En vecka med What should not be unearthed

Dags för en liten analys av Nile senaste skiva What should not be unearthed. Och jag skall gå rakt på sak: var är låtarna? Alltså, jag gillar skivan, inget snack om den saken men jag saknar minnesvärda låtar. Efter en veckas lyssnande så är det väl egentligen bara übergrymma Evil to cast out evil och avslutande To walk forth from flames unscathed som jag minns något utav efter att ha låtit skivan snurra klart. Resten är en stor fet Nile-ljudande massa. En bra sådan men ändock en massa vars största utmärkande drag är anonymitet.

Den generella åsikten bland Nile-fans världen över verkar vara att gruppen är inne i en formsvacka och jag kan förstå att vissa tycker det men jag gillade den så bespottade föregångaren, At the gate of Sethu, skarpt och tyckte till och med att den var det årets bästa platta. Det var väl egentligen bara produktionen som var lite…annorlunda. Nu har Nile tjockat på lite igen och det låter väl mer som de brukar göra men jag vetefan om jag tycker att det är bättre. Det kändes som om att Karl Sanders och hans mannar ville testa lite nya grejer på förra skivan, tänja på gränserna lite. Men bakslaget från fansen blev för stort och nu är man tillbaka i samma gamla spår igen. Fast utan låtmaterialet att backa upp det fetare soundet.

Nu låter det kanske som om jag är jättebesviken men det är jag inte. Jag hade nog bara lite för höga förväntningar efter förra toppenplattan och får helt enkelt nöja mig med ett Nile på lite halvt om halvt autopilot. Vilket fortfarande är bättre än väldigt mycket av allt annat som släpps idag och som kallas för Metal. Och vem vet, kanske blir skivan bättre efter ännu en veckas lyssnande?

Nile-What-Should-not-be-Unearthed-02-500x281

Annonser

Nile är på krigsstigen

Lite smått besviken över att inte fått lägga vantarna på nya Symphony X-skivan som släpps idag (tack så mycket för det PostNord) så blev jag genast lite gladare när jag såg att Nile släppt ett första smakprov från kommande plattan What should not be unearthed som heter Call to destruction.

Nile verkar vara minst sagt upprörda över vad IS och liknande grupper har för sig just nu i Mellanöstern. Och jag kan förstå dem, att förstöra gamla kulturella skatter bara för att man läst en bok på helt fel sätt och är hjärntvättad är inte ok. Det går fetbort som man brukar säga. Och om någon ens tänker tanken på att börja förstöra Egyptens pyramider så kan man kallt räkna med att Nile tar med sig sitt pick och pack, tar första bästa flyg ner till Egypten och försvarar både Sfinx och pyramider med första klassens feta dödsmangel.

Själva låten tycker jag är bra. En ganska typisk standard Nile-låt och säkert ett av skivans mindre intressanta spår när man sitter med facit i hand. Men en klart godkänd bit dödsmetall tycker jag allt att det är och den fyller sin funktion väl. Tack för smakprovet Nile, nu är det bara att invänta hela albumet  som släpps i slutet av nästa månad.

Om man delar 2015 på hälften…

…så hamnar man ungefär där vi är nu. Och då skall jag som tradition från tidigare år göra en liten topplista på de skivor som jag gillat bäst under den första halvan av året. Men i år så är det lättare sagt än gjort. För jag kan inte lista några riktiga favoriter.

Och det är inte för att jag inte köpt någon musik för det har jag gjort, en hel del faktiskt. Men jag har inte lyssnat. Skivorna jag köpt har fått gå några varv i bakgrunden, de flesta har varit väldigt behagliga under skivans gång men knappt någon har lämnat något riktigt bestående intryck. Jag har väl helt enkelt inte varit helt 100% mottaglig för ny musik. Mycket av det som spisats har istället varit beprövade gamla klassiker som Morbid Angel, Symphony X och Bolt Thrower och så har jag snöat in lite på svenska proggarna i Karmakanic. Lite gott och blandat av sådant som man redan har hört innan, sånt som inte kräver lika mycket processorkraft.

Men, men. Om jag ändå ska försöka rabbla upp lite plattor anno 2015 som är certifierat bra utan att göra en topplista med 1 till 5 och sånt där så får det mellan tummen och pekfingret bli följande:

* TribulationThe Children of the Night. Stabilt verk vilket ju var väntat eftersom Tribulation är grabbarna att lita på. Dock inte bättre än föregångaren.

