Bäst musik 2014

It is time… dags att sammanfatta året som gått. Och det kan lättast sammanfattas med:

Wow!

Vilket musikår det har varit. 2014 kommer att gå till historien som ett av det starkaste någonsin när det kommer till musik av hårdare slag. I princip allt jag köpt, även det som skaffats på vinst och förlust, har varit mycket bra. Allt har naturligtvis inte varit mästerverk men topparna har varit många och dalarna förvånansvärt få. Därför säger det sig själv att det inte har varit helt lätt att plocka ut 10 skivor som jag gillat extra mycket under året och som skall få plats på årets topplista. En del kommer så klart att saknas som t.ex. Primordials nya skiva som jag köpte lite sent och inte har hunnit lyssna in mig på men så är det ju ibland.

Men innan vi skjuter av de skarpa skotten och presenterar årets hetaste lista så bränner vi av lite saluter med lösplugg och går igenom de mindre utmärkelserna:

Årets överraskning: At The GatesAt war with reality. Jo så är det. Jag hade inte räknat med att veteranerna från Götet skulle göra en såpass stark uppföljare till überklassiska Slaughter of the soul. Men det gjorde grabbarna och en hel metalvärld inklusive jag själv blev väldigt glada för det.

Årets besvikelse: OpethPale Communion. Har redan spytt tillräckligt mycket galla över den här skivan så jag säger bara: Vila i frid Opeth.

Årets upptäckt: Cannabis Corpse. Tji fick jag efter att ha dissat Cannabis Corpse som amerikansk struntmusik i alla dessa år. Av någon anledning så provlyssnade jag ändå och fastnade rejält i rökmolnet av Cannibal Corpse-minnande dödsmangel. Årets skiva från Cannabis Corpse (From wisdom to baked) är visserligen inte stark nog för att ta sig in på topp 10-listan men resten av deras diskografi är en njutning att lyssna igenom för en diggare av dödsmetall.

Årets EP: Under The ChurchUnder The Church. Nu har jag i ärlighetens namn inte lyssnat på så många EPs i år och engelska proggarna Haken har i år tydligen släppt en EP (beställd!) som är helt suverän. Men eftersom jag inte har hört den än så är det istället Under The Church som avgår med segern med sin självbetitlade EP fylld med grym svensk old-school döds.

 

Sådär, då var det avklarat. Då går vi över på de riktigt grova grejerna dvs listan. Även känd som Listan. Eller The List om man vill prata engelska.

10. VampireVampire. Eftersom Verminous inte släppte någon ny skiva i år så får Vampire från Göteborg agera stand-in. Ösig, lite punkig dödsmetall som är perfekt att avnjuta på mopeden (cykeln) med en ljummen folköl (varm choklad) i hand.

9. Grand MagusTriumph and power. Kom igen katten, det svänger ju! Många ”experter” verkar tycka att Triumph and power är bland det sämre Grand Magus har gjort och är inte alls nöjda med årets release. Men det är jag. Medryckande Heavy Metal för en grovjobbande arbetare. Och alla andra med för den delen.

8. RevocationDeathless. Så jäkla kul att lyssna på. Och jag som avfärdat gruppen som någon modern slags core-skit för bortskämda amerikanska köpcenterbarn. Men ack så fel jag hade. Deathless är grymt bra platta till bredden fylld med bra riff och kalasbra låtar.

7. NivlhelNivlhel. Nu är i och för sig Istapp på gång med en ny skiva men saknaden kan ibland bli lite för stor och då får man hålla till godo med det näst bästa: Nivlhel. Mer allvarliga än Istapp textmässigt men musikmässigt så bjuds det på minst lika finurlig och välgjord Black Metal. Plus även för det trevliga ljudet på skivan.

6. PortraitCrossroads. Heavy Metal gjord med både hjärta och hjärna. Allt är så snyggt, allt är så bra. Mer behövs inte sägas. Heja Portrait.

5. KriegsmaschineEnemy of man. Apokalypsens armé kommer marscherande från sydöst. Kriegsmaschine går längst fram och lirar undergångens soundtrack. Städer brinner, havet kokar och julafton ställs in. Och trummisen Darkside spelar årets mest underhållande trummor.

4. OriginOmnipresent. Skulle jag gissa så lever Origin efter ett motto i stil med: ”Kill with speed”, ”Slay with tech” eller ”Burn with notes”.  Origin visar som vanligt ingen pardon och Omnipresent lever upp till alla dom förväntningar jag haft. Årets tekniska dödsmetall om det inte varit för en annan amerikansk grupp vid namn:

3. Abysmal DawnObsolescense.  Jänkarna visar upp ett galet grymt riffande och bjuder på en show i ultratight mangel. Inte snabbast, inte brutalast men helheten knäcker all konkurrens i subgenren i år. Abysmal Dawn blir bara bättre och bättre och de kränger av bara farten ur sig en av årets fetaste låtar, Inanimate.

2. SkogenI Döden. Sverige. Du vackra moderland. Din natur viskar mitt namn och ber mig att lägga mig ner i ditt sköte för att dö. Ungefär så känns det att lyssna på Skogen. Det är så vackert men samtidigt så elakt. Ond bråd död på en bädd av mossa och sten.

1. Hail Spirit NoirOi Magoi. Nu brinner greksalladen på Knossos ruiner! De galna grekerna i Hail Spirit Noir har hängt med mig under hela året och jag verkar aldrig tröttna på deras skruvade Black Metal-variant. Detta är verkligen en värdig vinnare och även om motståndet varit särdeles hårt i år så är det Hail Spirit Noir som stångar sig fram och vinner hela baletten. Grattis Hail Sprit Noir, grattis Grekland, grattis Världen!

