Kvalvaag – Om du gillar mysig Black Metal

Kan Black Metal vara mysig förresten? Jo den kan nog det, för det är åtminstone det jag känner när jag lyssnar på extremt norska Kvalvaags senaste alster Seid. En helmysig parad av melodiska riff, lite plinke-plonk på någon keyboard och smattrande dubbelkaggar. Lite åt Old Man’s Child hållet tycker jag allt. Inte särskilt ont och ”trve” utan mer lättlyssnat och allmänt najs. Och som lite grädde på moset så klämmer bandet till med en cover på Gehennas svängiga Vinterriket, något som verkar ha blivit en tradition då bandet på tidigare skivor har tolkat landsmännen Troll och Mysticum.

Så mitt råd är således att kika närmare på Kvalvaags Seid och när man ändå håller på med det så kan man ju alltid kika in föregångaren Malum som även den är…jo precis: mysig. Och har dessutom begåvats med ett snyggare omslag än Seid. Till topps, bestefar!

Lite fler nya skivor

Ännu en gång har den trevliga brevbäraren levererat ett litet paket med skivor. Den här gången så blev det ganska progressivt:

Dream TheaterWhen dream and day unite. Nu äntligen så har jag alla Dream Theaters studioalbum på CD. Förstår egentligen inte varför jag väntat så länge med den här skivan. Är det det lite halvsunkiga ljudet? Eller kanske det faktum att Charlie Dominici sjunger och inte LaBrie? Jag vet inte men nu har jag den iallafall. En bra skiva, lite typiskt debutspretig sådär. Ser fram emot Totenfressers avhandling om den i hans Backtracking-serie.

Old Man’s ChildSlaves of the world. Då jag börjat lyssna lite på Old Man’s Child igen, efter att ha skrivit om Ill-natured Spiritual Invasion, så blev jag sugen på att köpa en lite nyare platta med denna norrbagge. Galder gör nämligen som vanligt allt utan att lira trummor. Där hittar vi svensken Peter Wildoer, kanske mest känd för sitt trummande i Darkane och att han var en av fem trummisar som Dream Theater övervägde att värva efter att Mike Portnoy lämnat skutan.

ICS VortexStorm Seeker. Ännu en skiva jag köpt på grund att jag börjat lyssna på lite bortglömda skivor i samlingen. Borknagar åkte nämligen in i spelaren för ett tag sedan och det gjorde mig nyfiken på sångaren ICS Vortex och hans soloplatta. En skiva som blandar högt och lågt mellan en massa olika stilar, lite progg där och lite stoner där, allt naturligtvis toppat av ICS Vortex egna sköna sångstil.

En skiva ur arkivet (Del 8)

Nu till en skiva som jag verkligen älskade när den kom 1998: Old Man’s ChildIll-Natured Spiritual Invasion.

Tyvärr så har den kärleken svalnat lite med åren och i ärlighetens namn så är den inte riktigt så bra som man tyckte på den gamla goda tiden. Dels så är skivans första halva, med apbra låtar som Demoniacal Possession och The Dream Ghost, överlägsen den andra, lite småtrista, delen .Och dels så är det lite för lättsmälta arrangemang skivan igenom. Det blir liksom väldigt glättigt att lyssna igenom plattan i ett streck och jag vill helst ha min Black Metal lite hårdare än den som finns på Ill-natured Spiritual Invasion. Men det finns också två mycket trevliga saker med den här skivan som inte innefattar själva låtarna i sig och det är omslaget och mannen bakom trumsetet. Först omslaget, denna fantastiska målning signerad Kris Verwimp som föreställer en skitmäktig evil krigare med en halvmeter långa spikar på axelskydden. Hur jävla coolt är inte det? Och sedan så har vi då mannen som håller i trumstockarna: Gene Hoglan. Mannen, myten, legenden. Hade det inte varit för Gene så har jag väldigt svårt att tro att plattan hade haft sin sköna sväng. Ill-natured Spiritual Invasion håller allt som allt bra än idag och får efter lite betänketid 7/10 i betyg.