Musik att se fram emot 2019

Sitter här med en rykande kopp kaffe, lyssnar på helt nya Astrophobos-skivan och funderar på vilka skivor som kommer att släppas under 2019. Vad finns det att se fram emot?

Om vi börjar med det som ligger någon månad eller två bort så är det nya alster från grupper som Misery Index, Nordjevel och naturligtvis Dream Theater som jag ser fram emot att lyssna på. Misery Index och Nordjevel för att de har jävligt stabila (om än olika långa) diskografier sedan tidigare och Dream Theater för att jag är nyfiken på hur de har styrt skutan sedan urtråkiga mastodonten The Astonishing.

Sedan så släpper ju svenska Diabolical en ny platta den 15:e februari och veteranerna i Evergrey släpper sitt album The Atlantic redan den 25:e januari. Inte lika intressant i mina ögon kanske men vem vet? Kanske är jättebra.

Och vi får ju inte glömma supergruppen Vltimas som släpper sin skiva Something Wicked Marches In i slutet av mars. Flo Mounier (Cryptopsy), Rune Eriksen (ex-Mayhem) och ingen mindre än Dave Vincent (ex-Morbid Angel) har slagit sina skallar ihop och gjort en skiva. Kommer antagligen bli ganska mediokert som sådana här projekt ofta blir med grabbarna får gärna motbevisa mig.

Längre fram då? Ja säg det. Jag har ingen direkt koll men jag räknar kallt med att Nile släpper en ny skiva under året efter som de är eller precis har varit i studion och spelat in. Och att nästa del i Michael Romes soloprojekt också dyker upp känns självskrivet, något annat vore konstigt. Och på tal om Michael Romeo så slutar man ju aldrig att hoppas på en ny Symphony X-platta men eftersom de ska ut på Europa-turné i år så lär väl det dröja. Men det är ju inget att vara ledsen över då man äntligen ska få se en av sina absoluta favoritgrupper live igen.

Nä. Tillbaka till kaffet och Astrophobos.

En vecka med What should not be unearthed

Dags för en liten analys av Nile senaste skiva What should not be unearthed. Och jag skall gå rakt på sak: var är låtarna? Alltså, jag gillar skivan, inget snack om den saken men jag saknar minnesvärda låtar. Efter en veckas lyssnande så är det väl egentligen bara übergrymma Evil to cast out evil och avslutande To walk forth from flames unscathed som jag minns något utav efter att ha låtit skivan snurra klart. Resten är en stor fet Nile-ljudande massa. En bra sådan men ändock en massa vars största utmärkande drag är anonymitet.

Den generella åsikten bland Nile-fans världen över verkar vara att gruppen är inne i en formsvacka och jag kan förstå att vissa tycker det men jag gillade den så bespottade föregångaren, At the gate of Sethu, skarpt och tyckte till och med att den var det årets bästa platta. Det var väl egentligen bara produktionen som var lite…annorlunda. Nu har Nile tjockat på lite igen och det låter väl mer som de brukar göra men jag vetefan om jag tycker att det är bättre. Det kändes som om att Karl Sanders och hans mannar ville testa lite nya grejer på förra skivan, tänja på gränserna lite. Men bakslaget från fansen blev för stort och nu är man tillbaka i samma gamla spår igen. Fast utan låtmaterialet att backa upp det fetare soundet.

Nu låter det kanske som om jag är jättebesviken men det är jag inte. Jag hade nog bara lite för höga förväntningar efter förra toppenplattan och får helt enkelt nöja mig med ett Nile på lite halvt om halvt autopilot. Vilket fortfarande är bättre än väldigt mycket av allt annat som släpps idag och som kallas för Metal. Och vem vet, kanske blir skivan bättre efter ännu en veckas lyssnande?

Nile-What-Should-not-be-Unearthed-02-500x281

Nile är på krigsstigen

Lite smått besviken över att inte fått lägga vantarna på nya Symphony X-skivan som släpps idag (tack så mycket för det PostNord) så blev jag genast lite gladare när jag såg att Nile släppt ett första smakprov från kommande plattan What should not be unearthed som heter Call to destruction.

Nile verkar vara minst sagt upprörda över vad IS och liknande grupper har för sig just nu i Mellanöstern. Och jag kan förstå dem, att förstöra gamla kulturella skatter bara för att man läst en bok på helt fel sätt och är hjärntvättad är inte ok. Det går fetbort som man brukar säga. Och om någon ens tänker tanken på att börja förstöra Egyptens pyramider så kan man kallt räkna med att Nile tar med sig sitt pick och pack, tar första bästa flyg ner till Egypten och försvarar både Sfinx och pyramider med första klassens feta dödsmangel.

