått och har en massa roliga ölsorter kvar att testa men det känns ändå väldigt tillfredsställande att känna att man är intresserad av öl och kan lite grann om det. Kunskap väger ju aldrig tungt som det brukar heta.  Under 2013 hoppas jag få tillfälle att testa för mig exotiska ölstilar som Lambic, Geuze och Saison. Och jag ser så klart fram emot att testa ännu fler Dubbel IPAs, Imperial Stouts och allt vad det heter.

Om jag skulle utse tre personliga favoriter under året som gått så blir det följande:

  1. Modus Hoperandi. Överlägset den öl jag druckit flest av under året. Sedan det togs in i Systembolagets fasta sortiment så har jag köpt minst en varje gång jag varit där och botaniserat bland hyllorna. En riktig liten smakbomb på burk, fylld med ljuvliga humlearomer.
  2. Gonzo Imperial Porter. Ett tag var jag väldigt less på Porter och Stout och tyckte att det mesta var bra men ganska likartat och ingen gav mig den där riktiga wow-känslan som jag var ute efter. Men så testade jag Gonzo och kärlek uppstod.  Kanske är det mina relativt otränade smaklökar som spelar mig ett spratt men jag tycker verkligen att detta är en perfekt Porter. Ska bli kul att se om jag ändrar uppfattning under det kommande året.
  3. Mohawk Extra IPA. Ännu en humlebomb fast denna gång från svenska Mohawk. En på alla sätt jättetrevlig öl som är välkommen i min kundkorg alla dagar i veckan.

Så, nog om året som gått. Nu över till 2013. Ikväll så dricker jag min första öl någonsin från norska Nögne Ö. Underlig Jul heter den och det är väl ungefär precis vad den är. En rejäl näve av julens kryddor nerklämda i en flaska och det smakar faktiskt riktigt bra. Inget man dricker på firmans julfest kanske men som sällskap vid datorn i skrivande stund passar den utmärkt. God blir betyget.

Nu byter vi hastigt och lustigt ämne för nya numret (#100!) av Sweden Rock Magazine kom idag och där listade dom dom 100 bästa svenska banden genom tiderna. Och visst, sådana listor är högst subjektiva men jag har ganska svårt att smälta att musikjournalisters kelgrisar som Ghost och Watain hamnar före storheter som Marduk, Meshuggah, Hypocrisy, Nasum, Necrophobic och Unleashed. Så, nu fick jag det sagt också. Jubileumsskivan som följde med var dock ganska trevlig med sina två covers framförda av Candlemass och Entombed. Fin helg på er!

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

 

Bäst musik 2012

Musikåret 2012 är på väg att ta slut. Och då måste man ju så klart summera och lista sina 10 fantastiska favoriter. 2012 har varit ett bra år tycker jag. Mycket högkvalitativ musik har släppts och lite extra kul är det att se så många grupper som har varit med i svängen ett tag fortfarande producerar skivor som är något att ha. Inget Metallica-syndrom här inte. För mig så har 2012 var ett litet annorlunda år då jag inte köpt lika mycket skivor som jag brukar göra. Och det beror absolut inte på att jag inte hittat något bra att köpa, utan skurken i det hela är som så många andra gånger: tid. Jag har helt enkelt inte tid att lyssna lika mycket på musik längre. Familj, jobb och annat kommer före och det är bara att gilla läget.

En snabbräkning visar att jag köpt 26 album som släppts någon gång under året och faktum är att dom flesta av dessa är riktigt bra så det var väldigt knepigt att plocka ut 10 av dessa som förtjänade att hamna på listan. Dessutom så har jag missat en hel del stora släpp som jag antagligen kommer att kolla upp senare som t.ex. Paradise Lost, Rush och Enslaved. Då kör vi:

10. Jeff LoomisPlains of Oblivion.

Jeff visar var soloplatteskåpet ska stå. Oklanderligt instrumenthanterande från alla inblandade och bra insatser från gästsångarna.

9. CryptopsyCryptopsy.

Kanadickerna överraskar med en återkomst som heter duga. En bra bit från deras glansdagar men helt klart en högklassig dödsmetallplatta.

8. WitchcraftLegend.

I stort sett den enda rock jag lyssnat på i år. Men oj så bra det är.

7. NecrovationNecrovation.

Årets svenska old-school döds.

6. Putrid PileBlood Fetish.

Låtar om kladd, slafs och hjärnsubstans med guttural sång. Vissa hatar, jag älskar.

