Lite fler nya skivor

Ännu en gång har den trevliga brevbäraren levererat ett litet paket med skivor. Den här gången så blev det ganska progressivt:

Dream TheaterWhen dream and day unite. Nu äntligen så har jag alla Dream Theaters studioalbum på CD. Förstår egentligen inte varför jag väntat så länge med den här skivan. Är det det lite halvsunkiga ljudet? Eller kanske det faktum att Charlie Dominici sjunger och inte LaBrie? Jag vet inte men nu har jag den iallafall. En bra skiva, lite typiskt debutspretig sådär. Ser fram emot Totenfressers avhandling om den i hans Backtracking-serie.

Old Man’s ChildSlaves of the world. Då jag börjat lyssna lite på Old Man’s Child igen, efter att ha skrivit om Ill-natured Spiritual Invasion, så blev jag sugen på att köpa en lite nyare platta med denna norrbagge. Galder gör nämligen som vanligt allt utan att lira trummor. Där hittar vi svensken Peter Wildoer, kanske mest känd för sitt trummande i Darkane och att han var en av fem trummisar som Dream Theater övervägde att värva efter att Mike Portnoy lämnat skutan.

ICS VortexStorm Seeker. Ännu en skiva jag köpt på grund att jag börjat lyssna på lite bortglömda skivor i samlingen. Borknagar åkte nämligen in i spelaren för ett tag sedan och det gjorde mig nyfiken på sångaren ICS Vortex och hans soloplatta. En skiva som blandar högt och lågt mellan en massa olika stilar, lite progg där och lite stoner där, allt naturligtvis toppat av ICS Vortex egna sköna sångstil.

Backtracking del 5: Dream theater – Systematic chaos

Ja, jag vet inte riktigt var jag skall börja gällande denna skiva. Efter flera enträgna försök att tränga igenom till pudelns kärna så står jag fortfarande som ett frågetecken inför denna runda bit plast. Det här är en DT-skiva som införskaffades tillsammans med Train of thought endast för att komplettera min DT-samling, och jag har egentligen aldrig tagit notis om något av de två albumen. Dessvärre verkar det ha funnits en anledning till detta gällande Systematic chaos.

”Vad hände egentligen när denna spelades in?” Det är en ständigt återkommande fråga. Det blandas högt och lågt på denna skiva, till synes helt utan ramverket som borde hållit ihop alltsammans. Som ett parti poker där vissa spelar med tärning, vissa med UNO-kort och andra med vanliga spelkort. Det här är enligt mig inte en ”riktig” DT-platta. Det är ett projektalbum som förärats med Dream Theaters stämpel och signatur.

Öppningsspåret In the presence of enemies, låter precis som om det tagits från LTE:s (Liquid tension experiment) slänghög, och sedan har man lagt sång på det. Och sedan när LTE-komponenterna tagit slut så slutför man låten genom att försöka lägga an någon slags 70-tals Zeppelin-stil tillsammans med lite Transatlantic-influenser vilket funkar sådär.

Forsaken är återigen ett avslaget försök till ett känslostarkt stycke musik som DT tror att de uppnår endast genom att spela och sjunga lite långsammare än vanligt. Även Repentance kan räknas hit. Så, nu var det sagt.

Det största problemet med denna skivan är att det hela tiden låter som om de försöker låta som några andra än sig själva. Ta en bit som Constant motion som stundtals låter Metallica, stundtals låter som Fates Warning för att sedan dra till med en, enligt mig, helt värdekass refräng. Att Mike Portnoy dessutom anser sig ha något att tillföra som vokalist är rent felaktigt. The dark eternal night låter bara som ett fullständigt klavertramp, i ett försök att få till något slags Meshuggah-sound. Prophets of war är karbonpapper över Muse och Queen med lite Avenged sevenfold som krydda, det skall dock sägas att detta är en av skivans bästa spår, tragiskt nog.

Det är något som känns fundamentalt fel i både musikens struktur och ljudbild genom hela skivan, precis som om de fått en tillfällig identitetskris och enda sättet att ta sig ur den är att spela in all skit som kommer ut. Det kan visserligen förklara varför det låter som ett mish-mash av alla deras soloprojekt och influenser.

Jag har verkligen inte mycket till övers för detta album och önskar egentligen att det fortfarande stod orört i min skivhylla. Då hade jag åtminstone kunnat fortsätta att hoppas på något bättre…

Betyg: 4/10

Bästa spår:

  • Spår 6: Prophets of war
  • Spår 8: In the presence of enemies pt.2

Backtracking del 3: Dream Theater – Black clouds & silver linings

Jag minns hur jag läste i förhandsrecensionerna av detta album; det skulle vara mörkare och hårdare än föregående album. Jag blev genast intresserad, vilket faktiskt förvånade mig något, för om jag skall vara jag vara helt ärlig så hade jag vid detta tillfälle faktiskt aktivt valt bort Dream Theater under en längre period. När deras album Six degrees of inner turbulence så tappade jag helt enkelt intresset för dem. Troligtvis så hade jag matat mig själv med så pass mycket virtuositet och udda taktarter att jag helt enkelt blev besviken när de började visa upp en annan typ av musik, mer inriktad på att skriva ”trallvänliga” låtar snarare än att vara musikens spjutspets, som jag uppfattade dem innan tidigare nämnda album släpptes.