Själva låten tycker jag är bra. En ganska typisk standard Nile-låt och säkert ett av skivans mindre intressanta spår när man sitter med facit i hand. Men en klart godkänd bit dödsmetall tycker jag allt att det är och den fyller sin funktion väl. Tack för smakprovet Nile, nu är det bara att invänta hela albumet  som släpps i slutet av nästa månad.

Om man delar 2015 på hälften…

…så hamnar man ungefär där vi är nu. Och då skall jag som tradition från tidigare år göra en liten topplista på de skivor som jag gillat bäst under den första halvan av året. Men i år så är det lättare sagt än gjort. För jag kan inte lista några riktiga favoriter.

Och det är inte för att jag inte köpt någon musik för det har jag gjort, en hel del faktiskt. Men jag har inte lyssnat. Skivorna jag köpt har fått gå några varv i bakgrunden, de flesta har varit väldigt behagliga under skivans gång men knappt någon har lämnat något riktigt bestående intryck. Jag har väl helt enkelt inte varit helt 100% mottaglig för ny musik. Mycket av det som spisats har istället varit beprövade gamla klassiker som Morbid Angel, Symphony X och Bolt Thrower och så har jag snöat in lite på svenska proggarna i Karmakanic. Lite gott och blandat av sådant som man redan har hört innan, sånt som inte kräver lika mycket processorkraft.

Men, men. Om jag ändå ska försöka rabbla upp lite plattor anno 2015 som är certifierat bra utan att göra en topplista med 1 till 5 och sånt där så får det mellan tummen och pekfingret bli följande:

* TribulationThe Children of the Night. Stabilt verk vilket ju var väntat eftersom Tribulation är grabbarna att lita på. Dock inte bättre än föregångaren.

* Crypt SermonOut of the Garden. Kul med lite Doom Metal, är inget större fan av genren annars men Crypt Sermon gör det riktigt bra.

* Beardfish+4626-Comfortzone. Mustig progrock som går ner med hull och hår. Släpptes tidigt i år men får fortfarande speltid här hemma med jämna mellanrum.

* ArcturusArcturian. De halvknasiga norrbaggarna är tillbaka och det med en skiva av rang. Känner dock tyvärr att jag lyssnat för lite på den vilket förhoppningsvis kommer att botas snart.

* Desolate ShrineThe Heart of the Netherworld. Tung, tung döds med tillhörande mörk atmosfär. Fett bra.

Jo det var väl det jag kom på på rak arm. Ett gäng bra plattor som jag är ganska säker på att jag gillar. Och det finns nog ett antal till i skivhögen av bra skivor som jag inte kommer på just nu.

Kommande släpp under andra halvan av året som är stensäkra köp är Symphony X och Nile. Utöver det vet jag faktiskt inte. Jungle Rot (som släpptes häromdagen men skitsamma) kanske?

Nile på vinyl!

Som befarat så gick det inte att stå emot frestelsen. Fyra av världshistoriens bästa dödsmetallskivor på vackert färgad vinyl var helt enkelt tvungna att införskaffas.

Najl on vinajl!!!

Min personliga favorit i det här sanslöst maffiga gänget är solklart Annihilation of the Wicked, en skiva som kom mitt i en personlig Nile-svacka där jag inte var så intresserad av gruppen längre. Men av någon anledning så köpte jag skivan ändå och resten är ju som det brukar heta: historia.

Cast Down the Heretic öppnar plattan ursinningslöst och via Sacrifice Unto Sebek, The Burning Pits of the Duat och fantastiska smockan Lashed to the Slave Stick så bjuder Nile på en stenhård lektion i hur dödsmetall skall spelas och det är få andra grupper som någonsin levererat något lika bra. Kort sagt en fantastisk skiva som alla bör ha i sin samling.

De övriga skivorna är det sannerligen inget fel på heller men om någon mer skall nämnas så får det bli Amongst the Catacombs of Nephren-Ka. Det var skivan som fick mig att upptäcka gruppen och vad jag kommer ihåg så var det kärlek vid första genomlyssningen. Eller så vill jag minnas det i alla fall. Amongst… kändes väldigt nyskapande när den kom och även om Nile alldeles säkert hade skapat sig en framgångsrik karriär även utan Egypten-temat så var det troligen en ganska stor del i att gruppen fick den uppmärksamhet de fick.

Ja Nile är allt en attans bra musikorkester och i juni är det dags för en ny skiva. Förväntningarna från min sida är såklart skyhöga då jag anser att förra skivan, At the Gate of Sethu, var den allra bästa 2012 och det ska bli sjukt spännande att få höra vad gubbarna har kokat ihop i år. Och vem vet, kanske blir skivan så bra att den också måste införskaffas på vinyl?

