Bäst musik 2016

Ser man på. Ännu ett år är på väg att ta slut vilket ju betyder att det är dags att damma av den gamla trotjänaren topp-10-listan och presentera de skivor som just jag tycker har varit bäst. Precis som förra året så anser jag att det har varit ett riktigt bra år för hård musik och jag har nog köpt fler skivor i år än vad jag gjort på väldigt länge. Jag har även haft mer tid och ro att sitta och verkligen lyssna på musik vilket jag tycker är väldans trevligt. Ingen skiva har dock varit sådär solklart bäst, vilket har varit fallet tidigare år när t.ex. Symphony X och Tribulation har tagit hem titeln, utan det har i år varit mer jämnt skägg.

Men innan det är dags att sätta tänderna i årets topp-10 så mjukstartar vi med lite annat smått och gott från 2016.

Årets EP: Cadaveric FumesDimensions Obscure. En varierad och intressant liten EP med ett band som jag kommer att hålla ögonen på i fortsättningen.

Årets demo: MalignerDemon och Sources/t. Delad seger här eftersom dessa två är de enda demos jag lyssnat på under året och båda är riktigt jäkla bra, om än ganska olika.

Årets Göteborgare: ArmoryWorld Peace…Cosmic War. Spejsad Speed-Metal från Hising-Island. Opolerat och rått, precis som en debutskiva skall vara.

Årets besvikelse: Dream TheaterThe Astonishing. Brutalt kompetent musicerande på en alldeles för mastig dubbelskiva som jag snabbt tappade intresset för. Bättre lycka nästa gång Herr Petrucci och gänget.

Årets ”man lever på hoppet”: OpethSorceress. Första smakprovet var ganska lovande men efter att Opeth släppt ytterligare låtar för förhandslyssning så förstod jag tämligen omgående att gruppen fastnat allt djupare i tråk-prog-träsket och allt hopp var ute.

Årets omslag: In MourningAfterglow. Jag kan inte påstå att jag lyssnat så jättemycket på själva skivan men omslagets fyrtorn omringat av en brun/orange storm är fortfarande lika vackert.

Årets återkomst: Dark TranquillityAtoma. Kanske ingen återkomst i ordets rätta bemärkelse utan mer för mig personligen, då jag tappade intresset för gruppen strax efter de släppte Projector 1999. Riktigt starkt album (med två toppenbonusspår på deluxe-utgåvan).

Årets upptäckt: Archgoat. Köpte deras senaste skiva The Apocalyptic Triumphator (2015) efter att ha läst mycket gott om både den och gruppen. Och Satan vilket grymme-mangel dessa ockulta finnar prånglar ut! Har snurrat extremt mycket under året.

Då så. Nu var det då äntligen dags för huvudnumret och vi börjar på plats 10 och arbetar oss stadigt upp mot Årets bästa skiva 2016.

10. Grand MagusSword Songs. Ännu en arbetsinsats från Sveriges egna Manowar. Långt ifrån deras bästa men fortfarande bra nog för min topp 10.

9.  Blood Incantation –  Starspawn. Lång EP eller kort fullängdare? Äh, Blood Incantation manglar ju fram skitskön rymd-döds så vem bryr sig? Det räcker ju så bra så.

8. VredehammerViolator. Det tog några försök men tillslut så ville det sig för Vredehammer och de levererade sin klart bästa skiva hittills.

7. HeavydeathIn Circles We Die. Långsamt, malande och framförallt TUNGT. Man må tycka vad man vill om deras namn men deras musik talar för sig självt.

6. StillaSkuggflock. Nordiskt avskalad Svartmetall. Inte lika direkt som fenomenala föregångaren Ensamhetens Andar men minst lika bra.

5. NordjevelNordjevel. Årets bästa melodiska Black Metal-pisk med en frenetisk Fredrik Widigs på trumpallen. Snabbt och välproducerat.

4. Hail Spirit NoirMayhem In Blue. Efterlängtad uppföljare från mina favorit-greker och även om det inte är riktigt lika bra som Oi Magoi så är jag grymt nöjd med vad de har presterat.

3. AnciientsVoice Of The Void. Anciients växlar upp efter sin ruggigt starka debutskiva och jag sticker ut hakan och säger att denna skiva är ännu bättre. Något mer svårtuggad kanske men hav tålamod ty detta är top-notch.

2. HakenAffinity. Det har inte blivit så värst mycket progressiva tongångar för mig i år men när Haken slår till igen efter suveräna The Mountain så är det bara buga sig inför dem och kapitulera. Så snyggt, så genomarbetat, så otroligt bra.

1. Chthe’ilistLe Dernier Crépuscule. Smack! Slog ner som en fulladdad blixt tidigt under året och jag fullkomligt älskade det så snart jag hört det atmosfäriska introt gå över i det brutala öppingsspåret Into The Vaults Of Ingurgitating Obscurity. En konstant lyssningpartner under våren och även om kärleken svalnat något sedan dess så blossar den upp så fort jag drar igång skivan. Årets bästa skiva 2016, inget snack.

kutilist

Så där ja. Då var året 2016 summerat och redo att läggas till arkivet. Ett riktigt bra år! Nu blickar vi med spänning fram emot 2017 och nya skivor med bland andra Immolation, The Great Old Ones och kanske Pain of Salvation (ska ju tydligen vara en återgång till tidigare tongångar). Vi hörs!

