Vilken musik är bäst hittills år 2017?

Egentligen så är jag nog inte rätt människa att svara på det men jag skall i alla fall göra ett försök. Det är nämligen så att jag under årets första halva ganska exakt har lyssnat på 20 nya skivor ge och ta. Enligt mig inte särskilt många med tanke på otroligt mycket ny musik det har kommit i år och hur mycket jag har missat. Men jag gör som sagt ändå ett försök och ger er de 10 skivor jag tyckt har varit bäst hittills i år:

LornArrayed claws. Mörk, aggressiv svartmetall från Italien av alla ställen. Det första jag hört av gruppen som bildades redan 1999. Här blir det nog att leta sig bakåt i diskografin.

Tomb MoldPrimordial malignity. Riktigt bra grottmangel. Bokstavligt talat för det låter nästan som om skivan har blivit inspelad i en grotta, vilket jag bara ser som en fördel i det här fallet.

AzarathIn extremis. Polackerna är äntligen tillbaka och manglar lika hårt som vanligt. Inget nytt under solen men bra är det.

ImmolationAtonement. Det är Immolation. Det vill säga det är med automatik jävligt bra. Mer behöver inte sägas.

TehomThe merciless light. Hade inte hört något av gruppen innan men jag köpte av någon anledning skivan ändå. Och det är jag glad för för detta är kanonbra dödsmetall med en liten egen touch.

MordbrandWilt. Pålitligt old-school mangel från Värmland. Flikar in mycket snygga grejer i sina låtar och är väldigt underhållande att lyssna på.

Ascended DeadAbhorrent manifestation. Ännu mera primitivt grottstök. Och precis som i fallet med Tomb Mold så passar ljudet som handen i handsken till musiken.

Apocalypse OrchestraThe end is nigh. Här har vi en rolig överraskning. Långsam och tung Doom Metal med folk-influenser låter som något jag inte borde gå igång på men gruppens tunga låtar är hypnotiserande, vilket gör att man struntar i detaljer som lite sur sång ibland. Jävligt bra.

Power TripNightmare logic. Ös! Det är party hela kvällen lång när man lyssnar till Power Trip och deras senaste fullängdare. Fram med folkölen och ”thrasha som en maniac”!

VampireWith primeval force. Årets Tribulation heter Vampire och lirar hårdrocksdöds på allra bästa sätt. Det enda jag skulle kunna klaga på är väl att skivans omslag inte är så snyggt som man hade kunna hoppats på, annars är allt av allra högsta klass.

Placeringarna är inte i någon ordning och fältet kommer antagligen se väldigt annorlunda ut när året är slut. Det är också en hel del skivor som släppta under årets första hälft som jag har kvar att köpa som t.ex. Rikard Sjöbloms Gungfly, senaste plattan med Ayreon och och nya alstret med Dying Fetus. Med det höjer vi blicken mot den andra hälften av året och ser fram emot nya skivor med Accept, Portrait, Septic Flesh och Cannabis Corpse.

 

Kolla in B.L. Metal Podcast

Om du vill få lite uppslag på ny intressant musik (och kanske även vad du skall undvika) så tycker jag att du skall låna ett höra till B.L. Metal Podcast. En svensk podd av och med en skön värmlänning (Björn Larsson of Mordbrand fame) som säger vad han tycker om det han hör. I det senaste avsnittet så tycker han bland annat till om finfina Lorn, som undertecknad tipsat om, och New Disorder som är…hur skall man uttrycka det…mindre bra. Check it out.

Fredag. Gratis domedagsmusik någon?

Domedagen är nära. I alla fall om man ska tro forskarna vid The Bulletin of Atomic Scientists. För enligt dem så är det två och en halv minut kvar tills den så kallade domedagsklockan slår tolv. Och då är det slut med mänskligheten. Finito.

Tur då att klockan inte går i realtid och har möjligheten att gå baklänges. Och tur att det äntligen blivit fredag så att man kan hälla upp något trevligt att dricka i ett glas och slänga i en skiva i CD-spelaren och tänka på något annat än domedagsklockor.