 

Nile på vinyl

Relapse firar 25år i år och släpper nypressad vinyl av gamla releaser i en rasande takt. Och eftersom legendariska Nile är en av de tyngsta och mest populära grupperna i Relapse katalog så kommer de naturligtvis inte undan utan här vankas det flerfärgad (och grå?) vinyl av deras fyra första album.

nile kanske

Och min initiala tanke är så klart: KÖP!!! Men när förnuftet långsamt får grepp om en så kommer de där gamla vanliga tankarna: behöver jag verkligen skivor jag redan har CD? Och varför köpa när jag inte har något att spela skivorna på? Och jag får nog låta förnuftet segra den här gången. Visst, det hade varit riktigt fett att ha dessa fyra grymma album på vinyl men när jag vet att deras öde just nu är att hamna i en vinylback i källaren så är det lite som att slänga pengarna i sjön. Så det får bli att titta på när andra Nile-fans förser sig med fyra av de bästa skivorna i dödsmetallens historia, eller åtminstone nöja mig med att bara köpa Annihilation of the Wicked

Vad säger Karl Sanders egentligen?

Har lyssnat en hel del på Nile senaste tiden. Nu är ju Nile är en av mina stora favoriter på dödsmetallhimlen så det är kanske inte så konstigt att jag gör det men ibland blir det extra mycket lyssnande på deras pyramidala mangel. Och när det gäller en låt så är det en sak jag alltid har undrat: vad är det Karl (eller åtminstone vad jag tror är han) säger egentligen? Vad jag talar om är slutet på den briljanta Beneath Eternal Oceans of Sand från den lika briljanta skivan Amongst the Catacombs of Nephren-Ka. Det låter som han säger ”Bzzzzz-Fzzzzzzzzzz-Gzzzzzzzz” eller något i den stilen. Jag har alltid tyckt att det låter svincoolt men betyder det något eller är det bara ren mumbojumbo? Inte för att det spelar någon roll egentligen men det hade varit kul att veta.

Lyssna från 4:00 ungefär. Eller lyssna gärna på hela låten, den är kanon.

50000 låtar

För inte så längesedan bröt jag igenom 50000-vallen. 50000 ”scrobbles” på Last.fm, 50000 genomlyssnade låtar. Ingen jättemängd om man jämför med dom som ”scrobblar” mest på Last.fm men för mig personligen en liten milstolpe och det är ju lite kul att se vad man har lyssnat på framför datorn sedan januari 2007. För det är främst vid datorn som jag lyssnar på musik. Stereon står för kanske 10-15% av den totala lyssningstiden medan datorn snor åt sig resten. Bilen då? Tyvärr så lyssnar jag bara på radio i bilen för ljudet är uruselt och duger inte till något annat.

Hur ser då 6 års musiklyssnade ut? Jo topp 10 är som följer:

  1. Nile. 984 spelade låtar. En av mina absoluta favoritgrupper och som tack vare förra årets fenomenala platta gjorde ett rejält ryck i toppen.
  2. Symphony X. 663 spelade låtar. Gammal favorit som alltid får plats i spellistan. Tillhör toppskiktet inom den progressiva metallen även om formen inte är på samma megahöga nivå idag som för 10 år sedan.
  3. Azarath. 634 spelade låtar. Polsk dödsmetall som det lyssnades intensivt på för några år sedan. Lyssnar fortfarande på dom titt som tätt men inte alls lika mycket.
  4. Immolation. 550 spelade låtar. Många plays tack vare fantastiska Majesty and Decay från 2010 men dom ser ut att kunna klättra nu när Kingdom of Conspiracy ligger på hårddisken.
  5. Demonical. 493 spelade låtar. Svensk kvalitetsdöds som alltid är välkomna i lurarna. Ny skiva kommer i år.
  6. Infected Mushroom. 455 spelade låtar. En kvarleva från tiden då jag lyssnade på elektronisk musik som mest. Händer väl att dom spelas men det är väldigt sällan.
  7. Devin Townsend. 421 spelade låtar. Även detta något av en kvarleva från några år bort. Gamle Devin lirades frekvent förr men hans senaste plattor har jag inte riktigt fastnat för så det blir inte lika ofta längre.
  8. Rush. 419 spelade låtar. Insåg Rushs storhet ganska sent och har därför inte ackumulerat så många plays som dom förtjänar. Fantastisk grupp även om deras bästa grejer är 30-40 år gamla.
  9. Enslaved. 403 spelade låtar. Hmm…lite utav ett mysterium. Enslaved är bra men inget jag rankar lika högt som många grupper som ligger efter dom i min statistik. Borde alltså inte ligga så här högt men gör det ändå.
  10. Primordial. 390 spelade låtar. Inte mer!?! Här måste lyssnas mer. Primordial är grymma!