Då var det klart. Det firar vi med att beställa en sådan här (fast svart):

20141209010547-lp2.jpeg

Agonia Records erbjuder mycket bra musik för en liten peng

3 amerikanska dollar stycket. Så mycket vill Agonia Records ha för sina skivor i deras Bandcampbutik. Kampanjen startar idag och håller på hela månaden ut så det finns gott om tid att fynda bland läckerheterna. Själv kan jag inte nog rekommendera senaste Origin-skivan som är en av årets definitiva uppvisningar i tekniskt dödsmangel men även Konghs tunga Sole Creation och Aosoths skivor är något som bör kollas upp enligt mig. Glad shopping!

Agonia-Records

Origin – Omnipresent

Sweet baby jesus! Fartgalningarna Origin från Kansas är tillbaka med en ny platta och visar återigen hur man bygger en racersnabb pansarkryssare av Death Metal. Omnipresent är deras sjätte fullängdare i ordningen och uppföljare till magnifika Entity som kom 2011. Faktum är att jag anser alla deras skivor förutom dom två första (Origin och Informis Infinitas Inhumanitas) vara mindre mästerverk i genren. Origin har alltid varit längst fram i utvecklingen när det gäller att lira ultrasnabb musik samtidigt som själva låtbyggandet aldrig blivit lidande och Omnipresent är alltså inget undantag.

Skivan börjar stenhårt och skoningslöst med låten All things dead och det tar inte lång stund innan man välkomnat nya sångaren Jason Keyser med öppna armar. Mannen gör ett fantastiskt jobb skivan igenom och det låter som om han alltid varit med och vrålat sig sönder och samman i Origin. Skivan fortsätter sedan i samma ursinniga tempo med låten Thrall:Fulcrum:Apex för att därefter sänka tempot och höja stämningen lite med instrumentala Permanence. Instrumentala små stycken förekommer även på två andra ställen på plattan vilket gör att man får vila lite mellan alla kanonader och det är ju alltid trevligt.

Men allt är faktiskt inte full fart hela tiden för i många partier så låter Origin en andas och bara hänga med i tunggunget som det som t.ex. uppstår när grabbarna ”chuggar” loss i slutet av Unattainable Zero. Riktigt tungt och mysigt vilket sedan mynnar ut i den överraskande punkiga Redistribution of filth. Omväxling förnöjer som man brukar säga och med Omnipresent har man aldrig tråkigt.

Det finns alltid någon ny detalj att hitta eller så kan man bara låta sig hänföras av hur grovt skickliga John Longstreth (trummor), Paul Ryan (gitarr) och Mike Flores (bas) är på sina instrument. Vill inte ens tänka på hur många timmar, dagar och år av övande som gått åt för att hamna på deras nivå. Därför är det lite synd att Mike Flores bas har hamnat något för långt bak i ljudmixen. Skivan låter överlag kanon men lite mer ”slapping da bass” hade inte varit helt fel att få ta del av. Men annars som sagt, riktigt bra ljud på skivan. Klart och samtidigt maffigt utan några större tendenser till så kallat ”loudness war” vilket gör att man med lätthet kan sätta skivan på repeat och lyssna en hel dag utan att bli lyssningstrött.

Jag gillar den här skivan. Väldigt, väldigt mycket. Den har gått varm sedan jag fick hem den och man kan inte göra så mycket mer än att bara konstatera att Origin ännu en gång släppt ett mindre mästerverk och att det bara är att låta sig hänföras. Betyg: 9/10.

Episk cykeltur för att hämta loot

Scenariot är följande: frugan har bilen, en halvmil bort finns ett litet paket till mig och mitt enda tillgängliga färdmedel som är gratis är min cykel. Inte så mycket mer att be för än att ta sin hjälm och sätta sig på den trogne springaren och börja cykla.

Efter en kort bit så märker jag att det lilla flås jag hade en gång i tiden helt är bortfluget och benen känns ganska snart som överkokt spagetti. Vätskepaus krävs omgående och efter att ha börjat cykla igen så känns det lite bättre. En stund. För vägen till paketutlämningen går via det gym som jag ger pengar till varje månad men aldrig besöker. Det flinar hånande åt mig och jag inser att jag snarast borde besöka det där stället och då gärna transportera mig dit med cykel för konditionen kan knappast bli sämre känns det som.

Hur som helst. Paketet blir hämtat och efter en lika jobbig väg hem så kan jag äntligen öppna mitt paket, mitt fantastiska loot. Däri gömmer det sig fyra efterlängtade CD-skivor varav en är extra efterlängtad: Origins nya skiva Omnipresent. Äntligen så är den i min ägo! Nu skall omgivningen smiskas sönder och samman av John Longstreth och hans kompisar. Recension kommer.

Mars på Werock.se

Våren närmar sig så sakteliga och vi är redan inne i mars månad. Det innebär (förutom nyhetssläpp på Systembolaget) att Werock.se har fyllt på med några nya recensioner. Färska skivor med Caliban, Moon Coven, Morbus Chron och Soreption har fått betyg och om det är något betyg jag verkligen instämmer med så är det Martins 9:a till Soreption. Fruktansvärt bra skiva den där Engineering the Void. Det ska verkligen bli intressant att se vad kollegorna inom den tekniska dödsmetallen tar sig till för att slå den på de flinka fingrarna. Själv tror jag att amerikanska Origin har en god chans att göra det då alla deras skivor hittills har varit uppvisningar i hur man framför blixtsnabb och ultrateknisk dödsmetall utan att låtsnickeriet blir lidande. Men det återstår alltså att se när Omnipresent, som skivan skall heta, dyker upp någon gång under våren.

Origin-Band-Album-2014