Själv väljer jag idag lite trevlig dricka i form av Plantation Barbados Rom och musiken står svenska Domedag för, passande nog. Domedag är ett projekt som startades redan 2003 av Nicklas Rudolfsson (Runemagick, Swordmaster m.m) men vad jag vet inte släppt en skiva förrän Domedagen såg dagens ljus den sista december förra året. Ett riktigt bra stycke malande Metal med sång på svenska är vad det är och jag har självklart köpt mig ett av de 60 exemplar som finns av skivan. Dock så har jag ingen användning för den nedladdningskod som följde med skivan och tänkte som så att någon annan kanske skulle vilja lyssna på lite gratis domedagsmusik. Använd i så fall koden på bilden nedan och säg gärna till i kommentarsfältet när den är använd. Trevlig helg på eder alla!

Bäst musik 2016

Ser man på. Ännu ett år är på väg att ta slut vilket ju betyder att det är dags att damma av den gamla trotjänaren topp-10-listan och presentera de skivor som just jag tycker har varit bäst. Precis som förra året så anser jag att det har varit ett riktigt bra år för hård musik och jag har nog köpt fler skivor i år än vad jag gjort på väldigt länge. Jag har även haft mer tid och ro att sitta och verkligen lyssna på musik vilket jag tycker är väldans trevligt. Ingen skiva har dock varit sådär solklart bäst, vilket har varit fallet tidigare år när t.ex. Symphony X och Tribulation har tagit hem titeln, utan det har i år varit mer jämnt skägg.

Men innan det är dags att sätta tänderna i årets topp-10 så mjukstartar vi med lite annat smått och gott från 2016.

Årets EP: Cadaveric FumesDimensions Obscure. En varierad och intressant liten EP med ett band som jag kommer att hålla ögonen på i fortsättningen.

Årets demo: MalignerDemon och Sources/t. Delad seger här eftersom dessa två är de enda demos jag lyssnat på under året och båda är riktigt jäkla bra, om än ganska olika.

Årets Göteborgare: ArmoryWorld Peace…Cosmic War. Spejsad Speed-Metal från Hising-Island. Opolerat och rått, precis som en debutskiva skall vara.

Årets besvikelse: Dream TheaterThe Astonishing. Brutalt kompetent musicerande på en alldeles för mastig dubbelskiva som jag snabbt tappade intresset för. Bättre lycka nästa gång Herr Petrucci och gänget.

Årets ”man lever på hoppet”: OpethSorceress. Första smakprovet var ganska lovande men efter att Opeth släppt ytterligare låtar för förhandslyssning så förstod jag tämligen omgående att gruppen fastnat allt djupare i tråk-prog-träsket och allt hopp var ute.

Årets omslag: In MourningAfterglow. Jag kan inte påstå att jag lyssnat så jättemycket på själva skivan men omslagets fyrtorn omringat av en brun/orange storm är fortfarande lika vackert.

Årets återkomst: Dark TranquillityAtoma. Kanske ingen återkomst i ordets rätta bemärkelse utan mer för mig personligen, då jag tappade intresset för gruppen strax efter de släppte Projector 1999. Riktigt starkt album (med två toppenbonusspår på deluxe-utgåvan).

Årets upptäckt: Archgoat. Köpte deras senaste skiva The Apocalyptic Triumphator (2015) efter att ha läst mycket gott om både den och gruppen. Och Satan vilket grymme-mangel dessa ockulta finnar prånglar ut! Har snurrat extremt mycket under året.

Då så. Nu var det då äntligen dags för huvudnumret och vi börjar på plats 10 och arbetar oss stadigt upp mot Årets bästa skiva 2016.

10. Grand MagusSword Songs. Ännu en arbetsinsats från Sveriges egna Manowar. Långt ifrån deras bästa men fortfarande bra nog för min topp 10.

9.  Blood Incantation –  Starspawn. Lång EP eller kort fullängdare? Äh, Blood Incantation manglar ju fram skitskön rymd-döds så vem bryr sig? Det räcker ju så bra så.

