Musik att se fram emot 2019

Sitter här med en rykande kopp kaffe, lyssnar på helt nya Astrophobos-skivan och funderar på vilka skivor som kommer att släppas under 2019. Vad finns det att se fram emot?

Om vi börjar med det som ligger någon månad eller två bort så är det nya alster från grupper som Misery Index, Nordjevel och naturligtvis Dream Theater som jag ser fram emot att lyssna på. Misery Index och Nordjevel för att de har jävligt stabila (om än olika långa) diskografier sedan tidigare och Dream Theater för att jag är nyfiken på hur de har styrt skutan sedan urtråkiga mastodonten The Astonishing.

Sedan så släpper ju svenska Diabolical en ny platta den 15:e februari och veteranerna i Evergrey släpper sitt album The Atlantic redan den 25:e januari. Inte lika intressant i mina ögon kanske men vem vet? Kanske är jättebra.

Och vi får ju inte glömma supergruppen Vltimas som släpper sin skiva Something Wicked Marches In i slutet av mars. Flo Mounier (Cryptopsy), Rune Eriksen (ex-Mayhem) och ingen mindre än Dave Vincent (ex-Morbid Angel) har slagit sina skallar ihop och gjort en skiva. Kommer antagligen bli ganska mediokert som sådana här projekt ofta blir med grabbarna får gärna motbevisa mig.

Längre fram då? Ja säg det. Jag har ingen direkt koll men jag räknar kallt med att Nile släpper en ny skiva under året efter som de är eller precis har varit i studion och spelat in. Och att nästa del i Michael Romes soloprojekt också dyker upp känns självskrivet, något annat vore konstigt. Och på tal om Michael Romeo så slutar man ju aldrig att hoppas på en ny Symphony X-platta men eftersom de ska ut på Europa-turné i år så lär väl det dröja. Men det är ju inget att vara ledsen över då man äntligen ska få se en av sina absoluta favoritgrupper live igen.

Nä. Tillbaka till kaffet och Astrophobos.

Annonser

Sworn to the Black

Vet inte om det är det Morbid Angel-relaterade inlägget längre ner jag skall skylla på men senaste veckan så har jag lyssnat väldigt mycket på just Morbid Angel. Och då framförallt låten Sworn to the Black. Ett svängigt dödsmetallepos som jag aldrig riktigt gillade när jag upptäckte gruppen någon gång på 90-talet men som jag nu räknar som ett av dom allra bästa spåren på den så fantastiska skivan Covenant.

Och lite extra förälskad i låten blev jag efter att ha kikat på detta klipp där nuvarande Morbid Angel-trummisen Tim Yeung svänger loss på riden och hi-haten så det står härliga till. Och lite rockstjärnedivalater kostar han också på sig minsann.

Och faktum är att jag tack vare detta intensiva Morbid Angel-lyssnande nu även börjar mjukna inför Altars of madness och Blessed are the sick, två skivor jag tidigare inte uppskattat sådär jättemycket. Men det går liksom inte att blunda för den kraft och dödsmetalldominans som finns inbyggd i låtar som Visions from the Dark Side och Fall from Grace. Riktigt jävla bra.

En skiva ur arkivet (Del 12)

När jag åkte hem med bussen från företagets julfest i fredags så passade jag på att använda min nya telefon som så kallad Freestyle. Jag drog igång Spotify och valde min spellista med hård musik. Det kom lite Behemoth, det kom lite Dying Fetus och lite allt möjligt blandat. Men en låt fick mig att reagera lite extra. Nämligen Morbid Angels God of Emptiness. Jag satt där och tänkte för mig själv: ”jävlar vilken bra platta Covenant är, varför lyssnar jag knappt på den nu för tiden?”.  Och svaret på det vet jag faktiskt inte. Men en gång för längesedan så var detta skivan med stort S för mig. Jag kommer ihåg att jag köpte den begagnad tillsammans med Bolt Throwers IVth Crusade på Dolores i Göteborg. Och inget ont om den skivan men mot Covenant har den inte en chans.

Som kanske bekant så börjar skivan ursinnigt med dubbelkaggeorkanen Rapture och avslutas med långsamma, tunga mästerverket God of Emptiness. Mellan dom två låtarna så har man fått njuta av Morbid Angel-favoriter som World of Shit (The Promised Land) och The Lions Den. Ja jösses vilken skiva. Och inte blir det sämre av att Trey Azagthoth, Commando Sandoval och Dave Vincent lirar som dom dödsmetallgudar dom är.  Covenant är verkligen ett av dödsmetallens mest lysande alster och Morbid Angels bästa platta genom tiderna (Altars of Madness är överskattad) och ett måste i var mans och kvinnas samling. Betyg: 9 av 10 (en poängs avdrag för lite onödiga Nar Mattaru).

Morbid Danger!