Musik att se fram emot 2019

Sitter här med en rykande kopp kaffe, lyssnar på helt nya Astrophobos-skivan och funderar på vilka skivor som kommer att släppas under 2019. Vad finns det att se fram emot?

Om vi börjar med det som ligger någon månad eller två bort så är det nya alster från grupper som Misery Index, Nordjevel och naturligtvis Dream Theater som jag ser fram emot att lyssna på. Misery Index och Nordjevel för att de har jävligt stabila (om än olika långa) diskografier sedan tidigare och Dream Theater för att jag är nyfiken på hur de har styrt skutan sedan urtråkiga mastodonten The Astonishing.

Sedan så släpper ju svenska Diabolical en ny platta den 15:e februari och veteranerna i Evergrey släpper sitt album The Atlantic redan den 25:e januari. Inte lika intressant i mina ögon kanske men vem vet? Kanske är jättebra.

Och vi får ju inte glömma supergruppen Vltimas som släpper sin skiva Something Wicked Marches In i slutet av mars. Flo Mounier (Cryptopsy), Rune Eriksen (ex-Mayhem) och ingen mindre än Dave Vincent (ex-Morbid Angel) har slagit sina skallar ihop och gjort en skiva. Kommer antagligen bli ganska mediokert som sådana här projekt ofta blir med grabbarna får gärna motbevisa mig.

Längre fram då? Ja säg det. Jag har ingen direkt koll men jag räknar kallt med att Nile släpper en ny skiva under året efter som de är eller precis har varit i studion och spelat in. Och att nästa del i Michael Romes soloprojekt också dyker upp känns självskrivet, något annat vore konstigt. Och på tal om Michael Romeo så slutar man ju aldrig att hoppas på en ny Symphony X-platta men eftersom de ska ut på Europa-turné i år så lär väl det dröja. Men det är ju inget att vara ledsen över då man äntligen ska få se en av sina absoluta favoritgrupper live igen.

Nä. Tillbaka till kaffet och Astrophobos.

Bäst musik 2018 (del 1)

Taggtråd och ballonger! 2018 har till slut nått vägs ände och det är således dags att summera vad jag anser vara den bästa musiken som släppts under året. I år så har jag spenderat väldigt mycket deg på att köpa både gammal och ny musik och antalet nya releaser som inhandlats hamnar runt 80, vilket är en ganska stor ökning jämfört med tidigare år. Vinylskivan och CDn är de två klart dominerande formaten men ett och annat kassettband har också hittat in i samlingen. Tyvärr inga 8-tracks eller rullband i år heller.

Och på grund av all musik som fyllt hyllor och hörn här hemma så har jag i år faktiskt valt att dela upp inlägget om det smaskigaste som året haft att erbjuda i två delar(!). Ja jag vet, det är helt otroligt. Men uppdelad glädje är väl dubbel glädje, eller hur säger man?

Men även om jag alltså köpt mer musik än på väldigt länge så känns det samtidigt som om att man tyvärr har missat så otroligt mycket. En mängd kunnigt folk på sociala medier tipsar högt och lågt om nya intressanta skivor och man själv (och plånboken) hänger helt enkelt inte med i svängarna, hur man än försöker. Bland det som jag inte köpt än men som jag någon gång vill addera till samlingen märks till exempel senaste skivorna med Immortal, Unleashed, High on Fire och Monstrosity. Ni fattar, detta är ju relativt stora släpp i Metal-världen. Något som jag helt enkelt tvingats prioritera bort för allt annat gött som släppts.

Men nog om det. Dags att börja lista lite av det som varit bra (och kanske mindre bra) under året.

Årets split: Vastum / Spectral Voice. Spectral Voice är riktigt heta i ”The Death Metal underground” och levererar här en trevlig bit men mot split-kollegan Vastum har de denna gång inte en chans. Vastums köttiga dänga Gagging on a Gash är en riktig tjottablängare mellan lysmaskarna och en av årets bästa döds-låtar.

Årets EP: AssumptionAbsconditus. Så förbannat tungt! Och långsamt. Och jag som brukar vara allergisk mot alltför långsam musik. Men Assumption gör bevisligen rätt sorts långsamt för detta är i mina öron kanonbra. Och tungt. Nämnde jag det?

Årets besvikelse: SkogenSkuggorna kallar. Absolut ingen dålig skiva men efter mästerverket I Döden så var mina förväntningar skyhöga. Och då brukar det ju tyvärr oftast sluta på ett sätt. Skogen levererar en helt ok platta men när låtarna inte greppar tag om en och den rena sången förstör alltför mycket så är det bara att önska lycka till nästa gång.

Årets bäst-före datum passerat: Ghost. De/han släpper en dötrist platta och käbblar i tingshuset. Kanske dags att lägga ner verksamheten nu va?

Årets omslag: NecrophobicMark of the Necrogram. Ett omslag som utstrålar så mycket ”Metal-ondska” att det nästan är löjligt. Necrolord har slagit till med ännu ett mästerverk och inte blir det sämre av att musiken är den bästa som gruppen gjort sedan klassiska debuten The Nocturnal Silence.

Årets elektroniska: Master Boot RecordDirect Memory Access. Det har inte blivit så mycket elektronisk musik för mig i år (heller) men Master Boot Records hyllning till tekniken för att ge grafikkort, ljudkort och annat i en dator åtkomst till dennas minne slog ner som en ishink mitt i sommarvärmen. Symfonisk-Chiptune-Metal med gästsång från Öxxö Xööx var precis det jag behövde i somras och fortfarande behöver nu i vintermörkret.

Årets liveskiva: AyreonBest of Ayreon Live. Här var det väldigt jämnt skägg mellan Ayreon och Devin Townsends avskedshälsning Live at the Ancient Roman Theatre Plovdiv. Men Ayreon drar det längsta strået med sitt mycket underhållande live-dokument. Fantastiska insatser från musikerna (Hansi Kürschs poserande exkluderat) kombinerat med ett stort knippe grymma låtar gör det till en vinnare. Detta får man helt enkelt inte missa om man är det minsta intresserad av Arjen Lucassens musikaliska karriär.

Bubblare: Det finns så otroligt mycket att lyfta fram men vi kan ju lite snabbt nämna Slugdge vars snigel-Metal rockar hårt. Tyvärr lite för långa låtar för att ta sig upp på Topp 10-listan.

Utöver det så gläds jag över att svenska Death/Doom-orkestern Runemagick i år gjorde en riktigt stabil återkomst med skivan Evoked From Abysmal Sleep.

Sedan så vill jag även passa på att ge Haken, Voodus, Usurpress, Primordial och Hyperdontia en rejäl klapp på axeln. Mycket väl jobbat i år alla.

Så där. Då var det slut på första delen. Stay tuned för del 2.

Far Beyond Metal är äntligen tillbaka!

Som alla har väntat. Eller? Sveriges minsta Metal-podd är i alla fall tillbaka efter ett ganska långt sommarlov och det bjuds på åsikter om allt från senaste A Perfect Circle till The Crown. Med lite Devin Townsend och Spock’s Beard och annat gött inklämt där i mellan. Så det är bara att sätta igång kaffekokaren, breda sin bästa macka och lyssna på spektaklet här: Far Beyond Metal.

DTP Plovdiv Aoife DT

Shub-Niggurath

I helgen har grabben och jag spelat klart det senaste South Park-spelet The Fractured But Whole. Ett RPG som utspelar sig i South Parks värld och det är precis så skruvat som man kan föreställa sig. Som tur är så förstår inte en sjuåring det som sägs i spelet och i fallet med min son så nöjer han sig med de underhållande striderna, så jag i min tur kan skratta åt allt det andra. Hur som helst så är en av bossarna i spelet Shub-Niggurath, vilket är en fiktiv varelse från H.P Lovecrafts noveller:

Shubbidub

En riktigt elak maddafakker som skall matas med korrupta poliser för att man skall ta sig vinnande ur striden. Helt logiskt. Vad vill jag då ha sagt med detta? Inget, jag ville bara ha en ursäkt att tipsa om ett band (bland alla de oräkneliga grupper som har valt att basera sina texter och image på H.P Lovecrafts värld) som tidigare i år släppte en skiva som i mitt tycke är riktigt jävla bra. Bandet i fråga är Parius och skivan heter The Eldritch Realm.

Mycket bra progressiv döds som glänser med det tekniska i precis rätt mängd och som hittar rätt i både stämning och ljud på skivan. Dessutom så är skivan föredömligt kort och koncis så när skivan är slut så vill man bara ha mer, inte tvärtom. Något som fler ibland borde ta efter då och då (nämner inga namn).

Så ta och kolla in Parius och om man känner att H.P Lovecraft-Metal är intressant så kan man med fördel även kolla in t.ex. Puteraeon från Alingsås eller varför inte franska The Great Old Ones?

Fått lön? Köp Bloodshot Dawn

Dagen då januari-lönen dyker upp är lika underbart välkommen varje år. Ställ undan knäckebrödet och karaffen med kranvatten och istället fram med skaldjursplatå och konjak. För egen del så var januari extra fattig i år av någon anledning så därför kändes det extra bra att skjuta iväg lite rykande färska stålar över the interwebz på ny bra musik. En av de skivor som köptes vad färska skivan Reanimation med Bloodshot Dawn. En väldigt passande titel då gruppen äntligen är tillbaka efter några mindre aktiva år och medlemsbyten.

Jag gillar verkligen britternas varierade, melodiska och underhållade extrem-metall och det påminner i mina öron starkt om våra alldeles egna Scar Symmetry (kanske inte helt överraskande då det är Scar Symmetrys Per Nilsson som producerat). Det bjuds på tekniskt trummande, flinka gitarrsolon och ilsket gormande när Bloodshot Dawn bjuder upp till dans och är enligt mig definitivt en av årets tidiga musikaliska karameller.

Vilken musik är bäst hittills år 2017?

Egentligen så är jag nog inte rätt människa att svara på det men jag skall i alla fall göra ett försök. Det är nämligen så att jag under årets första halva ganska exakt har lyssnat på 20 nya skivor ge och ta. Enligt mig inte särskilt många med tanke på otroligt mycket ny musik det har kommit i år och hur mycket jag har missat. Men jag gör som sagt ändå ett försök och ger er de 10 skivor jag tyckt har varit bäst hittills i år:

LornArrayed claws. Mörk, aggressiv svartmetall från Italien av alla ställen. Det första jag hört av gruppen som bildades redan 1999. Här blir det nog att leta sig bakåt i diskografin.

Tomb MoldPrimordial malignity. Riktigt bra grottmangel. Bokstavligt talat för det låter nästan som om skivan har blivit inspelad i en grotta, vilket jag bara ser som en fördel i det här fallet.

AzarathIn extremis. Polackerna är äntligen tillbaka och manglar lika hårt som vanligt. Inget nytt under solen men bra är det.