8. VredehammerViolator. Det tog några försök men tillslut så ville det sig för Vredehammer och de levererade sin klart bästa skiva hittills.

7. HeavydeathIn Circles We Die. Långsamt, malande och framförallt TUNGT. Man må tycka vad man vill om deras namn men deras musik talar för sig självt.

6. StillaSkuggflock. Nordiskt avskalad Svartmetall. Inte lika direkt som fenomenala föregångaren Ensamhetens Andar men minst lika bra.

5. NordjevelNordjevel. Årets bästa melodiska Black Metal-pisk med en frenetisk Fredrik Widigs på trumpallen. Snabbt och välproducerat.

4. Hail Spirit NoirMayhem In Blue. Efterlängtad uppföljare från mina favorit-greker och även om det inte är riktigt lika bra som Oi Magoi så är jag grymt nöjd med vad de har presterat.

3. AnciientsVoice Of The Void. Anciients växlar upp efter sin ruggigt starka debutskiva och jag sticker ut hakan och säger att denna skiva är ännu bättre. Något mer svårtuggad kanske men hav tålamod ty detta är top-notch.

2. HakenAffinity. Det har inte blivit så värst mycket progressiva tongångar för mig i år men när Haken slår till igen efter suveräna The Mountain så är det bara buga sig inför dem och kapitulera. Så snyggt, så genomarbetat, så otroligt bra.

1. Chthe’ilistLe Dernier Crépuscule. Smack! Slog ner som en fulladdad blixt tidigt under året och jag fullkomligt älskade det så snart jag hört det atmosfäriska introt gå över i det brutala öppingsspåret Into The Vaults Of Ingurgitating Obscurity. En konstant lyssningpartner under våren och även om kärleken svalnat något sedan dess så blossar den upp så fort jag drar igång skivan. Årets bästa skiva 2016, inget snack.

kutilist

Så där ja. Då var året 2016 summerat och redo att läggas till arkivet. Ett riktigt bra år! Nu blickar vi med spänning fram emot 2017 och nya skivor med bland andra Immolation, The Great Old Ones och kanske Pain of Salvation (ska ju tydligen vara en återgång till tidigare tongångar). Vi hörs!

Heaven and Hell

Black Sabbath har aldrig varit min kopp te. De är en av de där grupperna man ”ska” tycka om, annars är man ingen riktig hårdrock/metal-fan enligt många. Men jag har aldrig tilltalats särskilt mycket av Ozzys sång och tyckt att låtarna (även om vissa är riktigt bra) varit lite tråkiga. Det har liksom inte funnits någon större mening att lyssna på Black Sabbath när det finns så mycket annat bra som pockar på uppmärksamheten.

Men i veckan så fick jag ett spontanryck och köpte ett exemplar av Dio-erans första platta, Heaven and Hell, i Deluxe-utgåva på två CD-skivor. Och doppa mig i choklad och kalla mig Tomten, för det här mer eller mindre konverterar mig och tvingar mig att buga inför den tron som Black Sabbath sitter på. Jag är absolut inget stort fan av Dio men här sitter hans röst som en smäckarnas smäck i låtarna. Låtarna själva är små hits allihop (även om vissa kanske kan kännas aningen banala) med Iommis, Butlers och Wards fina musicerande som starkt sammanfogande häftmassa. Och som grädde på moset så har vi det underbart torra och klara ljudet från skarven mellan 70-tal och 80-tal. Underbart.

Det vara bara det jag ville säga denna fredag. Black Sabbath är trots allt bra. Eller i alla fall på Heaven and Hell.

heavenandhell

Mayhem in blue

Att spela som grekerna i det fantastiska spelet Age Of Mythology är jävligt kul och de minst lika fantastiska grekerna i Hail Spirit Noir har relativt orelaterat släppt en ny skiva vid namn Mayhem in blue, vilken har varit ute i cirka en månad. Ingen har väl missat detta faktum hoppas jag? Tyvärr så gjorde viss ekonomisk prioritering att jag själv inte kunde köpa och således avlyssna skivan förrän ganska nyligen men det gör inte musiken på den sämre på något sätt alls. För alla vet väl att bra musik inte har något bäst-före-datum? Eller?

