Den där nya Symphony X-låten

Symphony motherfuckin X. En av de grupper som gjort störst avtryck på mig i mitt musiklyssnande liv. Jag avgudar skivorna The Divine Wings of Tragedy och The Odyssey och i stort sett hela deras diskografi håller hög till mycket hög klass. I juli kommer deras nya skiva Underworld och idag så släppte skivbolaget Nuclear Blast ett första smakprov i form av låten Nevermore:

Och jag är skeptisk. Eller faktiskt lite besviken rent ut sagt. Det låter som om Symphony X gör en cover på sig själva. Det finns liksom inget i låten som greppar tag i mig och det mesta tycker jag mig ha hört innan i tidigare, och mycket bättre, Symphony X-låtar. Den där refrängen vet jag inte riktigt var jag skall göra av. Det är väl egentligen bara under mittpartiet och solot som jag får en varm, positiv känsla i kroppen. Dessutom så verkar ljudet lida oroväckande mycket av Loudness War, vilket i och för sig var väntat då Nuclear Blast har den dumma vanan att pumpa upp volymen på skivorna de släpper och döda allt vad dynamik heter. Aj, aj, aj Michael Romeo & co, detta bådar fan inte gott.

Kommer jag köpa skivan ändå? Högst troligen. Eller rättare sagt: ja det är klart att jag kommer att göra. Det sägs ju att hoppet är det sista som lämnar människan och jag kommer in i det sista hoppas på att Nevermore är skivans överlägset sämsta spår och att det enbart är i den här videon som ljudet är uppvridet till MAXX. Hoppas, hoppas…

Annonser

En klar förbättring

Kanske inte en förbättring av gigantiska mått med ändå helt klart en förbättring. Vad jag pratar om är den föredetta Nevermore-gitarristen Jeff Loomis senaste soloplatta Plains of Oblivion. Hans förra skiva, Zero Order Phase, var en rätt så bra historia som drogs med ett stort problem: bristen på variation. Låtarna gick liksom in lite för mycket i varandra och skapade en ganska svårgenomtränglig och tjock massa av gitarrgnidande. Bra gnidande förvisso men ändå, det var svårt att lyssna igenom hela skivan utan att börja tappa koncentrationen.

Detta problem är med Plains of Oblivion nästan utraderat. Visst, några av låtarna på skivan faller fortfarande ganska lätt i glömska men plattan hålls ändå ihop bra av betydligt mer genomarbetat låtmaterial. Och för att få ytterligare variation på det hela så har Loomis denna gång lurat in ett par sångare i studion för att få lite mer liv i låtarna. För merparten av dessa sånginsatser står Christine Rhoades som jag tycker gör ett mycket bra jobb då hon har en skön röst som verkligen höjer dom fyra låtar (om man räknar dom två bonusspåren på den begränsade utgåvan) hon medverkar på. Sedan så har vi ingen annan än den gamle Emperor-räven Ihsahn på sång i låten Surrender som är ett av skivans absolut bästa och mest medryckande spår. Utöver detta så bränner inga mindre än Marty Friedman, Chris Poland, Attila Vörös (vem nu det är) och Tony MacAlpine av varsitt solo. Riktigt gitarr-onani-godis alltså. Lägg slutligen till en mycket stabil insats av Dirk Verbeuren (Soilwork, Scarve) bakom trumsetet och du har en instrumental fullträff. Bra jobbat hörni.

Då återstår bara för mig att som slutkläm säga att jag är mycket nöjd med vad Jeff Loomis klämt ur sig denna gång och väntar mig inget annat än ett mästerverk när det är dags för hans tredje soloskiva. Betyg på det hela blir: 7 av 10.

En skiva ur arkivet (Del 6)

Ja då var det alltså dags igen att presentera en skiva som faller mig extra på läppen. Och eftersom det nu är påskhelg så passar det ju rätt så bra med denna skiva:

Nevemores Dead heart in a dead world. En skiva som faktiskt inte har ett dugg med påsken att göra, jag skojade bara. Men den är jävligt bra. När den kom så var den faktiskt bland det bästa jag någonsin hört och gav den utmärkelsen Årets skiva i det eminenta webzinet Metal Mayhem som jag skrev för vid den tiden.

Nevermore spelar vad man skulle kunna kalla teknisk heavy metal eller något i den stilen, genrepolisen har säkert en annan fin beteckning på det men jag tycker att det beskriver musiken rätt så bra. Sångaren Warrell Dane sjunger på ett mycket eget sätt men håller sig ändå innanför genrens ramar och det blir aldrig death metal eller något sånt utav det. Och grabbarna som lirar instrumenten gör det på proffsigast möjliga sätt och vis. Ska man lyfta fram någon bland dom kompetenta instrumentalisterna så får det väl då ändå bli gitarristen Jeff Loomis vars riffande och snygga solon verkligen lyfter skivan.

Låtmässigt så är skivan en höjdare från början till slut. Inledande Narcosynthesis sätter omedelbart tonen och så håller det på ända tills det avslutande titelspåret har tystnat. Det enda jag egentligen skulle kunna klaga på är väl att det är någon balladliknande låt för mycket på skivan. Hade någon av dessa byts ut mot något snabbare och hårdare så hade skivan krossat ännu mer än vad den gör. Men allt som allt så är detta en fenomenalt bra skiva, gruppens bästa om du frågar mig, och får naturligtvis ett mycket högt betyg: 9/10.