Är som sagt lite förvånad över vissa gruppers placeringar. Känns som om att jag har lyssnat dubbelt så mycket på Primordial jämfört med Enslaved men det har jag tydligen inte. Och att Infected Mushroom fortfarande håller fast vid topp 10 är imponerande med tanke på hur lite jag lyssnat på dom under dom senaste åren.

Jahopp, nä det är väl bara att bokföra detta till handlingarna och ”scrobbla” vidare till 100000 lyssnade låtar. Mitt användarnamn på Last.fm är förövrigt GalacticKiller och någon skulle vilja bli polare där. Över och ut.

Najl! Numba wan!

Najl! Numba wan!

Bäst musik 2012

Musikåret 2012 är på väg att ta slut. Och då måste man ju så klart summera och lista sina 10 fantastiska favoriter. 2012 har varit ett bra år tycker jag. Mycket högkvalitativ musik har släppts och lite extra kul är det att se så många grupper som har varit med i svängen ett tag fortfarande producerar skivor som är något att ha. Inget Metallica-syndrom här inte. För mig så har 2012 var ett litet annorlunda år då jag inte köpt lika mycket skivor som jag brukar göra. Och det beror absolut inte på att jag inte hittat något bra att köpa, utan skurken i det hela är som så många andra gånger: tid. Jag har helt enkelt inte tid att lyssna lika mycket på musik längre. Familj, jobb och annat kommer före och det är bara att gilla läget.

En snabbräkning visar att jag köpt 26 album som släppts någon gång under året och faktum är att dom flesta av dessa är riktigt bra så det var väldigt knepigt att plocka ut 10 av dessa som förtjänade att hamna på listan. Dessutom så har jag missat en hel del stora släpp som jag antagligen kommer att kolla upp senare som t.ex. Paradise Lost, Rush och Enslaved. Då kör vi:

10. Jeff LoomisPlains of Oblivion.

Jeff visar var soloplatteskåpet ska stå. Oklanderligt instrumenthanterande från alla inblandade och bra insatser från gästsångarna.

9. CryptopsyCryptopsy.

Kanadickerna överraskar med en återkomst som heter duga. En bra bit från deras glansdagar men helt klart en högklassig dödsmetallplatta.

8. WitchcraftLegend.

I stort sett den enda rock jag lyssnat på i år. Men oj så bra det är.

7. NecrovationNecrovation.

Årets svenska old-school döds.

6. Putrid PileBlood Fetish.

Låtar om kladd, slafs och hjärnsubstans med guttural sång. Vissa hatar, jag älskar.

5. WeaponEmbers and revelations.

Detta gäng framkallar härliga Skeletonwitch-vibbar hos mig. Grym death/black/thrash/heavy-metalhybrid.

4. MardukSerpent Sermon.

Marduk är tillbaka och nu menar dom allvar. Trodde inte dom hade en så här bra skiva i sig. Plus för den framträdande basen.

3. MeshuggahKoloss.

Så tung, så ofantligt bra. Håller detta som det bästa dom gjort tillsammans med Destroy, Erase, Improve.

2. SophicidePerdition of the sublime.

Tyskt enmansprojekt som blåser en av banan. Teknisk och hård dödsmetall men samtidigt snyggt melodiskt.

1. NileAt the gate of Sethu.

Överlägset den skiva jag lyssnat på mest under året. Ända sedan ankomsten i somras så får den minst en lyssning i veckan. Visst, ljudet kunde ha varit något köttigare men det är inget jag bryr mig om egentligen. Nile har återigen levererat en dödssymfoni av yppersta klass och krossar allt motstånd.

Japp. Nile vann. Till skillnad från väldigt många andra som ser skivan som en besvikelse och kanske deras sämsta så älskar jag allt med den. Så mycket att jag faktiskt gjort något jag inte gjort på alldeles för länge. Jag har skaffat skivan på vinyl:

Götta på vinyl

Götta på vinyl

Bubblare: Här hittar vi Black Breath, Gorod, Vintersorg, Coldworker, Shining, Dying Fetus mfl. Alla har släppt mycket starka album i år men det räckte inte hela vägen för att ta sig in på listan.