5. WeaponEmbers and revelations.

Detta gäng framkallar härliga Skeletonwitch-vibbar hos mig. Grym death/black/thrash/heavy-metalhybrid.

4. MardukSerpent Sermon.

Marduk är tillbaka och nu menar dom allvar. Trodde inte dom hade en så här bra skiva i sig. Plus för den framträdande basen.

3. MeshuggahKoloss.

Så tung, så ofantligt bra. Håller detta som det bästa dom gjort tillsammans med Destroy, Erase, Improve.

2. SophicidePerdition of the sublime.

Tyskt enmansprojekt som blåser en av banan. Teknisk och hård dödsmetall men samtidigt snyggt melodiskt.

1. NileAt the gate of Sethu.

Överlägset den skiva jag lyssnat på mest under året. Ända sedan ankomsten i somras så får den minst en lyssning i veckan. Visst, ljudet kunde ha varit något köttigare men det är inget jag bryr mig om egentligen. Nile har återigen levererat en dödssymfoni av yppersta klass och krossar allt motstånd.

Japp. Nile vann. Till skillnad från väldigt många andra som ser skivan som en besvikelse och kanske deras sämsta så älskar jag allt med den. Så mycket att jag faktiskt gjort något jag inte gjort på alldeles för länge. Jag har skaffat skivan på vinyl:

Götta på vinyl

Götta på vinyl

Bubblare: Här hittar vi Black Breath, Gorod, Vintersorg, Coldworker, Shining, Dying Fetus mfl. Alla har släppt mycket starka album i år men det räckte inte hela vägen för att ta sig in på listan.

Besvikelse: Testament. Ja, jag gav Dark roots of earth en fyra. En fyra som jag såhär i efterhand faktiskt vill revidera till en svag trea. Den är kul en stund men sedan så faller den obönhörligt i glömska. Inte dålig på något vis, bara småtrist. Och jag hade väntat mig mer från Thrash-veteranerna.

Så. Det var det hela. Låt musikåret 2013 komma!

Lite nya skivor

Tyckte att det var dags att fylla igen lite hål i några gruppers diskografier i min skivsamling så det har blivit lite skivinköp i veckan:

Scar SymmetrySymmetric in Design. Debutskivan från denna svenska grupp som spelar musik som skulle kunna liknas vid en blandning av gamla goda Edge of Sanity, Symphony X och valfritt band i den moderna melodiösa dödsmetallskolan. Detta tycker jag är deras bästa skiva tillsammans med deras andra platta Pitch Black Progress, efter det gick det tyvärr lite utför med alltihop. Kan också nämna att trummis i bandet är ingen mindre än Henrik Ohlsson, föredetta trummis i Theory in Practice (kolla upp!).

WitcheryWitchkrieg. Gruppens senaste platta som jag faktiskt funderat på att köpa länge och som jag nu äntligen fick tummen ur att göra. Witchery framför musik som kan beskrivas som modern Thrash Metal uppblandat med lite annat gött från metalvärlden. Dessa herrar har jag haft nöjet att se live ett par gånger. Första gången var på Kåren i Göteborg för alldeles för många år sedan. Då var sångaren Toxin fortfarande medlem i bandet och han sprang omkring med träpålar på scen, redo att döda närmaste vampyr. Andra och senaste gången jag såg dom live var på Metaltown 2010 och då var Toxin utbytt mot nya sångaren Legion som har ett förflutet i bland annat Marduk. Han gjorde sitt bästa för att bevisa hur ”galen” han var. Han gjorde nämligen onda hoppsasteg och berättade att socialen var efter honom. Evil…

The Black Dahlia MurderMiasma. Amerikanskt At The Gates-dyrkande som jag inte har någon egentlig relation till men jag har hört Miasma till och från tidigare och när jag nu hittade den för 69 pix så var det inte så mycket att tjöta om, det var bara att köpa. Bra platta och allmänt ansedd som deras bästa.

Sedan så följde det med två singlar med senaste numret av Sweden Rock Magazine också. Den ena var Marduks Souls for Belial som innehåller två låtar varav den första är ett smakprov från kommande albumet Serpent Sermon och det andra en cover på Woven Hands Oil on panel. Två bra låtar framförda av ett av Sveriges mest stabila band. Den andra singeln var Fatal Smiles Welcome to the freakshow, helt ointressant för min del och har således inte fått någon provlyssning.