Annonser

Midsommarmusik

Hurra, det är midsommar igen! Dags att äta likadan mat som på julafton och utföra snarlika ritualer. Är det inte roligt så säg? Och lite långsökt angående detta så tänkte jag ge ett musiktips som kanske kan passa bra in i denna grönskans och ljusets högtid:

20150619_081923

Amerikansk folkmetal i form av Wilderun. Det räcker med att titta på omslaget så inser man att musiken kommer att passa. Grått och mulet över ett grönt fält. Säkert en 10-12 grader ute. Klassiskt midsommarväder.

Wilderun lirar alltså enligt dem själva ”American Folk Metal”, en genre jag inte är särskilt bevandrad i får jag väl erkänna. Fast vem bryr sig? Musiken talar för sig självt och kan väl beskrivas som någon form av progressiv Metal, som i mina öron har drag av finska band som Turisas och Ensiferum men även lite tidiga Opeth dyker upp lite här och var. Growl och rensång blandas, snabbt och långsamt likaså. Långa låtar blandas med lite kortare alster och musikerna är top-notch som de säger overthere. Kort och gott en riktigt bra skiva.

Trevlig midsommar.

Opeth i 5.1

Opeth blåstråle

Det har i dom senast inläggen snackats en del om Opeth och deras senaste alster Pale Communion. Och vad jag tycker om skivan kan som kanske bekant sammanfattas med det populära, men grammatiskt felaktiga, uttrycket: I am dissapoint. Eller som Kevin Kline sa i någon film (jag tror det var En fisk som heter Wanda): ”Dissapointed!”.

Och idag testade jag om det gick att polera denna bajskorv genom att lyssna på Pale Communion via den Blu-Ray som följde med när man köpte CDn. Hela skivan i Dolby TrueHD 5.1 Surround Extra Mega Superduper plus ett par bonusspår. Tyvärr så hjälpte det föga för att få mig att ändra uppfattning om skivan. Den största skillnaden jag tyckte mig uppleva var en lite luftigare och omslutande ljudbild men som den konservative stereofantast jag är så föredrar jag fortfarande att lyssna på min musik i två kanaler. Enda undantaget kan vara en bra mixad live-DVD/Blu-Ray som t.ex. Kraftwerks Minimum Maximum eller Eagles Hell freezes over.

Alltså vann Pale Communion i mina öron absolut ingenting på att spelas i surround. Cusp of Eternity är fortfarande en väldigt bra låt men Pale Communion är i sin helhet som sagt en besvikelse. Och inte blev upplevelsen bättre utav att min förbaskade Pioneer BD-spelare hade bestämt sig för att låta som ett mindre jetplan när jag körde igång skivan och inte blir tystare förrän det var dags för dom två bonusspåren. Som även dom inte var mycket att hänga i julgranen.

Så. Nu får det vara nog med gnäll om Opeth och Pale Communion. Jag tackar ödmjukast för den tid jag fått följa gruppens utveckling och alla dom timmar jag överösts med fantastisk musik men nu skiljs våra vägar. Peace out.

Lite gnäll om allt möjligt

Igår så levererade Ginza tillslut och jag fick äntligen hem Opeths nya skiva Pale Communion. Vete fan vad Ginza håller på med nu för tiden men en sak står klar: det är ingen idé att förboka något från dom. Alla gånger jag förbokat något så blir statusen på produkten ”På väg in” och efter det så händer absolut ingenting. Lite frustrerande då detta ”På väg in” enligt Ginza själva betyder ”Denna artikel är på väg in till vårt lager i Fåglum. Den skickas normalt inom 1-3 arbetsdagar efter att vi har tagit emot din order.” Visst, jag kan förstå att det inte är lätt att styra leverantörers leveranstider men när man skriver att en vara normalt skickas inom 1-3 dagar så tror man ju på det. Men så är det alltså inte och jag har nu en gång för alla lärt mig att det inte är någon som helst mening att beställa från Ginza om inte produkten finns i lager.

Tyvärr så blev det inte bättre efter jag lyssnat igenom Pale Communion. Vilken jäkla sås till skiva. Världens tunnaste brunsås full med klumpar i skulle man kunna likna den vid. Jag hoppas innerligen att skivan blir bättre efter några genomlyssningar för nu var det verkligen inte roligt. Singelspåret Cusp of Eternity, som fick mig att bli sugen på skivan till att börja med, är tillsammans med Voice of treason de två låtar som jag ens orkade bemöda mig att tycka om. Resten av skivan blev bara en stor trist brunsås som sagt. En musikalisk sås där allt krut verkar ha lagts på att progga till allt så mycket det bara går. Inget av ”mitt” gamla goda 90-tals Opeth är nu kvar och det känns nästan som om jag lyssnar på en helt annan grupp. Självklart skall man låta en grupp utveckla sitt sound och gå i den riktning dom vill men nu, efter en endaste lyssning märk väl, så hade dom i mina öron lika gärna kunnat döpa om sig till Progmasters of the Sun eller liknande och låta liket efter Opeth ruttna i frid. Bra ljud på skivan dock.