ImmolationAtonement. Det är Immolation. Det vill säga det är med automatik jävligt bra. Mer behöver inte sägas.

TehomThe merciless light. Hade inte hört något av gruppen innan men jag köpte av någon anledning skivan ändå. Och det är jag glad för för detta är kanonbra dödsmetall med en liten egen touch.

MordbrandWilt. Pålitligt old-school mangel från Värmland. Flikar in mycket snygga grejer i sina låtar och är väldigt underhållande att lyssna på.

Ascended DeadAbhorrent manifestation. Ännu mera primitivt grottstök. Och precis som i fallet med Tomb Mold så passar ljudet som handen i handsken till musiken.

Apocalypse OrchestraThe end is nigh. Här har vi en rolig överraskning. Långsam och tung Doom Metal med folk-influenser låter som något jag inte borde gå igång på men gruppens tunga låtar är hypnotiserande, vilket gör att man struntar i detaljer som lite sur sång ibland. Jävligt bra.

Power TripNightmare logic. Ös! Det är party hela kvällen lång när man lyssnar till Power Trip och deras senaste fullängdare. Fram med folkölen och ”thrasha som en maniac”!

VampireWith primeval force. Årets Tribulation heter Vampire och lirar hårdrocksdöds på allra bästa sätt. Det enda jag skulle kunna klaga på är väl att skivans omslag inte är så snyggt som man hade kunna hoppats på, annars är allt av allra högsta klass.

Placeringarna är inte i någon ordning och fältet kommer antagligen se väldigt annorlunda ut när året är slut. Det är också en hel del skivor som släppta under årets första hälft som jag har kvar att köpa som t.ex. Rikard Sjöbloms Gungfly, senaste plattan med Ayreon och och nya alstret med Dying Fetus. Med det höjer vi blicken mot den andra hälften av året och ser fram emot nya skivor med Accept, Portrait, Septic Flesh och Cannabis Corpse.

 

Kolla in B.L. Metal Podcast

Om du vill få lite uppslag på ny intressant musik (och kanske även vad du skall undvika) så tycker jag att du skall låna ett höra till B.L. Metal Podcast. En svensk podd av och med en skön värmlänning (Björn Larsson of Mordbrand fame) som säger vad han tycker om det han hör. I det senaste avsnittet så tycker han bland annat till om finfina Lorn, som undertecknad tipsat om, och New Disorder som är…hur skall man uttrycka det…mindre bra. Check it out.

Fredag. Gratis domedagsmusik någon?

Domedagen är nära. I alla fall om man ska tro forskarna vid The Bulletin of Atomic Scientists. För enligt dem så är det två och en halv minut kvar tills den så kallade domedagsklockan slår tolv. Och då är det slut med mänskligheten. Finito.

Tur då att klockan inte går i realtid och har möjligheten att gå baklänges. Och tur att det äntligen blivit fredag så att man kan hälla upp något trevligt att dricka i ett glas och slänga i en skiva i CD-spelaren och tänka på något annat än domedagsklockor.

Själv väljer jag idag lite trevlig dricka i form av Plantation Barbados Rom och musiken står svenska Domedag för, passande nog. Domedag är ett projekt som startades redan 2003 av Nicklas Rudolfsson (Runemagick, Swordmaster m.m) men vad jag vet inte släppt en skiva förrän Domedagen såg dagens ljus den sista december förra året. Ett riktigt bra stycke malande Metal med sång på svenska är vad det är och jag har självklart köpt mig ett av de 60 exemplar som finns av skivan. Dock så har jag ingen användning för den nedladdningskod som följde med skivan och tänkte som så att någon annan kanske skulle vilja lyssna på lite gratis domedagsmusik. Använd i så fall koden på bilden nedan och säg gärna till i kommentarsfältet när den är använd. Trevlig helg på eder alla!

Bäst musik 2016

Ser man på. Ännu ett år är på väg att ta slut vilket ju betyder att det är dags att damma av den gamla trotjänaren topp-10-listan och presentera de skivor som just jag tycker har varit bäst. Precis som förra året så anser jag att det har varit ett riktigt bra år för hård musik och jag har nog köpt fler skivor i år än vad jag gjort på väldigt länge. Jag har även haft mer tid och ro att sitta och verkligen lyssna på musik vilket jag tycker är väldans trevligt. Ingen skiva har dock varit sådär solklart bäst, vilket har varit fallet tidigare år när t.ex. Symphony X och Tribulation har tagit hem titeln, utan det har i år varit mer jämnt skägg.

Men innan det är dags att sätta tänderna i årets topp-10 så mjukstartar vi med lite annat smått och gott från 2016.

Årets EP: Cadaveric FumesDimensions Obscure. En varierad och intressant liten EP med ett band som jag kommer att hålla ögonen på i fortsättningen.

Årets demo: MalignerDemon och Sources/t. Delad seger här eftersom dessa två är de enda demos jag lyssnat på under året och båda är riktigt jäkla bra, om än ganska olika.

Årets Göteborgare: ArmoryWorld Peace…Cosmic War. Spejsad Speed-Metal från Hising-Island. Opolerat och rått, precis som en debutskiva skall vara.

Årets besvikelse: Dream TheaterThe Astonishing. Brutalt kompetent musicerande på en alldeles för mastig dubbelskiva som jag snabbt tappade intresset för. Bättre lycka nästa gång Herr Petrucci och gänget.

Årets ”man lever på hoppet”: OpethSorceress. Första smakprovet var ganska lovande men efter att Opeth släppt ytterligare låtar för förhandslyssning så förstod jag tämligen omgående att gruppen fastnat allt djupare i tråk-prog-träsket och allt hopp var ute.

Årets omslag: In MourningAfterglow. Jag kan inte påstå att jag lyssnat så jättemycket på själva skivan men omslagets fyrtorn omringat av en brun/orange storm är fortfarande lika vackert.

Årets återkomst: Dark TranquillityAtoma. Kanske ingen återkomst i ordets rätta bemärkelse utan mer för mig personligen, då jag tappade intresset för gruppen strax efter de släppte Projector 1999. Riktigt starkt album (med två toppenbonusspår på deluxe-utgåvan).

Årets upptäckt: Archgoat. Köpte deras senaste skiva The Apocalyptic Triumphator (2015) efter att ha läst mycket gott om både den och gruppen. Och Satan vilket grymme-mangel dessa ockulta finnar prånglar ut! Har snurrat extremt mycket under året.

Då så. Nu var det då äntligen dags för huvudnumret och vi börjar på plats 10 och arbetar oss stadigt upp mot Årets bästa skiva 2016.

10. Grand MagusSword Songs. Ännu en arbetsinsats från Sveriges egna Manowar. Långt ifrån deras bästa men fortfarande bra nog för min topp 10.

9.  Blood Incantation –  Starspawn. Lång EP eller kort fullängdare? Äh, Blood Incantation manglar ju fram skitskön rymd-döds så vem bryr sig? Det räcker ju så bra så.

8. VredehammerViolator. Det tog några försök men tillslut så ville det sig för Vredehammer och de levererade sin klart bästa skiva hittills.

7. HeavydeathIn Circles We Die. Långsamt, malande och framförallt TUNGT. Man må tycka vad man vill om deras namn men deras musik talar för sig självt.

6. StillaSkuggflock. Nordiskt avskalad Svartmetall. Inte lika direkt som fenomenala föregångaren Ensamhetens Andar men minst lika bra.

5. NordjevelNordjevel. Årets bästa melodiska Black Metal-pisk med en frenetisk Fredrik Widigs på trumpallen. Snabbt och välproducerat.

4. Hail Spirit NoirMayhem In Blue. Efterlängtad uppföljare från mina favorit-greker och även om det inte är riktigt lika bra som Oi Magoi så är jag grymt nöjd med vad de har presterat.

3. AnciientsVoice Of The Void. Anciients växlar upp efter sin ruggigt starka debutskiva och jag sticker ut hakan och säger att denna skiva är ännu bättre. Något mer svårtuggad kanske men hav tålamod ty detta är top-notch.

2. HakenAffinity. Det har inte blivit så värst mycket progressiva tongångar för mig i år men när Haken slår till igen efter suveräna The Mountain så är det bara buga sig inför dem och kapitulera. Så snyggt, så genomarbetat, så otroligt bra.

1. Chthe’ilistLe Dernier Crépuscule. Smack! Slog ner som en fulladdad blixt tidigt under året och jag fullkomligt älskade det så snart jag hört det atmosfäriska introt gå över i det brutala öppingsspåret Into The Vaults Of Ingurgitating Obscurity. En konstant lyssningpartner under våren och även om kärleken svalnat något sedan dess så blossar den upp så fort jag drar igång skivan. Årets bästa skiva 2016, inget snack.

kutilist

Så där ja. Då var året 2016 summerat och redo att läggas till arkivet. Ett riktigt bra år! Nu blickar vi med spänning fram emot 2017 och nya skivor med bland andra Immolation, The Great Old Ones och kanske Pain of Salvation (ska ju tydligen vara en återgång till tidigare tongångar). Vi hörs!

Heaven and Hell

Black Sabbath har aldrig varit min kopp te. De är en av de där grupperna man ”ska” tycka om, annars är man ingen riktig hårdrock/metal-fan enligt många. Men jag har aldrig tilltalats särskilt mycket av Ozzys sång och tyckt att låtarna (även om vissa är riktigt bra) varit lite tråkiga. Det har liksom inte funnits någon större mening att lyssna på Black Sabbath när det finns så mycket annat bra som pockar på uppmärksamheten.

Men i veckan så fick jag ett spontanryck och köpte ett exemplar av Dio-erans första platta, Heaven and Hell, i Deluxe-utgåva på två CD-skivor. Och doppa mig i choklad och kalla mig Tomten, för det här mer eller mindre konverterar mig och tvingar mig att buga inför den tron som Black Sabbath sitter på. Jag är absolut inget stort fan av Dio men här sitter hans röst som en smäckarnas smäck i låtarna. Låtarna själva är små hits allihop (även om vissa kanske kan kännas aningen banala) med Iommis, Butlers och Wards fina musicerande som starkt sammanfogande häftmassa. Och som grädde på moset så har vi det underbart torra och klara ljudet från skarven mellan 70-tal och 80-tal. Underbart.

Det vara bara det jag ville säga denna fredag. Black Sabbath är trots allt bra. Eller i alla fall på Heaven and Hell.

heavenandhell

Mayhem in blue

Att spela som grekerna i det fantastiska spelet Age Of Mythology är jävligt kul och de minst lika fantastiska grekerna i Hail Spirit Noir har relativt orelaterat släppt en ny skiva vid namn Mayhem in blue, vilken har varit ute i cirka en månad. Ingen har väl missat detta faktum hoppas jag? Tyvärr så gjorde viss ekonomisk prioritering att jag själv inte kunde köpa och således avlyssna skivan förrän ganska nyligen men det gör inte musiken på den sämre på något sätt alls. För alla vet väl att bra musik inte har något bäst-före-datum? Eller?

