Game on!

Och så kom dom då tillslut, mina brädspel. Talisman och DungeonQuest. Båda dessa är nyutgåvor av spel jag lirade som liten och som verkligen får nostalgiådran i mig att pumpa för fullt.

DungeonQuest, eller Drakborgen som det hette på svenska, är ett av mina absoluta favoritbrädspel genom tiderna och mången är gången då jag guidat ninjan Yubaru Tori-Jima eller den episkt onde Thargrim Den Mörke genom Drakborgens förrädiska gångar. Och oftast gjorde man detta bara för att dö en brutal död och bli tvungen titta på när resten av ens spelkamrater gick samma öde till mötes.

Talisman har jag inte spelat lika mycket då jag inte hade det själv utan var tvungen att lira hos en klasskompis som jag inte umgicks så mycket med. Men tillräckligt med speltid har jag ändå fått i mig för att vara sugen på att köpa Talisman i dess fjärde utgåva. Vad jag minns av Talisman är att det var betydligt djupare spelmässigt jämfört med Drakborgen och tog längre tid att spela. Det enda minuset var väl att det inte hade lika roliga karaktärer som Drakborgen utan körde på med ganska generiska hjältar som Lönnmördare, Magiker och Sierska.

Än så länge har jag bra hunnit att lyfta på locken på spelen och titta runt bland alla roliga kort och pjäser men mina första intryck av dom är att DungeonQuest är ett mycket snyggt spel men som ändå saknar lite av mörkret från det svenska originalet. Och så saknar jag alla dom feta karaktärerna. DungeonQuest innehåller ”bara” 6st olika hjältar, originalet med expansion innehöll över 10st. Talisman i sin tur ser även det mycket bra ut och inbjuder till spel. En fördel med det moderna Talisman är att det finns en mängd expansioner att köpa om man skulle tröttna på vad grundspelet har att erbjuda. På tal om det så finns det en utmärkt genomgång av dessa på bloggen Landhajen.

Nä, nu orkar jag inte skriva mer. Dags att dyka ner i lådorna igen, trycka pappbrickor ur sina ark och läsa regler för glatta livet.