Till min förvåning så verkar Mayhem in blue inte gjort något jätteavtryck bland alla självutnämnda musikkännare ute i vida världen men varför skall man egentligen bry sig om det då musiken talar för sig själv och är så där härligt flummig och ännu en gång en alldeles strålande blandning av diverse Metal-genrer och mer progressiva tongångar.

För egen del så frågar jag mig mest om detta är lika bra som den helt otroligt grymma föregångaren Oi Magoi och såhär fyra-fem genomlyssningar in så är den nog inte det. Men det är fanimej inte långt bort. Helt klart en platta som är bland det bästa som släppts i år och värd att utbrista ett kraftigt ”Metalefs!” för (ni som spelat Age of Mythology vet nog vad jag menar).

Nytt i CD-samlingen

Liksom sanden i timglaset, så rullar skivsamlandet på och samlingen blir sakta allt större. Är det tillräckligt för att kunna starta en varje-dag-såpa på TV4? Nä inte på långa vägar men tillräckligt för att man skall ta ett litet fotografi på några nyinförskaffade plattor och skriva några rader om dessa.

img_7054

CratorThe ones who create : The ones who destroy. Det är mycket som talar för den här skivan. T.ex. att det är en nästan 40 minuter lång platta fylld med smiskande teknisk dödsmetall. Och att gruppen är lite utav en supergrupp där en av mina favorittrummisar, John Longstreth, ingår. Men tyvärr så är skivan hittills väldigt anonym när det kommer till själva låtarna och ljudet på skivan kommer jag inte riktigt överens med. Kanske blir åtminstone låtarna bättre med lite mer lyssning.

KetzerSatan’s Boundaries Unchained. Att detta är samma Ketzer som tidigare i år släppte den mer eller mindre totalsågade skivan Starless är svårt att tro när man hör den här, deras första skiva. För här får vi en rejäl dos ösig Black/Thrash (ingen dötrist post-rock) som inte tar några fångar. Kanske lite tjatigt om man lyssnar igenom hela skivan men låt för låt så är detta en mycket frisk fläkt. Synd att Ketzer gått ner sig på de sju år sedan den här skivan kom.

Deathspell OmegaDrought. Hypad Black Metal-grupp (som snart släpper ny skiva) vars musik jag aldrig riktigt förstått storheten i. Men något fick mig ändå att skaffa denna deras senaste EP och jag tycker faktiskt om det jag hör. Så det är väl kanske dags igen att ge sig på deras så hyllade skiva Si Monvmentvm Reqvires, Circvmspice igen och se om polletten faller ner den här gången.

AnciientsVoice of the void. En av höstens stora skivsläpp för min del då deras förra skivan var en riktig höjdare. Jag har inte lyssnat in mig så mycket på skivan än men jag gillar det jag hört i alla fall. Och om du inte hört talas om gruppen innan så är mitt råd att kolla upp dessa gubbar omedelbums! Finfin progressiv metal med influenser från storheter som Mastodon och (gamla) Opeth.

DismaTowards the Megalith. TUNGT!!! Att jag missat denna eminenta skiva får väl nästan anses vara någon slags form av självspäkning? Men nu är det hur som helst åtgärdat och jag kan fullt ut njuta av detta album till bredden fyllt med klassisk amerikansk dödsmetall i den allra tyngsta skolan.

UtstøttHjørungavågr. Till sist så har vi här ett soloprojekt från Portland, Oregon, USA som lånar mycket av sitt sound från klassiska Tolkien-tokarna i Summoning. Inte riktigt den musik jag lyssnar allra mest på men den här skivan överraskade mig med sin fina stämning och genomarbetade låtar. Dessutom så gjorde jag en god gärning genom att köpa skivan så allt är tummen upp.

Det var allt för nu. Fler inköp lär följa.