Till min förvåning så verkar Mayhem in blue inte gjort något jätteavtryck bland alla självutnämnda musikkännare ute i vida världen men varför skall man egentligen bry sig om det då musiken talar för sig själv och är så där härligt flummig och ännu en gång en alldeles strålande blandning av diverse Metal-genrer och mer progressiva tongångar.

För egen del så frågar jag mig mest om detta är lika bra som den helt otroligt grymma föregångaren Oi Magoi och såhär fyra-fem genomlyssningar in så är den nog inte det. Men det är fanimej inte långt bort. Helt klart en platta som är bland det bästa som släppts i år och värd att utbrista ett kraftigt ”Metalefs!” för (ni som spelat Age of Mythology vet nog vad jag menar).

Nytt i CD-samlingen

Liksom sanden i timglaset, så rullar skivsamlandet på och samlingen blir sakta allt större. Är det tillräckligt för att kunna starta en varje-dag-såpa på TV4? Nä inte på långa vägar men tillräckligt för att man skall ta ett litet fotografi på några nyinförskaffade plattor och skriva några rader om dessa.

img_7054

CratorThe ones who create : The ones who destroy. Det är mycket som talar för den här skivan. T.ex. att det är en nästan 40 minuter lång platta fylld med smiskande teknisk dödsmetall. Och att gruppen är lite utav en supergrupp där en av mina favorittrummisar, John Longstreth, ingår. Men tyvärr så är skivan hittills väldigt anonym när det kommer till själva låtarna och ljudet på skivan kommer jag inte riktigt överens med. Kanske blir åtminstone låtarna bättre med lite mer lyssning.

KetzerSatan’s Boundaries Unchained. Att detta är samma Ketzer som tidigare i år släppte den mer eller mindre totalsågade skivan Starless är svårt att tro när man hör den här, deras första skiva. För här får vi en rejäl dos ösig Black/Thrash (ingen dötrist post-rock) som inte tar några fångar. Kanske lite tjatigt om man lyssnar igenom hela skivan men låt för låt så är detta en mycket frisk fläkt. Synd att Ketzer gått ner sig på de sju år sedan den här skivan kom.

Deathspell OmegaDrought. Hypad Black Metal-grupp (som snart släpper ny skiva) vars musik jag aldrig riktigt förstått storheten i. Men något fick mig ändå att skaffa denna deras senaste EP och jag tycker faktiskt om det jag hör. Så det är väl kanske dags igen att ge sig på deras så hyllade skiva Si Monvmentvm Reqvires, Circvmspice igen och se om polletten faller ner den här gången.

AnciientsVoice of the void. En av höstens stora skivsläpp för min del då deras förra skivan var en riktig höjdare. Jag har inte lyssnat in mig så mycket på skivan än men jag gillar det jag hört i alla fall. Och om du inte hört talas om gruppen innan så är mitt råd att kolla upp dessa gubbar omedelbums! Finfin progressiv metal med influenser från storheter som Mastodon och (gamla) Opeth.

DismaTowards the Megalith. TUNGT!!! Att jag missat denna eminenta skiva får väl nästan anses vara någon slags form av självspäkning? Men nu är det hur som helst åtgärdat och jag kan fullt ut njuta av detta album till bredden fyllt med klassisk amerikansk dödsmetall i den allra tyngsta skolan.

UtstøttHjørungavågr. Till sist så har vi här ett soloprojekt från Portland, Oregon, USA som lånar mycket av sitt sound från klassiska Tolkien-tokarna i Summoning. Inte riktigt den musik jag lyssnar allra mest på men den här skivan överraskade mig med sin fina stämning och genomarbetade låtar. Dessutom så gjorde jag en god gärning genom att köpa skivan så allt är tummen upp.

Det var allt för nu. Fler inköp lär följa.

Påfyllning i CD-samlingen

Även om det i mångt och mycket är vinyl eller streaming som gäller i dagens samhälle när det kommer till att lyssna på musik så har gubbgnälliga jag väldigt svårt att släppa CD-formatet. Det dimper ner nya CD-skivor i brevlådan med jämna mellanrum och detta är skörden under den gångna veckan:

img_7034

ArchgoatWhore of Bethlehem: Efter att ha fallit pladask för finska Archgoat och deras senaste mästerverk The Apocalyptic Triumphator tidigare i år så har det inte gått att hejda vidare djupdykningar i deras diskografi. Whore of Bethlehem är gruppens första fullängdare och kom 2006. Tyvärr så har den inte lika mustigt ljud som The Apocalyptic Triumphator och saknar ”hits” i samma utsträckning men är ändå en fullgod skiva i genren rå, ockult Death/Black-Metal.

ArmoryWorld Peace… Cosmic War: Speed Metal Space-Satan! Stolt och snabb Metal från Hising-Island, Göteborg. En debutskiva som dras med vissa skavanker men som får anses vara fullt godkänd. Armory är definitivt en grupp som jag kommer hålla ögonen på i framtiden.

In FlamesColony: Mera Göteborg och en skiva som faktiskt är en av få jag ägt en gång i tiden och sedan sålt. Men ett blogginlägg om skivan och framförallt låten Ordinary Story fick mig att bli lite nostalgisk så det vara bara att langa fram 40kr och köpa skivan igen. Jag är absolut inget stort fan av In Flames men Colony tycker jag är helt ok.

AllegianceBlodörnsoffer: Prima piskande Black Metal från det klassika svenska skivbolaget No Fashion och precis som mycket annan musik som släpptes på No Fashion så är Blodörnsoffer en väldigt fartfylld, melodisk och bra skiva. Svensk kvalité helt enkelt.

PrimordialThe Burning Season: Ett av mina favoritband och nu när jag äntligen fått fatt i ett fint exemplar av The Burning Season så täpper jag till ett av få återstående hål i deras diskografi. Titelspåret är helt fenomenalt och bör lyssnas på av alla som har sinne att uppskatta svart metall med keltiska influenser.

NecrovationBreed Deadness Blood. Slutligen lite svenskt dödsröj i form av skånska Necrovation. Finns inte så mycket orda om den här skivan mer än att den är riktigt jäkla bra och rekommenderas alla som gillar musik i stil med Verminous och tidiga Tribulation. Eller ”möed bra mög” som de kanske säger i Skåne. Det tar vi lite trynemjöl på.

Nya skivor i regnet

Regn, regn och åter regn. Klassisk svensk sommar är vad som serveras här på västkusten. Då finns det inte så värst mycket att göra för att känna sig på bättre humör än att spela brädspel, lira TV-spel och…köpa begagnade CD-skivor! Med tillhörande lyssning naturligtvis.

nyaskivor160712

Det har blivit ett gäng på bara några få dagar nu. Discogs (farligt ställe) och Andra Långgatans Skivhandel i Göteborg är de skyldiga. Vänster till höger är följande:

SlaegtBeautiful and Damned. Dansk grupp som är en ny bekantskap för mig. Spelar någon slags Blackifierad Heavy Metal och det går hem hos mig. En mycket bra EP.

BölzerAura. Bölzer var väldigt i ropet för ett par år sedan och det var Aura som fick snöbollen i rullning om jag inte minns fel. Bra döds men hade nog hoppats på att det skulle vara lite bättre med tanke på all hype, nu när jag äntligen kollat upp Bölzer. Tufft namn har de ändå.

Grotesque In the embrace of evil. Göteborgska ultraklassiker samlade på en skiva och nu skall jag erkänna en sak: jag har inte lyssnat på en ton från Grotesque förrän nu. Och då ägde jag ändå en t-shirt med bandet under mina tonår. Men musiken är inte desto mindre bra för det och detta kommer jag lyssna på fler gånger.

MardukDark Endless. Stabil debutskiva men Marduk skulle ju blir så väldigt mycket bättre redan på de efterföljande skivorna. Men ändå kul att ha när man som jag försöker att ha en någorlunda komplett diskografi med bandet.

MardukPanzer Division Marduk. Ett gäng skivor efter Dark Endless så är det full fart och fläkt som gäller och jag gillar det. Har haft skivan på LP sedan den släpptes men det känns bra att komplettera upp med ett exemplar på CD. Mycket bra skiva om man är sugen på rens.

NominonDiabolical Bloodshed. Fy satan vad bra detta old-school mangel är! Nominon är en till sådan där grupp jag känt till hur länge som helst utan att ha hört. Men när jag av någon anledning ändå köpte LP-versionen av skivan som kom tidigare i år så vart jag helt såld och därför måste man ju ha en CD att spela också.

Cradle of FilthThe Principles of evil made flesh. Ha ha. En grupp som alltid varit mer lustiga att beskåda än bra att lyssna på men faktum är att deras första skivor är fan inte dumma alltså. Är mycket nöjd med att äntligen fått tummen ur och köpt denna vampyr-teater-historia till samlingen.

Dream TheaterLive at The Marquee. Ännu en klassiker som väl knappast behöver någon presentation? Vet inte riktigt varför jag inte köpt denna liveskiva tidigare men nu är gärningen gjord. Världens mest kända progmetalgrupp i deras tidiga dagar och det är både råtight och råbra.

Moonsorrow – Varjoina kuljemme kuolleiden maassa. Moonsorrow fortsätter att övertyga och jag fortsätter att köpa deras skivor, om än i en väldig oordning och i ett väldigt lågt tempo. Det är finskt, det är vemodigt, det är kallt, det är bra.

Så det var allt. Men fler skivor är på ingång så det börjar väl så smått dra ihop sig till ett nytt avsnitt i min pågående serie Vinylhörnan. Vi ses då, eller kanske tidigare.

Halva musikåret har passerat

Och det vanliga året också. Tiden går fort när man har roligt. Och till skillnad mot förra året så känns det som om jag bitvis har haft en hel tid tid att lyssna på både ny och gammal musik. Precis som vanligt så är det en del plattor som köpts, lyssnats på någon enstaka gång och sedan hamnat i ”lyssna mer någon annan gång-högen” men samtidigt är det faktiskt ett överraskande stort gäng skivor som fått en riklig andel lyssning tilldelad sig. Och den där skivspelaren som inköptes i början av året har väl inte gått extremvarm direkt men jag känner ändå att den bidragit till ett stärkt musikintresse, för att inte säga samlarintresse. Kul.

Vad från första halvåret 2016 är då värt att nämna enligt mig? Ganska mycket faktiskt:

Halvårets Singel: SportlovAska. Visst är den mer kul än bra, men ändå bra. På riktigt. Svårt att förklara. Oavsett så är det skoj att de gamla lustigkurrarna släpper nytt.

