Vila i frid Nick Menza

Fan, det var en tung dag igår. Inte bara på grund av det faktum att både Alingsås och Finland förlorade sina respektive finaler utan även det tunga beskedet att den före detta Megadeth-trummisen Nick Menza gått bort i en hjärtattack, endast 51 år gammal.

Nick var en rytmisk kugge i det välsmorda maskineri som var Megadeth under perioden 1989 – 1998 och därmed även en viktig kugge för mig som började utforska hård musik i början av 90-talet. Rust in Peace kommer alltid finnas i mitt hjärta som en sorts musikalisk snuttefilt, något att ta fram när man kanske känner sig nere eller helt enkelt inte har lust att lyssna på det allra hetaste och senaste och där Menzas fantastiska trumspel är en av höjdpunkterna. Även Countdown to Extinction får väl räknas hit trots att den inte håller riktigt samma skyhöga klass som Rust in Peace låtmässigt. Trummorna går det dock inte att klaga på för fem öre.

Tack för allt Nick och hoppas att du trummar vidare var du än befinner dig.

Vinylhörnan: Megadeth – Countdown to Extinction

Jag kommer fortfarande ihåg när jag köpte den här skivan – på CD. Jag var 12 år och med min kompis Martin inne i Göteborg och vi besökte en av skivaffärerna som låg inne i Femman-huset i Nordstan. Skivan hade precis släppts och den skulle bli den allra första CD-skivan i min lilla skivsamling. Eftersom jag var väldigt feg som barn så vågade jag inte själv fråga expediten i skivaffären om de hade den inne så jag skickade istället fram Martin att göra det i mitt ställe. Till min lycka så plockade expediten fram ett exemplar – bara att langa fram kontanterna, slänga sig på pendeltåget hem och börja lyssna.

Countdown to Extinction är en viktig skiva, inte bara för Megadeth själva utan även för mig. Som sagt så var det den allra första CD-skivan jag köpte men det är även det riktiga startskottet på ett, vad jag förmodar, livslångt kärleksförhållande till Metal. Jag lämnade Gyllene Tider, Nirvana och Guns n Roses bakom mig och tog istället emot Megadeth, Metallica och Pantera med öppna armar. Och efter det så eskalerade Metal-dyrkandet via grupper som Sepultura, Entombed, Bolt Thrower och Morbid Angel, hela vägen fram till  i idag.

Megadeths allra mest framgångsrika album behöver väl ingen större presentation antar jag. Det är den andra skivan med gruppens klassiska (och bästa) sättning och en skiva fylld med små och stora hits. Symphony of Destruction är ju naturligtvis den låt som alla känner igen och som fick allra störst genomslag men låtar som Forclosure of a dream och Sweating bullets blev även de framgångsrika. Personligen så är Countdown to Extinction den skiva jag gillar bäst med Megadeth efter den helt fantastiska föregångaren Rust in Peace. Countdown to Extinction saknar mycket av den frenetiska energi och attack som finns på Rust in Peace men är mer polerad och svänger mer, en mer mogen skiva helt enkelt. Efter detta så gick det dock ganska snabbt utför med Megadeth och idag är tyvärr gruppen helt ointressant för mig.

Själva vinyldelen i denna vinylhörna då. Mitt exemplar är köpt i någon av Göteborgs begagnat-butiker under den första delen av 00-talet om jag inte minns helt fel. Omslag och skiva är ganska så slitna men skivan spelar helt ok trots en hel del smårepor och med det är jag nöjd. Det spelar ingen roll hur fint exemplar av skivan jag än skulle hitta, i det här fallet så smäller min CD-version av skivan mycket högre än någon motsvarighet på vinyl.

Crush em!

Nej. Det är inte Megadeth som krossar. Arnold krossar. För att Arnold är kung. Och har en stridsvagn.

Ja vad säger man? Mannen är grym. Predator, Terminator 1&2, Running Man, Commando mfl är inget man skojar bort direkt. Det är så man blir sugen att ställa upp på den där tävlingen så att man kan få krossa lite grejer. Dom senaste skivorna med Megadeth t.ex.

CD-box till bra pris

Gamla hederliga Ginza kränger just nu den här boxen för endast 99 riksdaler:

De e billigt!

De e billigt!

Testaments fem första skivor med de fenomenala The Legacy och The New Order i spetsen för en spottstyver, inte mycket att tveka över eller hur?

Testament har alltid varit min absoluta favorit inom Thrash Metal. Visst, mitt 14-åriga hårdrocksjag hade mördat mig för dom orden då det på den tiden var Metallica som gällde. Metallica och enbart Metallica. Men det där gick snabbt över och dom sista spåren av idoldyrkan försvann hårt och skoningslöst när Load släpptes. Sedan så har vi ju Megadeth också, icke att förglömma. Men handen på hjärtat, utan Rust In Peace, vad hade Megadeth varit då? Inte mycket. Countdown to extinction är ju ganska bra. Peace Sells likaså. Men annars? Nja inte så mycket att hänga i granen.

Nej då är det bättre med Testament. De har alltid släppt bra, stabila skivor och endast gjort mindre snedsteg genom hela sin karriär. T.o.m när de gjorde något av det mest förbjudna och spelade in ett gäng gamla låtar på nytt (First strike still deadly) så lyckades de ro iland det hela.  Och om det var någon grupp som skulle tagit plats på Ullevis scen när The Big 4 var här för några år sedan så är det Testament. Anthrax med en gammal trött Joey Belladonna vid micken när det finns Testament med gamle Chucken? Inget annat än en liten skandal.

Så för att summera: Testament = bäst, Gamla Testamentet 99kr = köp!

När jag blir trött på helikoptrar…

Igår hade jag re-maiden på min 550 med nytt fartreglage och lite andra smånyheter. Dessvärre stötte jag på patrull då jag körde totalt slut på två av tre ackar vilket ledde till påtvingade nödlandningar, vilka förvisso tillförde en hel del spänning och som dessutom slutade lyckligt båda två, men de skapade också en bitter eftersmak som bara olösta problem kan medföra.

Tillfälligt trött på alla dessa helikopterrelaterade göromål och funderingar tog jag min tillflykt i min ursprungliga och egentligen huvudsakliga hobby. Den som klarar av att gissa vilka modeller som fick vara med och lira Megadeth under långa stunder igår kan få en kopp kaffe av mig, kanske till tonerna av Megadeth.