Studioalbumet innehåller sex spår, av vilka fyra klockar in på 12 minuter och längre, vilket ger pluspoäng hos mig men också hos de flesta politiskt korrekta progg-metallanhängare. Det mörka tema som de antytt återspeglar sig också i flera titlar, kanske främst då öppningsspåret, men även titlarna för 3-4 andra spår har denna potential, lite beroende på vad man brukar tänka på först i associationslekar.

Hursom, öppningsspåret A nightmare to remember, det var med detta spår som de vann tillbaka mig. Det är mörkt, det är hårt, det är melankoliskt lugnt. De gjort något helt lysande som genast kastade mig tillbaka till den känsla jag upplevde när jag för första gången satt ned med texthäftet och lyssnade igenom Metropolis part 2: Scenes from a memory. Man har tagit tillbaka det mörkt teatraliska som både Petrucci och Ruddess är grymt duktiga på att gestalta i musik. Text och musik följer varandras sinnestämningar i ett mustigt samspel. Här hör man dessutom något av det bästa som Mike Portnoy har presterat i gruppen, och dessutom så njuter jag av LaBries stämma som stundtals i deras karriär har varit som rakblad i mina öron. Jag hade till en början lite svårt för JP:s gitarrsolo i denna bit dock, men det har lyckligtvis gått över nu. Ett helt lysande spår kort sagt, faktiskt så bra att det var ett av endast två spår som jag lyssnade på från denna skiva under en period.

Sett till hela skivan märker man att de har lagt större vikt vid att få text och musik att samspela på ett sätt som de tidigare endast berört på Metropolis part2. Här tar de konceptet ett steg längre på åtminstone hälften av spåren, där lyriken tillåter musikalisk tolkning, och på de andra så gör de goda försök, även om vissa ämnen inte medger samma precisa musikaliska översättning som exempelvis bilolyckor, och kidnappningar. Gällande texter så bjöd spår 2 på en överraskning, titeln på detta spår missledde mig och mina fördomar om DT:s kristna förtecken på ett lustigt vis. Jag förutsatte naturligtvis att A rite of passage handlade om något fint kristet som konfirmationsriten, nattvarden eller för den delen dopet. Men istället avhandlar det initieringsriter inom frimurarnas brödraskap på ett sätt som får mig att tro att åtminstone en av bandmedlemmarna har läst Dan Browns bok om samma sällskap.

Liksom alla DT:s skivor innehåller naturligtvis även denna en fläck eller två. Jag tänker närmast på Wither, en släpig ballad med utdragna sångmelodier, tradiga körer och ett mycket standardiserat musicerande överlag., men även Best of times blir lätt långdragen och lite väl gospel för min smak.

Skivan avslutas med ett rent mästerverk: The count of Tuscany. Här bjuds vi på ett för Dream Theater ganska långt spår, (dock inte det längsta) i vilket de verkligen klämt in allt, och dessutom lyckats bra med alla delkomponenter. Bryr man sig om texter så är detta lite utav en musikens FPS. Man sätts i huvudpersonens sits och sedan blir man både omhändertagen bortförd och till sist även upplyst av den välmenande men till synes mycket udda greven av Tuscany och hans bror. I den här typen av längre spår så slipper man allt som oftast den mycket vanliga uppbyggnaden med intro|vers|refräng|vers|refräng|refräng|avslut och det är också här man märker Dream Theaters musikaliska storhet. Man kan verkligen komponera musik så att man inte får det tråkigt en enda gång under dessa dryga 19 minuter. Storslaget.

Ljudmässigt är det här en mycket trevlig skiva om än ganska så komprimerad i ljudet. Man har riktigt bra tryck i gitarrerna och trummorna, och sången ligger helt rätt mitt i ansiktet utan att vara dränkt i reverbs och annat hittepå. En liten personlig favorit är John Myungs basljud över temat på A rite of passage; fett!

Slutligen så var det väl dags för betyget då. Skivan kan inte få mindre än 9/10 i betyg. Så bra tycker jag att den är. Jag ångrar inte en sekund att jag hittade tillbaka till Dream Theater med just den här skivan. Som en anekdot kan tilläggas att det tog inte lång tid innan jag hade noterna för gitarren tillsammans med ett par signaturmickar till gitarren liggandes hemma.