Halvårets EP: Cadaveric FumesDimensions Obscure. Svårt val då även Gorguts och Gruesome släppt starka små godingar under våren men franska Cadaveric Fumes vinner med en noslängd.

Halvårets samlade verk: MordbrandHymns of the Rotten. Värmlänningarna samlar smått och gott från tidigare EPs, splittar och singlar vilket blir en mycket mustig gryta av stinkande död. Och ny skiva är också på gång. Smaskens.

Halvårets kärlek vid första lyssning: Chthe’ilistLe Dernier Crépuscule. Oj vad kär jag blev när denna dödskaramell slog ner tidigt i år. Nu har väl kärleken lagt sig något men rackarns vilken bra skiva det är.

Halvårets progressiva: HakenAffinity. Ännu en stark platta från Haken. Allt är otroligt skickligt, snyggt och gjort med känsla. Det är bara att applådera.

Halvårets Black Metal: NordjevelNordjevel. Nope. Varken Uada eller Hyperion rår riktigt på det svarta smisk som Nordjevel dundrar ut med sitt självbetitlade verk. Ge mig en uppföljare nu tack!

Halvårets Manowar: Grand MagusSword Songs. Ok då, den är inte lika bra som några av deras tidigare skivor men Grand Magus är alltid Grand Magus. Och ibland är det ju så förbenat gott med kött, potatis och brunsås.

Något mer? Ja det senaste med Ihsahn, Moonsorrow, Brutality, Wormed och Zhrine är bra. VredehammerVale of Pnath och Obscura sitter också som de ska. Oj så mycket bra musik och jag har garanterat glömt/missat hur mycket bra som helst. 2016 har börjat mycket bra helt enkelt, hoppas det håller i sig.

Vi avslutar med något mindre glatt.

Halvårets besvikelse: Dream TheaterThe Astonishing. Gäsp.Vad håller ni på med grabbar? Det var inte mycket kul jag hittade här under mitt spelunkande med ljus och lykta. Kanske borde jag ge skivan en ny chans någon gång men det blir inte snart, så mycket är säkert.

Grekiskt fredagstips: Macabre Omen – Gods of War – At War

Halloj och goddagens på eder alla därute på internet. Idag blir det grekiskt för hela slanten ty jag skall styra kosan mot Rhodos i helgen och blir borta i en vecka. En vecka förhoppningsvis fylld med en hel del badande och inmundigande av smaskig grekiskt krubb. Det kan bli riktigt najs.

Dagens tips är gruppen Macabre Omen som faktiskt bildades på just Rhodos och gjorde det så tidigt som 1994. Själv så hade jag ingen aning om att gruppen fanns förrän jag stötte på dom förra året i samband med deras släpp av deras senaste skiva Gods of War – At War. Inte en skiva jag lyssnar sönder direkt men väl en trevlig stund episk Pagan/Black Metal som välförtjänt fick mycket ros av många kritiker förra året.

Stin ijiasas!

Iskallt fredagstips: Ihsahn – Arktis

Fredag. Alltid lika gött när veckan går mot sitt slut och man kan hitta på saker man tycker är kul på riktigt eller kanske sitta och frysa vid något fotbollscup för 10-åringar, vad vet jag? Själv skall jag besöka En Öl & Whiskymässa i Göteborg för tredje året i rad vilket skall bli mycket trevligt och jag räknar med att hitta ett gäng nya och goda öl att registrera i ölnördarnas favoritapp Untappd.

Men det är egentligen inte detta jag ville förmedla med detta inlägg utan jag ville göra folk ute i stugorna uppmärksamma på att Emperor-nestorn Ihsahn för ett tag sedan släppte sin senaste skiva Arktis. Jag har haft dålig koll på vad norrbaggen haft för sig efter tiden i Emperor och har bara lyssnat på en skiva (angL) sedan han gav sig ut på soloäventyr. Men av någon anledning så fick jag ett ryck och köpte färska Arktis. utan att egentligen läst något om plattan. Den här gången visade det sig vara ett lyckat drag för Arktis. är en underhållande, progressiv och inte minst mycket bra skiva som i alla fall jag får grova Devin Townsend-vibbar av. Bra och omväxlande låtar kryddat med några bra gästsångare räcker långt för att göra mig nöjd och rent spontant så tror jag att den här skivan kommer hamna högt på min lista när det är dags att summera musikåret 2016. Så min uppmaning är: ta en musikalisk resa till Arktis och häng med Ihsahn & Co ett tag.

Snart dags för en ny skiva med Haken

Snyggt, dynamiskt, intressant. Så skulle jag vilja beskriva det senaste smakprovet The Endless Knot, taget från Hakens kommande skiva Affinity. Gruppen verkar inte vilja stanna och stampa utan utvecklar sitt progressiva sound i små steg för varje skiva de släpper och efter höjdare som Visions, The Mountain och nu senast EPn  Restoration så verkar Affinity gå i lite mer elektroniska och moderna spår. Bandet säger själva att de har inspirerats av 80-talet vilket absolut inte är mig emot då det som väl alla vet är det bästa årtiondet. Jag försöker fortfarande att hämta mig från chocken efter floppen som var Dream Theaters senaste skiva och jag gissar att Affinity är rätt anti-chock-medicin. Kanske rent av årets skiva i genren?

Affinity fick det fina betyget 8 av 10 i senaste numret av Sweden Rock Magazine och jag har självklart ett exemplar av den limiterade dubbel-CDn bokat sedan en tid tillbaka. Affinity släpps den 29:e april via pålitliga skivbolaget InsideOut och finns utöver dubbel-CD också som vanlig CD och dubbel-LP.

Den där nya Moonsorrow-låten

Jag är inget jättefan av finska folkmetallarna Moonsorrow men jag gillar dem tillräckligt mycket för att äga ett gäng skivor med dem och ha förbokat kommande skivan Jumalten Aika. Igår släpptes ett första smakprov från skivan i form av den relativt påkostade videon till låten Suden Tunti:

Enligt bandet den kortaste låt de gjort på 10 år och vad jag förstår även deras första musikvideo någonsin. Själva låten tycker jag är en riktigt skön bit med ett gött sväng och en överlag episk känsla. Inget revolutionerande med den ger definitivt mersmak och ett sug att ta sig an hela skivan och dess övriga (och antagligen längre) låtar.

Jumalten Aika släpps den 1:a april via Century Media på CD (med bonusskiva), på dubbel-LP och kommer säkert gå att ladda ner via någon käck musiktjänst eller streama via Spotify och liknande.

Vinylhörnan: Megadeth – Countdown to Extinction

Jag kommer fortfarande ihåg när jag köpte den här skivan – på CD. Jag var 12 år och med min kompis Martin inne i Göteborg och vi besökte en av skivaffärerna som låg inne i Femman-huset i Nordstan. Skivan hade precis släppts och den skulle bli den allra första CD-skivan i min lilla skivsamling. Eftersom jag var väldigt feg som barn så vågade jag inte själv fråga expediten i skivaffären om de hade den inne så jag skickade istället fram Martin att göra det i mitt ställe. Till min lycka så plockade expediten fram ett exemplar – bara att langa fram kontanterna, slänga sig på pendeltåget hem och börja lyssna.

Countdown to Extinction är en viktig skiva, inte bara för Megadeth själva utan även för mig. Som sagt så var det den allra första CD-skivan jag köpte men det är även det riktiga startskottet på ett, vad jag förmodar, livslångt kärleksförhållande till Metal. Jag lämnade Gyllene Tider, Nirvana och Guns n Roses bakom mig och tog istället emot Megadeth, Metallica och Pantera med öppna armar. Och efter det så eskalerade Metal-dyrkandet via grupper som Sepultura, Entombed, Bolt Thrower och Morbid Angel, hela vägen fram till  i idag.

Megadeths allra mest framgångsrika album behöver väl ingen större presentation antar jag. Det är den andra skivan med gruppens klassiska (och bästa) sättning och en skiva fylld med små och stora hits. Symphony of Destruction är ju naturligtvis den låt som alla känner igen och som fick allra störst genomslag men låtar som Forclosure of a dream och Sweating bullets blev även de framgångsrika. Personligen så är Countdown to Extinction den skiva jag gillar bäst med Megadeth efter den helt fantastiska föregångaren Rust in Peace. Countdown to Extinction saknar mycket av den frenetiska energi och attack som finns på Rust in Peace men är mer polerad och svänger mer, en mer mogen skiva helt enkelt. Efter detta så gick det dock ganska snabbt utför med Megadeth och idag är tyvärr gruppen helt ointressant för mig.

Själva vinyldelen i denna vinylhörna då. Mitt exemplar är köpt i någon av Göteborgs begagnat-butiker under den första delen av 00-talet om jag inte minns helt fel. Omslag och skiva är ganska så slitna men skivan spelar helt ok trots en hel del smårepor och med det är jag nöjd. Det spelar ingen roll hur fint exemplar av skivan jag än skulle hitta, i det här fallet så smäller min CD-version av skivan mycket högre än någon motsvarighet på vinyl.

10 album som jag återkommer till

Enligt Jarno borta på den del av Internet som går under namnet  A Fair Judgement så går det just nu runt ett ”meme” på Facebook där man ska lista 10 album man ofta återkommer till. Inget jag personligen har märkt av men säger Jarno att det är så så är det så och eftersom jag i likhet med honom tycker om listor så hoppar jag på tåget och listar 10 skivor som ofta spelas här hemma. Enda regeln är att endast en skiva per band får nämnas och det borde jag klara av.Så utan att ha tänkt igenom detta allt för mycket kommer här mina 10 val:

  1. Iron MaidenSeventh Son of a Seventh Son. Jag var aldrig ett fan av Iron Maiden under min uppväxt utan det är först på senare år jag verkligen börjat lyssna på Maiden på allvar. Och oftast är det Seventh Son som spelas.
  2. Cannabis CorpseTube of the Resinated. Ett band som är så jäkla kul att lyssna på. Deras dödsmetall har ett sådant skönt flyt och lekfullhet så det är bara att låta sig följa med in i dimman.
  3. Symphony XThe Divine Wings of Tragedy. En av mina all-time-favoriter som allt som oftast får speltid. En fröjd att lyssna på ett fantastiskt band när de var som allra bäst.
  4. RammsteinMutter. Jag var inte särskilt imponerad av Rammstein när de blev jättepopulära under mitten av 90-talet men med Mutter vann de över mig totalt. Kanonskiva.
  5. Jungle RotDead and Buried. Tung-gung-döds. Finns inte så mycket mer att säga än så.
  6. DanzigDanzig II: Lucifuge. Ännu mera tung-gung. Evil-Elvis med mannar rockar loss så det står härliga till och man själv nickar villigt med och önskar att man hade långt hår igen.
  7. The ForsakenTraces of the Past. Melodisk dödsmetall där framförallt den avslutande covern på Metallicas Blackened fått mycket speltid genom åren.
  8. UnleashedShadows in the Deep. Titelspåret och Onward Into Countless Battles rockar fett. Och de andra låtarna är inte så dumma de heller.
  9. RAMUnder Command. Att tre låtar från en split-EP med Portrait så ofta ljuder i vardagsrummet förvånar mig lite. Eller nä, det gör det inte för detta är skitbra. Dock så är ju detta inget album men det skiter jag i.
  10. Keep of KalessinThrough Times of War. Jag verkar vara ganska ensam om att tycka att detta är bandets bästa skiva men låtar som Den Siste Krig och Skygger Av Sorg talar för sig själva.

