Musik att se fram emot 2019

Sitter här med en rykande kopp kaffe, lyssnar på helt nya Astrophobos-skivan och funderar på vilka skivor som kommer att släppas under 2019. Vad finns det att se fram emot?

Om vi börjar med det som ligger någon månad eller två bort så är det nya alster från grupper som Misery Index, Nordjevel och naturligtvis Dream Theater som jag ser fram emot att lyssna på. Misery Index och Nordjevel för att de har jävligt stabila (om än olika långa) diskografier sedan tidigare och Dream Theater för att jag är nyfiken på hur de har styrt skutan sedan urtråkiga mastodonten The Astonishing.

Sedan så släpper ju svenska Diabolical en ny platta den 15:e februari och veteranerna i Evergrey släpper sitt album The Atlantic redan den 25:e januari. Inte lika intressant i mina ögon kanske men vem vet? Kanske är jättebra.

Och vi får ju inte glömma supergruppen Vltimas som släpper sin skiva Something Wicked Marches In i slutet av mars. Flo Mounier (Cryptopsy), Rune Eriksen (ex-Mayhem) och ingen mindre än Dave Vincent (ex-Morbid Angel) har slagit sina skallar ihop och gjort en skiva. Kommer antagligen bli ganska mediokert som sådana här projekt ofta blir med grabbarna får gärna motbevisa mig.

Längre fram då? Ja säg det. Jag har ingen direkt koll men jag räknar kallt med att Nile släpper en ny skiva under året efter som de är eller precis har varit i studion och spelat in. Och att nästa del i Michael Romes soloprojekt också dyker upp känns självskrivet, något annat vore konstigt. Och på tal om Michael Romeo så slutar man ju aldrig att hoppas på en ny Symphony X-platta men eftersom de ska ut på Europa-turné i år så lär väl det dröja. Men det är ju inget att vara ledsen över då man äntligen ska få se en av sina absoluta favoritgrupper live igen.

Nä. Tillbaka till kaffet och Astrophobos.

Annonser

En skiva ur arkivet (Del 7)

Jag minns det så tydligt än idag. Jag skulle provlyssna Dying Fetus nya platta på Skivhugget i Göteborg. Gruppen var ingen jag hade hört talas om tidigare så jag hade ingen direkt aning om vad jag hade att vänta mig men det stod Relapse Records på baksidan av skivan och det var ett bra tecken, så mycket visste jag. Jag gick fram till killen bakom skivdisken med fodralet och bad att få lyssna på den. Inga problem, i med plattan och på med hörlurarna.

Sedan kom den första shocken: personen som hade provlyssnat innan var antagligen hörselskadad för ut skränade musiken på högsta volym! Jag fick lite småpanik och började fippla efter volymkontrollen. Var fan är volymkontrollen? Där! Nu ska vi se… Äntligen fick jag sänkt volymen. Pust…bara att börja om igen. Stop på CD-spelaren och sedan Play igen. Och nu kom shock nummer två: det här var fanimej det bästa jag hört på länge! Smattrande kaggar, tungt riffande och gutturalt growlande. Det behövdes inte lyssnas på många låtar innan jag hade bestämt mig. Den här plattan SKA med hem.

Och efter det så var man fullblodsfan av Dying Fetus. Tyvärr så skulle det visa sig att gruppen aldrig blev bättre än vad dom var på Destroy The Opposition. Visst, Killing On Adrenaline och EPn Grotesque Impalement som båda släpptes innan har sina stunder men skivorna som kom efter Destroy The Opposition nådde aldrig upp till samma otroliga nivå. Mycket på grund av att gruppen strax efter albumet släppts tappade drivande medlemmen Jason Netherton, som bildade gruppen Misery Index, och trummisen Kevin Talley som var en stark bidragande faktor till albumets karatäristiska sväng.  Men om man vill lyssna på en grupp som lirar Death Metal när dom är sitt esse så rekommenderar jag verkligen Destroy The Opposition. Betyg: 9/10.

Destroy the Bilmatta!