Backtracking del 7: Mastodon – Blood Mountain

Jag kommer ihåg att jag nyss hade skaffat mig Leviathan vilken jag inte riktigt hade lyssnat mig mätt på, och helt plötsligt så släppte Mastodon ytterligare en skiva: Blood Mountain. Och dessutom var jag ju tvungen att skaffa deras tidigare album, Remission, då jag verkligen gillade det jag hörde. Därmed blev mitt intåg i Mastodons diskografi lite tumultartat, men också på många sätt likt min introduktion till Dream Theaters dito. Det kanske är därför de båda är deltagare i denna lilla artikelserie.

Hursomhelst så stod man där med tre plattor från samma band, varav två var olyssnade och en var välkänd, förbaskat bra och som dessutom fortfarande bjöd på mer för varje genomlyssning. Jag tog den väg som jag tror att många med mig hade valt; jag föll tillbaka på det trygga och bekväma och fortsatte att mestadels lyssna på Leviathan. Jag försökte stundtals att sätta mig in i Blood Mountain och på många sätt var den spännande, men samtidigt så var den distanserad från Leviathans sound som jag alldeles nyss kommit att älska och inte var färdig med. Detta gjorde att den blev ståendes i skivhyllan längre än den förtjänade, och skall jag vara helt ärlig har jag faktiskt inte lyssnat igenom den ordentligt förrän nu. Men nu, med facit i hand anser jag att den här skivan faktiskt passar väldigt bra in i Mastodons diskografi precis just där den är. Den representerar ett naturligt steg från Leviathan till Crack the Skye vilket var en fantastisk metamorfos musikaliskt sett, och är därmed ett praktexempel på en mellanskiva. Det är inget dåligt med detta i sig, men för mig, som tidigare inte riktigt kunna sätta fingret på varför den här skivan kändes lite anonym, förklarar detta en hel del vilket gör det enklare för mig att faktiskt börja lyssna på den ordentligt. Det skänker acceptans åt de frågetecken som dyker upp längs skivans gång helt enkelt. Det skall dock tillstås att jag fortfarande har svårt att namnge alla spåren på skivan, eller ens komma ihåg låtarna i huvudet (dock med några undantag) trots att skivan huserat i bilens audiosystem i drygt en månad.

Skivan börjar stenhårt med ett par riktigt maffiga virvel-fills rätt i ansiktet, signerade Brann Dailor. The wolf is loose känns och låter som en låt som rätt av hade platsat på Leviathan. Mastodon gör därmed helt rätt när man väljer att öppna med detta spår. Därefter börjar det komma en hel del bitar vilka ter sig osammanhängande, nästan lite schizofrena eller helt identitetslösa, däribland Crystal skull, Bladecatcher, Hand of stone och Pendelous skin. Det är inte dåliga bitar som sådana, men de förmedlar för mig ett trevande, eller ett musikaliskt identitetssökande om man så vill.

Sen rymmer denna skiva även musikalisk dynamit, exempelvis i form av spåret Sleeping giant.Här har man faktiskt hittat fram till den mer ackordbaserade metal som komma skall på senare skivor. Hela låten känns och luktar samma och den blir aldrig tråkig trots att jag spelat sönder den på Guitar Hero. Man blandar inte mellan gammalt, nytt och göör-gammalt hela tiden utan hittar ett register att skapa låten inom och får det att fungera perfekt! Efterföljande Capillarian crest är musikaliskt godis rätt igenom och kommer som en bekräftelse på föregående låt inte bara var tur.

En favoritlåt som jag faktiskt har haft från första genomlyssningen är Colony of birchmen och så här med facit i hand är det nog också den låt på skivan som ligger närmast det sound som komma skall för Mastodon. Här ger man inte många kvintackord i onödan utan snarare häver man ur sig ackords-metal av bästa sort, och dessutom börjar de här också bjuda på lite gitarrsolon från Brent tillsammans med ett kraftigt steg mot deras nuvarande sångfilosofi. Det är nog fortfarande min favoritlåt faktiskt.

Sen vill jag faktiskt lyfta fram Siberian divide somockså är en riktigt bra låt enligt Mastodons gamla skola. Många och långa trumfills kombinerat med udda tonval och en ”vattnig” känsla i hela låten gör att man blir glad.

Gällande betyg så velade jag väldigt mycket fram och tillbaka mellan en sexa och sjua, men eftersom så pass många låtar fortfarande inte fastnat så väljer jag faktiskt att strama åt betygsbörsen snarare än att fria. För i ärlighetens namn så är det här inte en av deras bästa skivor, och mest troligt är att den kommer ställas i hyllan igen en längre tid.