Dags för nytt Sportlov

IMG_6775

Efter att ha haft en hel del flyt så lyckades jag tillslut lägga mina frostiga tumvantar på ett av de 200 exemplar som finns av Sportlovs nya singel Aska. Count Wassberg, Fjällhammer och de andra i bandet ger oss två nya låtar som precis som låtarna på föregångarna Snöbollskrieg och Offerblod i vallabod är mer kul än bra men måste man ha allt med Sportlov så måste man. Extra kul tycker jag inledningen av Azazels Lada är med sin lilla homage till Ghosts Year Zero. Fjällrävarna har humor helt klart och det är kul att de är tillbaka. Tydligen så skall tidigare nämnda skivor ges ut på vinyl till hösten och sedan kanske man kan hoppas på mer nytt material. Den som befinner sig i längdspåret får se. Ur spår!

Den där nya Amon Amarth-låten

Amon Amarth är tydligen på gång med en nya skiva (Jomsviking) som kommer i slutet av mars och släppte idag ett första smakprov i form av låten First Kill med tillhörande video.

Det är bevisligen fortfarande vikingar, power metal-trummor och trallvänliga melodier som är gruppens grundpelare och jag börjar väl tycka att det börjar kännas något uttjatat. Förra skivan Deceiver of the Gods hade inte mycket till djup och blev trist ganska snabbt och nu verkar det alltså vara tredje gången som Amon Amarth tar den vinnande formeln från höjdarplattan Twilight of the Thunder God och spär ut den ytterligare.

Amon Amarth har väl knappast gjort något anspråk på att vara den hårdaste gruppen på jorden men när de under senare år slipat ner alla tendenser till vassa kanter från sin en gång så trevliga musik så tycker i alla fall jag att det blir lite fadd smak på det hela. Men ja, klämmigt och medryckande är det, det måste erkännas. Men fasen var nära de är att snart kunna klassas som 100% svennemetal och det är ju något som mitt inre elitistiska rövhål inte riktigt klarar av att hantera. Lite cred har de dock kvar då de plockat in ingen mindre än Tobben från Cut-Up att bonka skinn. Det är alltid ett plus.

Guilty pleasure

Visst har vi alla något som vi tycker om men som kanske inte är det allra mest ansedda här i världen? Det kan gälla film, tv-serier, musik, ja nästan vad som helst. I mitt fall så är ett av mina musikaliska guilty pleasures det otroligt ostiga Power Metal-bandet Powerwolf. Deras teatraliska Metal, som behandlar det mesta som har med kyrkor och varulvar att göra, går hem stenhårt hos mig och nu när deras näst senaste skiva Preachers of the Night damp ner i brevlådan idag så saknar jag bara förra årets Blessed & Possessed.

Jag gillar verkligen Powerwolfs tematik där de vräker på med kristen symbolik, ett tjockt lager smink på samtliga medlemmar och backar upp det hela med taktfasta och medryckande låtar. Allt gjort med glimten i ögat naturligtvis. Musiken kan ha en tendens att bli lite tjatigt efter ett tag men lyssnar man bara på max en skiva i taget, eller ännu hellre några enstaka låtar, så är det svårt att inte ryckas med. Och så har vi ju namnet: Kraftvarg. Stentufft på ett sådant helt fel sätt så att det blir rätt.

Så, nu lyssnar vi på låten Amen & Attack från nämnda Preachers of the Night och försöker undvika att höra att det är en ”banana tank” som sångaren Atilla Dorn skrålar om.

Bäst musik 2015

Då var det dags att lägga ytterligare ett år av musik till handlingarna. Och med risk för att låta tjatig så får man väl återigen säga att det har varit ett bra år för musik av varierande hårdhetsgrad. Det kanske började lite trevande men runt halvårsskiftet tog det verkligen fart och de bra släppen har varit hur många som helst och jag har en känsla av att detta tempo kommer att hållas uppe även i början av nästa år.

Men i år så tänker jag faktiskt inte göra en klassisk topp 10-lista. För det är så att för min del så har året varit väldigt, väldigt ojämnt när det kommer till musiklyssnande. Vissa månader så har jag haft jättegott om tid att lyssna på musik och har kunnat plöja igenom ett flertal skivor per dag, men andra månader så har det varit väldigt skralt med fritid och jag känner därför att jag vill göra en (extremt) kort lista och helt enkelt bara utse årets bästa album. Naturligtvis kommer jag nämna en del annat jag tyckt varit bra men det känns omöjligt att ranka dessa inbördes eftersom jag tycker att jag gett en hel del bra skivor för lite lyssningstid. Ok, då kör vi. Årets bästa skiva är:

O-Card (2015).indd

 

Symphony XUnderworld! Japp, de mästerliga jänkarna har gjort det igen. De har släppt en skiva som tar allt det jag gillar med gruppen, slängt ihop i en stor kokande progmetal-gryta och serverat på ett bord dukat med finaste silverinstrument. Efter två lite svagare skivor så är Symphony X på banan igen med besked och nu, såhär ett halvår efter att skivan släppts så gillar jag faktiskt varenda spår på plattan. Jag hade i början lite svårt för låtarna In my darkest hour och Run with the Devil men nu gillar jag dem med, bra jobbat där gubbar. Det finns dock två mindre skavanker som hindrar skivan från att vara helt jävla perfekt och det är ljudet, som saknar den dynamik som hade tagit plattan till helt astronomiska nivåer, och att den där riktigt långa, episka låten som klockar in någonstans i trakterna av 23 minuter och 54 sekunder saknas. Men annars så är Underworld sjukt bra och är överlägset den skiva jag lyssnat på mest under året. Grattis Symphony X!

Då var det avklarat, nu kan vi snacka annat som varit bra under 2015. Dödsmetall t.ex. Cruciamentum, Embrace of Thorns, Lik, Horrendous, Under The Church, Abhorrent, Cryptopsy, Sulphur Aeon, Desolate Shrine. Alla har de gjort mycket bra album (eller EP som är fallet med Cryptopsy) som visar att Death Metal är en musikform som inte visar några som helst tecken på att glömmas bort eller dö ut. Nile skall väl även nämnas här då de ju är lite av en institution inom modern döds men jag blev faktiskt lite besviken på What should not be unearthed. Det är absolut ingen dålig skiva men med Nile-mått mätt så en den bara ok.

Jag har även spisat en del bra Black Metal under året, dock inte lika mycket som jag brukar. Marduk gick ut hårt tidigt med Frontschwein och efter den så har de kommit annat mörkt och hårt material från konstellationer som Outre, Istapp och Mgla som alla håller hög nivå.

Inom den mer progressiva musiken så är det förutom Symphony X Beardfish och Steven Wilson som smällt högst tycker jag. +4616-Comfortzone och Hand.Cannot.Erase är två helt fantastiska skivor som jag önskar att jag hade haft mer tid att lyssna på. Här borde man även klämma in Arcturus och Leprous som båda skjuter iväg en kanonad av norsk progressiv galenskap. Och så har vi ju Flying Colors liveplatta Second Flight: Live at Z7 som är kanonmysig.

Vad har vi kvar? Tribulation visar att de fortfarande är en kraft att räkna med med The Children of the Night men rår på The Formulas of Death gör de inte, vilket jag heller inte räknade med. Ghost får med Meliora till en helt ok skiva som jag tycker är ofantligt mer intressant än Infestismumma (ja det är ju alltid det där med vad den där skivjäkeln heter). Dock en ganska ytlig skiva utan något större djup som visar att det är live som gruppen (tydligen) kommer till sin rätt. Trials, Wilderun, RAM och Crypt Sermon nämner vi också innan jag tycker att det är dags att stänga årsredovisningen för den här gången.

Jag har garanterat missat mängder av bra skivor under året men jag känner mig ändå väldigt mätt och nöjd med det jag hunnit lyssna på. 2015 var ett väldigt bra musikår och nu blickar vi väl förväntansfullt fram emot 2016 antar jag då det kommer nya skivor med bland annat Dream Theater, Witchcraft och Vektor.

Slut med skivinköp för i år

Ja det har ju blivit lite utav en tradition för mig att varje år deklarera att nu är minsann årets sista skivor inköpta och att det inte blir några fler. I år så är jag väldigt sent ute och med bara några veckor kvar av 2015 så känns det inte som en lika stor grej att gå ut med ett sånt här ”vågat” uttalande. Hur som helst, inköpen är följande:

DSC_0010

HorrendousAnareta. Klassisk svensk dödsmetall fast från USA. Jag gillade föregångaren och Anareta har fått mycket bra kritik så det var bara att tjacka och bli en slav under The Metal of Death.

ColossusThe Breathing World. Deras förra skiva Wake hypades ganska mycket och jag köpte den såklart. Men det klickade aldrig riktigt mellan Wake och mig så Colossus föll lite i glömska. Men av en slump så provlyssnade jag The Breathing World så smått och jag gillade verkligen vad jag hörde så det blev ett inköp av denna relativt färska skiva.

Devin TownsendEpicloud. Gamle Devin och jag var riktigt bra kompisar ett tag, speciellt i slutet av 90-talet och början av 00-talet. På senare år så har jag knappt brytt mig om vad han har haft för sig men när ett av hans senare alster säljs för 49 pix så är det inte så mycket att tveka över.

RiotThundersteel. Jag gillar Riot. Deras Heavy Metal är riktigt skön att lyssna på och eftersom jag är en nybörjare när det gäller Riot (har Immortal Soul och Unleash The Fire sedan innan) så får man ju börja med deras klassiska och mest populära skivor. Och Thundersteel är just en av deras mest ansedda och så heter den ju Thundersteel. Tufft som satan.

Flying ColorsSecond Flight: Live at the Z7. Mike Portnoy, Neal Morse och några andra inte helt kassa gubbar lirar progrock och gör det svinbra. Flying Colors är varken särskilt tunga eller hårda men vad gör det när musiken är så bra och talar för sig själv? Detta är en högkvalitativ liveskiva som visar gruppen i deras esse och något som bör kollas upp av alla.

Skivinköpsrapport slut.