På tal om något helt annat så skall Games Workshop släppa omtyckta brädspelet Space Hulk igen. Kostnad för ett exemplar: 900kr. Games Workshop kan dra åt helvete. Först så släpper dom så små begränsade upplagor av spelet med så många år i mellan att dom få spel som finns får ett skyhögt pris på begagnatmarknaden och nu när den fjärde upplagan av spelet så har dom mage att begära 900 spänn.

Första Space Hulk kom 1989(!).

Fyra upplagor av spelet sedan dess(!!).

900kr(!!!).

Games Workshop är giriga små as och mitt köpbegär försvann tämligen omgående. Då lägger jag hellre 900kr och får två-tre, mycket bättre spel, från någon annan tillverkare istället.

gw greed

Using customers money to wipe their ass since 1987

Den där nya Opeth-låten

Jo jag får väl tycka till lite grann om den. Opeth är ändå ett av de band som jag gillat mest genom åren. Framförallt de tidiga skivorna fram t.o.m Blackwater Park som enligt mig är något av det bästa som har Sverige som ursprungsland. På senare tid så har mitt intresse för Opeth konstant mattats av men jag var en av dom få(?) som gillade Heritage och låten Cusp of Eternity från kommande Pale Communion är riktigt skön tycker jag. Det gungar på bra och visar med stor tydlighet att det Opeth som finns idag har ändrats ganska markant mot det gamla Opeth, ”mitt” Opeth. Men ändå, jag gillar det nya, mer proggiga och man hör ju att det fortfarande är Opeth.

Jag kommer definitivt att köpa Pale Communion när skivan väl landar i butikerna och kan nog faktiskt sträcka mig och säga att jag ser fram emot den. Trots ett omslag som jag inte riktigt kommer överens med. Kanske blir det skillnad när man väl sitter med skivan i hand men just nu så tycker jag att Opeth tillsammans med Travis Smith borde kommit fram till något bättre.

Progdöds med Black Crown Initiate

Surfade runt lite på Bandcamp.com igår och hittade det amerikanska bandet Black Crown Initiates digitala debut-EP Song of the crippled bull som släpptes i somras. Dom lirar vad jag skulle vilja kalla ganska progressiv dödsmetall av modernt snitt och gör det väldigt bra. Lugnare passager med ”ren sång” blandas med ett jäkla rens fyllt med skrik och vrål. Lite som Opeth brukar göra ni vet. Men Black Crown Initiate är definitivt ingen Opeth-klon utan har redan utvecklat ett ganska eget sound och om detta är starten så är jag mycket nyfiken på hur resten av deras musikaliska karriär artar sig.  3 ynka dollar kostar EPn förresten, något som jag definitivt tycker att den är värd.

Opeth x3

Hade från början tänkt att presentera Opeths Morningrise i min lilla En skiva ur arkivet-serie. Men så kom jag på: skivan innan och efter är ju minst lika viktig för mig. Morningrise är plattan som jag upptäckte gruppen med och är naturligtvis den skiva med Opeth som ligger mig närmast om hjärtat. Men Orchid var skivan som man köpte mer eller mindre omgående efter att ha hört Morningrise för att få mer av denna musikaliska drog. Och My arms, Your hearse var uppföljaren till Morningrise som man så förväntansfullt inväntade och väntade sig underverk av.

Detta, tycker jag, är Opeth i sitt esse. Ett Opeth som är lite mer Black Metal än det Opeth som kom senare och ett Opeth som är väldigt mycket mer Metal överhuvudtaget jämfört med det Opeth som förra året släppte Heritage. Det jag gillar med dessa tre album är att alla har sig egna lilla personlighet. Orchid känns något flummig med sitt lite annorlunda ljud och spretiga låtstruktur medan Morningrise känns mer kall, mystisk och nästan lite romantisk. My arms, Your hearse känns i sin tur lite mer mörk och allmänt deppig. Mycket har väl iochförsig att göra med dom finfina omslag som skivorna har begåvats med. Något som dock alla skivorna har gemensamt är naturligtvis den närmast unika musik som Herr Åkerfeldt och hans gäng framför. Långa låtar som tar med en på underbara musikaliska resor. Det growlas här, det skönsjungs där. Bastrummorna smattrar till vänster, den akustiska gitarren plinkar och plonkar till höger. Och så där håller det på, helt underbart fantastiskt. Vad finns det mer att säga om dessa skivor som inte redan sagts då? Inte mycket faktiskt. Tre grymt bra skivor som jag tycker att alla som är inne i metalsvängen borde äga.