Betyg: 6/10

Bästa bitarna:

  • Spår 7: Colony of birchmen
  • Spår 3: Sleeping giant
  • Spår 4: Capillarian crest

Detta bildspel kräver JavaScript.

Backtracking del 4: Mastodon – Crack the skye

Inför releasen av Mastodons tredje album hade man släppt en singel på nätet i form av spåret Divinations. Jag vill minnas att jag inte var speciellt nöjd med hur det lät. Låten var uppbyggd på ett för Mastodon alldeles för simpelt vis och hade dessutom någon slags aura av hitmakeri och melodisk metal kring sig. Men jag gillade det avslutande ”gitarrsolot” kraftigt, så jag tänkte att de kanske var något på spåret ändå. Albumet släpptes sedan i mars 2009 och det dröjde inte länge tills det låg i min brevlåda.  I ljuset av deras tidigare utveckling så var det med både skepsis och högt ställda förväntningar som jag lyssnade på skivan första gången. Tyvärr så blev jag besviken. Vart var alla feta riff? Vart var alla feta dubbelkaggar? Vart hade deras arga halvgrowls blivit av?

Det var här jag gick i den klassiska fällan, skivan bjöd på motstånd. Jag föll tillbaka på att lyssna på singeln som till en början tycktes lättare att smälta. Men eftersom Divinations inte håller i längden så började jag smyga in små portioner av Oblivion och The czar, för att efterhand peta in fler och fler spår i lyssningen, vilket resulterade i att skivan växte och växte. Nu i efterhand, vill jag hävda att det här är deras allra bästa skiva. Den innehåller nödvändigtvis inte någon av deras bästa låtar, men som helhet är den helt outstanding sett till deras övriga skivor.

Skivan öppnar med Oblivion, en midtempo-låt som egentligen inte alls känns som ett öppningsspår. Här leker de ganska kraftigt med ackordintervaller på sina gitarrer, både stora och små för att skapa en ganska udda ljudbild i metall-sammanhang. Här så hör man också trummisen Brann Dailors första riktiga sånginsatser i Mastodon, och han gör det dessutom med den äran. Trots att detta är en relativt långsam låt så lyckas de ändå hålla en stadig intensitet genom hela låten, mycket tack vare att man låter de tre vokalisterna dela jämnt på mikrofontjänstgöringen och passar in deras röster mot musiken. En riktigt bra bit faktiskt, som är betydligt mer representativ för skivan än Divinations som kanske hade varit ett mer uppenbart öppningsspår.

Skivan håller sedan överlag detta tempo som satts. Det är en midtemposkiva helt enkelt, och till skillnad från The Hunter så håller alla låter ihop, de känns hela i sig självt.

Man har även ett par längre bitar på plattan i form av The czar och The last baron. Båda två är riktigt bra och här är det tydligt att man har mognat som musiker och lyft sig upp ur kvintackordsriffandet men även att man kan skriva stycken snarare än vers/refräng-låtar.  Om jag skulle behöva välja en låt som representerar Mastodon som musiker så skulle det vara The czar. Här har man med allt som är typiskt för gruppen paketerat i en helt makalös låt. Sen kan jag inte låta bli att nämna det fantastiska basljud som Troy har ca fyra minuter in i låten. Magiskt. The last baron är på intet vis sämre, men här låter det inte alltid på samma karakteristiska Mastodon-vis. Man låter sina country-referenser ta lite större plats och det är överlag en lite lugnare låt där Brent får ta största ansvaret vid micken. Det känns också som om man i stora delar av låten jobbat mycket mer med lagring av gitarrerna för att skapa ett kraftigt orkestrerat ljud. Det är helt enkelt ett mer episkt spår än The czar.

Gällande titelspåret Crack the skye så skall detta vara en hyllning till Brann Dailors bortgångna syster: Skye Dailor. Och på detta spår så lånade man in Scott Kelly (Neurosis) på sång för att lägga de grövre growlningarna. Det är ett mörkt spår, men också enligt min mening ett av de svagare spåren på skivan. Det känns som om man tagit ett steg tillbaka i sitt låtskriveri här. Det är inte dåligt i sig, men detta håller faktiskt inte klass med deras tidigare alster även om det låter likt.

Ett lite roligt spår för min del är The ghost of Karelia. Varje gång det har dröjt så pass länge mellan lysningarna att jag hunnit glömma av skivan, så tycker jag alltid att de första två minuterarna av denna låt är astråkiga, för att sedan explodera i en helt fantastiskt låt!