Albumets bästa bitar:

  • Spår 6 – The count of Tuscany
  • Spår 1 – A nightmare to remember
  • Spår 2 – A rite of passage
  • Spår 4 – The shattered fortress

Detta bildspel kräver JavaScript.

Backtracking del 2: Dream Theater – A dramatic turn of events

Då var det dags att ta sig an detta projekts andra deltagare: Dream Theater. Jag hörde dem första gången när vi repade med vårt gamla black-metal-band: Nortia. Detta var år 1995 och Dream Theater hade relativt nyligen släpp sitt trejde studioalbum Awake. Avtrycket som den skivan skapade hos mig har format min musiksmak lika mycket som min gitarrstil, men även mitt val att faktiskt flytta upp till Malung för att ligga i musikaliskt träningsläger med förhoppningen om att även jag kunde bli lika flyhänt som JP på gitarren. Kort sagt, Dream Theater har format mitt liv på ett sätt som få andra saker har gjort.

Dream Theaters senaste skiva A dramatic turn of events har föregåtts av bandets kanske största omvälvning någonsin. Mike Portnoy, en av bandets grundare, ”kastade in handduken”, eller vad man nu skall kalla det för drygt 1½ år sedan, med en hel del efterslängar i släptåg. Det behöver vi dock inte avhandla här. Resultatet blev kort och gott att Mike Portnoy ersattes av Mike Mangini, vilket man kunde följa i en mycket påkostad audition-dokumentär, som dessutom helt oblygt användes för att promota det nya albumet.

A dramatic turn of events är vid en första anblick ett typiskt DT-album, med nio relativt långa bitar, som alla har pretantiösa titlar. Precis som sig bör med andra ord.

Skivan börjar med On the back of angels som också var singeln som släpptes för gratis nedladdning från deras hemsida någon månad innan själva albumet släpptes. Det är en ganska standardiserad bit, vilket brukar vara kutym vad gäller singelsläpp för grupper som spelar lite mer och fortare än de flesta andra, så mina förväntningar var inte större än så. Inga överraskningar än alltså. Sen kommer resten av skivan…

För de som följt DT sedan start så vet man att de har gjort en del snedsteg längs vägen. Jag tänker främst på albumet Falling into infinity, som liksom detta album var skivan som efterföljde en medlems avhopp. Det som hände då var att Kevin Moore sa upp sig och man satte in Derek Sherinian på keyboard. Det albumet andades standardbitar och ganska mycket musikaliska kompromisser. Det kändes som om man hade tappat drivet och riktningen. Jag upplever i stort sett samma sak gällande A dramatic turn of events, vilket spår 2: Build me up, break me down, är ett perfekt exempel på, men också bitarna Outcry, och Breaking all illusions påvisar dessa tendenser. Man har också ganska många ballader på skivan, ovanligt många faktiskt. Och är det något som DT inte är bra på så är det ballader. Kort sagt, har man svårt för flytande margarin så undviker man This is the life, Far from heaven och Beaneath the surface. De bjuder inte på något som helst musikaliskt motstånd, faktiskt inte något intressant överhuvud taget.

Men skivan har naturligtvis sina ljuspunkter också, även om denna skiva bara har tre… Lost not forgotten är ett helt lysande spår där grabbarna visar upp sin allra bästa sida, även om de tre första minutrarna är missstänkt likt Under a glass moon, liksom gitarrsolot… och refrängen. Inte identiskt, men likt. Väldigt likt. Här får även Mangini chansen att glänsa en hel del, men här visar det sig också ganska tydligt att han inte är helt samspelt med de övriga grabbarna, då det ofta låter som när jag själv gör trummor med trummaskin. Det blir för mycket, tar för stor plats, och påvisar något som jag bäst kan beskriva som repetitiv variation, eller kraftigt segmenterad trummslagning…  Bridges in the sky är också en fin bit, som hintar ganska mycket om hur DT lät på Metropolis 2000 och klockar in på 11:01, albumets tredje längsta spår.

Sammantaget så är detta en ganska klassisk Dream Theater-platta, men där man tagit många bitar som man klassiskt sett har varit dåliga på. lägg därtill en icke inbruten trummslagare som visserligen är habil som få, men som inte verkar hittat riktigt rätt. Det blir en ganska trist historia. Inte heller ljudet är något extravagant. Jag kom på mig själv häromdagen med att försöka nynna på någon av låtarna, men det fanns liskom inget kvar i huvudet att nynna på, förutom Lost not forgotten… Det tycker jag säger en del om hur väl de lyckats. Nä, nu ser jag fram emot att ta mig an föregående skiva istället.

Betyg: 4/10

  • Bästa bitarna:
  • Spår 3: Lost not forgotten
  • Spår 1: On the backs of angels
  • Spår 5: Bridges in the sky