* Crypt SermonOut of the Garden. Kul med lite Doom Metal, är inget större fan av genren annars men Crypt Sermon gör det riktigt bra.

* Beardfish+4626-Comfortzone. Mustig progrock som går ner med hull och hår. Släpptes tidigt i år men får fortfarande speltid här hemma med jämna mellanrum.

* ArcturusArcturian. De halvknasiga norrbaggarna är tillbaka och det med en skiva av rang. Känner dock tyvärr att jag lyssnat för lite på den vilket förhoppningsvis kommer att botas snart.

* Desolate ShrineThe Heart of the Netherworld. Tung, tung döds med tillhörande mörk atmosfär. Fett bra.

Jo det var väl det jag kom på på rak arm. Ett gäng bra plattor som jag är ganska säker på att jag gillar. Och det finns nog ett antal till i skivhögen av bra skivor som jag inte kommer på just nu.

Kommande släpp under andra halvan av året som är stensäkra köp är Symphony X och Nile. Utöver det vet jag faktiskt inte. Jungle Rot (som släpptes häromdagen men skitsamma) kanske?

Nile på vinyl!

Som befarat så gick det inte att stå emot frestelsen. Fyra av världshistoriens bästa dödsmetallskivor på vackert färgad vinyl var helt enkelt tvungna att införskaffas.

Najl on vinajl!!!

Min personliga favorit i det här sanslöst maffiga gänget är solklart Annihilation of the Wicked, en skiva som kom mitt i en personlig Nile-svacka där jag inte var så intresserad av gruppen längre. Men av någon anledning så köpte jag skivan ändå och resten är ju som det brukar heta: historia.

Cast Down the Heretic öppnar plattan ursinningslöst och via Sacrifice Unto Sebek, The Burning Pits of the Duat och fantastiska smockan Lashed to the Slave Stick så bjuder Nile på en stenhård lektion i hur dödsmetall skall spelas och det är få andra grupper som någonsin levererat något lika bra. Kort sagt en fantastisk skiva som alla bör ha i sin samling.

De övriga skivorna är det sannerligen inget fel på heller men om någon mer skall nämnas så får det bli Amongst the Catacombs of Nephren-Ka. Det var skivan som fick mig att upptäcka gruppen och vad jag kommer ihåg så var det kärlek vid första genomlyssningen. Eller så vill jag minnas det i alla fall. Amongst… kändes väldigt nyskapande när den kom och även om Nile alldeles säkert hade skapat sig en framgångsrik karriär även utan Egypten-temat så var det troligen en ganska stor del i att gruppen fick den uppmärksamhet de fick.

Ja Nile är allt en attans bra musikorkester och i juni är det dags för en ny skiva. Förväntningarna från min sida är såklart skyhöga då jag anser att förra skivan, At the Gate of Sethu, var den allra bästa 2012 och det ska bli sjukt spännande att få höra vad gubbarna har kokat ihop i år. Och vem vet, kanske blir skivan så bra att den också måste införskaffas på vinyl?

 

Nile på vinyl

Relapse firar 25år i år och släpper nypressad vinyl av gamla releaser i en rasande takt. Och eftersom legendariska Nile är en av de tyngsta och mest populära grupperna i Relapse katalog så kommer de naturligtvis inte undan utan här vankas det flerfärgad (och grå?) vinyl av deras fyra första album.

nile kanske

Och min initiala tanke är så klart: KÖP!!! Men när förnuftet långsamt får grepp om en så kommer de där gamla vanliga tankarna: behöver jag verkligen skivor jag redan har CD? Och varför köpa när jag inte har något att spela skivorna på? Och jag får nog låta förnuftet segra den här gången. Visst, det hade varit riktigt fett att ha dessa fyra grymma album på vinyl men när jag vet att deras öde just nu är att hamna i en vinylback i källaren så är det lite som att slänga pengarna i sjön. Så det får bli att titta på när andra Nile-fans förser sig med fyra av de bästa skivorna i dödsmetallens historia, eller åtminstone nöja mig med att bara köpa Annihilation of the Wicked

Vad säger Karl Sanders egentligen?