Tre tunga släpp i oktober

Vi skriver den 1:a oktober och sommaren får väl definitivt anses vara över. Löven är mer gula och röda än gröna och mornarna är lika mörka som slottet på omslaget till Mayhems ultraklassiska platta De Mysteriis Dom Sathanas. Visst är det härligt? Härligt är också att det nu i oktober släpps en hel del intressanta skivor varav en del är riktigt efterlängtade av mig. För att bara nämna några så kan vi vänta oss nya skivor från Clutch, Malevolent Creation, Panopticon och Cryptopsy. Men jag hade tänkt att fokusera på tre andra släpp den här månaden.

Först ut är Gorod som släpper sin nya skiva A maze of recycled creeds den 16:e. Gorod lirar teknisk Death Metal med mycket kluriga passager och snäva svängar hit och dit. Jag räknar kallt med att detta blir en skiva i samma höga klass som dess föregångare.

Sedan så har vi två skivor som släpps samma dag, den 30:e oktober. Den ena utav dem är Svbversvm av Göteborgska Heavy Metal-titanerna RAM. Jag älskar spliten som de gjorde med Portrait förra året och ser fram emot att höra skivan sjukt mycket.

Den andra skivan är från polska Lost Soul. De har valt att kalla sin platta Atlantis: The new beginning och om detta är starten på en kavalkad av konceptalbum om Atlantis vet jag faktiskt inte men jag vet att Lost Souls dödsmetall smattrar på riktigt bra.

Här kommer det lite nya skivor

När Ginza rear ut skivor så brukar jag vara rätt så snabb på att köpa på mig ett gäng. Men den här gången var jag lite seg i starten och missade säkert en hel del av de hetaste godbitarna. Fast en sådan världslig sak har aldrig stoppat mig från att handla skivor och gjorde det inte även denna gång och idag dök den lilla fyndlådan från Ginza upp med följande innehåll:

Ginza grejer

Blues PillsBlues Pills Live: Ny bekantskap som vad jag förstår blivit riktigt populära världen över. Jag har provlyssnat gruppens alster lite här och var, diggat deras Blues Rock och tänkte att en liveskiva kan ju alltid vara trevligt. Och det var det.

BloodboundNosferatu: Återutgåva av denna semiklassiska Power Metal-platta. Urban Breed sjunger bra som fanken och låtarna håller hög klass de med. Är inget jättefan av genren men detta är riktigt bra, lite som Lost Horizon.

King of AsgardKarg: Har deras första skiva och gillar den så när jag såg att Ginza ville bli av med deras senaste skapelse för en ok peng så var det bara att köpa. Bra, robust Viking Metal.

ExumerRising from the sea: Köpte Possessed by fire för ett tag sedan och nickade med i takten till den tyska Thrash Metallen så det var bara att beställa efterföljaren också.

Napalm DeathApex Predator – Easy Meat: Grindcore är väl inte det jag gillar allra bäst när det kommer till musik men jag har alltid haft ett gott öga till Napalm Death. Apex Predator skall vara bland det bästa de gjort under 2000-talet och då är det ju bara att skaffa. Heja Barney och gänget.

TombsSavage Gold: Var på gång att köpa den här skivan redan förra året men sket i det av någon anledning. Men när Robert på Heavy Metale tipsade om skivan för ett tag sedan kom intresset tillbaka och nu gjorde jag slag i saken. Musiken som Tombs framför kallas tydligen Post-Metal, jag har ingen aning om vad det är men jag gillar vad jag hör. Det räcker gott.

Midsommarmusik

Hurra, det är midsommar igen! Dags att äta likadan mat som på julafton och utföra snarlika ritualer. Är det inte roligt så säg? Och lite långsökt angående detta så tänkte jag ge ett musiktips som kanske kan passa bra in i denna grönskans och ljusets högtid:

20150619_081923

Amerikansk folkmetal i form av Wilderun. Det räcker med att titta på omslaget så inser man att musiken kommer att passa. Grått och mulet över ett grönt fält. Säkert en 10-12 grader ute. Klassiskt midsommarväder.

Wilderun lirar alltså enligt dem själva ”American Folk Metal”, en genre jag inte är särskilt bevandrad i får jag väl erkänna. Fast vem bryr sig? Musiken talar för sig självt och kan väl beskrivas som någon form av progressiv Metal, som i mina öron har drag av finska band som Turisas och Ensiferum men även lite tidiga Opeth dyker upp lite här och var. Growl och rensång blandas, snabbt och långsamt likaså. Långa låtar blandas med lite kortare alster och musikerna är top-notch som de säger overthere. Kort och gott en riktigt bra skiva.

Trevlig midsommar.

Svenska flaggans dag

Grattis Sverige på nationaldagen. Regn och jävelskap istället för sol som det var utlovat. Jag är lite besviken på dig vädret. Men det är egentligen skitsamma, för här skall firas med lite äkta svensk Coca-Cola och ursvensk hamburgare. Och självklart så skall det lyssnar på så mycket svensk musik det bara går. Det får nog bli att baka en stor musiktårta med lite Entombed, Unleashed, Swordmaster och At The Gates som fyllning i mitten och med en rejäl klick In Aeternum, Skogen och Torture Division som garnering. Låter som en högst smakfull tårta. Grattis på dig Sverige ännu en gång och hoppas att alla därute har en bra dag.

svenska_flaggan___flag_of_sweden_by_ozelotstudios-d53g90p

Ne Obliviscaris – bra eller anus?

Progressiv extrem metal. Något jag borde svälja med hull och hår. Men i fallet Ne Obliviscaris och deras debutskiva Portal of I så har något gått snett. Ända sedan jag först hörde talas om gruppen någon gång under 2012 och efter Robert på Metalyze tjatat om dem i ett flertal inlägg så inser jag att det är något som jag egentligen gillar, jag har bara inte fattat det än. Gruppen med det något för pretentiösa namnet kommer från Australien och lirar alltså progressiv extrem metal med allt det som det brukar innebära. Långa låtar där det är mangel med smattrande dubbelkaggar, growl och fiol i bakgrunden i ena stunden för att raskt byta till lugnare och mer finstämt finlir med rensång i den andra. Det är ombytligt och lite ADHD sådär som det ju skall vara när det är progressivt, det skall aldrig stå still utan ständigt flöda framåt.

Men som sagt, jag har trots ett flertal försök under de tre år som gått sedan skivan släpptes aldrig uppskattat Ne Obliviscaris. Poletten har inte velat falla ner. Fast något hände förra veckan som fick mig att trotsa detta faktum och köpa skivan ändå:

Ne Oblivilivi

Och ja, nu sitter jag här och lyssnar. Och diggar som bara den. Fan det är ju riktigt bra det här. Tre år och ett hastigt infall behövdes det för att förstå. Det är väl så det skall vara ibland antar jag och nu är det väl inte så mycket annat att göra än att vänta två år till så att jag kan skaffa Ne Obliviscaris andra skiva Citadel som kom förra året.

Bra. Då avslutar vi med lite trummande.

Dark Descent är bäst

Skivbolaget Dark Descent har de senaste åren gått från klarhet till klarhet och släppt ett stort antal skivor som hållit en fantastiskt hög nivå. Band som Krypts, Corpsessed och Horrendous har förgyllt den hårda musikscenen och i år skämmer Dark Descent bort oss igen.

Två av mina absoluta favoriter hittills i år dök upp i januari respektive februari och det är de senaste alstren från Desolate Shrine och Crypt Sermon. Två ganska olika band när det kommer till musikstil men de förenas i att de båda producerar hård musikalisk briljans. Finska Desolate Shrine spelar rejäl, tung dödsmetall som lägger sig som ett mörker över rummet den spelas i. Jänkarna i Crypt Sermon lirar också tungt men visar istället var det gamla Doom Metal-skåpet skall stå. Jag är ett hyggligt stort fan av Candlemass och likheterna är stora men jag vågar faktiskt säga att jag gillar Crypt Sermon mer än den klassiska svenska gruppen, i alla fall just nu. Båda Dark Descent-releaserna är i mina öron fantastiska och bör lyssnas på av var människa med god metalsmak.

Vad är Haken?

Jo det skall jag berätta. Haken är ett progressivt metalband från London som bildades 2007 och som sedan dess har släppt tre fullängdsalbum och en EP. Den EPn heter Restoration, kom så sent som förra året och ser ut så här:

Haken

Köpt som en födelsedagspresent till mig själv och levererad förra veckan av kvicka engelska och svenska postarbetare. Trevligt omslag, man kan välja att lyssna både digitalt och analogt men framförallt så är Restoration EPn fylld med helt fantastiskt bra musik. Tillsammans med senaste albumet The Mountain som jag köpte för inte så längesedan så har den fått mig att bli helt Haken-frälst den senaste tiden. Jag har t.o.m börjat lyssna på deras andra skiva Visions som jag införskaffade för ett bra tag sedan men som bara har samlat damm, fram tills nu.

Det är härligt att lyssna på lite bra progmetal igen efter ett år som mest har gått i den våldsamma dödsmetallens tecken. Nu skall jag fortsätta att lyssna på Haken, dricka en kopp kaffe till och hoppas på att Symphony X i år släpper ett album som håller den progressiva fanan högt och infriar alla mina förväntningar. Glad prog!

Tips från 2014

Nu var 2015 här med allt vad det innebär i form av ny musik, ny film och nya upplevelser. Men jag hade inte tänkt att blicka framåt riktigt än utan tipsa om något jag upptäckte förra året: den engelska progmetalgruppen Spires.

IMG_6407

Köpte deras senaste skiva The Whisperer digitalt via Bandcamp och blev så såld att det kändes ytterst viktigt att skaffa deras kompletta diskografi på CD snarast möjligt. För mig så fyllde The Whisperer den brist på tillfredsställelse som nya Opeth-skivan lämnade efter sig med bravur och kan utan tvekan utnämnas till det bättre som skapats i genren under 2014. Spires har lirat tillsammans ett bra tag och det märks både i komponerandet av låtar och den musikaliska skicklighet som grabbarna i gruppen förfogar över. Det enda jag känner att jag skulle kunna klaga på när det gäller deras musik är att det är lite för stillsamt ibland med något för många lugna passager, det hade gärna kunnat få vara ännu mer musikaliskt våld.

Då var det slut på tipsandet för den här gången och jag önskar en fortsatt trevlig vecka.

Det närmar sig…

Om ca en vecka så planerar jag att med buller och bång kunna presentera vad som enligt mig är årets 10 bästa musikalbum. Ena halvan av internets mittpunkt Fornmon:Flyg, Audio & Vision…SLICE har filat på listan sedan en tid tillbaka och det har verkligen inte varit någon lätt urvalsprocess. Så mycket nytt, så mycket bra och så mycket man antagligen har missat.