Besvikelse: Testament. Ja, jag gav Dark roots of earth en fyra. En fyra som jag såhär i efterhand faktiskt vill revidera till en svag trea. Den är kul en stund men sedan så faller den obönhörligt i glömska. Inte dålig på något vis, bara småtrist. Och jag hade väntat mig mer från Thrash-veteranerna.

Så. Det var det hela. Låt musikåret 2013 komma!

Färsk Nile-video var det här

Idag släppte Nile sin video till det eminenta spåret Enduring the eternal molestation of flame. En grym bit dödsmetall från en av årets bästa skivor, om inte den bästa.

Videon i sig är väl inget revolutionerande direkt men den än snygg, stilren och fyller sitt syfte. Av mig så får den såklart tummen upp, precis som allt annat från Nile.

Halva musikåret har gått

2012 har hittills varit ett bra musikår tycker jag, med många nya skivor från både nyare förmågor och gamla veteraner. Så jag tänkte vara lite ”list-nördig” och skriva ner mina fem favoriter som släppts under den första halvan av detta år:

1. NileAt the gate of Sethu

Nu har jag levt ihop med den här skivan i en dryg vecka och jag gillar den mer och mer. Det är verkligen en sådan där skiva som man får ut mer utav ju mer man lyssnar. Som jag skrivit tidigare så är det många som inte gillar plattan alls, varken låtmässigt eller ljudmässigt, vilket jag inte har någon förståelse för alls. Nile har gjort det igen och detta är helt klart en kandidat till årets platta.

2. MeshuggahKoloss

Suverän uppföljare till föregångaren ObZen och jag står fast vid att detta är bland det bästa som Meshuggah gjort.

3. NecrovationNecrovation

Om inte årets skiva så i alla fall årets svenska old-school döds. Blir nog ännu bättre med lite mer lyssning.

4. Jeff LoomisPlains of oblivion

Överraskande stark soloskiva från Herr Loomis. Instrumentalt är oftast inte min låda snus men här funkar det verkligen, lite ironiskt tack vare låtarna som begåvats med sånginsatser.

5. Black BreathSentenced to life

Satan vilket ös! Trodde inte att jag skulle gilla dessa jänkare så mycket som jag gör.

Bubblare: Atoma  – Skylight och SoenCognitive som jag känner att jag behöver lyssna lite mer på innan jag eventuellt kan klämma in dom på listan.

Så, det var mina två kronor av tankar om detta. Nu ser jag fram emot resten av musikåret med allt vad det kan erbjuda. Men först: Semester!!!

Världens tyngsta post

Idag måste det brötat loss rejält på min gata för idag levererade nämligen brevbäraren något som måste klassas som något av den tyngsta post som någonsin levererats. Idag kom nämligen Tony Iommis självbiografi och Niles nya skiva At the Gate of Sethu. Tror faktiskt att brevlådan buktade lite utåt efter att ha utsatts för den enorma kraft som måste uppstått när paketen slog i botten av lådan.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Iron Man av Tony Iommi var faktiskt något för mig så ovanligt som en vinst i en tävling på den trevliga sidan werock.se. Tyvärr är jag ingen större bokläsare men jag ska faktiskt försöka att få läst boken under min semester som börjar om ett par veckor. Och kanske kan detta bli startskottet på en liten resa igenom Black Sabbaths diskografi där jag kan söka mig bortom Paranoid-skivan och den Greatest Hits-platta som jag har i skivsamlingen.

Men det stora för dagen är ju naturligtvis att den nya Nile-skivan har kommit. Äntligen, som jag har väntat. Nile är helt klart ett av mina favoritband och har så varit ända sedan jag köpte deras debutplatta för en herrans massa år sedan. Nile har alltid stått för högkvalitativ teknisk dödsmetall och efter att ha lyssnat igenom At the Gate of Sethu en gång så är jag inte ett jota besviken. Nile levererar precis som vanligt en utsökt kompott av dom finaste av ingredienser så det förvånar mig att många där ute i vida världen är besvikna på den här skivan. Till exempel så har jag tittat på ett par recensioner på Youtube gjorda av tjocka amerikaner där dom klagar på att Nile har tappat mycket av sin låtskrivarfiness och att ljudet på skivan suger. Jag skulle vilja påstå att dessa individer inte har en aning om vad dom pratar om. Låtarna når lätt upp till vanlig Nile-standard och ljudet är måhända kanske inte lika ”fett” som det brukar vara men i stället så är det så grymt bra rattat att det går att lyssna på hela skivan utan att drabbas av den lyssningströtthet som är så vanlig idag. För alldeles för många av dagens metalskivor lider av sönderkomprimerade produktioner.

Så ligger alltså läget. Nu ska jag fortsätta att lyssna och kanske spela Red Dead Redemption.