Har lyssnat en hel del på Nile senaste tiden. Nu är ju Nile är en av mina stora favoriter på dödsmetallhimlen så det är kanske inte så konstigt att jag gör det men ibland blir det extra mycket lyssnande på deras pyramidala mangel. Och när det gäller en låt så är det en sak jag alltid har undrat: vad är det Karl (eller åtminstone vad jag tror är han) säger egentligen? Vad jag talar om är slutet på den briljanta Beneath Eternal Oceans of Sand från den lika briljanta skivan Amongst the Catacombs of Nephren-Ka. Det låter som han säger ”Bzzzzz-Fzzzzzzzzzz-Gzzzzzzzz” eller något i den stilen. Jag har alltid tyckt att det låter svincoolt men betyder det något eller är det bara ren mumbojumbo? Inte för att det spelar någon roll egentligen men det hade varit kul att veta.

Lyssna från 4:00 ungefär. Eller lyssna gärna på hela låten, den är kanon.

50000 låtar

För inte så längesedan bröt jag igenom 50000-vallen. 50000 ”scrobbles” på Last.fm, 50000 genomlyssnade låtar. Ingen jättemängd om man jämför med dom som ”scrobblar” mest på Last.fm men för mig personligen en liten milstolpe och det är ju lite kul att se vad man har lyssnat på framför datorn sedan januari 2007. För det är främst vid datorn som jag lyssnar på musik. Stereon står för kanske 10-15% av den totala lyssningstiden medan datorn snor åt sig resten. Bilen då? Tyvärr så lyssnar jag bara på radio i bilen för ljudet är uruselt och duger inte till något annat.

Hur ser då 6 års musiklyssnade ut? Jo topp 10 är som följer:

  1. Nile. 984 spelade låtar. En av mina absoluta favoritgrupper och som tack vare förra årets fenomenala platta gjorde ett rejält ryck i toppen.
  2. Symphony X. 663 spelade låtar. Gammal favorit som alltid får plats i spellistan. Tillhör toppskiktet inom den progressiva metallen även om formen inte är på samma megahöga nivå idag som för 10 år sedan.
  3. Azarath. 634 spelade låtar. Polsk dödsmetall som det lyssnades intensivt på för några år sedan. Lyssnar fortfarande på dom titt som tätt men inte alls lika mycket.
  4. Immolation. 550 spelade låtar. Många plays tack vare fantastiska Majesty and Decay från 2010 men dom ser ut att kunna klättra nu när Kingdom of Conspiracy ligger på hårddisken.
  5. Demonical. 493 spelade låtar. Svensk kvalitetsdöds som alltid är välkomna i lurarna. Ny skiva kommer i år.
  6. Infected Mushroom. 455 spelade låtar. En kvarleva från tiden då jag lyssnade på elektronisk musik som mest. Händer väl att dom spelas men det är väldigt sällan.
  7. Devin Townsend. 421 spelade låtar. Även detta något av en kvarleva från några år bort. Gamle Devin lirades frekvent förr men hans senaste plattor har jag inte riktigt fastnat för så det blir inte lika ofta längre.
  8. Rush. 419 spelade låtar. Insåg Rushs storhet ganska sent och har därför inte ackumulerat så många plays som dom förtjänar. Fantastisk grupp även om deras bästa grejer är 30-40 år gamla.
  9. Enslaved. 403 spelade låtar. Hmm…lite utav ett mysterium. Enslaved är bra men inget jag rankar lika högt som många grupper som ligger efter dom i min statistik. Borde alltså inte ligga så här högt men gör det ändå.
  10. Primordial. 390 spelade låtar. Inte mer!?! Här måste lyssnas mer. Primordial är grymma!

Är som sagt lite förvånad över vissa gruppers placeringar. Känns som om att jag har lyssnat dubbelt så mycket på Primordial jämfört med Enslaved men det har jag tydligen inte. Och att Infected Mushroom fortfarande håller fast vid topp 10 är imponerande med tanke på hur lite jag lyssnat på dom under dom senaste åren.

Jahopp, nä det är väl bara att bokföra detta till handlingarna och ”scrobbla” vidare till 100000 lyssnade låtar. Mitt användarnamn på Last.fm är förövrigt GalacticKiller och någon skulle vilja bli polare där. Över och ut.

Najl! Numba wan!

Najl! Numba wan!