En grupp vars senaste skiva jag lyssnat på mycket sedan den släpptes i våras, och som jag faktiskt inte skrivit något om alls här på bloggen är svenska Portrait och deras Crossroads. Finfin Heavy Metal i stil med Mercyful Fate och tidiga Judas Priest. Inte originell på något sätt överhuvudtaget men så bra framfört och med så välskrivna låtar att i alla fall jag inte kunnat göra annat än att stampa takten och digga med varje gång jag spelat skivan. En mycket het kandidat till att hamna på min lista. Om en vecka så vet vi säkert. Oj vad spännande…

Bara några skivor till

Inga fler skivor i år var tanken men jag var ju tvungen att ha nya Primordial. Och när man ändå är i shopping-mode så är det väl lika bra att lägga lite mer i varukorgen? Följande plastbitar med digital musik på damp ner i brevlådan igår:

20141208_163247

HakenThe Mountain. En skiva som jag tänkte köpa förra året när den kom ut men Ginza (eller om det var CDON) lyckades naturligtvis strula till förbokningen. Jag blev less på att vänta och valde att gå vidare, utan The Mountain. Men albumet har alltid legat och gnagt i bakhuvudet så när jag såg att Ginza sålde det billigt så var det bara att hugga till. Bara att hoppas att det är den progressiva pärla som det verkar vara.

AcceptStalingrad. Min resa ner i det moderna Accepts diskografi fortsätter. Stalingrad är den andra installationen i nuvarande sättnings segertåg på metalscenen och nu har jag bara årets skiva Blind Rage kvar att skaffa, vilket jag väntar med till nästa år. Klassisk tysk metal med klass.

PrimordialWhere greater men have fallen. Ett av årets stora måsten men frågan är om man hinner lyssna in sig på skivan innan det är dags att knåpa ihop årets topp 10-lista? Jag är tveksam men jag ser fram emot att dyka ner i ytterligare en omgång irländsk Pagan Metal. Köpte av någon anledning digibook-utgåvan med en extra live-DVD som jag antagligen inte kommer att titta på någonsin men förpackningen är ju fin.

ValkyrjaContamination. Svensk Black Metal av någorlunda klassiskt snitt. Debuten The Invocation of demise är en på alla sätt bra skiva och den här skall tydligen vara snäppet sämre. Men 49kr som skivan kostade är ju inte så mycket att bråka om.

SkogenVittra. Debuten från gruppen som ligger bakom en av årets bästa skivor. I Döden är verkligen helt fenomenal och jag har känt mig mer eller mindre tvungen att köpa resten av Skogens skivor bara för detta. Tredje skivan Eld gjorde mig inte besviken och nu när Vittra finns i samlingen är det bara Svitjod som saknas. Tyvärr så verkar den lite knepig att få tag på i nuläget men säkra källor säger att skivan kommer att släppas på nytt någon gång nästa år.

Så. Då var de sista skivorna för i år inköpta…igen. Gött e de.

Dags för lite piratradio igen

Jupp. På tisdag kl 21.00 så kommer yours truly återigen medverka i det stentuffa programmet Mangel som sänds på den lokala radiostationen Piraterock 95,4. Den här gången är det inget fläskigt specialprogram som står på piratmenyn utan det blir mer åt det improviserade hållet, där det skjuts ifrån höften och tjötas om allt och inget. 2 timmar med musik av hårdare karaktär blir det såklart och det kommer bland annat spelas några personliga favoriter från året som hittills varit, t.ex: Vanhelgd, Nivlhel, Origin och Under The Church.

Så om detta låter lockande så är det alltså bara att hissa piratflaggan och ratta in frekvensen 95,4 om du skulle bo i Kungälv- och Ale-området eller så kan man som vanligt lyssna via hemsidan piraterock.se eller via appen TuneIn. Aaaarrrrr!

Gör som Metalbeard, lyssna på Mangel.

Gör som Metalbeard, lyssna på Mangel.

Evergrey – bra eller anus?

När Jarno på A Fair Judgement för ett tag sedan uppmärksammade mig på att Evergrey släppt en ny video så var jag ganska så snabb på att kommentera att jag minsann inte tyckte om bandet särskilt mycket. Även om jag fick erkänna att låten King of Errors är riktigt skön. Ganska häftig video också med Eriksbergskran och grejer.

Mitt enda möte (förutom den populära Dilba-covern I’m Sorry) med gruppen, och vad jag baserar hela mitt tyckande efter, är när bloggkollega Totenfresser köpte debuten The Dark Discovery någon gång under det sena 90-talet. Jag lyssnade på skivan hemma hos honom några gånger men fastnade aldrig. Tom Englund lät i mina öron alldeles för pretto och låtarna greppade aldrig liksom tag i mig. Nej, då var det betydligt intressantare att lyssna på grupper som Symphony X, Dream Theater och Shadow Gallery istället.

Men nu i veckan så hände det något:

Evergrey

Jag hittade två av gruppens mest ansedda skivor för dryga 60kr/st på nätet, tänkte lite stilla för mig själv:”what the hell” och beställde dem. Och nu när jag lyssnat på dem några varv så är jag villig att erkänna att jag tycker att musiken på skivorna ovan faktiskt är rätt så bra. Visst, Tom Englund är fortfarande så pretto som jag minns men inte så mycket så att det stör. Och framförallt: låtarna är riktigt bra. Kanske lite för lika varandra i det långa loppet men båda skivorna har visat sig vara två mycket angenäma, känsloladdade och välkomponerade album.

Så för att besvara den initiala frågan: är Evergrey bra eller anus? Ja efter att ha lyssnat på Solitude, Dominance, Tragedy och In search of truth några gånger var så är jag nog så illa tvungen att säga: bra. Inte bäst, långt ifrån, men bra. Och tillräckligt bra för att jag ska fundera på om inte kommande skivan Hymns for the broken är värd att investera i.

Hail Spirit Noir

Igår så lämnade jag in min ”avskedsansökan” till Martin på Werock.se. Min inspiration att skriva recensioner höll inte i sig i närheten av så lång tid som jag trodde när jag hoppade på Werock-tåget i början av året. Och då finns det inte så mycket mer att göra än att tacka för sig och den tid som varit, även om den var väldigt kort. Antagligen så kommer jag slänga upp några recensioner här på bloggen vad det lider men då endast när jag känner för det och utan några deadlines att hålla.

Som ett litet avslut så tänkte jag skriva några rader om den skiva jag hade tänkt att recensera nu i juni.

Hail-Spirit-Noir-Oi-Magoi1

Tänk dig Ghost. Fast inte hemliga och från Grekland. Musik byggd på en tunn men stabil grund av Black Metal med ett rejält lager progressivitet ovanpå det istället för hittiga Blue Öyster Cult-pastischer. Ja där någonstans har du Hail Spirit Noir och deras senaste mästerverk Oi Magoi. Den här skivan har snurrat väldigt mycket här hemma under våren och i min lilla bok så är detta det absolut bästa som släppts i år tillsammans med de senaste albumen från Kriegsmaschine och Skogen.

De inledande tre spåren på Oi Magoi är en svårslagen triss i ess och skivans längsta låt The Mermaid är inget annat än musikalisk sommargrönska. Skivans ända egentliga svaghet är att avslutande titelspåret inte håller samma höga klass som övriga låtar. Det och att trummorna låter lite väl artificiellt ibland. Annars är detta en helt suverän skiva. Betyg: 9/10.

Kolla upp. Nu!

Äkta hårdrocksöl

Det finns hårdrocksöl och så finns det riktig jävla metal-up-you-ass hårdrocksöl. TRVE Brewing i Colorado brygger öl som definitivt tillhör den senare kategorin. Ingen fånig cash-in á la Kaltenberg Organic med andra etiketter som Motörhead Bastards Lager (eller om den kanske var Kiss Destroyer öl) utan öl som är bryggd av kärlek till öl och Metal. Jag menar, titta bara på de här fyra fantastiska skönheterna till flaskor:

metalöl

Det är ju nästan så att man blir tårögd. Tänk att få sitta i soffan med tonerna av Absu dönande ur högtalarna och smutta lite lätt på en Eastern Candle Ale. Tyvärr så lär detta vara näst intill omöjligt då TRVE Brewings produkter endast finns tillgängliga i Colorado. Kanske dags att bryta med Sverige och flytta till USA?

Spana förresten in ett par låtar med doom/sludge/metal-gubbarna i Black Sleep of Kali där TRVE Brewing har haft med ett finger i spelet. Inte vanligtvis min kopp te när det gäller genre men det här svarta fåret föll mig i smaken.

Alla tiders topp 10

I dessa tider av bokslut och årsbästalistor så funderar jag på om det inte är dags att knåpa ihop en liten snabb lista med dom 10 bästa skivorna NÅGONSIN, enligt lilla mig då alltså. 10 skivor som håller i vått och torrt, 10 skivor som jag aldrig skulle protestera mot om någon i min närhet kände för att lira. Denna idén väcktes när jag skrev ett litet inlägg om Ayreons fenomenala Into the Electric Castle där en liten diskussion uppstod om huruvida Into the Electric Castle skulle få plats på en bäst-någonsin-lista eller inte. Och här är vi nu, lagom till att det nya året skall ta sin början. Och efter mycket ångest, tankeverksamhet och draget hår så känner jag mig redo för att presentera min grovskiss till lista ser ut som så här (utan inbördes ordning):

  • AyreonInto The Electric Castle.
  • CryptopsyNone So Vile.
  • Symphony XThe Divine Wings of Tragedy.
  • Symphony XThe Odyssey.
  • MegadethRust In Peace.
  • Morbid AngelCovenant.
  • Dream Theater Images and Words.
  • NileAnnihilation of the Wicked.
  • DeathHuman.
  • Faith No MoreKing for a day, fool for a lifetime.

Ja något sådant där. Men då fick jag inte med varken Awake av Dream Theater eller Entombeds Clandestine. Och ingen Opeth-skiva heller, medan Symphony X fick med två. Men faktum är dom där 10 skivorna är så satans bra att jag faktiskt är ganska nöjd ändå, möjligtvis att någon enstaka kunnat bytas ut mot något annat. Hade jag tröttnat på dom tillslut om jag bodde på en öde (med fetstereo och el) och bara hade tillgång till dessa 10? Högst troligen, men som det är nu så kan jag alltid klämma på någon av dessa 10 och bara njuta från början till slut. Skivor som alla betytt något för mig genom åren och som är sjukt bra.

EDIT: Skeletonwitch och Bolt Thrower fick maka på sig till förmån för Death och Faith No More.

Och med detta så ber jag att få önska allt och alla ett Gott Nytt År!

Merry-Christmas-and-Happy-New-Year-2014

Septekh

Ännu en gång så har skivsamlingen utökats med ytterligare en skiva tack vare ett tips från Metalbloggen. Den här gången var det den senaste EPn från svenska Septekh som damp ner i brevlådan (tack för en snabb leverans Abyss Records).

