Underworld – årets bästa skiva?

Symphony X Underworld

Efter att ha varit tvungen att ”ful-lyssna” på Symphony X nya skiva Underworld via Spotify under en veckas tid så kunde jag igår äntligen hämta ut mina alldeles egna exemplar av skivan. En CD med fin slipcase och en högst olimiterad utgåva på svart vinyl. Att köpa både CD och vinyl har blivit en ny liten inköpsritual senaste tiden och är endast förärad de skivor som jag ser fram emot mest och de som har störst potential att hamna bland årets bästa skivor.

Och då är ju frågan om Underworld lever upp till dessa kriterier? Svar: Ja, det tycker jag absolut att den gör. Först var jag i och för sig lite tveksam till denna skiva då det första smakprovet som släpptes tidigare i år (låten Nevermore) inte övertygade mig helt och hållet. Men det tog inte lång tid innan Michael Romeo och gänget omvände mig och nu diggar jag Nevermore som fan. Och större delen av hela skivan med för den delen.

Underworld öppnas starkt med en för Symphony X typisk instrumental bit som heter Overture vilken sedan mynnar ut i nämnda Nevermore. Sedan följer det starka titelspåret, lugna och finstämda Without You och rökaren Kiss of Fire, ett av skivans allra bästa spår. Efter det kommer Charon, även det en mycket bra låt och sedan skivans längsta spår To Hell and back, en låt som det tog ett tag att komma in i men som nu går ner utan problem. Men sedan blir det ett litet hack i det annars så väloljade maskineriet med låtarna In my darkest hour och Run with the devil. De är absolut inte dåliga på något vis men nja, helt klart de låtar jag uppskattar minst på skivan. Dock så återställs ordningen omgående med den slagkraftiga avslutande duon Swan song och Legend.

Överlag är jag jättenöjd med vad Symphony X åstadkommit denna gång. Jag älskar att Russell Allen gått tillbaks till att sjunga lite lugnare och mer harmoniskt och inte bara vräka på med raspiga-rock-rösten som han gjorde lite för mycket på Paradise Lost och Iconoclast i mitt tycke. Jag gillar även de musikaliska flörtarna med bandets tidiga skivor som dyker upp lite här och var. De saker jag kan klaga på är få men de mest påtagliga är låtarna In my darkest hour och Run with the devil som jag redan nämnt samt ljudet på skivan. Skivan låter absolut inte dåligt med jag tycker gott att Romeo och Jens Bogren (som mixat och mastrat skivan) kunde ha varit lite mer återhållsamma och inte skruvat upp volymen så mycket på skivan. Som det är nu så ligger Underworld alltid lite i riskzonen att bli ansträngande att lyssna på, lite beroende på vilken utrustning som används. Jag upplevde till exempel att Jason Rullos cymbaler blir väldigt påträngande via mina Sennheiser-lurar.

Men detta är mindre svagheter som är lätta att ignorera då ju skivan i stort är så fantastiskt bra. Symphony X är back on track efter några mindre snedsteg, alla fans av högkvalitativ progressiv Metal jublar och Underworld tar täten i racet om att bli utnämnd till årets bästa skiva.