Som jag nämnt tidigare så leker Mastodon väldigt mycket med intervaller i sin musik. Ett väldigt talande exempel för detta är Quintessence, där man hela låten igenom spelar med väldigt stora intervaller. Det är ofta spännande, men just i detta fallet så blev nästan för mycket. Jag måste vara på rätt humör för att orka höra denna bit, men när jag väl är det så är den å andra sidan väldigt bra.

Skall man säga något om ljudet, så är det att det är stort, organiskt och med punch i. Det passar skivan som hand i handske. Men det skall sägas att det ligger ganska långt ifrån det ljud som de har skruvat till på The hunter. Det här är ett mer ärligt och mindre polerat ljud som låter närmre verkligheten. Ibland är det rent av stökigt i ljudbilden, men på ett bra sätt som gör att det låter äkta.

Sammanfattningsvis kan man säga att Mastodon här har lyckats fånga en av sina bästa prestationer på skiva. De har en stor styrka i att ha tre vokalister med så olika röstkaraktärer. Brann Dailor med en klar välartikulerad röst, Brent Hinds med sin släpiga, ganska nasala stämma (som dessutom kan sjunga black), och slutligen Troy Sanders som har en mer kraftfull, mörk och hård röst, kompletterar varandra perfekt, och det vet att utnyttja detta fullt ut också. Det tål också att nämnas att de har släppt en liveskiva/dvd: Live at the Aragon, där de spelar igenom hela detta album och gör det dessutom riktigt bra. Personligen har jag alltid lite lättare för livemusik ,så det kanske kan vara ett tips om man har svårt att lyssna in sig på skivan.

Slutbetyget landar på hedrande 9/10

Bästa bitarna är:

  • Spår 4: The czar
  • Spår 7: The last baron
  • Spår 1: Oblivion
  • Spår 5: The ghost of Karelia

Detta bildspel kräver JavaScript.

Backtracking del 1: Mastodon – The hunter

Jag har under ett par veckor tid haft någon slags bakvänd idé om att presentera Mastodons och Dream Theaters hittills samlade verk i omvänd kronologisk ordning. Jag kan ännu inte riktigt sätta fingret på varför det tilltalar mig men det kanske utvisar sig med tiden. Hursom här kommer första delen.

Mastodon är ett band som GalacticMutilator introducerade mig för när de släppte sin dräpare ”Leviathan” för  sisådär 8 år sedan. Sedan dess har de varit en väl integrerad del i min musikaliska vardag. The Hunter är deras senaste alster och skiva nummer fem i deras samlade katalog. Jag har alltid benämnt dem som sjökaptens-rock eller cirkus-metal men de ligger tydligen under epitetet ”sludge metal”.  Vad som stämmer bäst är upp till var och envar att avgöra själv.

Skivan börjar med ett, vad jag skulle vilja kalla, klassiskt Mastodon-riffande. Öppningsspåret Black Tounge är både tungt, mystiskt. Samtidigt är det väldigt välspelat och välproducerat och låter nästan lite för ”cleant”. Och om man fortsätter skivan igenom så märker man att detta är ett medvetet val då stora delar av den fortsätter i samma anda. Det är ganska lite kul att höra influenser från Judas Priest i Brann Dailors trummor på Curl of the Burl precis som man hör Brent Hinds Black Sabbath-inspirado i samma bit.

Jämfört med tidigare skivor så har man lagt stor vikt vid sången och försökt att låta de tre sångarnas röster bära låtarna där gitarrerna tidigare får dra lasset. Lyssna exempelvis på All the heavy Lifting och Creature lives där man får ta del av sångmelodier som Mastodon aldrig tidigare levererat.

Samtidigt har man bitar där Mastodon tydligt visar på sitt arv. Låtar som Black Tounge, Stargasm, Octopus has no friends och Spectrelight låter lyssnaren otvetydigt få veta att det är Mastodon man lyssnar på.

Mitt samlade intryck av skivan är ganska splittrat. Det är väldigt många fina bitar på den, men jag får ofta också en känsla av att jag har missat början av låtarna och vill spola tillbaka för att få höra hela biten… Det är kanske ett tecken på att man haft lite bråttom att få ut en platta, eller att jag inte fattar grejen… Det hela andas lite konceptalbum utan ett uttalat koncept.

Betyg: 7/10

Bästa låtarna:

  • 2. Curl of the burl
  • 4. Stargasm
  • 8. Dry bone valley
  • 9. Thickening

Detta bildspel kräver JavaScript.