Septekh

EPn går under namnet Apollinian Eyes, innehåller fyra låtar och är över alldeles för kvickt. Septekh lirar en form av musik som brukar gå under namnet Deathrash, en genre jag vanligtvis inte är så jätteförtjust i men då Septekh i mina öron påminner starkt om genomtrevliga Witchery så går det ju inte göra annat än att låta foten stampa takten och nacken nicka med i musiken.  Utmärkelsen för bästa låt på skivan går till sköna Burn it to the ground, en låt som begåvats med en minst lika skön video:

Vad jag förstår så är grabbarna på gång med en fullängdare relativt snart. Något jag från och med nu officiellt ser fram emot.

Delårsrapport 2013

rapport1986

Snart så har halva 2013 passerat och det har blivit dags att plocka ut fem skivor som jag tycker varit extra bra detta första halvår. Hittills i år så har jag köpt ca 40 skivor och utav dom så är 20 st släppta 2013. Merparten av dom 20 är mer eller mindre bra men det bara ett fåtal som enligt mig är sådär riktigt, riktigt bra och bara en enda som är helt fantastisk. Fast jag får väl erkänna att jag lyssnat på vissa skivor alldeles för lite och det är ju inte helt otroligt att någon av dom hoppar upp på min interna rankinglista. Men så här ser alltså min Topp 5 ut just nu:

  1. TribulationThe Formulas of Death. Inte helt överraskande kanske så är Tribulations senaste skiva högst upp på listan. Fyyy faaan vad bra den här skivan är. Jag lyssnar fortfarande på den med jämna mellanrum och då helst den helt fantastiska 10-minuterslåten Suspiria. Skulle inte förvåna mig ett dugg om den här skivan hamnar högst upp på årsbästalistan i år.
  2. HumanflyAwesome Science. Nästa grupp på listan är helt ny för mig och deras Awesome Science tog mig verkligen på sängen med sin sköna, proggiga rock. Definitivt en grupp som jag kommer att fortsätta att följa även om deras namn kanske är lite i ostigaste laget.
  3. SuffocationPinnacle of Bedlam. Jösses vilket comeback från veteranerna! Deras senaste skivor har inte varit mer än ok och ganska småtrista men i år så bara dom drämmer till med den stenkross som är Pinnacle of Bedlam. Bra jobbat!
  4. ImmolationKingdom of Conspiracy. Ytterligare en stabil skiva från Immolation. Tyvärr hittills inte lika bra som käftsmällen Majesty and Decay men som sagt: stabil på en allmänt hög nivå.
  5. Darkened Nocturn SlaughtercultNecrovision. Ännu en helt ny bekantskap som visar att Tyskland ständigt är ett land att räkna med när det gäller Black Metal, även om dom aldrig kommer att få samma status som sina nordiska kollegor. Bra kompositioner toppas av en sånginsats från sångerskan Onielar som inte går av för hackor.

Andra skivor värda att nämna: Defeated SanityPassages into Deformity, CenturianContra Rationem och KryptsUnending Degradation är alla tre väldigt trevliga dödsmetallplattor. Detsamma gäller WormedExodromos och Corpus MortaleFleshCraft som ganska nyligen införskaffades. Kul att Death Metal fortfarande är en levande och intressant genre.

Annars så behöver Colossus hypade Wake mer speltid, den har inte kommit upp i sin fulla potential. Eller så har den det och är därmed bra men inget som får mig att hojta ”Wow!”. Mer speltid behöver också Leprous färska platta Coal. En skiva som jag har väldigt höga förväntningar på men bara lyssnat på en gång hittills. Skäms på mig.

Allt som allt så har det varit ett bra första halvår och nästa lovar bra redan nu i augusti då Watain, Demonical och Gorguts släpper nytt. Och längre bort på horisonten väntar bland annat Satyricon och Dream Theater på att visa vad dom går för. Smaskigt värre.

Colossen har anlänt

Äntligen fick CDON tummen ur rumpan och skickade mitt exemplar av Colossus senaste skapelse Wake. Skivan som väl får anses vara bland det hetaste på den svenska Rock/Metal-himlen just nu. Toppbetyg i var och varannan tidskrift och hyllningar på varenda blogg på vårt nät. Och efter en snabb genomlyssning så får jag väl säga att jag antagligen kommer att hålla med när skivan har fått lite mer tid i mina lurar. Det är tungt, progressivt, varierat och snyggt. Och det utan att det blir för pretto vilken ju alltid är en risk när det gäller sådan här musik. Det enda jag kommer på som jag kan kritisera något är att sångaren gärna hade fått ha lite mer tyngd i rösten. Men då är jag verkligen inne med mikroskopet och rotar i klagolådan för Niklas Eriksson gör här en mycket bra insats bakom mikrofonen. Nej det här ska verkligen bli kul att lyssna vidare på och om jag får gissa så tror jag att 2013 kommer bli ett mycket bra år för Colossus.

Väger över 2 ton.

Väger över 2 ton.

Piratradio

En polare hörde av sig till mig idag och tipsade om att han och en kompis skulle vara programledare för ett program på radiokanalen Pirate Rock 95,4. Mellan klockan 21 och 23 på tisdagkvällar så kommer dom att lira lite goa bitar i den lite hårdare metalskolan. Vilket passar bra då resten av utbudet verkar vara lite utav en Bandit-kopia som lirar diverse standarddängor med Dio, Accept och Iron Maiden. Samt modernare nordamerikanska band som Stone Sour och  3 Doors Down. Stentrist att dom väljer en sådan upptrampad inriktning men jag antar att det är det som krävs om man ska få någorlunda många lyssnare. Och det är en mycket ung radiokanal så bättring kanske finns bortom horisonten. Men lyssna på tisdag ska jag definitivt göra.

Pirate Rock 95,4 kan rattas in i Göteborgs-området eller lyssnas på http://piraterock.se/.

Lyssna annars kommer Le Chuck!

Lyssna annars kommer Le Chuck!

Dom däringa muziktipsen ja!

Lördag. Det är inte dumt det. Och i ett infall av lite lördagsinspiration så tänkte jag att jag skulle tipsa om lite trevlig musik som finns i den lokala skivsamlingen och som kanske gått någon förbi. Gemensam nämnare: bokstaven L.

LunarisCyclic

20130119_223248

 

Halvgalna norrmän som lirar någon sorts progressiv Black Metal. Kanske lite för splittrat för många men jag gillar Lunaris och framförallt den här skivan. Geschmekprov: http://www.youtube.com/watch?v=LOdes7RBMZA

 

LuciferionDemonication (The Manifest)

20130119_223345

 

Bland det finaste som någonsin producerats inom Death Metal och dessutom från Göteborg. En skiva fylld med dödshits. Ett litet smakprov från detta mästerverk hittas här: http://www.youtube.com/watch?v=FBPe_tzdupc

 

LefaySOS

20130119_223603

 

Skön skiva fylld till bredden av prima svensk kraftmetall. Allting är snyggt och kompentent framfört och smeker trumhinnorna på ett mycket förtjänstfullt vis. Och just det, ett exempel på detta hittas här: http://www.youtube.com/watch?v=QrmqcIZdc1w

Jag firar julen i Polen

Nej det gör jag så klart inte. Och inte nyår heller. Men däremot så har jag idag fått hem ett litet paket från Polen. Och i det låg det 4st cd-skivor innehållande extrem metal-musik av hög kaliber.  Mest intressant av dessa fyra är Mglas så hyllade With hearts toward none. Skivan har blivit mycket hyllad i stort sett överallt under året så det ska bli mycket kul att få utforska detta Mgla som ska vara så bra. Och betyder dimma gör det tydligen också. Evul!

Polsk metall i dimma

Polsk metall i dimma

Tre snabba skivtips

Idag så rotade jag lite ibland mina skivor och hittade några stycken som jag tyckte att jag borde tipsa om. Alla dessa tre tycker jag är prima varor som representerar sin genre inom Metal på ett mycket värdigt sätt, högkvalitativ Metal helt enkelt. Å andra sidan så hittade jag också några skivor som jag inte ens fattar att jag köpt en gång i tiden. Men det tar jag en annan gång.

1. The ChasmThe Spell of Retribution

Mexikanskt/Amerikanskt riffsmörgåsbord. 10st spår, alla lika smakfulla.

http://www.youtube.com/watch?v=xqBp9n-Wy_I

2. KrisiunSouthern Storm

Brasiliens bästa brödratrio som alltid levererar hårt och snabbt.

 http://www.youtube.com/watch?v=GRBy2_Un_zY

3. PrimordialRedemption at the Puritan’s Hand

Förra årets bästa skiva. Har inte så mycket mer att tillägga.

http://www.youtube.com/watch?v=gJYM_vbU3iE

Goda nyheter

Sverige är ute ur Hockey-VM. Lite sorgligt men så är läget. Tjeckien var snäppet bättre mot ett dåligt försvarande Sverige och vann någorlunda välförtjänt. Men jag blir genast på bättre humör när jag hittar följande goda nyheter på Das Internet: Testament släpper ny platta den 27:e Juli och den heter Dark Roots of Earth. Och för att slänga lite grädde på moset så sitter ingen mindre än Gene Hoglan bakom trummorna igen. Detta kan bli en av årets absolut fetaste plattor.

Lite fler nya skivor

Ännu en gång har den trevliga brevbäraren levererat ett litet paket med skivor. Den här gången så blev det ganska progressivt:

Dream TheaterWhen dream and day unite. Nu äntligen så har jag alla Dream Theaters studioalbum på CD. Förstår egentligen inte varför jag väntat så länge med den här skivan. Är det det lite halvsunkiga ljudet? Eller kanske det faktum att Charlie Dominici sjunger och inte LaBrie? Jag vet inte men nu har jag den iallafall. En bra skiva, lite typiskt debutspretig sådär. Ser fram emot Totenfressers avhandling om den i hans Backtracking-serie.

Old Man’s ChildSlaves of the world. Då jag börjat lyssna lite på Old Man’s Child igen, efter att ha skrivit om Ill-natured Spiritual Invasion, så blev jag sugen på att köpa en lite nyare platta med denna norrbagge. Galder gör nämligen som vanligt allt utan att lira trummor. Där hittar vi svensken Peter Wildoer, kanske mest känd för sitt trummande i Darkane och att han var en av fem trummisar som Dream Theater övervägde att värva efter att Mike Portnoy lämnat skutan.

ICS VortexStorm Seeker. Ännu en skiva jag köpt på grund att jag börjat lyssna på lite bortglömda skivor i samlingen. Borknagar åkte nämligen in i spelaren för ett tag sedan och det gjorde mig nyfiken på sångaren ICS Vortex och hans soloplatta. En skiva som blandar högt och lågt mellan en massa olika stilar, lite progg där och lite stoner där, allt naturligtvis toppat av ICS Vortex egna sköna sångstil.